Människan är ett rovdjur som har lärt sig bygga samhällen. Men hennes begär efter makt, status och trygghet försvinner inte när hon lämnar naturen bakom sig, skriver Irma Håkansson.
Människan är farlig.
Det är i sig inget märkvärdigt. Naturen är full av farliga varelser. Björnen sliter sönder sin fiende, vargen driver bort rivaler från flocken, korpen stjäl.
Men dessa djurs grymhet har en märklig begränsning. När hungern är stillad upphör jakten. När revirstriden är avgjord upphör kampen. När det hotfulla är avlägsnat infinner sig lugnet.
Människan är annorlunda. Hon kan minnas en oförrätt hela sitt liv. Människan vill inte endast vinna här och nu. Hon vill garantera sitt absoluta övertag i framtiden.
Hon generaliserar faran. När den första fienden är besegrad söker hon efter nästa. När den första rivalen är undanröjd börjar hon frukta rivaler som ännu inte finns. Människan kan drömma om makt över miljoner människor hon aldrig har mött och bygga institutioner som överlever henne själv.
Naturen är brutal.
Men människan är det första djur som har lärt sig organisera brutaliteten. Naturens våld är oerhört i sin grymhet, men begränsat i sina ambitioner.
En varg som trotsar flocken riskerar att bli förvisad. En nordkoreansk medborgare som trotsar den diktatoriska regimen riskerar att förföljas till livets slut.
Människan är farlig och ständigt uppkommer nya förklaringsmodeller. Vissa hävdar att människan i grund och botten är djurisk, men envetet och till sin nackdel försöker frigöra sig från den djuriska stämpeln. Andra hävdar att människan är helt åtskild från djur och att hennes destruktivitet uppstår i kollisionen med naturens kretslopp. Ingendera teori speglar fenomenet korrekt. Människan är farlig för att hon bär på två naturer samtidigt. Hon är vävd att utforska världen bortom kretsloppet men är samtidigt djupt förankrad i djuriska instinkter. Människan bryter sig ur kretsloppet för att hon vill passa bättre in i det och gynnas mer av det. Med en fot inne i kretsloppet och en utanför känner människan sig som ett djur och föreställer sig som en gud.
Mänskligt beteende drivs av en rad neurokemiska system och substanser i interaktion. Substanserna är kemiska budbärare mellan nervceller som berättar vad som förtjänar vår uppmärksamhet och översätter vår omvärld till känslor, tankar, begär och handlingar.
Psykiatrikern Daniel Z. Lieberman delar i sin bok The Molecule of More upp neurokemiska substanser i två system. Det ena systemet benämner han “här-och nu-systemet” och där ingår bland andra serotonin, oxytocin och endorfiner.
Här-och-nu-systemet (H&N) förankrar, som namnet antyder, djur och människor i sin nuvarande miljö – i måltiden framför oss, i värmen av en famn och i tillfredsställelsen över ett väl utfört arbete. I det andra systemet spelar signalsubstansen dopamin huvudrollen. Dopamin bryr sig mindre om det vi redan har och mer om det vi ännu saknar – det är förväntans substans.
Men H&N- och dopaminsystemen strider inte mot varandra. Tvärtom sporrar de positiva sensationerna associerade med H&N ofta oss till att vilja bredda dessa känslor och snabbt uppleva dem igen – och här kommer dopaminet in i bilden. Naturligtvis upplever man inte enorm tillfredsställelse över måltiden framför sig utan en stark drivkraft att få förtära en liknande måltid nästa dag. Människor och andra djur skiljer sig inte åt i denna aspekt. Ingen varg hade överlevt morgondagen om den inte drevs av att upprepa beteenden som har hållit den vid liv och akta sig för beteenden som visade sig leda till fara.
Men hos andra djur är de dopaminerga systemen starkt kopplade till omedelbara behov – hungerkänslor frisätter dopamin som driver vargen att jaga. Medan vargen endast kan ana morgondagen kan människan leva i den. Hos människan sammanfaller dopaminets rastlöshet med symboliskt tänkande och förmågan att språkligt beskriva och simulera en avlägsen framtid och vision. Hungerskänslor får människan att fundera över om det går att säkerställa att hon aldrig behöver vara hungrig igen, att hennes framtida barn aldrig behöver vara hungriga och att ingen kan konkurrera med henne.
