En världsordning i gungning och en universalism som sjunger sin svanesång. Det sägs ibland att Europa befinner sig i ungefär samma situation som i början av det förra seklet. Liknelsen görs inte sällan med hänvisning till Stefan Zweig. Få andra verk om Europas tidiga 1900-tal har citerats så flitigt som hans Världen av igår från 1942.

En av dem som påmint om klassikern är Henrik Dalgard. I en ledartext i fjol (SvD 1/1) beskrev han 2024 som ”året då västvärlden, medvetet eller omedvetet, tappade tron på universalismen”. Tydligaste exemplet påstods vara det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps återkomst i Vita huset.

Nu, drygt ett och ett halvt år senare, kan Dalgard knappast beskyllas för att ha haft fel. Åtminstone inte i fallet USA. Men han var också av uppfattningen att samma vindar blåste på vår sida av Atlanten. Som exempel lyfte han kriget i Ukraina, och ett Europa som ”sluter sig inåt”, bland annat genom en allt mer ensidig syn på migration.

Det kan tyckas svårt att säga emot. I alla fall om man anammar universalismen såsom den formulerades av Zweig. Den långtgående fria rörligheten i världen före 1914 var enligt författaren idyllisk. Med stolthet etiketterade han sig själv som kosmopolit och pacifist. Och i hemstaden Wien upplevde Zweig en syntes av kontinentens mångskiftande kultur.

När första världskriget väl bröt ut möttes det, till Zweigs bestörtning, av entusiasm hos många européer. I städer som Berlin, London och Paris tågade tusentals medborgare på gatorna för att visa sin kärlek till fosterlandet. Bland unga sågs kriget som en väg bort från vardagslivets tristess, en chans till äventyr.

Det paradigmskifte som första världskriget innebar kan tyckas ha paralleller i vår tid. Ändå haltar liknelsen. Dagens säkerhetspolitiska läge är förstås allvarligt, och den ryska invasionen av Ukraina en tragedi, men någon chauvinistisk krigsfeber är det knappast frågan om från europeiskt håll. Stödet för Ukraina visar snarare på en långtgående enighet.

Visserligen finns det exempel som utmanar den bilden, men bara under det senaste året har vi sett flera europeiska styrkebesked. Inte minst regeringsskiftet i Ungern. Därtill EU:s uppbackning av Danmark under Grönlandskrisen och de ingångna frihandelsavtalen med Mercosur-länderna och Australien.

Samtidigt återstår frågetecken gällande flera av de nationalkonservativa partier som fortsätter skörda framgångar i sina respektive länder. Men även här är den generella utvecklingen tydlig: euroskeptiker väljer Europa och väst framför Ryssland. Att förknippas med Trump blir också allt mindre populärt.

Parallellt har såväl militär upprustning som stram migrationspolitik blivit regeringspolitik i flera europeiska länder. Det är förståeligt att en del frihetligt sinnade oroas när pendeln svänger långt åt andra hållet. Det är också påkallat att påminna om hur öppenhet gentemot omvärlden bidragit till Europas rikedom.

Men om det är något Världen av igår kan lära oss så är det att universalism och naivitet ofta går hand i hand. Det låter kanske som en sliten analys, men till och med Zweig tillstod att hans hållning var väl idealistisk.

Trots detta tenderade författaren – som egentligen var ointresserad av politik – att beskriva världspolitiken som ett vägval mellan total universalism eller aggressiv nationalism. Samma falska dikotomi har länge bidragit till en förljugen debatt i många europeiska länder. Att vår kontinent nu börjar se fler och mer nyanserade handlingsalternativ är högst välkommet. Om den nya politiken uppfattas som ensidig säger det nog mer om var vi befann oss förut.

Man får såklart drömma om en värld utan gränser och vapen. Den som refererar till Zweig bör dock först påminna sig om att det inte alltid är så svartvitt. Och den som noggrant läser den fantastiska boken kommer märka att även Zweig kunde vara en komplex och mångtydig författare. Till exempel varvades hans reformvänliga anda med en vördnad för det som tidigare generationer byggt upp.

Författarens politiska credo var däremot glasklart: att ena kontinenten och säkra freden. Vilken väg man än väljer förblir detta Europas imperativ.

Jacob Rosén är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.

Det måste ha funnits en tid innan jag kände Edvard, men jag kan inte minnas den. För mig har han alltid funnits, tills den dag då han inte längre fanns. På dagis var vi bästa vänner och vi var ofta hemma hos varandra och lekte. Edvard bodde i en stor lägenhet på översta våningen på Övre Slottsgatan i Uppsala och hade ett eget rum där vi kunde vara ifred från föräldrar och småsyskon.

I vardagsrummet hängde ett porträtt av hans farfar Bengt Selander, överste av första graden och en gång i tiden kungens överadjutant. Från vardagsrumsfönstret skådade man ut över universitetshuset och Martin Luther Kings plan, men jag var mer intresserad av Edvards lilla bilbana med uppdragbara fjädrar som kunde skjuta i väg de små, små bilarna med en hisnande fart.

När vi lekte krig, vilket vi ofta gjorde, var jag Napoleon eller Karl XII. Historiskt komplicerade personer som i våra barnaögon var hjältar som hade blivit angripna av hela världen och ärorikt fortsatte strida långt efter att hoppet egentligen var ute. Edvard var min högra hand såsom marskalk Ney eller fältmarskalk Rehnskiöld.

I praktiken var han dock en urusel underordnad, han följde nästan aldrig order utan gjorde vad han själv fick för sig. Han gjorde det inte för att han behövde bevisa något utan för att han visste att han visste bäst. Vi var givetvis segerrika i alla vår slag och fälttåg trots oenigheten i befälstältet.

Under de här lekarna gick tiden på ett underligt sätt, vilket den nog gör för de flesta barn. Våra dagisfröknar brukade säga till oss när det var fem minuter kvar innan vi skulle lämna Vasaparken, vilket framstod som om en ocean av tid återstod innan vi ens behövde börja tänka på att plocka ihop våra saker. Det var nog inte så det var menat.

På somrarna anordnade min pappa Kenneth något som jag senare i livet insett att andra människor kallar lajv och bjöd in hela dagiset. Min roll var kungen av Djupviken, min familjs lilla torp utanför Uppsala, och de andra barnen var alla riddare i min elitstyrka. Edvard var självskriven som min högra hand.

Äventyren gick ut på att något ovärderligt objekt hade gått förlorat: en trollstav eller kanske till och med min älskade kanin Nusse – som jag bara fick ha under en sommar ute på landet, i lägenheten orsakade han en alldeles för stor allergisk påverkan på farsan. Givetvis var det de vedervärdiga snårskogsmänniskorna som hade stulit honom. De var varelser som strök omkring i skogen och drömde om att göra slut på Djupvikens lilla område av öppet landskap och låta snårskogen växa tät.

Kenneth spelade vägvisare och guidade mig och mina riddare genom det episka äventyret som gick ut på att återbörda det stulna objektet. Våra dödliga fiender, snårskogsmänniskorna, utgjordes av det övriga pappakollektivet som med hjälp av camouflagesmink, silvertejp, grenar och delar av halloweenkostymer gjort sig själva skräckinjagande.

Edvards pappa Marco brukade krypa in i en ghilliedräkt och förvandlas till ett stort buskage.

Efter långa strapatser genom skogen, episoder av smygande förbi vaktposter och små skärmytslingar slutade dagen alltid med en slutstrid där snårskogsmänniskorna blev så pass rejält påpucklade med träsvärden att man förstår varför min pappa gett sig själv rollen som vägvisare och därmed slapp misshandeln.

Edvard och jag var nog de största anledningarna till att lajven inte kunde fortsätta efter att vi fyllt sju år. Blåmärkskartorna som uppstod på papporna började bli alldeles för djupa i sina färgnyanser.

Redan på dagis hade Edvard någon form av underlig karisma som satte honom i centrum utan att han tog kommandot. Ett av mina tydligare minnen från dagis visar på den vördnad som man uppenbarligen kände för honom.

En dag gjorde vi en överenskommelse: vi skulle få hitta på varsitt smeknamn åt varandra som man var man tvungen att acceptera oavsett hur elakt eller fult det var. Jag valde att kalla honom för Pegasus. Varför vet jag inte, men det kan ha varit för att han hade samma mystiska dragningskraft som de mytologiska väsen som min pappa läste godnattsagor om; en annan tolkning är såklart att de bevingade hästarna var feminint kodade och namnet skulle påminna om de tjejbaciller som var ett stort bekymmer i våra liv.

Edvard valde att kalla mig Bajskorv, ett tydligt tecken på att vördnaden inte var ömsesidig.

Som tur är fastnade inget av smeknamnen vi uppfann. Själv har jag i stort sett varit skonad från smeknamn, Rutger brukar räcka gott och väl. Edvards bestående smeknamn blev inte heller Pegasus, utan Vadde, som uppkom eftersom han hade svårt att uttala sitt eget namn.

Edvard hade en ovana att bitas när han var riktigt liten. Det är ingenting jag minns själv, men mina föräldrar har berättat att jag ofta kom hem från dagis med flertalet tydliga bitmärken. En tolkning var att han använde bitandet som ett sätt att visa uppskattning och det var därför just jag var extra utsatt.

Ett annat alternativ är att jag var en jävligt jobbig unge, men det var det ingen som sa till mig. Som tur var vande han sig av med bitandet ganska snabbt.

Vi läste liknande saker vid denna period: grekisk och fornnordisk mytologi riktad till barn, historieböcker av olika slag och biografier av kända svenskar. I det avskedsbrev han skrev innan han åkte till Ukraina – som egentligen aldrig var tänkt att läsas – skrev han om den påverkan som Raoul Wallenbergs korta, barnvänliga biografi haft på honom.

Visst hade även jag läst den, och visst var historien om diplomaten inetsad även i mitt minne. Men för mig var det en tragisk berättelse om en man som försökte sitt bästa och visserligen gjorde mycket gott, men som i det stora hela bara räddade ett fåtal men fick betala det högsta priset.

I stället var det boken om Alfred Nobel som gjorde störst intryck på mig: uppfinnaren som förändrade världen och som valde att uppmuntra och belöna andra som gjorde gott i stället för att själv ta sig an det tröstlösa arbetet såsom Wallenberg.

Edvard tolkade nog böckerna annorlunda än jag. Jag kan tänka mig att han såg Nobel som en svag karaktär som försökte köpa sig ett gott eftermäle med pengar – en nyans som jag inte upptäckte förrän i vuxen ålder. Raoul Wallenberg, däremot, räddade tusentals judar undan nazismen – och tusentals människoliv är fortfarande tusentals, även om miljoner andra inte räddades.

Sjuttioåtta år efter att Raoul Wallenberg sändes till Budapest utbröt krig i Europa igen. För Edvard var det inte händelserna i Ungern 1944, utan de i Finland några år tidigare som utgjorde den bästa parallellen till Ukraina 2022. Likheterna mellan det finska vinterkriget och de tidiga skeendena i kriget i Ukraina är verkligen slående.

I oktober 1939 mötte den sovjetiska regeringen den finska och ställde flertalet krav. Under svepskälet att göra Leningrad säkrare krävde den ryska björnen att stora områden i södra Finland och flera öar i Finska viken skulle överföras till Sovjetunionen. I slutändan vägrade den finska regeringen att gå med på kraven och kriget var ett faktum.

Kraven på att Finland skulle ge upp buffertzonen kom ekande genom historien i en ännu extremare version vid årsskiftet 2021–22. Då krävde Putin att hela Ukraina skulle utgöra en buffertzon mellan Ryssland och Nato. Samtidigt samlades stora mängder ryska förband vid den ukrainska gränsen.

Enligt Putin har Natos expansion bland före detta öststater destabiliserat maktbalansen mellan stormakterna USA och Ryssland, vilket hotar Ryssland.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Gång på gång har den post-sovjetiska ryska ledningen visat att den är beredd att ta till övervåld för att kuva angränsande stater och regioner som söker frihet. Man har använt sig av krigets metoder i Moldavien 1992, i Tjetjenien 1994 och 1999, i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014. Dessutom har ryska styrkor deltagit i konflikter i Syrien, Centralafrikanska republiken och Mali.

Att länder i Rysslands närhet har valt att gå med i världens mäktigaste försvarsallians beror inte på någon stor konspiration, utan på Rysslands eget agerande.

De orimliga ryska kraven på inflytande över den ukrainska utrikespolitiken avfärdades både av Ukraina och det internationella samfundet i början av 2022. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte tydligt att Ryssland inte har något att säga till om vad gäller Ukrainas eventuella medlemskap i alliansen och att Ryssland inte har någon rätt att tvinga suveräna stater att bli buffertzoner. Den 24 februari bröt det fullskaliga kriget ut.

Både 1939 och 2022 räknade den sovjetiska respektive ryska ledningen med snabba segrar – som inte skulle komma. Trots de överlägsna militära styrkorna var de båda anfallskrigen dåligt planerade och utgjorde fullständiga logistiska katastrofer.

1939 var de sovjetiska styrkorna inte förberedda för de bistra vinterförhållandena. 2022 hade korruptionen i den ryska armén lett till att basala produkter som däck och bränsle inte fanns att tillgå. I båda fallen visade sig anfallstrupperna lida av bristande stridsmoral.

Krigen drog ut på tiden mycket längre än någon hade tänkt. De sovjetiska styrkorna lyckades inte ta sig förbi det finska försvaret längs med Mannerheimlinjen, och det inledande ryska anfallet mot Kiev misslyckades efter en månad, vilket ledde till att de ryska trupperna drog sig tillbaka med svansen mellan benen.

Efter sig lämnade de spåren av krigsförbrytelser i Butja och Borodjanka.

Det svenska stödet för de båda angripna länderna var starkt. Sverige är också ett litet land i Rysslands närhet och det som skett i Finland och Ukraina kan mycket väl hända här i ett senare skeende.

Att stå upp för andra små suveräna staters rätt till självbestämmande är att stå upp för vår egen. I december 1939 anlände de första svenska frivilliga till Finland och i april 2022 åkte Edvard och många andra till Ukraina.

*

Likt Wallenberg kom Edvard aldrig hem från den resa han kom att göra mitt under brinnande krig, nästan åttio år senare.

Rutger Brattström är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen

I ett villaområde intill Västerås ligger ett litet gult hus, med blå dörr och blå grind. Vårblommor fyller trädgården med liv och färg. Trädgården sköts av Lars med lite hjälp från rullatorn Rebellen. När man ringer på den blåa dörren tittar en glad Lars Luttropp ut genom fönstret på övervåningen för att hälsa välkommen. Kort därefter slår dörren upp. Salve! här hälsar vi på romerskt vis, lustigt kan man tycka för en gammal atenare. Lars och hans hem är precis som trädgården, färgfyllt och fullt av liv. Väggarna är fyllda med konst, viss mer seriös än annan. En tavla av Putins ansikte photoshopat på en kvinnas bikiniklädda kropp drar snabbt ögonen till sig. Förutom den ryske diktatorn är huvudattraktionen i hallen Lars vapensköld.

Vapenskölden är guldig med ett vitt streck tvärs över. En grön skalbagge på ena sidan och tre blåa fjärilar på andra sidan. Just den blåa fjärilen är speciell och den lilla insekten är ett återkommande tema i Lars liv. Ovanför själva skölden är en hjälm som är prydd med en guldkula omgiven av en lagerkrans. Det sistnämnda bör vara bekant för oss studentförbundare. Det är nämligen samma kula och lagerkrans som förhoppningsvis bepryder era kavajslag, klänningar, rockar och kappor. En enkel och subtil symbol för att visa upp sin tillhörighet i studentförbundet.

I vardagsrummet, eller konstmuséet som Lars kallar det, står ett stort träbord uppdukat med papper, böcker, tidningar och bilder, och såklart en flaska guldkula champagne. Det är fragment från hela Lars karriär för att tydligt kunna redogöra om sin egen och studentförbundets historia.

Lars Luttropp inledde sin tid i studentförbundet i Ateneum, då Konservativa studentföreningen i Lund. 1963 blev den 26-årige Luttropp ordförande för föreningen. Under sitt år lyckades han öka medlemsantalet med över 100 procent och snart hade föreningen sin tusende medlem. Efter sin tid som ordförande i Lund bar vägen vidare ut i landet och förbundet. Föreningen i Lund hade en starkare sammanhållning än vad den haft på många år och vad den skulle komma att ha på mycket länge.

Innan Lars hann lämna Lund hade han och en konstnärsvän hunnit skriva och tonsätta texten Skål och botten opp, sa prinsessan Rosenknopp.

Representantskapet 1964 var spänningsfyllt. Det stundande riksdagsvalet hade skapat inre konflikter i studentförbundet: Vilket borgerligt parti skulle man egentligen stödja? Efter representantskapet stod i alla fall två saker klara, man skulle stödja partiet Medborgerlig samling (inte samma parti som idag) och Lars Luttropp var vald till ny förbundssekreterare.

Sammanhållning kan ses som nyckelordet för Lars tid i studentförbundet. Tillsammans vinner man, det är Lars övertygad om. Det var han redan på 60-talet när det var dags att komma på en symbol åt studentförbundet. Tanken slog honom snabbt: vad kan vara mer sammanhållet och starkare än en stålkula? Inte mycket, blev svaret. Stålkulan, precis som studentförbundet, vinner. När man vinner, då förtjänar man en lagerkrans – det är sedan gammalt. Några telefonsamtal senare så fanns den första stålkulan upptryckt och prydde kavajslagen hos förbundsledningen. Nålen gjorde succé och snart gick varenda studentförbundare runt med den lilla stålkulan.

Stålkulan fick snart en syster i form av guldkulan. Guldkulan uppkom efter att några av förbundets aktiva ansåg att det fanns de studentförbundare som bidragit så pass mycket till frihetskampen att de förtjänade en hedersutmärkelse. Först ut att hedras med guldnålen var Carl Bildt. Under senare år har utmärkelsen fått formkrav. Studentförbundets finaste utmärkelse delas ut till tidigare förbundsordföranden, förbundssekreterare, viceordföranden som utfört specifika uppdrag, eller andra personer för extraordinära insatser. Det är enbart en person som fått utmärkelsen av den sistnämnda anledning. Den guldnålen tilldelades 2023 till Edvard Selander, post mortem, för sin unika insats för frihet och demokrati i Ukraina.

Christopher Ogesjö och Wictor Wallenius är båda ordförande emeritus i Studentföreningen Ateneum.

Det är ditt livs största dag – du har gift dig med din älskade partner. Era ögon svämmade över av kärlek när ni vandrade fram till vigselförrättaren och avlade era eviga löften. Den efterföljande festen blev också en succé, morbror Per svängde på rullatorn och den öppna baren tömdes under småtimmarna. Höjdpunkten var dock din systers tårdrypande tal om kärlekens väsen. Dagen efter faller smolket ner i glädjebägaren. Du har med stor möda tagit dig ner till frukostbuffén och är i full färd att lasta två stora tallrikar med fett och salt när du överhör ett samtal från ett av de närmaste borden. Det är morbror Per som berömmer din systers tal och frågar varifrån hon fått sin poetiska ådra – inte är det ju från Pers sida av släkten. Lite skamsen kryper din syster till korset och erkänner “jag köpte talet av en professionell talskrivare på nätet”.

Vem vill ha ett köpt bröllopstal? Det är en av många frågor som Harvard-filosofen Michael Sandel ställer sig i sin bok What Money Can’t Buy – The Moral Limits of Markets (2012). Hans slutsats är att ingen blir lycklig av ett köpt bröllopstal.

Köpta bröllopstal utgör nog inte marknadsekonomins skadligaste fenomen enligt Sandel, men han menar att de utgör tydliga exempel på den korrumperande effekt som pengar har på det mänskliga livet och vår lycka. Det är enligt honom legitimt, och nödvändigt, att politiken går in och hindrar marknaden från att få skadliga effekter.

Sandel är verkligen inte ensam om att mena att marknadsekonomin gör människor olyckliga. Han är bara en av många filosofer, akademiker, politiker, kulturskribenter och intellektuella som är inne på samma spår. Exakt hur marknadsekonomin gör människor olyckliga skiljer sig åt. Här är ett axplock av förklaringar:

• Vi blir olyckliga av besvikelsen som kommer efter inköpet av den senaste häftiga prylen – som inte heller den gjorde vårt liv fulländat.

• Vi får ångest av alla oändliga möjligheter vi har i livet. Det var enklare förr när någon sa åt en hur man skulle leva.

• Vi kan inte hantera det enorma utbud som marknadsekonomin ställer oss inför. De upprepade valsituationerna ger oss choice overload och gör oss olyckliga.

• Vi blir utbrända av att leva i ett samhälle med ständig tillväxt där livet går fortare och fortare och vi behöver jobba allt snabbare och hårdare varje dag.

För linjens läsare är säkerligen inga av dessa narrativ nya – men en legitim fråga är om de har något empiriskt stöd. Svaret är nej.

I mitt nya briefing paper ”Marknad skapar lycka – Lyckoforskningens oväntade slutsatser” (2024) har jag tagit de här narrativen på allvar och gjort en genomgripande genomgång av vad forskningen säger. Resultaten är slående.

De senaste decennierna har det marknadsekonomiska systemet spridits över världen. Länder har öppnat upp för internationell handel. Många kommunistiska diktaturer har bytts ut mot marknadsliberala demokratier, andra har behållit kommunismen som en gimmick men i praktiken övergått till kapitalism. Om marknadsekonomi leder till att människor blir olyckligare borde vi se en nedåtgående kurva i lyckomätningarna.

Sedan lyckoforskning började göras under mitten av 1900-talet har de flesta länder blivit lyckligare, inte olyckligare. De största ökningarna har skett i länder som kastat av sig det kommunistiska oket och anammat kapitalism och frihandel. I studien ”Genes, Culture, Democracy, and Happiness” (2000) visade Ronald Inglehart, grundaren till World Values Survey, att kommunism är lika dålig för en befolknings lycka som utbredd undernäring.

Det är såklart svårt att visa att lyckoökningarna helt beror på tillväxt och marknadsekonomi – men det tydliga sambandet gör det mycket osannolikt att marknadskritiker som Sandel och andra har rätt i att marknadsekonomin gör oss olyckliga.

Inte heller om man zoomar in på enskilda frågor verkar marknadskritikerna ha rätt. Att människor upplever att de har stora möjligheter att påverka sina egna liv tycks vara en av de viktigaste förklaringarna till att de är lyckliga.

Den psykologiska forskningen som gav upphov till begrepp som choice overload har utsatts för replikeringskrisen och i dag diskuterar forskarna om man över huvud taget bör använda begreppet när fenomenet inte alls går att påvisa i metastudier.

Några empiriska stöd för att livet går fortare och fortare finns inte heller. Omfattande forskning från det brittiska Center for Time Use Studies visar att människor i dag sover mer och har mer fritid än någonsin tidigare uppmätt. Vi gör inte heller fler aktiviteter per dag och den arbetsrelaterade stressen ligger kvar på samma nivå som 1980-talet.

De flesta känner nog som Sandel – ingen hade velat ha ett köpt, opersonligt bröllopstal. Men frågan är om det verkligen är köpandet av talet som är det moraliskt förkastliga. Hade det inte varit lika dåligt om det var din systers kompis som skrivit talet till som hon knyckt och bytt ut namnen i? Problemet som Sandel vill åtgärda är inte marknadsekonomin – utan att människor kan vara svin – och det kan de vara både på marknaden och vid sidan av den.

Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på tankesmedjan Timbro och en ganska lycklig person som säljer billiga bröllopstal.

Ord, särskilt beskrivande sådana, blir ofta överflödiga och onödiga för att förklara en given sak. Tid är en begränsad resurs och går det att förklara ett fenomen med färre antal ord så borde det vara att föredra. Allt annat borde rimligtvis ses som ineffektivt användande av resursen tid.

Mot den här bakgrunden måste jag villigt erkänna att jag var skeptisk när jag blev ombedd att författa denna artikel, med den givna rubriken. För när man nämner ordet poesi tänker nog många på djupa texter med svåra ord och målande beskrivningar som inte går ihop. Budskapet är sällan uppenbart utan man måste oftast gissa vad texten handlar om. Ibland är det till och med syftet med hela texten. Poeter ser nämligen språket och de överflödiga diffusa budskapen som värdet i sig.

Med andra ord är det inte uppenbart varför en nationalekonom skulle ta sig an något sådant. Poesi och nationalekonomi ter sig så stå i rak kontrast med varandra. Samtidigt så finns det en liten problemlösare inuti varje nationalekonoms DNA att lösa problem, varför jag ändå gjorde ett försök. Utmaningen antagen, såsom man säger i populärkulturen. Kanske finns det något för en nationalekonom att hämta från poesin trots allt?

Efter att ha gjort en cost-benefit analys, och en gedigen undersökning på högst vetenskaplig grund (en snabb googling och tankeövningar hemma på kammaren) så har jag kommit fram till följande.

Först och främst ska man börja lätt. Liksom när man tar sig an nationalekonomi måste man börja med A- och B-kursen innan man går in på de mer avancerade modellerna. Då lär man sig bland annat att vissa poeter, just i och med att många poeter har formuleringarnas gåva, faktiskt lyckas författa texter och formulera budskap på ett koncist sätt genom att med precision använda just rätt ord på rätt ställe. Det måste jag erkänna, kan imponera även en poesianalfabet som undertecknad.

Jag har också landat i att det faktiskt är kontrasten mot nationalekonomi som gör poesi litet intressant och fascinerande. Ibland behöver man läsa något annat än den senaste forskningen i Journal of Economics. Om inte annat just för att uppleva kontrasterna, och genom att upptäcka kontrasterna lär man sig att uppskatta forskningsartiklarna ännu mer.

Utöver att poesi kan vara ett trevligt sidointresse, vid sidan av nationalekonomin, kan det användas som ett medel för att sprida nationalekonomin till bredare grupper. Genom att med poesins språk beskriva nationalekonomi kan man tillgängliggöra allt det vackra med nationalekonomi för andra, till exempel de som poesi. På så sätt breddar man nationalekonomimarknaden för fler människor, vilket vore väldigt värdefullt och en stor vinst för samhället i min mening. Så, alla nationalekonomer, läs poesi och börja predika för de ännu olärda.

Johannes Nathell är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet

Simone de Beauvoir föddes 1908 i Paris. Hon studerade filosofi vid elitskolan École normale supérieure; det var där hon träffade Jean-Paul Sartre som kom att bli hennes livskamrat. Deras filosofiska arv är tätt sammanflätade och de är huvudpersonerna i den existentialistiska idétraditionen som växte fram i Frankrike under 1900-talets mitt. Simone de Beauvoir är främst känd för att ha skrivit feminismens odödliga bibel Det andra könet, men hon skrev också andra filosofiska texter om främst etik och mänsklig frihet samt en mängd romaner som fått en bred läsekrets.

Den som vet lite om de Beauvoir och Sartre vet antagligen att de var uttalade socialister och frekvent besökte Sovjetunionen under 1960- och 70-talet. Men varför är en uttalad socialist med i Fria moderata studentförbundets Guruhandbok? För att förstå det måste vi skilja Beauvoir och Sartres filosofiska arv från deras politiska åsikter. Filosofiskt utforskade de den mänskliga friheten, politiskt var de färgade av tidsandan de levde i. Det finns bedömare som påstår att existentialismen, till sin natur, är inkompatibel med socialismen, såsom William Irwin i The Free Market Existentialist: Capitalism without Consumerism där han argumenterar för att existentialisterna borde varit libertarianer. Man behöver dock inte gå så långt som Irwin gör för att inse att dagens liberala rörelse har något att hämta i existentialismen, vilket följande redogörelse av de Beauvoirs idéer söker påvisa.

Vad var då existentialismen? Vi behöver kortfattat diskutera huvuddragen för att kunna gå vidare med att diskutera några av de Beauvoirs texter. Den klassiska formuleringen av grundidén formulerades av Sartre i sin föreläsning Existentialismen är en humanism (1946) där han sade att ”existensen föregår essensen”. Vad menade han med detta? Jo, att det inte finns någon grundläggande mänsklig essens annat än just att vi existerar. De viktiga filosofiska frågorna utgörs alltså inte av frågor om ”vad vi är” utan om ”vad det innebär att vara”. Vi människor är bara lager lagda ovanpå det faktum att vi existerar, lager som vi själva valt genom att agera i världen. Enligt existentialismen är vi fria att välja vilka vi är, och välja hur vi uppfattar verkligheten, men vi är inte fria att sluta vara fria, vi är dömda att välja så länge vi existerar. I många fall försöker vi dock dölja faktumet att vi är fria för oss själva då vi inte är beredda att axla det totala ansvaret över oss själva, vårt liv och vår lycka. Ett exempel på hur vi flyr från ansvaret är hur vi påtar oss roller, färdiga recept på handlingsmönster som berättar för oss hur vi ska agera i olika situationer istället för att agera autentiskt.

I essän Pyrrhus & Cineas (1944) utforskar Beauvoir friheten. I inledningen möter vi karaktärerna Pyrrhus, den grekiske krigsherren, och Cineas, rådgivaren och filosofen. Pyrrhus vill ge sig ut i krig men Cineas är skeptisk. Om Pyrrhus nu ändå tänkt sig att återvända hem efter kriget, varför ska han då resa bort? På detta sätt ställer de Beauvoir frågor om mänskligt agerande. Vi är ändliga varelser som kommer att upphöra att existera och ingenting vi gjort kommer att bevaras för evigt, så varför ska vi göra någonting över huvud taget? Om nu slutresultatet av Pyrrhus krig är att han återvänder hem, då kan han ju uppnå samma resultat genom att stanna hemma. Beauvoir håller inte med: enligt henne gör inte faktumet att vår existens är ändlig att den också är meningslös. Hon menar att Cineas bortser från att Pyrrhus agerar i en värld som han delar med andra. I den världen finns redan värderingar och mening skapade av andra människor. Genom vårt agerande väljer vi vilka av dessa värderingar och värden som ska fortsätta existera eller vilka nya som ska skapas, och efter oss kan andra människor fortsätta på våra projekt och därigenom låta våra handlingar fortsätta vara meningsfulla. Det är omöjligt för oss att agera åt andra och vi kan inte heller frånta dem deras frihet då den är en del av existensen. Allt vi gör påverkar dock andra och skapar de ramar som andra handlar inom. Sammantaget blir mellanmänsklig interaktion en form av maktkamp, där vi försöker få andra att dela våra värderingar och agera i vår anda. Dock menar Beauvoir att denna maktkamp måste präglas av tolerans, då det bara är vårt agerande som kan skapa mening i världen och då vi alla har samma förmåga att agera behöver vi behandla varandra som jämlikar. Det går helt enkelt inte att med tvång få en annan människa att värdera det som vi själva värderar. När vi inte visar denna tolerans för varandras frihet uppstår olika former av våld, ett misslyckande i samlevnaden. I liberala termer förordar Simone de Beauvoir en form av icke-aggressionsprincip, men grundar detta i den mänskliga existensen istället för i metafysiskt motiverad naturrätt. En beskrivning som har en större klangbotten i den moderna ateistiska världen.

För en tvetydighetens moral (1947) är Beauvoirs försök att formulera en etik utifrån existentialismen. Hon frågar sig vad begrepp som ansvar eller rätt och fel har för betydelse då all mening utgår från den egna existensen. Liksom många liberala tänkare förstår hon att människor värderar saker olika och försöker navigera i den subjektiva verkligheten. Hon menar dock att alla försök att på förhand avgöra vilken handling som är den rätta är ”att hemfalla åt en naiv abstraktion”. Att veta med säkerhet att de mål man söker uppnå med handlingen är åtråvärda är, enligt Beauvoir, ”det som skiljer en tyrann från en människa med god vilja”. De svar vi söker i livet är inte på förhand givna. Konsekventialism eller principer är alltså föga värt när vi står inför ett dilemma. Ändå nöjer hon sig inte med Dostojevskijs kända slutsats, ”om Gud inte existerade skulle vad som helst vara tillåtet”. Om Gud inte kan tillhandahålla gränslös förlåtelse är vi istället totalt ansvariga för våra handlingar och de Beauvoir söker efter någon form av vägledning i livets tvetydighet. Hon ser moralen som ett hantverk där vi bör bedöma varje given situation individuellt. Inget av alla svar som man kan komma fram till är rätt i sig, utan blir rätt genom att den som gör valet överväger sina mål, ställer dem mot varandra, och tar ett beslut. Beslutet i sig är inte omoraliskt, utan det omoraliska är att ta ett förhastat beslut, eller lura sig själv att man inte har något val. Liksom det är den individuella människan som ger mening till värden runt om sig, är det också den individuella människan som gör handlingar rätt eller fel. Likt Kant menar de Beauvoir att man bör betrakta varje människa som ett mål i sig, då det utan människan inte finns några mål att tala om, men olikt Kant menar hon att målet är nytt i varje ny situation och att inga imperativ kan vara till vår hjälp.

För att påvisa detta berättar de Beauvoir om en ung kvinna som i hjärtesorg försöker ta sitt liv med tabletter. Hon hittas av sina vänner som påkallar en läkare, vilket räddar hennes liv. Vännerna gjorde då ”rätt i att betrakta hennes handling som en tanklös handling och i att göra det möjligt för henne att förneka det eller att fritt göra om det”. Om hon sedan gör om det, efter att ha klargjort att hon noga övervägt situationen och kommit fram till att hon vill dö, så är det fel att rädda henne. Det är således situationen, och inte konsekvenserna, som avgör vilken handling som är den rätta. Det allmänna bästa är, för de Beauvoir, totaliteten av varje enskilds persons bästa och kan bara förverkligas genom de konkreta möjligheterna som möjliggörs. Utifrån detta landar hennes analys i några mycket liberala ställningstaganden, såsom när hon ”tar avstånd från paternalismen som tror sig ha gjort något för människan genom att förbjuda vissa möjligheter till frestelse när vad som behövdes var att ge skäl för att motstå dem”. Hon menar också, likt Hayek, att ”[p]olitiken […] gör rätt i att förneka godheten” och låta den enskilde själv besluta om vad som är gott.

Det andra könet (1949), en fenomenologisk betraktelse över kvinnans villkor, är de Beauvoirs mest kända verk, i vilket hon frågar sig vad det innebär att vara kvinna. Hon skiljer på begreppen kvinna och hona då hon inte är ute efter att besvara frågan i någon biologisk bemärkelse. Oavsett om det finns någon väsentlig biologisk skillnad mellan könen eller inte så finns det skillnader mellan män och kvinnor i deras livssituationer och det är dessa hon undersöker. Hon är i detta fullt medveten om att hon skriver i en specifik tid och kontext och att det hon kommer fram till inte är några eviga sanningar utan kvinnans situation kan förändras. Frågan måste hur som helst besvaras genom att undersöka vad som skiljer kvinnan från mannen. Beauvoir menar att det är neutralt, eller positivt, att vara man medan det är negativt att vara kvinna. Exempelvis är mannen stark och rationell, medan kvinnan är svag och saknar rationalitet. En man behöver inte fråga sig vad som gör honom till man, medan Beauvoir måste skriva en 800 sidor lång bok för att närma sig vad det är att vara kvinna. Mannen är subjektet, medan kvinnan är ”den andra”, ett objekt. Men vad innebär det egentligen? Vi måste förstå vad Beauvoir menar med subjektet och ”den andra”.

Enligt de Beauvoir är subjektet något som uppstår då man ställer sig i motsats till andra medvetanden och gör sig själv till det väsentliga, något annat än ”den andre”. Det är inte ett konstant tillstånd utan en och samma människa är ibland ett subjekt och ibland ”den andre”. Du har säkert upplevt detta då du exempelvis blivit ignorerad i en grupp där alla andra känner varandra: för att i den situationen bli ett subjekt måste du anstränga dig för att visa dig väsentlig. När det gäller kvinnan talar vi dock om ”den andre” på gruppnivå. Individerna inom gruppen definieras av sin grupptillhörighet och inte av sina personliga egenskaper, de slutar vara subjekt. Andra marginaliserade grupper kan drömma om en gemensam frigörelse för hela gruppen, en egen stat där man inte är i minoritet eller en radikal omfördelning av resurser. Beauvoir menar att Kvinnogruppen är unik bland dessa grupper: kvinnor är inte i minoritet, och inte heller kan man peka på en specifik historisk period som skapat gruppen som till exempel situationen för svarta i USA. Kvinnan har till synes alltid varit den andre. Kvinnorna är inte heller ”ett vi” på samma sätt som andra grupper, deras samhörighet till ”sina” män är i regel mycket starkare än den till andra kvinnor. Därmed finns den kollektiva vägen till frihet inte tillgänglig för kvinnan, menar de Beauvoir.

