Det senaste året har diskussionen om borgerlighetens framtid och relationen liberalism och konservatism emellan varit omfattande. Det har minst sagt varit högt tonläge, och talats om skyttegravar som skär tvärs genom borgerligheten och partikamrater som blir till bittra fiender.

Det är utsagor som är svåra att relatera till i Fria Moderata Studentförbundet – och det är väldigt lyckligt. De bakomliggande strömningar som diskussionen har berört är dock väl värda att ägna tid och eftertanke. Diskussionen har till en inte obetydlig del handlat om att vissa liberaler uppfattas ha blivit mer konservativa, medan andra önskar större progressivism.

Både liberalismen och konservatismen är nog lika mångfacetterade som antalet individer som bekänner sig till dem. Vissa ser konservatismen blott som ett politiskt tillvägagångssätt som går ut på att försiktigt bevara snarare än radikalt förändra den rådande ordningen – i dag till stor del det liberala samhället. Det är det också. Försiktighetsprincipen är en viktig del av konservativ politik – och den liberala samhällsordningen med marknadsekonomi, försvar av människans rättigheter, skydd av de olika samhälleliga sfärerna, maktdelning, förutsägbarhet och rättssäkerhet är en konsekvens av flera hundra år av västerländsk utveckling. 

Andra vill fylla konservatismen med mer. Utifrån Edmund Burke (1792–1797), Friedrich Hegel (1770–1831) och Russell Kirk (1918–1994) finner man att utgångspunkten inte bara handlar blott om de politiska institutionerna – utan om samhället i stort. Historiemedvetenhet, värnande av såväl västerländsk civilisation som nationell kultur, traditionalism och dygder som personligt ansvar, bildning och hederlighet ger en fingervisning om riktningen.

Det får naturligtvis (i kombination med försiktighetsprincipen) konsekvenser. Familjepolitik, utbildningspolitik, kulturpolitik och migrations- och integrationspolitik är några frågor i vilka konservativa tenderar att landa i andra slutsatser än liberaler. Inom ekonomisk politik – från skatter till arbetsmarknad till företagande – är det enklare att finna gemenskap. 

Den konservatismen ställer krav på borgerligheten att ägna sig åt riktig idédiskussion i vilken argumenten faktiskt får vara viktigare än åsikterna – men dikotomin bör inte heller överdrivas. Naturligtvis finns det ytterligheter inom borgerligheten som stundom kommer att ha svårt att bejaka varandra. De allra flesta befinner sig dock inte i dessa ytterkanter – utan någonstans däremellan. För väldigt många borgerliga studenter är liberalismen och konservatismen i mångt och mycket redan sammanflätade.

Troligtvis har den GAL–TAN-skala som introducerades till diskussionen för två år sedan också förvirrat. Fastän den adderade någonting till analyserna bör sägas att skalan mellan gröna/alternativa/liberala och traditionella/auktoritära/nationalistiska riktningar har stora brister. Som PJ Anders Linder, viceordförande 1985–87 tillika chefredaktör för Axess magasin, konstaterade i Dagens industri (30/8 2016) är det svårt att se det gröna, alternativa och liberala som en naturlig idégemenskap. Beröringspunkter finns förvisso i livsstilsfrågor – men knappast vad gäller ekonomisk frihet. Det är inte heller helt befogat att sammanfoga det traditionella, nationalistiska och auktoritära.

Det ärliga svaret är nog att det finns frågor i vilka liberaler och konservativa kommer att behöva stöta och blöta argument under lång tid framöver – och stundom vara av olika uppfattningar – samtidigt som det finns mycket som för oss samman. Icke att förglömma är att Sverige har både konservativa och liberala krafter att tacka för mycket. Vi hade inte varit det land som vi är i dag om konservatismen – men inte liberalismen – hade varit vägledande under historien. Samtidigt finns det många radikala politiska projekt som vi som är mer liberalt lagda har konservativa att tacka för att vi inte aningslöst har hoppat på. Liberaler behöver stundom dra de konservativa framåt – konservativa behöver stundom hålla liberalerna tillbaka.

Den breda svenska borgerligheten bestående av såväl liberalism som konservatism har dessutom en lång historia av gemenskap – och en inte oviktig gemensam fiende. Visst förenades man på 1970- och 1980-talen mot löntagarfonder och hoten om socialisering – och visst ser de politiska spörsmålen annorlunda ut i dag. Underskatta dock inte dagens hot mot fria människor på fria marknader – mot det starka samhället och den starka rättsstaten. 

Sverige har bland de högsta skattetrycken i världen. Riskerna som springer ur 1900-talets utbyggnad av den stora välfärdsstaten är till slut på väg att komma i kapp oss. Hoten om inskränkningar i näringsfriheten är allvarliga. När vi nu lämnar fyra år med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regering bakom oss är det med ett kvitto på 47 miljarder kronor i skattehöjningar, en välfärd i kris och en rättsstat som inte förmår leverera grundläggande trygghet åt sina medborgare.

Socialdemokratin är det största hotet mot ett bättre och friare Sverige. Den största politiska konflikten måste vara den mot tanken att stat och kommun bör bestämma mer än individ och de naturliga gemenskaperna. Vi måste bjuda den idén aktivt motstånd – och samtidigt formulera vår egen vision om rättsstat, demokrati, marknadsekonomi och frihet för den enskilde. Annars blir samhället i grunden den största förloraren.

Så låt oss fortsätta att diskutera i frågor där vi är oense, men samtidigt se den större bilden. Den liberala samhällsordningen med marknadsekonomi, försvar av människans rättigheter och skydd av de olika samhälleliga sfärerna – och den konservativa historiemedvetenhet, värnandet av den västerländska civilisationen och dygder som personligt ansvar, bildning och hederlighet – kan utgöra fantastiska komplement. En idégemenskap av frihet och ansvar, förnuft och känsla, tradition och framsteg, idealism och realism är möjlig – och att staka ut den vägen är en av Fria Moderata Studentförbundets viktiga uppgifter.

Jag vill avsluta detta mitt första ordförandeord med att tacka för förtroendet att få leda det förbund som sedan år 1942 har varit den viktigaste kraften för ett bättre och friare Sverige. Till alla medlemmar av Fria Moderata Studentförbundet – ett varmt, ödmjukt och förhoppningsfullt tack! 

Vi kan bli ännu bättre, och har en viktig resa framför oss. Den kommer att vara tidskrävande och slitsam – men också väldigt rolig och givande. Jag hoppas att ni ser fram mot den. Jag kan i alla fall knappt bärga mig.

Categories: Ledare