I sista delen finns en viktig distinktion mellan människor och andra djur; vargar konkurrerar med varandra först när rivalitet uppstår. Människan, däremot, strävar ständigt efter att inte endast överleva och själv lyckas utan säkerställa att hon är ett steg före både sina bekanta och potentiellt bekanta.
Människans tänkande präglas dessutom av en kumulativ kultur där varje generation kan vidareutveckla föregående generations föreställningsvärld. Den mänskliga världen utvecklas ständigt.
En av de mest grundläggande djuriska drifterna är den sexuella. Testosteron kan, grovt förenklat, ses som antecedenten till det sexuella beteendet. Testosteron reagerar på stimuli du har rakt framför dig i din fysiska miljö eller i tanken, och därför kategoriserar Lieberman hormonet som H&N. Dopamin möjliggör målmedveten reglering av sexuellt beteende. Samtidigt kan dopamin göra lusten strategisk om en individ säkerställer sin tillgång till sex genom skapandet av patriarkala och kvinnoförtryckande strukturer eller använder den oreglerade våldtäktsmannens misstag för att stärka sin egen agenda och beskriva en allmän kvinnlig oförmåga att vara trygg utan en bekyddande make.
Delfiner utmärker sig från andra vilddjur bland annat på grund av en ständigt påtaglig förekomst av våldtäkter inom arten. Delfiner har ett jämförelsevis välutvecklat intellekt och beskrivs därför ibland som särskilt kalkylerade och ondskefulla. I själva verket handlar våldtäktsfenomenet främst om att delfiner inte strikt kopplar sexuella handlingar till reproduktion utan till sociala hierarkier och status. Delfinen kan våldta och dominera andra delfiner. Ändå skapar den inte kulturer, normsystem och lagar som institutionaliserar sexuellt våld genom lagligt barnäktenskap eller ett maritalt våldtäktsundantag.
Människans tänkande präglas dessutom av en kumulativ kultur där varje generation kan vidareutveckla föregående generations föreställningsvärld. Den mänskliga världen utvecklas ständigt. Bröderna Wright hade inte kunnat uppfinna flygplanet utan århundraden av matematiskt tänkande och praktik, likaså uppstod den nordkoreanska övervakningsapparaten inte ur tomma intet utan från årtionden av uppbyggda informantnätverk, säkerhetstjänster och kontrollsystem.
Under tiden utspelar sig varje dag i djurriket som om den förra inte existerade. Hunger följs av jakt, jakt av mättnad och mättnad av ny hunger.
Men efter ett tag har väl människans utpräglade och kalkylerade system för att säkerställa sin frisättning av H&N fått resultat? Borde inte det inmurade huset vid någon tidpunkt ha stängt ute brottslingar så pass länge att oron avtar? Som titeln på Liebermans verk antyder, är dopamin inte molekylen av tillfredsställelse eller njutning utan av mer. Människan vill inte endast vara trygg, rik och uppskattad, hon vill vara tryggare än igår, rikare än igår och mer uppskattad än igår. Och har människan kunnat försäkra sig om att ett mål är uppfyllt till fullo, uppstår nya mål – begäret flyttar ständigt fram sin horisont.
Om människan verkligen präglas av en rastlös strävan efter makt, status och erkännande blir det givetvis problematiskt när hon ges kontroll över andra människor.
Och det finns ett mål som vissa individer tolkar som det ultimata målet: att vara mäktig. Att vara rikast i världen garanterar inte att du är varken tryggast eller mest uppskattad. Men har du mest makt i världen kan du eliminera alla som hotar din trygghet eller inte uppskattar dig vilket förklarar varför regimkritik är straffbart i många diktaturer. Den mäktige kan också ta andras pengar till sig själv och ställa mer mat på middagsbordet än hela hans släktträd hade kunnat förtära under en livstid.
Thomas Hobbes menar att människan drivs av “a perpetual and restless desire of power after power, that ceaseth only in death”, ett uttalande som bekräftas av moderna neurovetenskapliga modeller. Människans begär tycks sakna en naturlig slutpunkt.