Genom att bli ”den andre” till sin mans subjekt får kvinnan tillgång till flera åtråvärda saker såsom ett mål i livet, ekonomiska resurser, säkerhet och uppskattning för att hon är ”en god kvinna” som håller sig inom de av mannen definierade ramarna, men hon förlorar sig själv. Då hennes mål blir att leva för någon annan – mannen och senare barnen – slutar hon existera i någon autentisk mening utan existerar enbart i rollen som kvinna. Skulden för denna situation lägger Beauvoir delvis på mannen – det är han som tillhandahåller och definierar kvinnorollen samt fyller den med mening – men skulden delas också av kvinnan som frivilligt underkastar sig. Kvinnorollen är en flykt från det totala ansvaret över sig själv, ett sätt att slippa konfronteras med den existentiella ångesten som kommer då man behöver skapa mening på egen hand. Kvinnan väljer således att inte utöva sin frihet och bli ett subjekt. Hon avstår från att utöva det moraliska hantverket som beskrevs i För en tvetydighetens moral. Slutmålet handlar inte om kvinnlig lycka, utan om möjligheten att hävda sig genom sitt eget projekt och fullborda sig genom friheten.

En beskrivning av Beauvoirs betydelse kan inte bortse från hennes rent litterära gärning. I hennes romaner får man träda in i personer som försöker tackla existentiella frågor och hantera den mellanmänskliga maktkampen. När vi vistas i deras medvetande får vi bevittna det självbedrägeri som alla människor ägnar sig åt för att avsäga sig ansvar från första parkett. Vi kommer här att diskutera De oskiljaktiga (2020) som man kan dra tydliga liberala kopplingar från. Den skrevs 1954, men gavs ut först efter att Beauvoirs dotter återupptäckt den långt senare. Romanen handlar om Beauvoirs barndomsvän Zaza.

Zaza lever livet till fullo, har sin egen uppfattning om det mesta och vågar utmana flickrollen under det tidiga 1900-talet. Vid 15 års ålder förälskar hon sig i en pojke, och han älskar henne tillbaka. Zazas mor är dock inte nöjd, trots att pojken är från en rik familj. Hon förbjuder dem från att träffa varandra och pojkens far tar kort senare med honom till Sydamerika. Zaza straffas genom att sättas i konstant arbete. Hon tar hand om sina otaliga syskon, fejar på gården och skjutsar släktingar hit och dit. Hennes självständighet förtrycks i familjens kollektiv och de enda stunder hon får för sig själv är i bönen. Till slut hugger hon sig i foten med en yxa för att få slut på det ständiga arbetet och för att få vara ifred med sin vän, Simone, men det blir bara en kort respit. Snart sätts hon i arbete igen och stressas hon så mycket att hon blir sjuk och dör. Varför gick det som det gick? När Zazas mor själv var ung tvingades hon in i ett äktenskap av sin egen mor. Hon var länge djupt förtvivlad, men kom senare att finna sig i sin lott och började till och med älska sin påtvingade make. Hon internaliserade det påtvingade valet och gjorde det till sitt eget. Hon kastade bort sitt subjekt och ersatte det med kvinnorollen. Nu, en generation senare, kan hon inte förstå med vilken grymhet hon behandlar sin dotter. Inte ens efteråt inser familjen vad de gjort utan intalar sig att de “bara varit redskap i guds händer”. På det hela taget är romanen en studie i den mänskliga interaktionens maktkamp som de Beauvoir började diskutera redan i Pyrrhus och Cineas. Den påvisar det tragiska i situationer då människor som inte förstår friheten fått makt över de som gör det. De förstnämnda, som Zazas mor, har tvingats in i ett förmyndande system och ser inte längre hur de blir begränsade. De har fastnat, inte bara i sina vanor, utan också i sina tankemönster och får svårt att förstå att det finns alternativa sätt att leva. För de är det obegripligt att någon vill leva ett annat liv än det just de lever. För att bli frihetliga måste de först förstå att det finns ett oändligt antal sätt att leva på, och att bara individen kan besluta om vilket som är rätt. Friheten är bara ett verktyg som möjliggör denna enorma flora av valmöjligheter.

Genom att läsa Beauvoirs skönlitteratur inser man att enbart den enskilda människan har makten att göra sig själv nöjd med livet. Från detta kommer nästa insikt för oss liberaler, insikten att regleringar, riktade stöd och förbud inte bara är ineffektiva ingrepp på marknaden utan också statliga varianter av den livskvävning som Zaza utsattes för. Det liberala samhället är det enda som möjliggör autentiskt leverne.

Sammantaget var Simone de Beauvoir en egensinnig tänkare som utforskade den mänskliga existensen och friheten. Genom detta kom hon fram till en i grunden liberal livssyn utan att behöva göra metafysiska antaganden om människans naturliga rättigheter.

Rutger Brattström är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen.

Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.

Under de senaste åren har diskussionen kring lag och ordning förändrats drastiskt. Tidöpartierna och en stor del av oppositionen vill ge mer resurser till polisen och militären för att möta de växande kriminella organisationerna. Det är dock inte enbart en debatt om mängden resurser som tilldelas direkt brottsbekämpning. Utökade krav efter visitationszoner, gränskontroller och anonyma vittnen visar också på en vilja till nya juridiska redskap. Finns det då en risk för att samhället kommer att tillåta grovt auktoritära medel? Kan det till och med bli så att det svenska samhället kan komma att tillsätta en suverän, med makten att utlösa ett undantagstillstånd? 

Den tyske juristen Carl Schmitt publicerade 1922 Politisk Teologi. Essän syftade till att identifiera vad det politiska är och hur juridiska beslut verkställs. Det politiska definierar Schmitt som en motsättning mellan upplevd vän och fiende. Det är inte en moralisk fråga utan en social konstellation som identifieras i syfte att avgöra vad som ska försvaras och angripas. I relation till verkställandet av politiken identifierar Schmitt den så kallade Suveränen; den aktör som kan besluta om att utlösa undantagstillståndet, en situation där lagar kan kringgås i syfte att verkställa politisk aktion. 

Det skulle till exempel kunna beskriva en president som utlyser nödbefogenheter under en kaotisk politisk situation. Det var även något Schmitt önskade, att samhällets juridiska ordning skulle härstamma från suveränens undantagstillstånd. 

Carl Schmitt var verksam i Tyskland under tidiga 1900-talet och likt alla andra av sina landsmän behövde han besluta sig hur han skulle förhålla sig till nazismen. Schmitt tog inte avstånd från den totalitära ideologin utan anslöt sig till NSDAP 1933. Beslutet har diskuterats i efterhand då han tidigare under sin karriär inte givit stöd till radikala rörelser. Istället önskade han främja den  stabilitet som han ansåg uppstå i samband med det upphöjda presidentskapet. 

Schmitt fick ett flertal positioner tilldelade av nazisterna, men 1936 anklagades han av en SS-publikation för katolska och hegelianska sympatier, varefter han föll ur gunst. Schmitts beslut att ansluta sig till NSDAP har självklart gjort honom till en kontroversiell historisk figur, men hans akademiska arbete har dock inte försvunnit. På senare år har hans teorier fått en märkbar renässans.  

Schmitts egna politiska beslut var grovt problematiska men de tankar han formulerade i Politisk Teologi är ännu mer hårresande. Att ge en aktör befogenheter som utsträcker sig utan någon befintlig motvikt, möjliggör auktoritära medel. En president som kan kommendera samhället i syfte att motarbeta ett upplevt hot behöver enbart omdefiniera konceptet hot, för att kunna förskansa en diktatorisk position. För att vidmakthålla friheten behöver folket agera suverän. 

I Sverige har den upplevda säkerheten blivit en av de centrala politiska frågorna, och landet rustar upp för att motarbeta interna och externa konflikter. Staten vill stärka sina möjligheter att garantera trygghet och säkerhet i en värld där andra stater verkar inta mer krigslystna positioner. Det handlar inte enbart om militära hot som Ryssland, utan den press som kan brukas gentemot civilsamhället. Terrorism och cyberattacker kan få människor att uppleva krigets psykologiska mekanimser även i fredstid. I en sådan situation kan det kännas lockande för många att upphöja en suverän med juridiska befogenheter att bekämpa fienden. Om man dock avlägsnar de juridiska och folkförankrade kopplen, under hur lång tid skulle suveränen bekämpa våra fiender? Skulle inte suveränen vi instiftat rättfärdiga sin egen existens genom att ta sig an hot vi inte ens identifierade? 

En juridisk lagstiftning som möjliggör ett undantagstillstånd skulle troligen inte orsaka en omedelbar övergång till diktatur. Ett flertal demokratiska länder har till och med nödbefogenhetslagar som brukats i syfte att navigera i svåra tider. Strukturen försvagar dock demokratin och erbjuder en ingång för tyranni. 

Den romerska republiken använde sig av diktatorisk makt då republiken var i fara. Vid ett flertal olika tillfällen var det ett effektivt system för att skydda staten. Det politiska läget kom dock att ändras och när nya aktörer som inte värnade om strukturen intog makten, föll republiken. 

För att Sverige inte ska gå samma öde till mötes, är det en sund försiktighetsåtgärd att varken hylla suveränen eller undantagstillståndet. 

Markus Linder är redaktionsmedlem i Svensk Linje och tillträdande styrelseledamot i Ateneum.

Fredrika Bremer (1801–1865) är märkligt närvarande men ändå diffus i diskussioner om 1800-talets intellektuella debatt och utveckling. Å ena sidan är frågor om jämställdhet mellan könen,

och kanske mest frågor om kvinnors lika möjligheter – som män – att leva ett fullt liv efter sina egna förutsättningar och önskemål, numer något av ett svenskt kärnvärde, både till höger och vänster på den politiska skalan. Å andra sidan är kännedomen om Fredrika Bremer och hennes verk rätt så begränsad, utanför en snävare krets av litteraturvetare och aktiva i olika Fredrika Bremer-föreningar.

Ofta förknippas Bremer idag kanske med mer radikalt feministiska program, något som framstår som tveksamt med tanke på vilka idéer hon faktiskt företrädde och stod för. Det program Bremer förde fram kan kanske bäst förstås som en del av en liberal frigörelse från 1800-talets kvardröjande svenska familjerättsliga kvinnodiskriminerande synsätt och lagstiftning. Målet för Bremer var en utjämning av förutsättningarna som män och kvinnor lever under, inte att mer genomgripande ändra balansen mellan män och kvinnor, utöver det.

Bremer framställs i allmänhet som en person som var relativt tillbakadragen i sitt förhållningssätt till

omvärlden. Det var skildringar av familjeförhållanden och kvinnors villkor i den ”lilla världen” i hemmet som stod i fokus för hennes romaner. Samtidigt var det romaner som såldes i stora upplagor för sin tid, i Sverige och i andra länder. Bremers engelska översättare jämförde Bremer med Jane Austen. Berömmelsen var utan tvekan stor, inte minst Bremers resa till England och USA 1849–52 visar på en berömmelse som få svenskar erfarit.

Bremer var något av en världskändis i sin tid. Hon våndades också under sina resor över att bli föremålför så mycket uppmärksamhet. En inte obetydlig paradox finns här; det nära familjära som reflekterades mot den omfattande berömmelsen för Bremer som person. En berömmelse som gav tillträde och möjligheter, men som inte tycks ha tilltalat Bremer i större utsträckning. Det var genom att knyta an till några få viktiga personer i andra länder under sina resor som Bremer tycktes kunna balansera kändisskapet och välbefinnandet.

Omvärlden iakttogs ofta via hemmet och de nära personliga kontakterna som referenspunkt.

Bremers budskap var, även om det idag kan tyckas som relativt försiktigt och balanserat, i sin tid kontroversiellt. Kvinnor skulle ges möjlighet till egen beslutskraft, full myndighet att sköta sina affärer, att ärva och att göra sina livsval. Inte styras av fäder eller makar, inte förpassas till tillbakadragna roller i hemmen som mor och husföreståndare. Möjligheterna till en god utbildning för både män och kvinnor var central i hennes synsätt.

Utbildningen för flickor och kvinnor var något Bremer ofta kom tillbaka till i sina betraktelser över bristerna i Sverige, och i de andra länder som hon besökte. Exempel på goda utbildningsmöjligheter för kvinnor var något som hon fäste stor vikt vid under sina resor i andra länder.

En väsentlig del av Bremers liv ägnades åt författande och skrivande. Romanerna från 1820-tal till 1850-tal kompletterades med kortare artiklar, debattinlägg och noveller. Bremer var en skicklig skribent och spände över flera olika intresseområden; utöver jämställdhet och familjefrågor intresserade hon sig brett för tidens stora filosofiska frågor, den politiska utvecklingen i stort men också för kultur i olika former. 

Artiklarna i dagspressen är många och Bremer kan på detta sätt ses som en av de tidiga svenska journalisterna. Hon insåg tidigt hur det var möjligt att komma ut till en bredare läsekrets både genom ett aktivt samarbete med olika förläggare och översättare i olika länder, men också genom att framgångsrikt förhandla sig till ekonomisk ersättning för sina böcker. Detta i en tid när nutida regler kring upphovsrätt med mera inte existerade.

Många olika upplagor, bättre och sämre i överensstämmelse med originalen, förekom på bokmarknaden.

En inte oväsentlig del av hennes efterlämnade brev handlar just om förläggarkontakter. Att hantera formaliteterna kring utgivningen av hennes romaner och reseskildringar var en viktig del i Bremers författargärning. Men så behövdes också inkomsterna.

Fredrika Bremer växte upp i en relativt förmögen familj, ursprungligen i Åbo men från hennes tidiga år med hemvist i Årsta utanför Stockholm. Hennes far Carl Fredrik Bremer var till exempel en av dem som tecknade sig för en stor aktiepost i det 1810 nybildade Göta kanalbolaget, i nivå med vad kungen själv tecknade sig för. Ett sätt att göra sig bemärkt som en av Stockholms mer förmögna. Successivt kom dock familjens finansiella situation att försämras och längre fram i sitt liv var Bremer beroende av inkomsterna från sitt författarskap för att kunna upprätthålla det självständiga liv med möjligheter att resa, som hon också utnyttjade. Över tid tog hon alltmer kommandot över sitt eget liv. 

Som välkänd och medelålders författarinna hade hon en ställning som gav henne möjlighet att agera relativt fritt när det gällde det egna livet. Priset Bremer fick betala, om det nu ska ses som ett pris, var att hon levde som ogift och utan egna barn. Bara så kunde en tillräcklig frikrets för det egna skapandet ges i 1800-talets Sverige, även för en så intellektuellt stark och publikt framgångsrik yrkeskvinna.

Trots den ålderdomliga regleringen av familjerätten i Sverige under 1800-talets första del, där ogifta kvinnor förutsattes stå under förmyndarskap av en far eller bror eller annan släkting, fanns möjligheten för kvinnor att ansöka om myndigförklarande. Enligt Carina Burman (2001) saknas vetenskapligt hållbara källor som styrker årtalet för Bremers myndigförklaring, men det anses ofta ha skett år 1840. Från detta låg vägen öppen för Bremers fortsatta litterära verksamhet. Nu behövde hon inte fråga någon om lov för att resa, tjäna pengar på sitt skrivande eller i andra frågor. Hon var myndig.

Den religiösa kristna basen för Bremers samhällssyn, jämställdhetssyn och positiva förhoppningar på en liberalisering av samhället är uppenbar i hennes texter. Carina Burman (2001) påpekar i sin breda och väldokumenterade biografi över Bremer på att ett tydligare jämställdhetsprogram fick sitt första och tydliga uttryck i en mindre otryckt skrift från 1842 med titeln Qvinnans emancipation. 

I denna befäster Bremer enligt Burman att ”Qvinnans politiska rättigheter som medborgarinna och röstägande i lagstiftningen skola en dag erkännas och stadfästas.” Denna syn kom sedan att prägla Bremers skrifter och samhällsanalys fram till hennes sista skrifter. Hennes mest kända roman, Hertha (1856), är ett exempel på när denna syn omsätts i en praktisk version, om än i romanform.

Fredrika Bremer hade genom sin ställning som en del av den välbeställda borgerligheten en god anknytning till tidens intellektuella cirklar redan från tidiga år. Hennes författarskap breddade successivt hennes kontaktnät, både i Sverige och andra länder. Flertalet av de mest välkända kulturpersonligheterna ingick i hennes närmsta vänkrets. Ofta var det personer med ett intresse för den liberala saken och samhällsutvecklingens innebörd och sprängkraft som Bremer umgicks med. 

Bland de mer betydelsefulla i hennes vänkrets och nätverk fanns från det senare 1830-talet Erik Gustaf Geijer. Mellan Bremer och Geijer uppstod en nära vänskap på ett personligt plan, men också en stark professionell och intellektuell relation. Diskussionen om de stora samhällsfrågorna; industrialiseringens innebörd, ståndssamhället successiva nedbrytning och frågorna om den politiska representationens utformning, men också jämställdhetsfrågorna, var brännande. 

Geijers ”avfall” med en anslutning till en liberal samhällssyn från 1838 och framåt passade Bremer väl. Både Bremer och Geijer var ju upptagna av de stora samhällsfrågorna. Hur skulle det nya liberala samhället utformas och vilka stabiliserande institutioner skulle det finnas att ta till när de gamla föll undan? Svaret för båda låg i det kristna budskapet och tron men också i tilliten till de frivilliga samarbetena i associationerna och föreningarna. Här delade Bremer och Geijer samma brinnande intresse. 

Både hade läst Tocquevilles De la Démocratie en Amerique (1835) och inspirerats av hur en ung samhällsbildning som USA grundad på demokratiska principer skulle kunna bana väg för en liknande utveckling också i Europa och Sverige. Medan Bremer under 1840- och 50-talen drogs till de mer radikala republikanska liberala, eller ”socialistiska”, rörelserna som hon bland annat besökte under sin resa i USA 1849–51, var Geijer mer försiktig med de republikanska tankarna. 

Geijer får nog hela livet ha ansetts vara för monarkin. Och även för Bremer finns uttryck av vördnad för personerna i de kungliga familjerna; hon brevväxlade med den danska drottningen Caroline Amalie, som delade Bremers intresse för de sociala frågorna, och uttrycker i en artikel från världsutställningen i London 1851 en beundran över Prince Albert, som verkar för även de fattigastes förbättrade villkor.

I den intellektuella relationen mellan Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer kan med fog hävdas att en viktig brännpunkt i 1830- och 40-talens liberalt sinnade intellektuella debatt låg. Flera senare skildrare har noterat vänskapen och det intellektuella utbytet mellan Bremer och Geijer, men kanske sett relationen som huvudsakligen enkelriktad; från Geijer till Bremer. Det förefaller dock rimligt, som bland annat Emil Fernström (1964) påpekat att Bremer och umgänget i hennes vänkrets spelade en viktig roll för Geijer i stort, och det kan konstateras att Geijer umgicks i Bremers sällskap under samma tid som hans liberalism kom att ges ett tydligt uttryck i och med ”avfallet” år 1838 och utgivningen av Geijers tidskrift Litteraturbladet.

