Ur de ynka nio bibelverser som utgör historien om Babels torn har ett stort antal tolkningar flödat genom seklen. Från Bruegel d.ä:s ikoniska målning till Douglas Adams ”babelfisk” via Borges ”Biblioteket i Babel” och Kafkas Stadsvapnet – otaliga exempel finns. Nu erbjuds även en mer samtida version i peka klicka-spelet Chants of Sennaar (2023).
Huvudpersonen, klädd i en fotsid kåpa, vandrar genom vad som verkar vara en övergiven ruin. Som spelare vet man inte var eller vem man är, eller vad man ska göra. Så småningom hittar man en spak, och bredvid den en skylt med två främmande glyfer. Genom att använda spaken förstår man snabbt att det ena ordet betyder öppna, och det andra stäng. Denna mekanik, gissandet av främmande tecken baserat på kontext, utgör själva grunden för spelet, och med den information man får löser man olika pussel. Man träffar snart andra, och genom att prata och interagera med dem ökar man sitt ordförråd, tills det att man kan klättra upp till nästa nivå av det Babel-liknande tornet, till nästa folk, kultur, och språk.
De olika nivåerna känns som skilda världar, och de olika folkens oförmåga att tala med varandra är ett tema som löper genom spelet. Genom att lära sig deras olika språk och resa mellan nivåerna utgör spelaren den länk som kopplar samman tornet till en enhet. Man ska helt enkelt laga språkförbristningen.
Spelet är kul i sin enkelhet, miljöerna vackra, men hanteringen av tematiken kanske är något valhänt. Det må vara en frisk fläkt när alltför många spel hanterar problematik som Alexander den gordiska knuten – slå sönder skiten – men budskapen ”din granne är nog snäll och ni borde prata” och ”skärmar är dåliga” läser tyvärr lite banala, hur viktiga och sanna de än är, och när eftertexterna har rullat finns inte så mycket kvar att fundera över. Chants of Sennaar är ändå en trevlig upplevelse, och det är kul att se ett spel som åsidosätter traditionellt berättande till förmån för att på ett mer avskalat sätt utforska mänskliga problem.
Simon Nordman