Vidare kan ett citat från Aristoteles Politiken användas för att dra slutsatsen att människans begär omöjligen skulle stillas av insikten att inte ens hennes släkting tio generationer framöver behöver lyfta ett finger för att få sina behov helt tillfredsställda. “Människan är ett politiskt djur” och vill, förutom att överleva, bli sedd, erkänd, erhålla status, ära och anseende. Vargen vill ha en partner att föröka sig med och en flock att känna sig trygg i, människan vill skrivas in i historieböckerna.
Om Hobbes och Aristoteles hade rätt uppstår ett problem som inga goda intentioner kan lösa. Om människan verkligen präglas av en rastlös strävan efter makt, status och erkännande blir det givetvis problematiskt när hon ges kontroll över andra människor.
Historien har präglats av att hitta rätt härskare; den vise kungen, den upplyste despoten och den osjälviske revolutionären – men även dessa är oundvikligen människor och det omättliga begäret förblir även i frånvaron av inbiten maktgalenskap.
James Madison skrev “if men were angels, no government would be necessary”. Här framgår hans uppenbara slutsats att staten behövs för att människan är kapabel till förtryck. Samtidigt måste staten begränsas för att även den består av människor som är kapabla till förtryck.
Ur denna aspekt är liberalismen som idétradition inte den optimistiska ideologin som betonar människans godhet och behov av total frigörelse oavsett konsekvenser. Liberalismen axlar här rollen som pessimistisk pekpinne för människans oförmåga att handla enligt andra önskemål, behov och planer än hennes egna. Friedrich von Hayek menade att människan är begränsad snarare än ond – begränsad i sin kunskap och den förmåga som skulle krävas för att styra ett helt samhälle. Av denna anledning måste makten splittras och människor tillåtas fatta egna beslut. Maktdelning, äganderätt, yttrandefrihet och fria marknader blir här inte monument över människans godhet utan skyddsvallar mot hennes ofullkomlighet. Hayek såg inte civilisationens framsteg som resultatet av en enskild människas plan. Framstegen ansågs i stället uppstå när miljontals människor, drivna av egna begär, gradvis utvecklar institutioner som ömsesidigt främjar dessa begär. Med denna vinkling kan liberalismen betraktas som mer än nyckeln till en moralisk och axiomatisk frigörelse. Marknadsekonomin blir en fredsskapare i dess tendens att föranleda en form av fakultativ mutualism där våld och nollsummespel direkt motarbetar det utlopp den enskilde individen får för sina begär och egenintressen. Liberalismen försöker inte göra rovdjuret till växtätare, utan lär det jaga på ett sätt som gynnar alla.
Om människans farlighet uppstår i hennes förmåga att organisera sina begär, blir frågan hur mycket makt som över huvud taget bör samlas på samma plats. När makten delas mellan människor och marknader, ambition ställs mot ambition och intresse ställs mot intresse begränsar människors omättliga begär varandra i en organisk och rättvis friktion.
Socialistisk idétradition bygger i mångt och mycket på en föreställning om att människans egoism och begär kan svältas bort när samhället blir regelstyrt och makten enväldig och total. Om Hobbes och Madison hade rätt kvarstår problemet att även individen som får i uppdrag att omforma samhället förblir människa. Samhällsstrukturen påverkar inte det faktum att människan styrs av omättliga begär utan endast hur begären tar sig uttryck. Det kan ta formen av desperata försök att klättra i en politisk makthierarki, eller så kanaliseras begären till företagande, karriärskapande, innovationer och rikedom på en fri marknad.
Den mänskliga existensformens kumulativa kultur producerar inte endast mer sofistikerade övervakningsapparater utan mer sofistikerade former av fredligt samarbete. Om Nordkoreas övervakningsstat är resultatet av generationer av förfinad kontroll, är marknadsekonomin resultatet av generationer av förfinat samarbete där vi ärver kontraktet, marknaden och rättsstaten.
Människans neurobiologiska komplexitet och dopaminerga system är trots allt drivkraften bakom att hon arbetar för en ljusare framtid istället för att, likt vargen, invänta nästa hungerkänsla och kasta sig över närmaste byte. När systemen används rätt är de människans kraftfullaste verktyg. De ligger bakom den tekniska, medicinska, filosofiska och konstnärliga utvecklingen, och gör att varje dag i människoland börjar olikt den förra.
Irma Håkansson är psykologstudent på nionde terminen och Ordförande emerita för Geijerska Studentföreningen