En skarpögd betraktare som Fredrik Böök noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 1921, med anledning av att Fredrika Bremers brev getts ut av Klara Johnsson och Ellen Kleman, att ”Fredrika Bremer är Geijers enda lärjunge. Hos Geijer och Fredrika Bremer går den svenska liberalismens höjdlinje.” Andra som enligt Böök kunde räknas till denna ”höjdlinje” var Victor Rydberg. I en tid som dominerades av en konservativ eller reaktionär ansats, och i Sveriges fall av en fördröjd modernisering, stod ett fåtal intellektuella för att hålla de liberala tankarna och önskningarna vid liv; under den långa tiden efter 1809 med sin frihetliga ansats och före 1850- och 60-talens mer uppenbara genombrott för liberal åskådning och reformer.

Fredrika Bremer påverkades förstås av många i sin samtid, inte minst av relationen och vänskapen till Per Johan Böklin, hennes första och kanske mest inflytelserika intellektuella dialogpartner och kanske också älskade. Näst efter Böklin hade dock Geijer en viktig roll för Bremer. Flera av hennes resor under decennierna efter det att Geijer avled skulle kanske kunna sägas vara förverkligandet av deras intellektuella utbyte; att besöka och utforska demokratin i USA och det idealistiska och kristet religiösa genom Europaresorna årtiondet därefter. Bremer hade med sig Geijers böcker på sin resa i USA och lämnade exemplar av hans översatta texter till de personer som hon satte särskilt stort värde på.

Att Geijer träffade rätt i sin åskådning för Bremer är uppenbart. Fernström citerar ett brev från Fredrika Bremer till Malla Silfverstolpe i mars 1844 där Litteraturbladets betydelse för henne blir tydligt; ”när Geijers Litteraturbladet kom ut, hälsade jag det med så stor glädje, emedan jag där kände igen eviga sanningar, som sen min barndom hade klingat i min själ, och såg utvecklas i klart ljus, vad som även min själ anat…såsom tidens bästa, innersta mening”. Visst var Geijer viktig för Bremer.

Erik Gustaf Geijer blev under vänskapen en viktig kritiker och läsare av Bremers manuskript. Fredrika och Erik Gustaf var båda till stor del upptagna av kultur och litteratur, för att inte glömma musik, opera och konst. Som kritiker kune Geijer vara uppriktig, också när han läste Bremer. Ofta berömde han, ibland blev han less kan det tyckas på en övertydlig stil, en för tydlig tendens i författandet. Författaren, menar Geijer, bör inte skriva läsaren på näsan vad hon ska tycka; ”Det bästa bör man låta läsaren tänka dit, och att han måste göra det, är just författarens största konst.” 

Bremers texter framstår idag då och då som väl pläderande och kanske övertydliga. Men en motsatt kritik skulle kunna riktas mot Geijer, som ofta är långrandig och dunkel. Det senare kan man inte lasta Bremer för.

Den religiösa frågan; relationen mellan en friare samhällsorganisation, ett större individuellt handlingsutrymme och den kristna etiken och handlingsreglerna tog som sagt stort utrymme i Bremers publika skrifter och i hennes brev. Det var ett intresse hon delade med många i sin samtid. När de tidigare så viktiga och balanserande elementen i samhällslivet; tronen, svärdet och altaret, tappade i betydelse behövdes ett modererande element. Politiska partier fanns inte av modernt snitt och föreningar, som sedan skulle komma att bli så viktiga, var ännu i sin linda. Här kunde kristen etik och en förtröstan till en högre makt spela en viktig roll. Och den gjorde det för Bremer och hennes tidsfränder.

Kyrkans organisation, förkunnelsens innehåll och uttydning och formerna för församlingslivet diskuteras

därför återkommande av Bremer. I vår tid förefaller det förlegat, men i Bremers tid var det centralt. Kanske har i vår tid det starka intresset för den religiösa frågan ersatts av ett motsvarande intresse för marknaden eller för politiken och partier. Vem vet om 2100-talets betraktare kommer att se oss som hopplöst föråldrade i det avseendet? Men vår tid kommer man inte att kunna tolka utan att förstå hur viktigt vårt intresse för marknaden och politiken är idag och på samma sätt hur viktig kristendomens framtid var för Bremer.

Med ena foten i uppväxtmiljön som herrgårdsfröken från Årsta Slott kan man förvånas över Fredrika

Bremers stora nyfikenhet och öppna inställning till tidens många former av ny teknik. Ofta i hennes skrifter refereras det till resor med olika transportmedel. Ångbåtsresor är en nyckel till dramatiseringen i flera av hennes verk. Järnvägar och resor med järnväg likaså. Här skriver Bremer återkommande om hur ofta, hur snabbt och hur bekvämt/obekvämt det är att resa med järnvägen.

Riskerna med den nya tekniken var också ett tema. Ångmaskinen kan både erbjuda kommunikationsmöjlighet och kraft, men den kan också vara farlig. Explosioner och brand i ångmaskiner förekommer i flera skildringar. I Hertha förekommer båda dessa teman. Huvudpersonen Herthas vän och sedermera trolovade är ingenjör vid det pågående järnvägsbygget utanför Kungsköping, den fiktiva småstad där handlingen utspelas. Något mer framtidsinriktat eller innovativt yrke är svårt att tänka sig i Sverige på 1850-talet, när järnvägar knappt byggts i Sverige.

I en huvudscen i handlingen reser Hertha därtill med ångbåt till Danmark och utnyttjar då Göta kanal, som får en både romantisk och saklig skildring. Kanalen som hennes far var en stor finansiär av. Kanalen ska bidra till att öppna upp det gamla slutna landet för nya intryck och ge grunden för tillväxt och välstånd. Ny teknik och snabbare kommunikationer blir här en del av en förändringsagenda som sträcker sig långt utanför hemmen och de könsrollsbundna traditionerna som Bremer vill bryta upp. Ny teknik och ett öppnare samhälle med jämställda klarsynta medborgare, det är vad Fredrika Bremer ofta beskriver som sitt ideal.

Björn Hasselgren är teknologie doktor inom planering och finansiering (KTH) och är gästforskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.

I år har det gått tio år sedan det blev lagligt för kvinnor att bära byxor i Paris. Lagen instiftades   år 1800 i syfte att hindra kvinnor från att klä sig som män, på franska travestissement. Travestism, eller cross-dressing som det heter idag, innebär att en person väljer att ikläda sig plagg som inte förknippas med det egna könet; ett fenomen som överlappar såväl kulturella som språkliga gränser och vars rötter kan spåras långt tillbaka i historien. Parallellt går även det historiska motståndet.

Ett av många exempel är fallet Jeanne d’Arc, en figur ungefär lika älskad och kulturapproprierad av både höger- och vänster i Frankrike som Pippi Långstrump i Sverige. d’Arcs ledande roll i militära insatser såsom belägringen av Orléans och hennes otvetydiga lojalitet till le victorieux Karl VII av Frankrike gav henne snabbt ett milsvitt rykte. På slagfältet skred bonddottern fram i manskläder och kortklippt hår – övertygad om att ha Gud i ryggen. Efter ett antal mindre segerrika fältslag i kampen mot den engelska dominansen föll hon i fiendens händer och fick utstå en hätsk rättegångsprocess som kulminerade i det ökända människobålet på torget i Rouen den 30 maj 1431. Hennes brott? Förutom att vara tonårstjejen som gav engelsmännen oväntat stryk byggde den faktiska domen på kätterianklagelser kopplade till klädsel. Vid denna tid var nämligen hennes travestissement i allra högsta grad straffbart enligt den katolska kyrkan. En känd svensk motsvarighet i soldattravestism är Ulrika Eleonora Stålhammar. Maskerad till man tog hon värvning i armén för att “göra större lycka här i världen”, och ingick vidare giftermål med en kvinna 1716. För denna relation fick hon fängelse i en månad; ett något lindrigare straff än vad Jeanne fick gå till mötes.

Som av en långdragen universell slump är 2023 även året då den brittiska modeikonen och bohemen Mary Quant gick ur tiden. Mest känd för minikjolen och materialinnovationer för kappor i wet-look stil var Quant revolutionerande i 1960-talets ungdomsscen och tillika det större feministiska tidevarvet. Hennes kundkrets var London-tjejer, trötta på de plisserade kyrkokjolarnas begränsande längd och som ville kunna göra något så basalt som att springa till bussen. Minikjolen var menad att vara sexig, men på kvinnans egna villkor. Feminin, men en sorts nyfiken femininitet som enligt Quant låg i attityden snarare än i utseendet. För detta mötte hon och hennes konsumenter många bittra reaktioner från omvärlden som inte ville finna sig i dessa uppvisningar av bar hud och uppnosig attityd. 

Det finns inte mycket som förenar Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary. Men alla tre var kvinnliga avantgardister som på olika sätt använde sig av kläder som ett medel för att nå frihet och självförverkligande, samtidigt som de fick betala ett pris för detsamma. 

Törstandet efter frihet följer nämligen som en röd brodertråd genom modets och klädernas historia. Och det är inte konstigt att människor använder sig av kläder som frigörelsestrategi – det är helt enkelt är otroligt effektivt. 

Plagg är framförallt det populäraste sättet att uttrycka sig själv, oavsett om detta “Jag” består i uppvisande av politisk tillhörighet, månadslön, könsidentitet eller favoritfotbollslag. Kläderna och det personliga uttrycket föregår hälsningsfrasen när vi möter människor och ger en instinktiv uppfattning om vem denne är och i vilket fack vi stoppar dem. Men då en supporter ikläder sig en grönvit halsduk (det finns även andra fotbollslag) sker detta i regel då denne vill visa sina sympatier på ett relativt harmlöst och opolitiskt sätt. Andra, som Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary, använder inte kläder blott som estetik eller identitetsmarkör utan även som en ren frihetshandling. När dessa människor rör sig genom det politiska och sociala rummet är de vandrande plakat, belysande en viss grupps situation eller helt enkelt negligerande majoritetssamhällets normer och fackindelning. Historiskt har detta ofta även använts som ett kringskärande av juridiska hinder som stått i vägen för människors drömmar och tillgång till maktpositioner. 

Idag är acceptansen onekligen större än när kvinnosoldaten Ulrika Eleonora Stålhammar vägrade rätta sig i köns- och heteroledet för runt 300 år sedan. Trots detta ser vi även i vår tid intoleransens skådespel i full flärd. I dagens dragdebatt använder sig sverigedemokrat efter sverigedemokrat av samma argument som reaktionära föregångare gällande kläder som frihets- och identitetsskapare. En kakafoni av “abnormalitet”, “perversion” och “samhällsfara” ljuder från de som vill ta varje tillfälle i akt att marginalisera och svartmåla människor de vägrar vilja förstå. Om det är på grund av personlig arrogans eller cynisk kulturkrigsstrategi lämnar jag osagt. 

***

I naturalistisk litteraturtradition är det ett vanligt stilgrepp att låta karaktärernas yttre visa tecken på inre kvaliteter och psykologiskt maskineri. Människan sätts under lupp och med vetenskapsmannens precision skall hennes person och bakgrund analyseras och tjäna som kritik för olika samhällsdefekter såsom alkoholism, prostitution eller ekonomiskt utanförskap. När det kommer till normbrytare idag går samma analysmetod igen, med den stora skillnaden att fiktion blir verklighet. 

En genomtänkt outfit säger mer än tusen ord.

Även om parisiska kvinnor de facto gått runt med byxor i flera decennier (bland annat efter sekelskiftet genom så kallade bloomers som möjliggjorde för kvinnor att nyttja velocipeden) fick den dåvarande ministern för kvinnorättigheter Najat Vallaud-Belkacem till slut nog. Detta efter att prefekturen vägrat ändra dekretet med hänvisning till att det ändå inte hade någon samtida relevans. Vad som däremot har samtida relevans är hur människor, i synnerhet kvinnor och queerpersoner, fortsätter bli bedömda och dömda utefter deras personliga uttryck– oavsett om valet faller på läderbyxor eller minikjolar. I en idealvärld må alla, likt så många normbrytare genom historien, våga tysta den där rösten i bakhuvudet som nojar sig över att vara för mycket. När viljan ligger i att bara få vara sig själv. 

Eller som Mona Sahlin formulerade det:

”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska korta”

Maya Kastlander är förbundsordförande för Raoul Wallenberg Differencemakers och aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund.

Just nu är en vanlig jämförelse den mellan kriget i Ukraina och första världskriget. Den är inte helt utan poänger. Det tidigare mobila kriget har blivit mer stationärt, något som kan dra ut på tiden likt under krigets första fas, proxykriget i Donbass 2014-2022. Egentligen är kriget inne på sitt nionde år, och det är inte otänkbart att det blir nio till. 

Men jämförelsen med första världskriget är i mångt och mycket sliten och haltande. Även om kriget just nu är stationärt har det flera gånger skett snabba framryckningar, och även om artilleri, befästningsverk, skyttegravar och minor just nu dominerar så är detta också ett krig som förs med drönare, legosoldater och partisaner bakom fiendens linjer. 

Det finns dock ett annat krig som är mer likt kriget i Ukraina än det första världskriget: det amerikanska frihetskriget. Ett till synes svag tidigare koloni sökte sin frihet och ett mäktigt imperium trodde det skulle vara lätt att förhindra. En allians av andra stormakter, då med Frankrike i spetsen, lade sig i och stöttade frihetskampen. Parallellerna mellan krigen är uppenbara på det diplomatiska och politiska planet, men också på det militära. Alla förväntar sig att imperiet enkelt ska segra, men imperiet har missbedömt det lilla landets förvånande hårda motstånd. Kriget blir längre, svårare och kostsammare än vad någon hade kunnat förvänta sig. 

Det amerikanska frihetskriget pågick i 8 år, men med skiftande intensitet. Under stora delar av kriget hade Britterna initiativet, vann de flesta slagen och intog till och med den amerikanska huvudstaden Philadelphia under en period. Amerikanerna vägrade dock att ge upp och kunde fortsätta striderna på grund av avgörande hjälp från Frankrike. Efter segern vid Yorktown där en brittisk armé kapitulerade inleddes fredsförhandlingar.

Det är lätt att tänka sig att slaget vid Yorktown på något sätt var en monumental seger som omöjliggjorde fortsatt brittiskt krigföring, ett Poltava eller Waterloo. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Britterna förlorade en styrka på 8 000-9 000 man, knappast oersättligt för ett globalt imperium som hade haft 300 000 man mobiliserade under sjuårskriget några decennier tidigare. Så varför tog kriget slut?

Britterna blev till sist krigströtta. Trots deras imponerande globala räckvidd och mäktiga militära styrkor var de inte förberedda på det ihärdiga och sega motståndet från amerikanerna. De hade kalkylerat med en snabb och avgörande seger, men möttes istället av en motståndare som var beredd att kämpa länge för sin frihet.

På hemmaplan var ekonomin ansträngd. Storbritanniens krigsskuld hade vuxit avsevärt, och den ekonomiska bördan av kriget blev alltmer ohållbar. Krigskostnaderna, förstärkta av den nödvändiga upprätthållandet av en stor stående armé och marin, tog ut sin rätt på den brittiska skattkistan. Dessutom ledde handelsblockader och amerikanska kapare till ekonomiska förluster för imperiet.

Politiskt fanns det också mycket motstånd inom Storbritannien. Många parlamentsledamöter och en betydande del av allmänheten ifrågasatte krigets värde och moral. En av de mest uttalade motståndarna var Edmund Burke, idag mest känd som konservativ filosof. Burke argumenterade för att de amerikanska kolonisternas protester var rotade i legitima politiska och konstitutionella principer. Istället för att försöka kuva dem med militär kraft borde britterna sträva efter att förstå och åtgärda de klagomål som kolonisterna hade. 

Burke var skeptisk till överdriven statlig makt och slog fast att Storbritannien inte kunde eller borde styra de amerikanska kolonierna mot deras vilja. Han ansåg att imperiets makt hade sina gränser och att britterna skulle göra klokt i att inse detta. I parlamentet, den brittiska maktens kärna, var Burke inte ensam om sitt motstånd mot kriget och dessa inre politiska stridigheter ledde till en förlamning av beslutsfattandet, och en oförmåga att sätta upp en enhetlig och beslutsam krigsstrategi. 

Krigets förändrade karaktär och dess kostnader i både människoliv och ekonomi ledde till att den brittiska viljan att fortsätta minskade, även om de militärt sett skulle ha kunnat fortsätta kriga. I slutändan var det en kombination av ekonomisk, politisk och militär utmattning som tvingade britterna att söka fred och erkänna de amerikanska koloniernas självständighet.

Det finns tydliga likheter med kriget i Ukraina. Stormakten Ryssland har hamnat på defensiven efter att tidigt i krigets skede ha hotat huvudstaden Kiev. Kostnaderna i pengar och människoliv överstiger vida förväntningarna, och det ryska folket är ovilligt att bidra i mobiliseringarna. Kriget börjar nu få konsekvenser även för vanliga ryssar, och motstånd mot kriget har visats i de provinser som drabbats hårdast av inkallelserna.

Men det finns också centrala skillnader. I Ryssland finns ingen parlamentarisk opposition som motsätter sig kriget, det finns knappt någon opposition alls. Aleksej Navalnyj sitter fängslad, och nu råkar även nationalistiska krigsförespråkare som Igor Girkin illa ut. Inte för att han kritiserat kriget i sig, utan för att han kritiserat hur kriget förs. Om Rysslands misslyckanden på slagfältet och folkets missnöje ska kunna leda till ett slut på kriget måste det finnas en politisk fraktion som, likt Burke och hans medkämpar, kan uppbåda ett politiskt tryck.

Utan en rysk opposition kan vi önska oss så mycket fred vi vill, men det kommer ändå vara Putin som bestämmer när kriget är över. Ukraina tycks vara beredda att fortsätta strida även om Kiev skulle falla, och Putins rike kommer kunna fortsätta kriget oavsett hur många Yorktown-förluster de ryska styrkorna lider. Historien har dock visat att en sådan opposition kan uppstå snabbt och oväntat, inte minst i Ryssland 1917 där Bolsjevikerna tog makten och snart inledde en förödmjukande fredsprocess.

