Mordet på den amerikanske aktivisten och sociala mediepersonligheten Charlie Kirk, den 10 september, känns på många sätt som en vändpunkt. Kirk var grundare till organisationen Turning Point USA som samlade högersympatiserande ungdomar och studenter. I den rollen var han mest känd för sina debatturnéer på amerikanska universitet där han under rubriken Prove Me Wrong bjöd in vanliga studenter att debattera politiska och samhällsfrågor med honom.
Tron på det öppna samtalet och en fri debatt var central för Kirks gärning. Han upplevde debattklimatet på amerikanska lärosäten som inskränkt och konformistiskt, där enbart progressiva vänsteråsikter tolererades. Universitetsturnéerna syftade därför till att skapa utrymme för debatt och diskussioner som annars inte fördes. I ett av många videoklipp som fick förnyad spridning efter hans död, förklarade Kirk att ett öppet samtal som ger utrymme för respektfull oenighet är grunden för demokratin – utan det finns bara våld som alternativ.
Att Kirk mördades då han satt på scen under ett sådant samtal och besvarade publikfrågor är lika talande som det är tragiskt. Charlie Kirk var ingen makthavare. Han hade visserligen stort inflytande, men bara genom sin opinionsbildning och förmåga att kanalisera andras politiska engagemang. Att döma av vad som i skrivande stund har framkommit om den misstänkte gärningsmannen verkar det just ha varit Kirks framförande av sina åsikter som utgjorde motivet. Hans ord besvarades med våld.
Till skillnad från många andra har jag hittills inte varit särskilt orolig för den tilltagande polariseringen i USA. Även om retoriken har varit skarp har landet gått igenom betydligt värre politiska konflikter under sin historia. Inte minst präglades 1960 talet av utbrett politiskt våld i form av upplopp, bombdåd och de uppmärksammade morden på president John F Kennedy, Martin Luther King Jr, Malcom X och Robert F Kennedy. Nu undrar jag dock om inte situationen är obehagligt lik 60-talet.
Den 14 juni sköts demokraten Melissa Hortman, talman i Minnesotas representanthus, och hennes make ihjäl i deras gemensamma hem. Gärningsmannen hade tidigare samma dag skjutit statssenatorn John Hoffman (D) och hans fru, som dock båda tack och lov överlevde. Den 21 maj mördades två anställda vid Israels ambassad då de lämnade en mottagning på Judiska Muséet i Washington DC. Natten den 13 april utsattes Pennsylvanias guvernörsresidens för mordbrand då guvernören Josh Shapiro (D) och hans familj låg och sov. Ingen kom dock till skada. I december 2024 sköts vd:n för sjukförsäkrningsbolaget UnitedHealth Group, Brian Thompsson, ihjäl på öppen gata i New York. Självklart går det heller inte att förbise de två mordförsöken på Donald Trump under presidentvalskampanjen 2024.
Det är svårt att komma ifrån misstanken att våldsutvecklingen späds på av ett allt mer radikalt tonläge i främst sociala medier. Såväl vanliga användare som politiska influencers beskriver sina motståndare i oförsonliga termer. Den progressiva och i allt högre grad socialistiska vänstern skämtar exempelvis om att döda hyresvärdar och att liberaler minsann också kommer få smaka kulorna när revolutionen kommer. Efter mordet på Brian Thompsson spred flera framträdande sociala mediepersonligheter en bild om att det är lika mycket mord att neka någon sjukförsäkring.
Från studion kan de lajva revolution till sina följare utan att faktiskt behöva offra sitt ofta goda leverne.
Ironiskt nog har även den radikala högern anammat den antikapitalistiska retoriken. Där ligger fokus mer på hur utländsk arbetskraft utnyttjas av globalisterna för att göra den amerikanska arbetarklassen obsolet, och hur löneslaveri åt multinationella företag utarmar det goda familjelivet. I allt detta sägs demokraterna vara förrädiskt delaktiga, när de inte också skyddar pedofiler eller vill tvinga barn till könsbyten. Till allt detta har naturligtvis kriget i Gaza adderat en sörja av västfientlighet, antisemitism och terrorromantik.
De politiska kommentatorer som sprider den demoniserande retoriken befinner sig dock på tryggt avstånd från sina motståndare. Från studion kan de lajva revolution till sina följare utan att faktiskt behöva offra sitt ofta goda leverne. Tvärtom är det polariseringen som drar in fler tittare och därmed större intäkter. Problemet är att det alltid finns några som tar retoriken på allvar och bestämmer sig för att göra något åt den. Verkligheten anpassar sig efter dikten, vilket samtidigt får anklagelserna att verka än mer rättfärdigade.
I Sverige är vi ännu långt från den amerikanska polariseringen. Vi bör tänka över hur vi själva uttrycker oss om våra politiska motståndare. Annars kan vi råka lajva oss fram till revolution.
Daniel Åkerman är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet
