Den 21 oktober 2022 reste jag i en varm buss från Kairo till den antika egyptiska kungen Senusret II:s pyramid i el-Lahun. Det var en dag som många andra i faraonernas land; solen stod högt på himlen och svetten rann nerför pannan. När vi kom fram var jag både imponerad och chockerad. Till skillnad från pyramiderna i Sakkara och Giza har nämligen denna struktur inte åldrats lika väl. Ofta beror detta på att antika lokalinvånare girigt använde monumentet som ett stenbrott, vilket exponerade den fragila kärnan för ökenstormarnas kraft. Samtidigt reste sig strukturen högt över landskapet vilket påminner om den makt antika härskare kunde bruka för att uppföra sina monument.
Efter ett besök nere i katakomberna, där jag huvudsakligen försökte undvika att smutsa ner mina byxor med damm och fladdermusskit, så satte jag mig i skuggan och började läsa i en bok jag tagit med.
Boken var en samling av översatta skrifter från antika Egypten, huvudsakligen från utmejslade texter som pryder kungar och överklassens gravkammare. Jag började dock läsa en text från en gränsmarkör från landets sydliga front. Den bar på ett budskap som Senusret II:s son låtit skriva, den kreativt döpta Senusret III. På denna gränssten förmedlade kungen sitt hat mot nubierna, det folk som bodde söder om hans rike. Han påstår att de inte är riktiga människor, att han dödade deras kvinnor, stal deras boskap och att denna front ska hållas till vilket pris som helst. Därefter proklamerade han att den efterkommande kung som inte vidmakthöll samma gräns skulle vara en ovärdig arvtagare.
Det var inte längre en vacker grav utan en symbol för fadern till en krigsförbrytare, en ondskefull makthavare som förslavade civila och ägnade sig åt folkmord.
Jag tittade därpå upp på faderns pyramid och insåg att min uppfattning om monumentet hade förändrats. Det var inte längre en vacker grav utan en symbol för fadern till en krigsförbrytare, en ondskefull makthavare som förslavade civila och ägnade sig åt folkmord. Jag kom dock snart därpå på bättre humör då jag erinrade att hans gräns inte höll evinnerligt, och även om det skulle dröja lång tid så kom så småningom en nubisk dynasti, från moderna Sudan, att erövra Senusret III:s rike.
Ett liknande maktskifte har skett under 1900-talet, då koloniala avtal gav Egypten makten att diktera över Nilens vatten. Detta gav landet en orättvis kontroll över sina sydliga grannar. Denna hegemoni har dock kommit att utmanas sedan det brittiska protektoratet avslutades. Etiopien och Sudan har därmed hävdat sin rätt gentemot de tidigare tyrannerna i Kairo. Dammar och jordbruksprojekt har därmed byggts, vilket har gett el, vatten och jobb till miljontals människor.
Den nyfunna suveräniteten över vattnet kan dock ha gått från att vara ett frihetsprojekt till en ny form av tyranni då Etiopien färdigställt ett megaprojekt som hotar Egyptens själva existens. The Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD), är en så stor byggnation så att den riskerar att, under de kommande uppfyllandsåren, minska vattenflödet till Egypten med upp till 30 procent.
Egypten lider redan av en massiv vattenbrist. En genomsnittlig egyptisk medborgare har tillgång till häften av de 1000 kubikmeter vatten som FN påstår krävs årligen, och med en ökande befolkning riskerar nöden att bli ännu värre.
Samtidigt vägrar Etiopien att hejda sig och diskutera en gemensam lösning med Egypten. Addis Abeba hävdar snarare att det vatten som kommer från Blå-Nilen härstammar från etiopiska källor och att det därför är deras egendom. Etiopiens officiella förhållningssätt är alltså “tough luck!”. En sträng doktrin kan man tycka, synnerligen då de hotar den källa som bidrar med 98% av Egyptens vatten.
Att rättfärdiga sin politik genom att peka på en annan regering och anklaga dem för att ha varit elaka historiskt förhindrar framtida samarbetsmöjligheter och ger upphov till ett förvärrat politiskt klimat. Detta förhållningssätt är därmed ohållbart för Etiopien. Addis Ababa kan inte fortsätta att behandla andra länder i sin region på detta vis, om de inte vill att de ska besvara med militära medel.
Om dessa stater dock skapade en gemensam politik angående dammen och skrev ett kontrakt där de klargjorde hur vinsten skulle fördelas för att kompensera Egypten, då skulle kanske länderna undgå det makabra maktspel som stater tillämpat sedan Senusret III:s tid.
Det är nämligen inte en sund politisk doktrin att efterlikna gatuhunden som morrar och slåss för att roffa åt sig så mycket mat som möjligt. Riktig internationell politik är snarare en produkt av gemensamma intressen, något som marknadsliberaler verkligen förstår sig på. Att se Nilen som en gemensam resurs, något som kan nyttjas på många sätt och platser för att säkerställa att företag, bönder och stater ska kunna bli flitigare, skapar gynnsamma förutsättningar. För även om Egypten var den dominanta parten under antiken och nubierna senare intog makten så vände det tillbaka.
Slaven från igår kan en dag bli din mästare, så frigör honom innan han vänder sig mot dig! Om du beter dig hyggligt kommer konflikterna långsamt att tyna bort. Jag tror till exempel inte att många från Sydtyrolen längre skulle ta till vapen för att bli självständiga från Italien. Kan det möjligtvis ha något att göra med att de blev en autonom region och senare fick rätten att korsa gränsen till Österrike utan pass i fickan? Ja! Det är anledningen. För när stater behandlar andra länder och oss människor med vett och etikett så kommer det att få en bredare inverkan på den lokala tidsandan. På det viset slutar vi att vara hundar som slåss i ett nollsummespel och blir till moraliska människor som förhandlar fram en bättre framtid.
I detta nummer av Svensk Linje kan ni läsa många spännande texter på temat vett och etikett. Bland annat skriver Albin Zettervall om hur man ska föra sig i bastun och Sofia Ek Hallonqvist ämnar uppmuntra mer socialt beteende bland dem som inte kan föra sig när de anställt städhjälp.
God läsning och god jul!