Vi får inte glömma den roll som USAs allierade Frankrike, Spanien och Nederländerna spelade under frihetskriget. Denna koalition bidrog med ekonomiskt stöd, utrustning och förnödenheter. De tre länderna förklarade också själva så småningom krig mot Storbritannien, öppnade nya fronter och deltog i stridigheter. Deras bidrag var avgörande för att kriget skulle sluta med en amerikansk seger. En liknande roll spelar Sverige, och framförallt NATO, för Ukraina idag. Ukrainas allierade har inte behövt förklara krig eller delta i striderna, och förhoppningsvis behövs det inte heller, men stödet är livsviktigt för Ukrainas fortsatta frihetskamp. Vi behöver fortsätta på samma vis tills en reell opposition får inflytande i Ryssland.

Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro.

Autonomy means that a good life is a life which is a free creation

Joseph Raz i The Morality of Freedom

Joseph Zaltsman studerade juridik vid det hebreiska universitetet i Jerusalem och tog sin examen – magister juris – år 1963. Samma år bytte han namn till Joseph Raz. Efter att ha sammanstrålat med, och imponerat på, H. L. A Hart under ett seminarium inledde Raz sina filosofie doktorsstudier vid Oxfords universitet.

Raz’ bidrag till världen var huvudsakligen rättsfilosofiskt, moralfilosofiskt och politiskt teoretiskt. Det är, som alltid, vanskligt att sammanfatta filosofers tankar. Med denna ansvarsfriskrivning i åtanke kommer jag att presentera två av Raz’ mest centrala idéer. Härutöver vill jag lyfta något som vi alla kan ta med oss, oavsett vad man anser om Raz’ filosofi.

Raz’ rättsfilosofiska tankegods rör förutsättningarna för rättfärdigandet av auktoriteter – såväl auktoriteter per se som huruvida utövandet av auktoriteten är legitim. Raz presenterar här två centrala teser: the Dependence Thesis och the Pre-emptive Thesis. Den första tesen innebär att auktoriteters påbud (till exempel lagstiftarens lag eller diktatorns dekret) bör bygga på skäl som gäller för de som omfattas av påbudet även om auktoriteten inte hade existerat. Den senare tesen innebär att av auktoriteten utfärdat påbud utgör skäl, i sig, för att agera på det sätt som påbudet kräver. Det vill säga att påbudet ersätter vissa av de skäl som behöver övervägas av individen inför ett handlande. Det är viktigt att lyfta att dessa teser – tillsammans the Service Conception of Authority – dels endast gäller legitima auktoriteter, dels inte berör frågan om påbudet är övertygande skäl för handling, rent faktiskt. För detta får man vända sig till en tredje tes – the Normal Justification Thesis – som innebär att en entitet bör ges auktoritet över en annan entitet endast om det kan visas att den senare skulle medföra högre välstånd (ur ett moraliskt perspektiv) om denne följde auktoritetens påbud i stället för att väga de bakomliggande skälen själv. Det är vid denna tanke som Raz framför att det inte existerar någon generell moralisk förpliktelse att följa auktoritetens påbud (lag). Dessa moraliska förpliktelser uppstår endast om de ovanstående förutsättningarna, sådana de följer av teserna, är uppfyllda och individen gör bedömningen att lagen rent moraliskt förtjänar att upprätthållas. Ett exempel kan förtydliga nyanserna. En amatör som har framställt läkemedel hemma kan välja att följa lagen om handel med läkemedel för att denne anser att lagstiftaren är en legitim auktoritet och säkerställer att personen generellt uppnår en högre levnadsstandard. En professionell apotekare skulle dock kunna nå slutsatsen, efter en moralisk bedömning, att lagen saknar övertygande skäl i ett enskilt fall. I så fall saknar personen en (moralisk) skyldighet att följa lagen. Lagen, och i förlängningen auktoriteten, kan på detta sätt betraktas som en intermediär mellan individen och skälen för individens handlande. På så vis saknas auktoriteten ett egenvärde och kan endast rättfärdigas instrumentellt i förhållande till individens egna övertygelser, moraliska värderingar och syften. Som läsaren säkerligen tidigare hängde upp sig på är dock begreppet ökat välstånd ett klassiskt snårigt och stundtals värdenihilistiskt begrepp. Raz syn på moraliskt värde kommer därför att utvecklas något i det följande.

Raz’ filosofiska arbete berörde, utvecklade och i visst mått populariserade perfectionist liberalism. I korthet avses med detta att liberalismens politiska institutioner tjänar till främjandet och uppnåendet av eudaimonia för de individer som institutionerna omfattar. Perfektionistisk liberalism utgör således en etisk eller värdeteoretisk politisk filosofisk tvärdisciplin. Raz betraktade eudaimonia som avhängigt individens förutsättning att autonomt sträva efter personliga mål. Däremot ansåg Raz inte att lycka kan härledas från varje enskilt uppsatt mål, utan att detta mål måste vara objektivt värdefullt. Denna objektivitet härleds från samhälleliga normer, strukturer och kontexter. Om det från ett samhällsperspektiv är värdefullt att vara, säg lärare, så skulle en individs strävan att uppnå detta uppfylla Raz’ föreställning om ett objektivt värdefullt mål, varför då även liberala institutioner bör vara konstruerade så att de främjar uppnåendet av målet. Men i samma utsträckning som perfektionism lyfter individens välstånd, och Raz’ premisser för uppnåendet av detsamma, krävs enligt Raz att individen tillförsäkras autonomi för att kunna uppnå dessa objektivt värdefulla, personliga ambitioner: politiska institutioner är därför försvarbara endast i så måtto.

***

Joseph Raz var en framstående rättsvetare och filosof vars arbete främst bidrog till förståelsen av legitimitet och auktoritet. Dessa teorier utmanade traditionella synsätt på auktoritet och individens förhållande till lag och moral, vilket skapade ett nytt perspektiv på individens autonomi och valfrihet i samhället. Raz teoribildning utgick även från den fundamentala betydelsen av individens strävan efter personliga och objektivt värdefulla mål för att uppnå lycka. Han såg liberala institutioner uteslutande som främjare av dessa mål.

Joseph Raz lämnade ett varaktigt intryck på det filosofiska och inte minst rättsvetenskapliga landskapet. Hans idéer och teorier kommer att fortsätta prägla och påverka samtida filosofisk och juridisk tanke under en lång tid framöver.

Anton Lindblad är vice ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen.

Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.

Vad är tillståndet för demokratin i världen?

– Jag tror faktiskt att det är lite bättre än sitt rykte. Vi ser visserligen auktoritära tendenser här och var, och populistiska vågor leder till bekymmer, men erfarenheten är ju rätt entydig med att öppna samhällen och representativa styrelsesätt klarar sig bättre än auktoritära och slutna sådana.

Vilken eller vilka är den nu viktigaste demokratirörelsen i världen?

– Den viktigare kraften för demokrati är trots allt det öppna informationsflödet. Vi vet ju hur auktoritära regimer försöker att skära av sin medborgare från detta, och det visar ju tydligt att det är det öppna informationsflödet de är mest rädda för. Och trots allt som de försöker göra är det svårt att hermetiskt stänga all information ute. TV, press och radio kan man alltid kontrollera, men den digitala sfären är svårare att få total kontroll över.

Vilka exempel på framgångar för demokratin går att skönja i världen de senaste åren?

– Större framgångar är det väl lite uselt med. Möjligen skulle det kunna ses som positivt att de afrikanska staterna agerar gemensamt och tydligt när det sker militärkupper eller försök till sådana på deras kontinent. Och med alla sina problem har faktiskt Pakistan klarat en längre period än tidigare utan några kupper.

Vilka specifika motgångar har demokratin drabbats av?

– Det är väl den tydligt auktoritära tendensen i såväl Ryssland som Kina. I bägge dessa länder har ju utvecklingen entydigt gått åt fel håll. Turkiet skulle också kunna läggas till den listan, om än självfallet inte i samma kategori.

Vad beror motgångarna för demokratin på?

– I just dessa fall handlar det ju om regimer som alldeles uppenbart fruktar öppenheten. När Xi Jinping kom till makten i Kina utfärdades ju det interna så kallade direktiv 13 som ju var tydligt om det hot mot regimens stabilitet som man såg i ett öppnare samhälle. Och samma sak gäller alldeles uppenbart i Ryssland.

Vilken typ av kraftsamling är det som behövs för att vända utvecklingen till positiv igen?

– Det handlar ju framför allt om utvecklingen i dessa länder. Auktoritära regimer vill gärna framstå som starka men är så gott som alltid långt skörare än vad man föreställer sig. Och när det inte finns öppen debatt och öppen diskussion ökar hela tiden risken för att regimen i allmänt övermod gör stora misstag, och det kan sedan leda till en helt annan utveckling.

Vad kan Sverige eller svenska organisationer göra?

– Vi kan till exempel stödja inte minst fria media och fri informationsförmedling i och kring dessa länder. Det tror jag är det enstaka viktigaste på sikt.

Vilken del av världen är det viktigast att fokusera på just nu?

– För oss är utvecklingen i Ryssland – men också Belarus – självfallet allra viktigast. Här är stöd till de ryska medier som nu tvingats att lämna sitt land mycket viktigt. Åtskilliga finns nu i Riga och Vilnius, och därifrån når ju olika sändningar över främst YouTube tiotals miljoner människor inne i Ryssland dagligen, och betydelse av detta på sikt skall inte underskattas.

Vad är ditt egna bidrag just nu inom det internationella demokratiarbetet?

– Att bilda opinion för att vi skall göra vad vi kan för att stödja fria media.

Om 10 år, är demokrati mer eller mindre spridd i världen än i dag?

– Jag tror att generellt sett kommer samhällen att vara öppnare och styrelsesätten mer representativa. Många kan förhoppningsvis kallas demokratier, men åtskilliga andra kan befinna sig mer i gråzon. Kanske inte en dramatisk utveckling, men en sakta och säkert utveckling i den riktningen tror jag på.

Gustaf Reinfeldt är Svensk Linjes redaktör och viceordförande emeritus för Fria Moderata Studentförbundet.

Som bekant för Linjens läsare lade John Locke fram idén om människans naturliga rättigheter: rättigheter människan innehar som föregår ett socialt kontrakt och som inte kan avtalas bort. Statens uppgift är, enligt Locke, att försvara dessa rättigheter. Rättighetskonceptet har ända sedan dess varit en integral del av det liberala tankegodset och var en central del i 1700-talets revolutioner. Tanken om människans okränkbara värde har varit så stark att till och med marxistiska tänkare har formulerat skyldigheter i skruden ”positiva rättigheter”. Idag motiveras förkastandet av de mest förargliga regimer, såsom de i   Kina eller Qatar, inte med att de bygger koncentrationsläger eller låter gästarbetare arbeta sig till döds. Nej, det värsta är att de bryter mot de mänskliga rättigheterna, den arbiträra lista som FN fastslog 1948. 

Men oavsett vilken lista man väljer så återstår samma problem: varifrån kommer dessa rättigheter? Locke ansåg att de följde från det så kallade självägarskapet som människan givits av Gud genom skapelsen. Men vad är självägarskapet? Locke ägnar den första av sina två avhandlingar om styrelseskicket åt att, i polemik mot den samtida filosofen Robert Filmer, utröna innebörden av 1 MOS 1:26-30, då Gud ger Adam (och kanske Eva) rätten att ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. (1 Mos 1:28) Lockes slutsats är att alla människor, i egenskap av arvtagare till Adam, äger sig själva och ingen har suveränitet över någon annan.

Idag är det vanligare att basera rättigheterna på konceptet ”mänsklighet”. Ett exempel på hur det argumentet framställs presenteras av den italienske filosofen Vittorio Possenti i inledningen till en jubileumsskrift till FN:s mänskliga rättigheters 70-årsdag.

Enligt Possenti finns det en metafysisk gnista i människor som gör oss till speciella bärare av rättigheter. Vår blotta existens är grunden till dessa värdena och ingen kan ta de ifrån oss.

Ett annat alternativ för att motivera rättigheterna finner vi i utilitarismen. Anledningen till att människor ska ges en specifik kollektion av rättigheter är att det kommer maximera mängden lycka/njutning/välfärd i samhället. Oavsett vad som ska maximeras tvingas utilitaristen dock göra ett godtyckligt metafysiskt påstående om vad som är “bäst” och rättigheterna kommer sedan i andra hand.

Ytterligare ett alternativ är att grunda rättigheterna i det mänskliga intellektet. På grund av att vi är självmedvetande tänkande varelser innehar vi särskilda rättigheter. Dock är kopplingen mellan det faktiska intellektet och de abstrakta rättigheterna långt ifrån självklar. Utgångspunkten tenderar att skapa problematiska gränsdragningar såsom: förlorar en hjärndöd sina rättigheter? Vid vilken ålder är man intelligent nog att ha rättigheter? Har utvecklingsstörda några rättigheter alls? Vilka andra djur är intelligenta nog att ha rättigheter? Hur man än gör så kommer man med denna ståndpunkt att tvingas dra en godtycklig gräns för vad som är ”intelligent nog”.

Hur ska en sekulär människa ta ställning till detta? Varifrån kommer dessa rättigheter om de inte är givna av Gud, och hur ska man förhålla sig till dem om man inte är lagd att tro på platonistiska idévärldar, att människan ”har en speciell essens” och har en skeptisk inställning till att det över huvud taget finns något som är värt att maximera? Vägen framåt bör vara att förkasta idén om människans rättigheter och börja bygga sina politiska idéer på en annan grund. I denna text kommer jag att utgå från existentialismen och försöka bygga ett politiskt ramverk för mellanmänsklig interaktion. 

Den existentialistiska idétraditionen grundar sig i livets meningslöshet, subjektivitet och absurditet. Enligt existentialisterna har vi människor kastats in i en värld och tvingats att existera – våra upplevelser och vår förståelse av världen är intvingade i den biologiska mall vi är födda i.

Många existentialister bygger sin filosofi på den existentiella krisen, känslan som uppstår då man begrundar meningslösheten i sin egen existens. Den kan uppstå då vi tänker på döden, på vår obetydlighet i det oändliga universumet eller då vi ifrågasätter den fria viljan. Känslan av att livet är meningslöst och att vi inte kommer få någon förklaring till varför vi är här; känslan som kommer från insikten att det enda vi kan vara säkra på är vår egen existens. Kierkegaard kallar den känslan ångest, Sartre för äckel och Camus talar om förnimmelsen av det absurda.

Efter insikten om att vi i första hand existerar, och att allt annat kommer i andra hand, kan vi börja bygga någon form av mening. Basen i vårt meningsskapande blir, i Sartres ord, att ”existensen föregår essensen.” (Sartre, Jean-Paul (1964). Existensen är en humanism. Aldusböckerna A116. Översättning av Arne Häggqvist. Bonniers) Att tillskriva människan rättigheter hon föds med är att göra det motsatta. Människan som idé fanns inte förrän människan blev medveten om sin egen existens; idén om universella rättigheter fanns inte förrän hon började lura sig själv att det fanns något mer. 

Hur hittar man då någon mening i denna värld? Svaren är lika många som det finns existentialister. Kierkegaard menar att vi måste tro, inte på grund av att det nödvändigtvis finns någon Gud, utan för tron är det enda som kan ge oss tröst och bot mot vår ångest. Nietzsche finner i människan en vilja till makt, en drivkraft att forma världen efter sin önskan och det är genom denna strävan vi kan få något att leva för. Camus begrundar det absurda i vår existens där låsningen till vår subjektivitet är det enda objektiva vi har. Vi är alla ensamma öar av medvetande men i flykt från vår ensamhet söker vi gemensamma myter och meningar utanför oss, något som är dömt att misslyckas. Det enda sättet att verkligen leva är att revoltera mot meningslösheten, det absurda, att acceptera att det inte finns något utanför vår egen existens, inga mätbara värden, och vara lycklig ändå. Att välja att inte begå självmord och leva, trots att vi inte har något att leva för om vi inte skapar det själva. Att nära ett hopp om att det ändå skulle finnas något utanför oss som kan skänka oss mening är, enligt Camus, att begå ”filosofiskt självmord”. Det filosofiska självmordet kan ta sig i uttryck som en irrationell tro på objektiva sanningar, vilket är ett försök att slippa hitta lyckan själv. Det kan också komma i formen av eskapism, undvikandet av den existentiella krisen genom att hänge sig fullständigt åt saker som man, när man tänker efter, egentligen inte anser vara värdefulla såsom arbete eller tv-serier.

En anledning till att människan söker efter sanningar och mening utanför sig själv är enligt Sartre att vi vill undslippa ansvaret över oss själva och vår lycka. Han menar att livet är ett tillstånd av ”radikal frihet” det vill säga ett tillstånd av totalt ansvar över våra handlingar men också under ett tvång att välja. Att inte göra någonting är också ett val. När vi motiverar för oss själva varför vi gjorde eller inte gjorde något med ”att vi var tvungna på grund av…” är vi intellektuellt oärliga mot oss själva och ägnar oss åt självbedrägeri. Självbedrägeriet är bekvämt då vi undgår vårt ansvar, men genom att inbilla oss att det finns saker utanför vår existens som styr oss hindrar vi också oss själva att bygga vår egen subjektiva mening. Att tänka att det finns en uppsättning rättigheter som behöver upprätthållas för allas bästa är en form av självbedrägeri.

Hittills har vi bara talat om hur man som människa ska förhålla sig till sin egen existens, men målet med denna text är att undersöka vad som händer när andras existens kommer in i bilden. Det politiska tänkandet har genom historien sökt och formulerat ett ändlöst antal principer för mellanmänskliga förehavanden och existentialister har anslutit sig till att alla möjliga sorters politiska system. Sartre stod in i det längsta bakom det Sovjetiska projektet, Heidegger stöttade Naziregimen i Tyskland och Camus förespråkade anarko-syndikalism. Jag kommer inte att redogöra för hur den gemensamma utgångspunkten kunde leda till så olika slutsatser, men låt oss snabbt konstatera att den existentialistiska filosofin knappast haft stora framgångar på den politiska arenan. Det är i sig förståeligt då utgångspunkten är individen själv och dess strävan att förstå världen omkring oss, men om vi kan inse att det är helt upp till oss själva att göra livet värt att leva så borde vi också kunna komma överens om vissa gemensamma principer för att möjliggöra detta. 

