Det är fascinerande att den svenska högern vill införa fri hyressättning på bostäder men samtidigt envisas med att reglera priset på parkeringsplatser, skriver Anton Holmlund.
Jag kommer från Västerås. Det är Sveriges femte största stad om man, som varje person med sinnet i behåll bör göra, väljer att bortse från Sollentuna-Upplands Väsby. Mina egna inofficiella beräkningar placerar också Västerås högst upp på listan bland Sveriges mest bespottade städer, i konkurrens med Borås och Borlänge. Jag skulle aldrig själv erkänna att det finns grund för avskyn, men nog finns det kanske fog för att staden inte lever upp till vad man väntar sig av en “storstad“.
Det börjar när tåget rullar in på stationen. Du har redan passerat ett av Sveriges mest produktiva industriområden för någon minut sedan, men ändå ser området runt centralstationen ut precis som en Bruce Springsteen-låt om hans hemtrakter. Övergivna industrilokaler, tre nedlagda tågperronger där det håller på att växa en skog av sly och precis vid Mälarens strand står Lantmännens enorma ruttnande silo. Det andra du lägger märke till är att det finns väldigt mycket parkeringsplatser. De stora grus- och asfaltsfälten medför en stark känsla av övergivenhet.
Hur kan det ha blivit så här egentligen? Mycket kan härledas till just parkeringar.
Vem bestämmer hur många parkeringsplatser en fastighet behöver? Inte fastighetsägaren själv i alla fall. Sveriges kommuner sysslar med en hel massa saker de inte borde. En av dessa är att hitta på parkeringstal, eller p-tal i korthet, en siffra på hur många parkeringsplatser som måste finnas i anslutning till en fastighet. Alltså har de bestämt hur många parkeringsplatser du behöver, oavsett om du har fem bilar eller ingen alls. Du trycks in i samma form. P-talen är stelbenta och missgynnar framförallt fattiga och unga. De som inte har råd med bil tvingas finansiera massor med parkeringsplatser som de inte använder.
Parkeringsnormer och avgiftsfria parkeringsplatser leder till ineffektivt utnyttjande av mark och stort tidsslöseri.
Donald Shoup, professor i stadsplanering vid UCLA, har beskrivit attityderna kring parkering i USA med orden “Staunch conservatives often become ardent communists when it comes to parking, and rational people quickly turn emotional.”
Hans bok The high cost of free parking beskriver de enorma effektivitetsförlusterna som den amerikanska parkeringsregleringen ger upphov till. Parkeringsnormer och avgiftsfria parkeringsplatser leder till ineffektivt utnyttjande av mark och stort tidsslöseri. Tyvärr går det att se liknande problematik i Sverige, både vad gäller attityd och effektivitet.
Som borgerliga är vi ofta kritiska till statens förmåga att fördela begränsade resurser. Även om det finns tvivelaktigheter om hur legitim äganderätt över mark uppstår, råder det knappast några tvivel om att mark allmänt betraktas som en resurs man kan äga. Dessvärre är det svårt att påstå att markägaren har rätt att bruka sin mark som hen själv behagar.
Sveriges kommuner har idag ett planmonopol över nästan all mark i Sverige. Det innebär inte att kommunerna äger all mark i Sverige, men det innebär att kommunerna har rätt att göra översiktsplaner och detaljplaner som reglerar hur marken får användas.
En del i planmonopolet är att reglera utbudet av parkering. En kommun kan genom detaljplanen välja att bestämma exakt var det ska finnas parkeringar och hur många de ska vara. Vanligast förekommande är dock att kommunen utfärdar en p-norm som fastighetsägare och byggbolag i kommunen behöver förhålla sig till.
Parkeringsnormen är ett tal som stipulerar hur många parkeringsplatser som en fastighetsägare minst behöver tillhandahålla per kvadratmeter effektiv yta, det vill säga boarea, butiksarea och så vidare. Oftast varierar p-normen mellan kommunens olika zoner.
Att fatta beslut om p-normer är inte som vilken annan teknisk fråga som helst. Man hade kunnat tro att det är något som förvaltningen rekommenderar och politikerna klubbar, men så är det ofta inte. Parkeringsfrågor är en av få lokala frågor som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet i lokalpressen.
I valprogrammet för 2022 skriver Liberalerna i Västerås: “Medan partierna till vänster vill rädda klimatet genom att försvåra för bilarna så ser vi i stället att man bör göra alternativen attraktivare UTAN att försvåra för bilen” medan Moderaterna säger att “P-avgifterna ska hållas nere och p-normen (parkeringar/lägenhet) ska öka”.
Formuleringar som dessa går att finna i de lokala valmanifesten över hela Sverige, och över hela det politiska spektrumet. Förutom i Miljöpartiet, som av ideologiska anledningar, som inte grundar sig i marknadsliberalismen, tenderar att arbeta för att avreglera parkeringstalen för bilar. Det får också riktiga konsekvenser.
Efter valet 2018 skrevs det ett typiskt kommunalt punktprogram i Västerås när den nya majoriteten bestående av januariavtalets partier tog makten. Att höja parkeringsnormen och att inte höja parkeringsavgifterna var två av de borgerliga partiernas stora förhandlingssegrar. Denna vurm för att det ska finnas många parkeringsplatser i det offentliga rummet är djupt rotad hos borgerliga politiker över hela landet.
Vad som anses vara en rimlig mängd parkering till en fastighet bestäms alltså av politikers generella inställning till fordonet bil, helt utan hänsyn till den enskilde fastighetsägaren.
Frågan om vem som äger det offentliga rummet ställs på sin spets många gånger i kommunpolitiken och ofta är det svåra avvägningar. Ska det vara ett utegym eller en lekplats i en park? Ska det vara cykelbana eller gångväg genom en skogsdunge? I frågan om parkering är det inte två allmänna nyttor som står mot varandra i samma bemärkelse. I stället är det fastighetsägarens intressen som står mot politiska intressen. Ibland går inte dessa intressen emot varandra, men ofta gör de det.
Vissa verksamheter, exempelvis stora mataffärer, har ett eget intresse av att tillgodose stor tillgång på parkering. Andra verksamheter är desto mindre beroende av att deras kunder ska ha bil. Det är helt omöjligt att räkna ut och kalkylera precist vad en “rimlig mängd” av en produkt är. Politiker bör således hålla sig borta.
Men det är inte allt som är fel med svenska parkeringar.
Förutom utbudet styrs också parkeringspriserna av politiker. Det finns något fascinerande med att fri hyressättning i bostadsbeståndet delar svensk politik itu samtidigt som alla är helt överens om att parkeringsplatser ska prisregleras av kommunpolitiker. Parkeringspriser borde bli marknadsmässiga, och framför allt borde kommunpolitiker ha viktigare saker att göra än att höfta fram parkeringstal.
Anton Holmlund är vice ordförande för Liberala Ungdomsförbundet