Carl Bildts agerande under Bosnienkriget förtjänar både kritik och erkännande, men debatten om hans insatser måste innehålla nyanser, skriver Robin Sällström.
Före detta linjeredaktören Carl Bildt är en av få svenska politiker sedan andra världskrigets slut som har gjort ett genuint avtryck inom den globala politiken. Utöver sin tid som Sveriges statsminister (1991–1994) samt utrikesminister (2006–2014), är han kanske mest känd för sitt arbete som medlare under Bosnienkrigets (1992–1995) slutskede och sin tid som det internationella samfundets höge representant för Bosnien och Hercegovina (1995–1996). På senare tid har han dock inte bara blivit hårt kritiserad för sitt arbete som utrikesminister utan även för sin roll i Bosnien. Givet att kritiken ofta är polemisk, finns det onekligen ett värde i att granska hans agerande under kriget.

Den före detta moderata riksdagsledamoten och numera proffstwittraren Hanif Bali är en av de svenska profiler som har uttalat sig mest kritiskt om Bildt. När Bali anklagade honom för att vara ”en man som inte lyckats haft rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin”, handlade kritiken främst om Bildts tillmötesgående attityd gentemot den iranska regimen, men Bali framhöll även att den tidigare linjeredaktören var persona non grata på Balkan. Efter Balis utspel tog även andra tyckare tillfället i akt att kritisera Bildts roll som EU:s medlare under Bosnienkrigets slutskede och hans tid som högre representant för Bosnien och Hercegovina. Bland annat hävdade Markus Balázs Göransson, numera lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, att Bildts stöd till det internationella vapenembargot mot Bosnien främst gynnade de militärt överlägsna bosnienserbiska styrkorna från Vojska Republike Srpske (VRS). Likaså menar Göransson att det fredsavtal som Bildt hjälpte till att förhandla fram i Dayton, Ohio, bidrog till att cementera Republika Srpskas landvinningar under kriget, vilket indirekt belönade de serbiska styrkornas användning av storskalig etnisk rensning och andra övergrepp. Bali och Göransson är dock inte de enda som har kritiserat den tidigare linjeredaktören. När Bildt under våren 2012 dök upp på en minnesceremoni för civila offer under belägringen av Sarajevo blev han hårt kritiserad av journalisten Florence Hartmann som hävdade att han borde ha hållit sig borta och att han borde ha gjort mer för att stoppa kriget.
I sin roll som statsminister bidrog Bildt till att embargot upprätthölls. Han bär självfallet inte hela skulden för detta, och Sverige var endast ett av flera länder som stöttade embargot, men hans agerande gynnade onekligen bosnienserberna.
Kritiken mot Bildt är polemisk och han bör självfallet få möjlighet att försvara sig själv, vilket han bland annat har gjort på sin blogg Alla dessa dagar. I ett blogginlägg skrivet 2010 beskriver Bildt fredsförhandlingarna i Dayton, som till slut fick ett slut på kriget, som en komplicerad men viktig process som bidrog till att alla stridande parter till slut kunde nå en kompromiss och skapa förutsättningar för långsiktig fred i landet. I ett blogginlägg från 2015 återupprepar han hur viktiga dessa förhandlingar var, även om utfallet inte gjorde alla nöjda. Han har även försökt bemöta en del av kritiken direkt. I ett blogginlägg skrivet 2012 hävdade han exempelvis att Florence Hartman slarvar med fakta och att hon borde ha läst hans böcker ”i stället för att fara med osanningar”. Bildt verkar inte heller vara villig att ta något större ansvar för att kriget pågick så länge. I en rapport för European Council on Foreign Affairs, skriven 2021, antyder han att transatlantiska spänningar bidrog till att kriget kunde fortgå ända fram till hösten 1995. Han kritiserade också den nyvalda amerikanska presidenten Bill Clinton (1993–2001) för sin ovilja att stötta Vance-Owen-fredsplanen som enligt Bildt kunde ha fått stopp på kriget redan 1993. Det är självklart rimligt att kritisera Clintons agerande under kriget, men det är knappast den enda faktorn som gjorde att kriget blev så blodigt och utdraget.
Bildts kritik mot Clinton klingar dock falsk när han i samma veva försvarar det vapenembargo som infördes mot Bosnien. Det internationella vapenembargo som infördes mot Bosnien via FN:s säkerhetsrådsresolution 713 från 1991 påverkade alla de stridande parternas möjligheter att anskaffa vapen och annan militär utrustning. Vid första anblick kan detta framstå som en fullt rimlig åtgärd för att motverka konflikteskalation, men som Göransson påpekar drabbade det vissa parter hårdare än andra. Den brittiska professorn James Gow visar tydligt i sin bok The Serbian Project and its Adversaries (2003) att de bosnienserbiska styrkorna från VRS hade lagt beslag på merparten av all militär materiel som fanns i landet när kriget bröt ut 1992. VRS var därmed tydligt militärt överlägset både de republikanska styrkorna från Armija Republike Bosne i Hercegovine (ARBiH) och de bosnienkroatiska styrkorna från Hrvatsko vijeće obrane (HVO). Att i det läget införa ett vapenembargo mot alla stridande parter gav VRS ett klart övertag som också möjliggjorde en omfattande kampanj av etnisk rensning och massmord. I sin roll som statsminister bidrog Bildt till att embargot upprätthölls. Han bär självfallet inte hela skulden för detta, och Sverige var endast ett av flera länder som stöttade embargot, men hans agerande gynnade onekligen bosnienserberna.
Nu är det nog läge för mig att erkänna att jag knappast är en helt neutral åskådare i den här debatten. I min egen forskning på Försvarshögskolan studerar jag hur militär tvångsmakt används av Natos fredsframtvingande styrkor för att möjliggöra implementeringen av deras mandat. Ett av fallen jag studerar är Natos IFOR (Implementation Force) insats i Bosnien (1995–1996). IFOR:s uppdrag var att implementera de militära aspekterna av Daytonavtalet, vilket inkluderade att separera de före detta stridande parterna, samla in stora delar av deras militära upprustning, övervaka byten av territorium och upprätthålla säkerheten under de val som hölls i Bosnien hösten 1996. Min forskning behandlar inte det som skedde under kriget i detalj, men den ger mig en viss insyn i hur Bildt och andra viktiga aktörer agerade under och efter kriget.
Med den utgångspunkten kan jag känna en viss sympati för Carl Bildt. Kritiken mot Daytonavtalet och Bildts agerande under fredsförhandlingarna är inte obefogad, men den är något onyanserad. Göransson har utan tvekan rätt när han påpekar att freden cementerade bosnienserbisk kontroll över områden som de hade erövrat och rensat etniskt tidigare under kriget. Jag kan däremot inte se hur någon annan lösning hade gett ett bättre resultat. Om samtalen i Dayton under hösten 1995 hade misslyckats, hade kriget med största sannolikhet fortsatt. Förvisso hade krigslyckan vänt till Republiken och HVO:s fördel under senare delen av 1995, på grund av flera framgångsrika bosniska och kroatiska offensiver samt Natos bombningar av bosnienserbiska styrkor, men det är inte självklart att det hade varit en kort process att besegra VRS på slagfältet. Det är inte heller uppenbart att en sådan seger hade lett till ett bättre utfall. Både den bosniska armén och de kroatiska styrkorna var vid krigets slut hämndlystna och ägnade krigets sista månader åt att begå en hel del övergrepp mot serbiska civila i de områden som de lyckades återerövra. Även efter att kriget tog slut fortsatte trupper från ARBiH och bosnienkroatiska styrkor att plundra serbiska områden som de hade erövrat i nordvästra Bosnien. Detta fortsatte tills de slutligen stoppades av IFOR-trupper från den brittledda multinationella divisionen Sydväst. Om det inte hade funnits ett fredsavtal som gav IFOR möjlighet att stoppa sådant beteende hade sannolikt serbiska civila utsatts för ännu värre övergrepp.
Sammanfattningsvis är det tydligt att Carl Bildts agerande under Bosnienkriget knappast var felfritt. Genom sitt stöd för vapenembargot som riktades mot Bosnien bidrog den tidigare linjeredaktören till att kriget blev så blodigt och utdraget. Hans försvar av detta embargo är knappast övertygande. I sin roll som medlare förtjänar han dock en del beröm för att ha bidragit till att mäkla en fred som förvisso inte gjorde alla nöjda men som sannolikt var det bästa till buds stående alternativet. Hans gärning under kriget kan därmed varken beskrivas som skurkaktig eller hjältemodig och han har kanske inte haft helt fel om alla utrikespolitiska skeenden någonsin.
Robin Sällström är doktorand i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och medlem i Svensk Linjes redaktion