Vår utgångspunkt är som sagt att existensen föregår essensen. Vi kan inte säga att det finns något allmänmänskligt som är objektivt gott utan det står varje individ fritt att finna vilka delar av existensen de uppskattar. Som individ kan vi enbart utgå från vad som gör oss lyckliga, och insikten om att vi kanske inte upptäckt allt som finns att upptäcka. Eftersom vi inte ens själva från början insett vad vi vill göra med våra liv kan vi inte utgå från att någon annan ska förstå, och likaså kan vi inte förstå vad andra är ute efter.

Friedrich Hayek hade troligen protesterat högljutt om han blivit kallad absurdist, men viss insikt om livets absurditet hade han då han formulerade ”informationsproblemet”. Enligt Hayek är samhället alldeles för komplext för att vi ska kunna förstå det. Enbart individen kan förstå och lösa individens problem, samma slutsats som vi kommit till ovan. Vi kan inte på förhand veta vad individer kommer vilja göra med sina liv utan att fråga människorna varför varje statligt ingrepp kan förhindra människor från att leva det liv de vill leva. Detta ledde Hayek till att förorda att samhället bör vara tillåtande för så många olika sätt som möjligt att leva. Man kan dock kritisera Hayek för att inte löpa linan ut då han också argumenterade för trygga sociala skyddsnät, ett ingrepp i hans älskade frihet, för att försvara just friheten. (Se kapitlet ”Trygghet och frihet” i Vägen till träldom.) Nej, vi kan inte utgå från att trygghet är något som alla människor vill ha, vi har ju nyss konstaterat att vi ska låta individerna själva ta de besluten. Några svepande gyllene regler eller kategoriska imperativ kommer alltså inte att hjälpa oss, det enda vi kan göra för att våra ensamma öar av medvetande ska förstå varandra är att kommunicera. Först när vi kommit överens med en annan människa om någonting kan vi vara säkra på att vi förstått varandra, grunden för den mänskliga samexistensen blir avtalet. Problemet med avtal är dock att de överenskomna i en stund, men i många fall genomförs i en annan. Viljan att genomföra avtalet kan ha förändrats under tiden, men förändringar i rumtiden förändrar inte faktumet att vid avtalets ingång var två människor överens om något de båda fann meningsfullt. Alla människor som lever i samröre med andra kommer ha behov av att upprätthålla dessa avtal. Avtalen kan anses meningsfulla eftersom de kan härledas från människors meningsskapande, och i nästa steg får även tjänsten att upprätthålla avtalen mening. Denna tjänst, som alltså är meningsfull för alla människor som interagerar med andra, bör därmed tillhandahållas av en organisation i tjänst för samtliga människor, staten.

En viktig fråga som kvarstår är vad människorna behöver avtala om. I teorin kan man såklart leva ett avskilt liv, sköta sig själv och aldrig interagera med andra, varpå man aldrig heller behöver förstå andra. När människor vill leva tillsammans behöver de dock kommunicera med varandra. Är det moraliskt fel att göra precis som man vill utan hänsyn till andra? Självfallet inte, men det är inte heller rationellt eller praktiskt. Om vi ska klara av att leva tillsammans kommer vi att behöva komma överens med andra om saker och ting och de som inte kan göra det kommer antingen lära sig den förmågan illa kvick, eller finna sig i att inte interagera med andra. I och med att avtalet är medlet som individerna använder sig av för att bygga meningsfulla saker med andra är det också rättfärdigat för staten att värna om möjligheten för alla att ingå avtal med varandra. Det innebär att staten bör bekämpa monopol och andra osunda marknadsstrukturer men också andra företeelser som försätter människor i situationer som förhindrar de att ingå avtal såsom olika former tvång. Resultatet blir en av icke-aggressionsprincip som möjliggör för människorna att fritt avtala om allt de finner meningsfullt.

Finns det då något mer som staten kan göra än att upprätthålla de avtalen och försvara möjligheten att ingå dem? Ja, men bara om alla människor skulle ingå avtal om även detta. Genom att lära av historien kan man dra slutsatsen att en stor andel av befolkningen gärna skulle sluta ett gemensamt avtal gällande att enbart staten ska kunna bruka våld. För den sakens skull är det inte, som Nozick hävdar, rätt för staten att sträcka ut sitt våldsmonopol över de som inte är villiga att ingå detta avtal. På den samhälleliga nivån kan inga individers meningssökande, individuellt eller kollektivt, ställas framför en annan individs. I grund och botten är ju den mänskliga existensen meningslös, och att prioritera mellan olika individer är logiskt ogrundat.

Som studentförbundet brukar sjunga ”vi ska sluta tvinga människor, låta alla välja själv”.

Rutger Brattström är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen.

Det klassiska, europeiska bildningsidealet är mycket svårfångat, samtidigt som en vag föreställning om det ändå vilar inom oss alldeles intuitivt – och på så vis är mycket lättillgängligt. I stället för att rada upp en massa författare tänkte jag här försöka förklara vad bildning är för någonting. Jag inbillar mig nämligen att det finns de som gärna stiftar en närmare bekantskap, med detta intuitiva ideal.

Bildning, precis som civilisation, är något varje människa kan tillägna sig. Således är bildningen ett allmängods. Säkert har den inte alltid varit det, men så är det nu i alla fall.

Återstår gör då frågan om varför man skall bilda sig. Tyvärr är åtagandet påfallande svårt att motivera, faktiskt. Även om många säkerligen uppskattar viljan därtill, finns det ingen som helst anledning varför man skall bilda sig i Sverige. Man kan klara sig utmärkt utan bildningen, både i karriären och i livet. Möjligen är vi litet stolta över det, här uppe. Vi skäms ju inte, för att vara obildade till exempel – annars hade ju det kunnat vara en anledning, till varför man borde ändra på detta. För att slippa skämmas, alltså.

Men frågan om varför man borde bilda sig, framstår inte särskilt intressant eller ens angelägen egentligen, jämfört med hur viktigt det är att de som faktiskt vill det, vet med sig (i) att det hela är påtagligt potentiellt, (ii) att det inte spelar någon roll vem man är eller var man härstammar från, och (iii) att det är mycket ekonomiskt, att tillägna sig och konsumera sådant som bildar. Klassiska verk kostar ingenting att köpa; opera och teater ofta mindre om man är ung eller student (eller gammal), och detsamma gäller medlemskap i föreningar, sällskap och liknande. Och muséerna är väl gratis? Liksom biblioteken.

Resans början är ofta mödosam. Man undrar om man gör rätt, och tror att alla andra vet vad de håller på med. Kanske förtvivlar man också, inför projektets beskaffenhet. Inför känslan av, att man letar efter någonting man inte kan veta vad det är, var det är, eller ens varför man letade, förrän man hittat till det. Men när man väl börjat bilda sig, blir man ganska så snart bättre på det: duktig i väljandet och på att välja bort. Plötsligt ser man saker man inte tidigare såg, och snart lär man sig att saker och ting varit annorlunda. Vetskapen om att de kan vara det, är en mycket viktig insikt. Man lär sig också om sådant som består.

Och man behöver heller inte vara någon polyglott eller ens särskilt begåvad, egentligen. En man som hette Geoffrey Hawthorn, länge verksam vid universitetet i Cambridge, var den som i vår tid kanske bäst förstod sig på antikens svårare Thukydides – detta trots att han varken var någon översättare, eller ens en klassicist.Avslutningsvis är bildningsresan, till skillnad från civilisationen, också ungefär som tron, tror jag faktiskt. Man är inte skyldig någon en förklaring, till varför man gör det, eller inte gör det. Bildningsprojektet är personligt och får vara en ytterst privat sak, om man vill. Samtidigt är bildningen allas att ta del utav. Personlig och privat, men också högst mänsklig och kanske även liksom av naturen intuitiv, tror jag att viljan till bildning är. Θάρσος.

Axel Östling har en kandidatexamen i filosofi från King’s College i London och är f.d. styrelseledamot i Geijerska studentföreningen.

Metylendioximetamfetamin, partydrog eller ecstasy. Kärt barn har många namn, och visst är MDMA just det – omtyckt av många. Det är en av de vanligaste rekreationella drogerna. Samtidigt är det omöjligt för brukare att veta om det är just MDMA. Utan testcentraler blir det inget annat än en etikett på ett okänt preparat. Att blint tro på att förbud får saker att försvinna är inget annat än naivt, men det är precis det som Sveriges narkotikapolitik baserats på. 

Straff och förbud, det är två ord som sammanfattar Sveriges strategi för att komma till bukt med narkotikarelaterade problem. Följden blir prickar i register och i längden utanförskap. Istället för att hjälpa en av de mest marginaliserade grupperna visar staten sin kalla hand. Men tyvärr är inte utanförskap det värsta tänkbara. Förbuden som syftar till att få bort droger har nämligen en betydligt värre konsekvens. När narkotikan säljs på den svarta marknaden blir den bara farligare. Brukare kan omöjligt veta innehållet och drogerna blir mer potenta. Bara för några veckor sedan kom nyheten att det cannabis som säljs i Malmö blivit besprutat med glaspartiklar, allt för att langarna ska kunna tjäna mer. 

De senaste åren har debatten om att legalisera cannabis och avkriminalisera eget bruk av narkotika vuxit sig större i Sverige. Att gängkriminaliteten frodas, skatteintäkter går förlorade och människor kommer till skada är argument som används av förespråkarna. Samtidigt lutar sig förbudssidan tillbaka på magkänslan. Det är förvisso inte konstigt. Medan de förstnämnda hämtar argument ur fakta finns det mycket litet sådant som bekräftar de sistnämndas magkänsla. Länder såsom Kanada, USA och Portugal har gått före och resultatet är tydligt. Vi behöver däremot inte blicka utåt för att se detta, Sverige har nämligen Europas högsta narkotikadödlighet per capita, en siffra som är fyra gånger större än EU:s medelvärde. Endast socialminister Lena Hallengren missar problemen vi har. 

Vi måste våga jämföra nytta med kostnad av att förbjuda olika sorters narkotika. Detta har äntligen skett i cannabisdebatten, men det är också ensamt i sitt slag. Att det är först nu debatten rör sig framåt beror förmodligen på att cannabis blivit en mer etablerad del av vårt samhälle. Det är en sorglig insikt att skjutningarna i Malmö hade kunnat vara färre om narkotikapolitiken baserats på annat än beröringsskräck. Att inte gråta över spilld mjölk och glädjas åt att vi rör oss framåt i debatten känns nonchalant med tanke på de liv som berövats. Insikterna visar däremot en väg framåt. Om vi ska lyckas minska narkotikadödligheten måste vi framöver kunna diskutera effekterna av såväl droger som förbudet av dem, både på samhället och människan. Oavsett om de är etablerade eller ej. 

I Australien har en debatt om att legalisera och reglera MDMA, samt att flytta det från förteckningen som narkotika till medicin blossat upp. Där finns experter som föreslår att preparatet borde säljas över apoteksdisken. Australien har nämligen insett något Sverige inte har: förbud gör att droger blir farligare. Samtidigt som en legaliseringsdebatt pågår finns också läkemedelsföretag som utforskar MDMA som möjlig medicin mot olika psykiska sjukdomar, exempelvis PTSD. Med totalförbud blir droger inte bara farligare, vi riskerar också att missa samhällsnyttiga användningsområden. 

Tidigare i år införde regeringen en nollvision mot narkotikadödlighet. Generellt tenderar nollvisioner att vara symbolpolitik, men i detta fall är det milt uttryckt. Lena Hallengren har nämligen sagt i media att hon inte skulle ändra uppfattning även om Folkhälsomyndigheten skulle föreslå en avkriminalisering i utredningen som pågår. Oviljan att lyssna på forskning är stor och oftast är det narkotikabrukare som får stå för notan. Vissa med livet som kostnad. 

Om vi menar allvar med nollvisioner och faktiskt vill hjälpa snarare än straffa de som använder droger måste vi göra drastiska förändringar. Sveriges strategi de senaste decennierna har totalt misslyckats. Magkänsla och beröringsskräck måste lämna plats åt forskning och skademinimering. Att MDMA och annan narkotika ofta säljs under andra namn, att ignorera problemen eller tro på förbud gör varken att drogerna försvinner eller att de blir mindre populära. De blir endast farligare.

Ida Wallinder är styrelseledamot i Centerstudenter Skåne och ledamot i Studentföreningen Ateneum.

Konservatismen har fått ett nytt uppsving med den så kallade nya konservatismen. Samtidigt har många fått det allt svårare att skilja på ideologin och på livsstilen. Detta är problematiskt, eftersom en åtskillnad mellan konservativ ideologi och konservativ livsstil är grunden för att ideologin ska fortsätta vara relevant. Liberaler har haft det enklare i det här avseendet – att vara privatkonservativ men liberal i debatten ses i allmänhet inte som någonting märkligt. Att anamma både politiken och livsstilen i konservatismen, det vill säga att bära klackar och tweedkavaj samtidigt som man till exempel förespråkar ett större försvar, samvetsfrihet och en mer restriktiv invandringspolitik är förstås inte fel i sig. Problem uppstår dock när dessa blir konsekventa synonymer med varandra på ett sätt som försvårar förståelsen.

Den nybildade omtalade konservativa tankesmedjan Oikos består exempelvis enbart av män. Det är inte principiellt problematiskt, men oavsett om man vill se den eller inte framträder en bild av de ”typiska konservativa” som män i tweedkavaj som röker cigarrer och diskuterar invandring och historia. Oikos riskerar att bli en tankesmedja som kan komma att spä på fördomar om konservatismen, även om detta inte är grundtanken. Kvotering är inget att eftersträva, men det är stor skillnad på att kvotera och samla mer än en eller två konservativa kvinnor.

Kristdemokratiska ungdomsförbundets Konservatism i klack är ett typiskt bra exempel på hur de försökte utmana denna stereotyp. Det började med en samling skarpa unga kvinnor med i många fall traditionella familjevärderingar som ansåg att konservatismen gav dem fler val än andra ideologier. Det har också fått fler unga KDU-kvinnor att använda hashtaggen #konservatismiklack i sociala medier. Idén är i grunden bra: att lyfta fram konservatismen som en relevant ideologi och samtidigt visa att konservatismen kan locka flera olika typer av människor. Utfallet blev dock inte helt självklart, på gott och ont. Expressen undersökte fenomenet under rubriken: ”Mini-Ebborna tar över – inne att vara konservativ” (Expressen, 10/2-19). Även andra tidningar började använda formuleringen, och även om begreppet ”Mini-Ebba” kan ses som en komplimang är KDU-tjejerna i fråga unga konservativa individer, snarare än enbart schablonmässiga företrädare för en ny stereotyp i klackskor.

Där hamnar man nämligen i samma fälla igen: att livsstilskonservativ ses som samma sak som ideologiskt konservativ – en bild som handlar lika mycket om man vad man tycker som hur man ser ut och hur man beter sig. Konservatismen står inför en stor utmaning i att försöka hitta en balans där båda delarna kan få plats utan att kompromettera varandra.

Detta gäller också när politiska partier ska definiera ideologin och hur den uppfattas utåt, där såväl moderater, sverigedemokrater som kristdemokrater kallar sig själva konservativa i olika utsträckning. Tre partier som har många likheter i praktiska politiska frågor, men som har lika många olikheter när det handlar om värderingar. Att samarbeta om att stoppa ett bygge eller att göra en visst område tryggare med bättre klottersanering och mer gatubelysning är en helt annan sak än att bestämma en ny integrationspolitik eller fastslå Sveriges ståndpunkt i debatten om ett EU-förslag. Att sitta i riksdag och regering kräver i mycket större utsträckning långsiktigt politiskt arbete än vad lokalpolitiken gör, med såväl lagförslag som politiska reformer som i många fall tar flera år att utreda.

En kommun däremot måste mer direkt bestämma hur problem ska lösas.
Där handlar det inte bara om att till exempel bestämma hur många papperslösa flyktingar under 18 år Sverige ska ta emot utan också hur dessa ska tas om hand. Var ska de bo någonstans? Vilken skola ska de gå i? Hur ska de ta sig till skolan? Vem ansvarar när de fyller 18? Detsamma gäller trygghetsfrågor. Hur löser man problematiken i det faktiska nuet att kriminella gäng står utanför skolgårdar och rekryterar minderåriga? Där går det inte att vänta in en nytt regeringsförslag på reform eller lag. Kommunpolitiker måste använda sig av den lagstiftning och de regler som finns för att komma fram till konkreta snabba lösningar.

När Sverigedemokraterna säger sig vara konservativa, betyder det då automatiskt att konservatismen är främlingsfientlig och bakåtsträvande? Betyder det att ett samarbete med Sverigedemokraterna i såväl en kommun som på riksnivå är bakåtsträvande? Att försöka nysta bland de olika trådarna kring vad som egentligen är konservativt och vad som till exempel är populism kommer kräva tid och mer debatt.

För att kunna göra det måste man skilja på livsstilskonservatismen och den ideologiska konservatismen. På samma sätt som jag inte är kvinna i första hand, är jag inte konservativ i första hand. Att bära pärlörhängen är inte synonymt med konservatismen. En fäbless för att röka cigarr innebär inte heller nödvändigtvis att rökaren ifråga är konservativ. Att jag som enskild konservativ erkänner betydelsen av individen betyder inte att konservativa behöver nedvärdera familjebegreppet eller staten. Det är snarare en ny typ av konservatism som håller på att utvecklas som skiljer sig markant från den traditionella värdekonservatismen. Värdekonservatismen har av - inte minst liberaler – blivit starkt kritiserad av att vara alltför moralisk och inte anpassa sig till samhällsförändringar, inte minst den förändrade synen på familjen. Kritiken har vissa befogenheter, vilket har gjort att en ny typ av konservatism börjat växa fram. Denna skiljer allt tydligare på den privata livsstilen och ideologin.

Det ser man inte minst i HBTQ- och jämställdhetsfrågor där konservativa under lång tid fått stark kritik för sin ”bakåtsträvande syn”. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är typexemplet när hon i QX:s intervjuserie med partiledarna inför valet 2018 sade:  ”Jag tror inte på ett normlöst samhälle, utan på ett samhälle med goda värderingar och normer. En annan sak är att man ibland sätter likhetstecken mellan sex och sexualitet.” (QX, 18/3-18). Att till exempel prata om HBTQ-frågor behöver inte betyda att man är en HBTQ-person.

Ju mer en person möts av förväntningar från den egna konservativa grupperingen och ideologin att agera och klä sig på ett visst sätt, desto mer kommer konservatismen att ta skada. Människor kommer självklart anpassa sig efter varandras beteende – det hör till den sociala människans natur. Det betyder däremot inte att man helt ska sluta tänka på vad som är ens politiska åsikter och vad som är en ens egna identitet, att personliga egenskaper inte behöver vara något politiskt eller något att eftersträva.

Det kan förstås uppfattas som ett luftslott med hycklerier där man ens handlingar inte alltid går ihop vad man tycker politiskt, men så behöver inte bli fallet. Det går att bygga sin identitet på sin politiska tillhörighet, men man kan också välja att inte göra det. Det är här som den nya konservatismen förhoppningsvis kommer demonstrera att det går att skilja på livsstil i den lilla världen och ideologi i den stora.

Johanna Patricius är ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm.

Bland de ord som associeras med EU-kommissionen är fingertoppskänsla inte ett av de vanligare. Därför har kommissionens agerande under höstens början varit desto mer anmärkningsvärt.

I flera offentliga sammanhang, och även på Sveriges största debattsida (DN Debatt 13/9), bemödade sig kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att förklara sin syn på arbetsmarknaden. Hon riktade tydliga hyllningar mot de olika lösningar som nordens länder valt för att reglera arbetares villkor, och utfärdade ett tydligt löfte att EU inte skulle tvinga fram några minimilöner. ”Jag är en varm vän av kollektivavtal”, skrev Europas mäktigaste politiker riktat till, i sammanhanget, lilla Sverige.

Charmoffensiven saknade knappast baktanke. I sitt kanske viktigaste linjetal som ordförande för EU-kommissionen, det som ibland benämns som State of the Union och som hålls i september varje år, fick det nyvunna intresset för de nordiska ländernas kollektivavtalsmodeller sin förklaring. Hennes kommissions kanske viktigaste fråga framöver, beskrev hon i talet, kommer vara en utökad harmonisering av den europeiska arbetsmarknaden, med tydligt sikte på EU-lagstiftning om minimilöner. Även om ordföranden öppnat för att kollektivavtal kan komma att bli en del av den framtida regleringen, utgör förslaget politisk dynamit.

Oron över von der Leyens förslag lät inte vänta på sig. Den svenska arbetsmarknadens parter gick omgående ut till den svenska modellens försvar, och avvisade alla möjligheter på att EU skulle påverka svenska arbetsmarknaden i högre utsträckning än idag. Ett direktiv om minimilöner är oacceptabelt. Ett flertal debattörer och partier, från höger till vänster, har också riktat stark kritik mot tanken. Då måste förslaget vara riktigt urkasst från svensk synvinkel. Eller?

Knappast. Frihetligt lagda borde välkomna det. Det ger nämligen en möjlighet att få fram reformer av det som blivit något av en religion i det svenska politiska samtalet – den svenska modellen.

Naivitet och orättvisa
Från åtminstone millennieskiftet och framåt har denna korporativistiska modell accepterats som stomme i det svenska samhället, i både högerns och vänsterns politiska visioner. Den är en del av en ständigt närvarande chauvinism kring svenska lösningar som syns allt tydligare på område efter område. Vi har självklart det bästa systemet för vården, pensionerna och miljön, för att inte tala om på arbetsmarknaden – just för att det är vi som byggt det. Detta är skadligt, och måste göras upp med.

Att arbetsmarknaden parter sparkat bakut mot reformer är i sig inte konstigt. De är några av världens mest privilegierade privata organisationer. De har en, i praktiken, lagstadgad monopolställning, eftersom det inte på något sätt går att utmana dem, ens lokalt. Ingen vill någonsin ge upp en sådan maktposition. Men vad händer då för dem som inte representeras av någon av dessa parter? Sparkar de i takt? Nej, de får känna av modellens baksida.

Den svenska modellen gör att Sverige har världens högsta löneläge. Vi har kanske världens mest sammanpressade lönestruktur och en ett enormt svåröverskådligt regelverk. Trösklarna in på arbetsmarknaden är enorma.

Modellen dras också med uppenbara rättviseproblem. Varför är den i praktiken offentligt sanktionerade lägstalönen för den som omfattas av elektriker mer än dubbelt så hög som för den som arbetar på restaurang, oberoende av personliga kvalifikationer? Hur är det rimligt att den som inte uppskattar exempelvis LO:s stöd till socialdemokratin i praktiken inte kan organisera sig på egen hand? Hur kan en rättsstat tillåta att privata rättssubjekt har sin egen domstol, Arbetsdomstolen, där de kan styra lagens tillämpning i vårt samhälle? Detta är bara några av den svenska modellens förvuxna och missbildade strukturer, som även borgerliga företrädare tycks ha svårt att ifrågasätta.

Någon annan får lösa problemen
Istället för att ta saken i egna händer tycks stora delar av politiken ha intalat sig att parterna är de som ska lyckas åtgärda arbetsmarknadens problem. I decennier har politiker av skiftande färg hänvisat till arbetsmarknadens parters förmåga att hitta förhandlingslösningar och på egen hand reformera den heliga modellen. Under alliansregeringen skulle de komma överens om att minska trösklarna för att hjälpa utrikes födda och unga att komma in. Under regeringen Löfven har det varit upp till parterna att hitta nya vägar in för nyanlända. Resultatet, nu som då, är noll och intet. Man har på 20 år (!) inte lyckats rubba en millimeter av den barriär som omger den svenska arbetsmarknaden.

Detta är i sig inte konstigt. Den svenska modellens fundament är att stänga ute precis de människor alla partier vill att de ska förhandla fram ingångar för. Anders Borg drar samma slutsats när han i sin senaste bok, den politiska biografin Finansministern (Mondial, 2019), grämer sig över sin enorma naivitet gällande parternas vilja till reform. Han hyste någon form av illusion att frihetliga reformer var möjliga inifrån själva systemet, och att modellen ändå djupt ned hade ett liberalt anslag. Detta var en illusion – och visar på hur borgerligheten behöver påminnas om vad EU syftade till.

Tillbaka till frihetsidealet
En av de stora borgerliga poängerna med medlemskapet i dåvarande EG var att bryta upp svenska modeller på många håll. Man ville slipa bort många av de kanter och strukturer som socialdemokratin byggt in i Sveriges institutionella system. Monopol, subventioner, statliga företag, skråmentalitet och regleringar skulle bort. Handeln skulle bli friare. Sverige skulle vakna ur sin slummer och bli ett modernt västland. Medlemskapet var ett frihetligt projekt, inte minst för att det kunde användas som murbräcka mot den svenska chauvinismen. Detta har borgerligheten uppenbarligen slarvat bort – i stället har man nu blivit försvarare av dåligt fungerande system.

Nu ligger den svenska arbetslösheten bland Europas högre. Bland unga och utrikes födda är läget än värre. Klyftan mellan inrikes och utrikes föddas sysselsättningsgrad närmar sig 20 procentenheter – högst i västvärlden. Tillväxten i Sverige är Europas lägsta. Vi måste ställa oss frågan: kan den svenska modellen erbjuda svar på dessa centrala samhällsproblem? Kan den visa på några framgångar under de senaste decennierna?

Kommissionsordförande von der Leyens tillskott framträder helt plötsligt i betydligt bättre dager. Den kan innebära ett nytt sätt att reglera arbetsmarknaden och skapa ett välbehövligt avbrott i den borgerliga hyllningskören av den svenska modellen. Det är som utmanare till den svenska chauvinismen som liberaler borde välkomna EU:s minimilöner.

Adam Danieli är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet och juridikstudent vid Stockholms universitet.

På kaféet Pas d’Art i närheten av Norrmalmstorg i Stockholm sätter sig Linnea Dubois, Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander ner med före detta finansministern Anders Borg för att samtala om hans nyutkomna memoar, ’’Finansministern’’. Boken avhandlar hans politiska resa från Fria Moderata Studentförbundet till de åtta åren som finansminister i Alliansregeringen. Intervjun har blivit lätt redigerad och nedkortad. 

I sin memoar beskriver Anders Borg hur tiden som politisk sakkunnig på samordningskansliet under Bildtregeringen var en politiskt formativ period för honom. Det är där intervjun börjar. 

Svensk Linje: Hur påverkade din tid som politisk sakkunnig på Statsrådsberedningen och den ekonomiska krishanteringen din syn på politiken?

Anders Borg: Jag tycker framför allt att det var två saker som gjorde intryck. Det första som var slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var. Jag fick till exempel ansvar för att genomföra något som kallades Fri radio och TV. Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet, där det stod att fri radio och TV borde införas. Vare sig Moderaterna eller Folkpartiet eller för den delen Centern, som var mer skeptiska, hade överhuvudtaget funderat igenom hur en fri marknad för radio och TV skulle fungera. Jag har ju skrivit en bok om hur reformerna borde ha utformats och det finns ju mycket forskning på området, inte minst från nobelpristagaren Ronald Coase, men det hade man inte tillgodogjort sig när reformerna förbereddes.

Jag var också ansvarig för att förhandla fram friskolereformen. Friskolereformen borde ha styrts upp – man hade kunnat tänka igenom den ordentligt innan. Jag minns att jag försökte föra in idén att man skulle ha någon social inriktning på de här vouchrarna, men det gick inte att göra eftersom allting var så bråttom. 

Hade man brytt sig om att gå till forskningen hade man på båda de här områdena kunnat ha mycket bättre, mer genomtänkta reformer. Det fanns ju till exempel relativt omfattande studier från Institute of Economic Affairs i Storbritannien och andra policyinstitut att tillgå redan då. Istället blev det en märklig kombination att av reformerna hastades fram och samtidigt dröjde för länge. I många fall kom de inte förrän i slutet av mandatperioden, och i ett par fall fick de inte de effekter som hade kunnat vara möjliga. 

Det andra som jag tyckte var påtagligt var att 1990-talsregeringen hade en felaktig föreställning om att regeringsarbetet bara skulle handla om strukturreformer. Konjunkturen ville partierna bakom Ny Start för Sverige inte höra talas om, och sedan blev krispolitiken och stabiliseringsprogrammen paradoxalt nog ändå totalt dominerande för hela verksamheten. Det är ingenting man väljer. Kommer det en kris infarandes så är det det man blir satt att hantera, och det var vi rätt illa rustade att göra. Då måste man tänka i termer av konjunkturer, kriser och stabiliseringspolitik. 

Också under perioden med Alliansregeringen blev det nödvändigt att bedriva en kraftfull konjunkturpolitik, men vi försökte göra det med åtgärder som hade en strukturell inriktning. När det blev nödvändigt att stimulera efterfrågan efter 2008 valde vi att införa jobbskatteavdrag därför att det hade strukturella effekter. Vi förstärkte RUT och ROT så att vi fick in både en strukturellt och konjunkturellt riktig åtgärd. Vi tillförde stora resurser till infrastruktur, forskning och utbildning. Vi sänkte bolagsskatten. Varje kris avslöjar vilka strukturproblem man har, och då kan man lika gärna med det momentum man får i en kris se till att man gör rätt saker. 

Det vi gjorde annorlunda jämfört med vad de flesta andra länder gjorde under finanskrisen var att vi inte bara utgick från IMF mantrat om ‹›Timely, Targeted, and Temporary››-insatser för att trycka upp efterfrågan, utan vi såg till att åtgärderna hade en strukturell riktning. Det hade vi inte kunnat göra om vi inte hade förberett det under två år innan krisen kom. Så arbetade vi inte 1991 till 1994. Vi hade inte tänkt strategiskt kring hur vi skulle bedriva ekonomisk politik om vädret slår om.  

SL:Du skriver att politiken ytterst ska handla om att lösa samhällsproblem. Vissa skulle kanske vara mer visionära. Vilken roll, om någon, bör ideologi och moraliska överväganden spela i politiken?

 
AB:  Jag har kanske blivit mer realistisk i min syn på politiken. Politik fungerar som det gör. Det är svårt att förändra länder: politiska åtgärder fungerar sällan som man har tänkt sig och man har ofta sidoeffekter som man inte har förutsett. Visioner i all ära, men huvuddelen av det politiska arbetet ligger i att få de här reformerna på plats så att de fungerar i samhället. Visioner tycker jag är viktigt. Det är klart att det är bra att ha en gedigen idégrund att stå på. Men jag tycker att utifrån den idégrunden återstår fortfarande 99 procent av arbetet: nämligen, att göra visionerna till paragrafer som fungerar.

Jag tycker nog att politiker bör ha en gedigen idéhistorisk och filosofisk skolning. Det är en viktig del av att förstå och tolka samhällsskeenden. Jag tror att man har nytta av det. Inte minst under sin akademiska tid tror jag att man ska ägna mycket tid åt att förstå de stora strömningarna och de långa vågorna i samhället. Men när man sedan sitter vid makten, då är det väldigt mycket hantverk som står för den dagliga verksamheten. Många engelska universitet ger den kombinerade utbildningen Philosophy, Politics and Economics, som jag tror är väldigt bra. Det är nämligen så jag har studerat själv. Sedan kanske man också ska lägga till juridiska kunskaper, eftersom det är mycket sådant som är styrande, men idédebatten är viktig. 

SL: Vilken är Moderaternas roll i svensk politik? 

AB: Jag tycker att Moderaterna ska vara det parti som hårdast driver tillväxtreformer, som gör samhället mer öppet, mer dynamiskt, mer framtidsinriktat. De som ska ta mest ansvar för att lösa strukturproblem och föra samhällsutvecklingen framåt. Naturligtvis är det också viktigt att ta ansvar för att det finns långsiktighet i den ekonomiska politiken, att uthålligheten i offentliga finanser upprätthålls och att stabiliteten i det finansiella systemet säkras. Vi ska ha ett snabbväxande och dynamiskt samhälle som också är tryggt och stabilt. Det är Moderaternas kärnuppgift. Och jag tycker nog Moderaterna ska ha ambitionen att vara ett stort brett borgerligt parti, och nästan ha som en grundidé att man ska ha samma storlek på partiet som Republikanerna, Torypartiet och CDU. Man bör sikta på att ha helst en tredjedel av väljarna. Det tror jag alltid borde vara ambitionsnivån för moderaterna. 

Ska man bli ett stort och brett parti kan man inte ha som primär idé att vara emot någon annan eller att bara rikta sig till de egna väljargrupperna och kärnområdena. Då är man så att säga ett konstant arriärgarde. Det är en rimligt formulerad idé om socialdemokraterna och välfärdsstaten är på stark frammarsch. Men om man ska vara ett framtidsinriktat parti som tar ansvar och utvecklar hela landet, då tror jag att man måste ha ett positivt budskap om vad man vill göra och då tror jag det är partier som Tories, CDU och Republikanerna, som förmår att representera en väldigt stor del av väljarkåren, som är mest framgångsrika. 

SL: Du beskriver i boken att ni på riksdagskansliet lade ned mycket tid på att utveckla en fördjupad förståelse för respektive partis internkultur, beslutsfattande och agendor (s. 214). Kan du utveckla kring hur det här arbetet gick till? 

AB: Vi jobbade oss i grunden igenom deras motioner. Vi lämnade in dem till riksdagens utredningstjänst och fick dem kontrollräknade. Vi läste deras skrifter, vi samtalade med olika ledande personer, talade med personer runt om partierna för att skapa oss en bra bild av vad det här var för personer och vad de drevs av. Vi lade ner mycket tid på att förstå vad de egentligen försökte uppnå och fundera på om det fanns rimliga konstruktioner som faktiskt kunde leverera de resultat som åsyftade. Alltså ett traditionellt researcharbete för att förbereda samarbetet. Vi försökte hitta grunden för kompromisser som gjorde att alla partiernas utgångspunkter respekterades.

Jag tror att en skillnad mot 1991 var att när vi kom till regeringsmakten 2006 var alla partierna väldigt sammansvetsade. Jag tror att jag beskriver det någonstans i boken som en teambuildingövning mellan partiledarna. Alla dessa oändliga, långa nattliga förhandlingar som blev ett upprepat spel, vilket många spelteoretiker inom nationalekonomin och statsvetenskapen anger som en viktig förutsättning för ett långsiktigt samarbete. Det tror jag är ett sätt för människor att lära känna varandra. Förtroende byggs upp genom upprepade interaktioner. Jag tror det är en väldig fördel av att man får ett längre tidsförlopp i förhandlingarna, så att man faktiskt kan ge och ta över tiden. Det är en väldig fördel att det fungerar. 

SL: Du skriver i boken: ”Ska man klara att förankra en stor förändring hos väljarna måste andra konflikter stängas.” (s. 170) Ett exempel där är kanske beslutet att inte ta konflikten om arbetsrätten. Kan du utveckla ditt resonemang? 

AB: Till att börja med ska man fokusera på en politik som går att genomföra första året efter ett regeringsskifte, annars får man inte tillräckligt stora struktureffekter fram till valdagen. De negativa effekterna ska vara bortglömda och de positiva ska ha framträtt. Då har arbetsrätten svårigheten som reformområde att den utgör legalt och förhandlingsmässigt väldigt komplicerad lagstiftning. Ovanpå det ligger ett tjockt lager av kollektivavtal. Så det är ett område där man har rätt begränsad styrbarhet. 

Om man sänker ersättningen a-kassan eller sjukförsäkringen kan man göra det från första juli året efter valet. Det är väldigt enkel lagstiftning. Så om man då tror att just åtstramningar av bidragssystem och sänkta skatter är en bra kombination, då ger åtstramningar av bidragssystem finansiering för sänkta skatter. Det går att få dem att träda i kraft relativt snabbt och dessutom kompensera dem som drabbas. 

Nu är jag själv lite inne på att det kanske är oundvikligt att man tar konflikten om arbetsrätten, om man tittar på hela komplexet av problem kopplat till integration.  Vi misslyckades grundligt med instegsjobben. Det var för att facket ute på branschnivå och lokalt blockerade det. Man skrev avtal, men avtalen var sådana att det egentligen gällde sådana personer som ändå skulle ha fått jobb eftersom de hade en gedigen yrkesutbildning.

Jag tror inte man kan få igenom ett lärlingssystem eller ett instegsjobbsystem med mindre än att man förändrar maktbalansen på arbetsmarknaden. Då tror jag att vi, inte minst från Svenskt Näringslivs sida men också från de borgerliga partiernas sida, lite grann stirrat oss blinda på att det går att föra en dialog med Metall, TCO eller Saco, som ofta är förnuftiga. Det som behövs om integrationen ska förbättras är emellertid att man kommer överens med Kommunal, Handelsanställda, Hotell och Restaurang, Byggnads, Transportarbetarna och ett antal andra fack som är nyckeln till den inhemska tjänstesektorn, men det tror jag inte är görligt vare sig nu eller i framtiden. 

Jag följde väldigt noggrant det som hände i Spanien, och där tvingades den socialdemokratiska regeringen gå fram med lagstiftning efter långa överläggningar. Jag hade en väldigt omfattande dialog i Finland med parterna, och där kom man inte heller fram. Jag tror integrationsfrågan är den största utmaningen, och jag kan inte riktigt se att man kan komma runt att göra om arbetsrätten. Jag hade nog tyckt att det var nödvändigt att göra ett ordentligt och gediget politikutvecklingsarbete. 

Vi tog fram rätt omfattande rapporter på Finansdepartementet – jag tror att de var sådär 60-70 sidor långa – där vi tittade på alla delar av arbetsrätten utifrån vad de har för effekter på arbetslöshet, lönebildning och integration, och hur genomförandeproblematiken såg ut. Jag tror nog att ett fördjupningsarbete där skulle kunna vara fruktbart. 

Det finns inte något utvecklingsarbete på det området vare sig på Svenskt Näringslivs eller Allianspartiernas sida. Vad man behöver göra är inte att skriva ner meningen ”arbetsrätten bör liberaliseras”, utan arbetet är att bestämma sig för tio-femton handfasta förändringar och välja dem som går att genomföra inom ramen för den svenska modellen snabbt efter ett regeringsskifte och som har effekt på de områden som man önskar, det vill säga integration och ingångsjobb. Men det jobbet återstår att göra. Ingen har gjort det, vilket ju är lite förvånande. 

SL: När du föreslår Klas Eklund som finansminister till Reinfeldt framhåller du särskilt Eklunds förmåga att förklara komplexa frågor på ett enkelt och förståeligt sätt. (s. 220) Hur viktigt är det för ett statsråd, inte minst en finansminister, att vara en bra pedagog?

AB: Jag vill nog inte påstå att jag var en bra pedagog. Jag blev en bra pedagog för att det var nödvändigt. En finansministers inflytande i en regering är helt beroende av hur stort förtroende man vinner hos väljarna, men man kan inte bara vinna väljarnas förtroende genom att kommunicera med dem. Den viktigaste politiska egenskapen, det är att kunna utföra en politik som löser samhällsproblem.

Det genomsnittliga politikern är på tok för intresserad av kommunikation. Vi har många ledande politiker, till och med partiledare, som är ordentliga debattörer och som klarar sig väldigt bra i intervjuer, men som sedan som statsråd har varit mycket måttligt framgångsrika. Har man inte hantverkskunskapen spelar det ingen roll hur man kommunicerar. Och har man hantverkskunskapen kan man ändå anstränga sig lite grann och lära sig att kommunicera.

SL:Hur ser du på framtiden för budgetramverket?

AB: Jag är väldigt präglad av att jag faktiskt handgripligen upplevde kriserna på 1990-talet. Dels för att Sverige fick genomföra de stora åtstramningsprogrammen, dels för att jag upplevde en enorm misstro mot Sverige och politik fungerar väldigt dåligt när man inte har förtroende. Då kan man inte ens genomföra bra strukturåtgärder, för marknaden tillåter det inte. 

Jag är liberalkonservativ i den meningen att jag tror på regelverkets betydelse. Grundlagen spelar roll som politikens spelregler. Beredningsformer, ramverk och budgetmål – allt sådant spelar roll för hur utfallet blir. Sverige har idag ett väldigt bra finanspolitiskt ramverk. Att ha ett ensamt överskottsmål är kanske inte tillräckligt – en svala kan inte göra en sommar – men som en del i ett brett ramverk där man har stärkt Finansdepartementets roll, det gör skillnad.

Det är inget land som har fått bekymmer för att man haft det för ordningsamt. Det är inte så att Schweiz är i kris eftersom de har en för låg statsskuld. Sedan tycker jag att man bör göra förändringar brett över blockgränserna. Vi tog initiativet till att göra en ordentlig översyn av beslutsformerna i finansutskottet. Urban Hansson Brusewitz ledde en utredning om det. Sedan drev Socialdemokraterna och framför allt Magdalena Andersson igenom att man skulle bryta upp skattesidan och säga nej till vår höjning av brytpunkten 2013 och därmed undergrävde hon trovärdigheten för ramverket. 

Jag tycker det vore en fördel nu, när vi har två år kvar till nästa val, att mellan partierna ta fram Hansson Brusewitz-utredningen och arbeta igenom om det kanske snarare är några ytterligare förstärkningar som borde göras. Jag tycker att man bör ta hela budgeten – utgifter och inkomster – i ett enda beslut. För då ställs det på sin spets. Möjligheterna för särintressen att bryta ut både på utgifts- och skattesidan blir väldigt små. Den här socialdemokratiska idén att man ska ha en stram ordning på utgiftssidan men bara kunna göra vad man vill med skattesänkningar, det är naturligtvis helt orimligt. Men att ta beslut för helheten tror jag skulle ha stora fördelar. Dessutom måste förändringar skyddas i grundlagen eftersom socialdemokraterna annars skulle strunta i en uppgörelse så snart de var i opposition. Det var det centrala felet med den mycket märkliga december-överenskommelsen.

SL: Du reflekterar ofta över hur den förda politiken kommer påverka den ’’vanliga människan’’. I boken skriver du exempelvis  att ’’prövostenen för en politisk uppfattning är att man ska kunna se människor som direkt berörs av den förda politiken i ögonen.’’ (s. 157) Det kan sägas vara ett uttryck för empati. Hur viktigt är empati för en politiker och för politiken?

AB: Just den aspekten tror jag är helt avgörande. Annars blir inte politiken trovärdig. Om man inte kan, på ett trovärdigt och pedagogiskt sätt, övertyga människor som berörs att det är nödvändigt eller ofrånkomligt eller till och med bra, då kommer man aldrig vinna något bredare stöd för den politik man står för. 

SL: Du skriver i boken: ”Alla reformer som bygger på att stora organisationer [...] ska ändra sitt agerande riskerar också att förloras i svårigheterna att styra en myndighet som regeringen har liten direkt kontroll över.”(s.202) Hur kan man som regeringsaspirant förbereda sig för detta?

AB: Både i utbildningspolitiken, sjukvården och arbetsförmedlingen är det påtagligt. Väldigt många tidigare tjänstemän i regeringskansliet och tidigare politiker blir väldigt intresserade av förvaltningspolitik och tror att man med hjälp av nya förvaltningspolitiska reformer når rätt. Jag tror man får acceptera att det här är en tjockt spunnet nät av ogenomtränglighet som döljer ett styrningsproblem som aldrig kan överbryggas. Man ska snarare göra reformer som fungerar i det faktiska systemet. 

SL: När det kommer till den internationella krishanteringen går det att urskönja en vaksamhet gentemot de stora spelarna. Du skriver: ”Små länder som råkar ut för maktfullkomliga politiker i stora länder som använder dem som brickor i ett internationellt maktspel måste stöta på motstånd.” (s. 135) Hur skulle du säga att dina år på internationella toppmöten påverkade din syn på internationell politik och ett litet land som Sveriges ställning i världen? 

AB: Är det något område som måste präglas av just en realistisk utgångspunkt är det utrikespolitiken. Så snart det handlar om att länder ställs mot länder blir nationella intressen påtagliga. På det område jag höll på med, krishanteringen, är det rakt av en bördefördelning. Din vinst är min förlust. Din vinst är min kostnad. Då blir det en väldigt krass och hård miljö. Sedan är det klart att vi nordiska länder var väldigt idealistiska i att hjälpa balterna. Då fanns det en gemensam nordisk utgångspunkt i att det var viktigt att behålla dem i det europeiska demokratiska systemet och hjälpa dem skydda sitt oberoende. Sedan var själva genomförandet rätt brutal realpolitik. 

Så fungerar EU-samarbetet. Det är rätt mycket hårda förhandlingar. Katt och råtta. Det du vinner förlorar jag, och tvärtom. I utrikespolitiken blir maktfrågor väldigt avgörande. Sedan ska man alltid gå in i dem med en idealistisk och ideologisk utgångspunkt. Vad är det vi själva vill uppnå? Vad är ett bra agerande? Men själva genomförandet blir väldigt realpolitiskt. Vi vill ha en fredlig relation med vårt grannland Ryssland, och vi vill gärna ha ett brett handelsutbyte med dem, men vi måste ha ett tillräckligt starkt försvar för att också veta att det sker på våra villkor. Vi ska ha så bra relationer vi kan med andra länder, men det måste alltid ske utifrån våra intressen och allra helst från en styrkeposition. 

SL: Du beskriver i boken din övertygelse att centerhögerregeringar i Sverige bara tar makten när de uppfattas som nödvändiga för att lösa problem. Att man inte vinner på en plattform av blommiga visioner utan med ett grundanslag som är ”kärvare och mer realistiskt”. (s. 314) Hur kom du fram till den här uppfattningen?

AB: Till att börja med tycker jag alltid det nödvändiga är det viktigaste. Men ja, jag tror att om man lever i ett land som sociologiskt och historiskt sett är naturligt höger om mitten då kanske man kan tillåta sig själv lite större frihetsgrader. Men de nordiska länderna tenderar att vara till vänster om mitten. Bevisbördan blir tyngre och kraven högre på den som vill driva en centerhögerreformpolitik. Vi har en väldigt omfattande välfärdsstat och som många människor fäster stor tilltro till, och därför blir det vi som driver förändringsfrågorna medan Socialdemokraterna är naturligt konservativa. 

Den som driver ett förändringsmandat har alltid högre krav på sig att visa att det fungerar på riktigt. Det tror jag är ett faktum som borgerliga politiker får acceptera. Vi trodde, när vi arbetade fram programmet före valet 2006, att vi möjligtvis skulle skapa fler intressemässigt borgerliga personer genom att fler människor levde på sin lön, fler människor arbetade i jobb med koppling till privat sektor eller alternativt i välfärden och man därigenom skulle strukturellt förskjuta den politiska sammansättningen. Jag är i efterhand inte riktigt säker på om den strategin verkligen fungerade. 

SL: I boken formulerar du tre frågor som du anser alla som aspirerar på att axla regeringsmakten måste kunna svara på. (s. 151) Nu tänkte vi ställa dem till dig. 

Den första är: Vad är det för samhällsproblem som regeringen misslyckats med och som motiverar ett regeringsskifte? 

AB: Europas närmast permanenta stagnation är ett problem också för Sverige. Nu de närmaste åren får vi vara glada om det finns några europeiska länder som växer mer än någon procent. Det är en produktivitetstillväxt som är nära på förindustriell nivå. Det är klart att USA med sitt dynamiska näringsliv och Kina med sitt väldiga entreprenörskap driver teknologin framåt. Och Europa är närmast i stagnation. Då blir frågorna om dynamik, tillväxt och entreprenörskap oerhört viktiga.

Jag tror det är bättre att leva i ett samhälle som har hög tillväxt och som utvecklas, där man ser stadsbilden förnyas, där nya företag uppstår, och där unga människor kan få ett jobb. Det är ett bättre samhälle. Det är en stor utmaning. Oavsett om man talar CDU eller Torypartiet har vi inte fått ordning på dynamiken i samhället. Så ena frågan är dynamiken, den andra är naturligtvis migrationen och integrationen. Det är de två stora utmaningarna för Sverige. 

SL: Den andra frågan är: Vad är det för politiska åtgärder som ska lösa dessa allvarliga samhällsproblem och kan man visa att programmet fungerar i praktiken?

AB: Jag har inte längre rollen att ta ansvar för det, men jag tycker man ska göra ett strukturerat arbete, helt enkelt, på samma sätt som vi gjorde för att ge svar på den frågan. Jag kan ta lite off the cuff och tycka att man bör förbättra förutsättningarna för entreprenörskap, inte minst personaloptioner vore viktiga. Jag tror vi bör göra mer för att förbättra 3:12-reglerna ytterligare, till exempel genom att sätta en högsta inkomstgräns på ungefär samma nivån som för den statliga inkomstskatten och tillåta kapitalbeskattning därutöver. Man bör också göra avkastningsbeskattningen av onoterade bolag mer entreprenörsvänlig, till exempel genom att inkludera sådana aktier i investeringssparkontot (ISK). Jag tror också att beskattningen av ägarledda noterade bolag borde justeras, till exempel genom att avskaffa dubbelbeskattningen av aktier eller genom att ytterligare underlätta för kontrollägande i bolagen för att stärka de inhemska industriella ägarna.

På integrationssidan är det viktigaste att reformera arbetsrätten och socialtjänstlagen. Socialbidragen är ett väldigt destruktivt system  eftersom höga trösklar in på arbetsmarknaden och väldigt få drivkrafter att flytta dit arbeten finns. Vi har nästan inga drivkrafter för människor som kommit till Sverige att röra sig i landet. Rörligheten på arbetsmarknaden begränsas väldigt hårt av att man i socialtjänstlagen inte ens får ställa krav på människor att flytta. Dessutom är det nog nödvändigt att strama åt migrationen rejält så att de människor som är här kommer på plats i samhället.

Där har man två områden. Förbättra skatterna för entreprenörer och förändra integrationspolitiken. 

SL: Och den tredje frågan: Hur ska landet regeras och med vilken riksdagsmajoritet ska programmet röstas igenom?

AB: Visst är det skönt att jag egentligen inte behöver utveckla sådana svar! 

Det är klart att det måste tas på allvar från partiernas sida att hitta parlamentariska strategier som ger majoritet. Jag tycker att Alliansen borde ha hållit ihop och meddelat Socialdemokraterna att det bara finns en förhandling, och att den är med hela Alliansen. Man borde ha enats om tio krav respektive fem röda linjer, lagt dem redan i valrörelsen och sagt till Socialdemokraterna att ”kliver ni över de röda linjerna, och går ni inte med på de tio punkterna, då är ett regeringssamarbete inte möjligt”. 

Jag tror att man bör återskapa Alliansen med en sådan utgångspunkt, och därmed ställa Socialdemokraterna inför en mycket mer kraftfull förhandlingspartner. Oavsett om man ska förhandla med Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna bör man göra det i samlad form. Jag tycker ett återskapande av Alliansen vore av stort värde. Sedan kan man inte utesluta att tala med vare sig Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna.

SL: Var hamnar Moderaterna efter idéprogramsarbetet som dragits igång?

»Politiken måste stå mitt i byn – det är den som är kyrkan.«

AB: Jag tycker att de kunde ha börjat med att ha ett svar på fråga två och gjort ett gediget utvecklingsarbete av politiken. Jag vet inte hur sista partimotionen ser ut, men vad är det, 20-25 miljarder i skattelättnader? Vi hade väl 65 miljarder i skattelättnader vilket i dag skulle motsvara kanske 80-90 miljarder i finansierade och genomförbara skattesänkningar. Det är svårt att värja sig från intrycket att det är en låg ambition som de har i det politiska utvecklingsarbetet. Frånvaron av ett genomarbetat reformprogram för arbetsrätten är påtaglig. Det borde finnas tio-femton konkreta förslag på det området. Det går inte att utforma en parlamentarisk strategi utan utgångspunkt i politiken. Politiken måste stå mitt i byn – det är den som är kyrkan. Sedan får man utforma den parlamentariska strategin. Idéprogram är säkert viktiga, men först måste man prioritera utvecklingsarbetet i verkstaden.

Svensk Linje: Sista frågan. Vad läser du just nu? 

Anders Borg: The Gates of Europe av Serhii Plokhy om Ukrainas historia.

Och med tre fasta handslag och ett avspänt leende på läpparna tackar Anders Borg för sig och vandrar vidare ut i Stockholmsskymningen.

Zebulon Carlander är tidigare medlem av Svensk Linjes redaktion. Emanuel Örtengren är programansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro. Linnea Dubois är redaktör för Svensk Linje.

Anders E Borg var under sin studenttid aktiv i FMSF, som både ordförande för Föreningen Heimdal, viceordförande i förbundet 1990-1991 samt flerårig redaktionsmedlem och skribent för Svensk Linje. 

Inför kommunalvalet 1966 fick statsminister Tage Erlander (S) frågan om vad ett ungt par som ville flytta ihop men inte hittade någonstans att bo skulle göra. ”De får ju ställa sig i bostadskö, givetvis”, svarade Erlander. Redan vid den tiden var väntetiden i bostadskön i genomsnitt 10 år. Erlanders svar fångade således den socialdemokratiska synen på välfärd: enskilda medborgare ska underkasta sig de offentliga systemen och vara tacksamma för vad som erbjuds.

Jag tänker på Erlander när jag läser att socialminister Lena Hallengren (S) rasar mot deckarförfattaren Camilla Läckberg. Läckberg har nämligen haft mage att öppna en privat läkarmottagning med fokus på vård för kvinnor, där besöken kostar mellan 1150 och 2490 kronor styck. ”Det här sticker ju enormt i ögonen”, kommenterar Hallengren, som menar att det bryter mot ”en lång tradition i Sverige av vård efter behov, inte efter plånbok” (Aftonbladet 2/12-19). 

Så talar en politiker som främst ser människor som medel för kollektiva ändamål, snarare än som individer med egna behov och önskemål. I stället för att rikta sin upprördhet mot de brister som får människor att söka sig bort från den offentliga vården skuldbelägger Hallengren dem som gör det. Felet är ditt, inte systemets. 

Ungefär så här har det hållit på sedan åtminstone 1970. Då genomförde Socialdemokraterna den ödesdigra sjukronorsreformen, som spärrade in den svenska sjukvården i en planekonomisk struktur. Innan reformen fanns sjukhusläkare och provinsialläkare, som fick grundlön av landstingen för att finnas till hands för vård av inneliggande patienter. Deras främsta inkomstkälla var dock egna praktiker, där de fick ersättning per patientbesök. 

På så sätt fanns det starka ekonomiska drivkrafter för att ta emot fler patienter. ”Hos provinsialläkarna gick man och satte sig i väntrummet, och doktorn arbetade tills detta var tömt”, som den före detta överläkaren och landstingspolitikern Nils Brage Nordlander beskrev i Läkartidningen (8/2006). Systemet var inte perfekt: visst tog läkare ibland många enkla besök och undvek långa svåra som man inte tjänade lika mycket på. 

Det blev dock knappast bättre efter sjukronorsreformen, som kom till när S-regeringen under Olof Palme inte längre ville ge skattepengar till privatpraktiserande läkare. Efter reformen betalade patienterna ett fast pris, i början sju kronor per besök men snart mycket mer än så när landstingens ekonomi försämrades, och läkarna fick en fast lön oberoende av hur många patienter de tog emot. Läkarförbundet accepterade detta i utbyte mot höjda grundlöner, och därmed försvann sjukhus- och provinsialläkarnas mottagningar. I stället fick vi de för Sverige så karakteristiska vårdcentralerna. 

Ingen verkade ha reflekterat över hur denna förändring skulle påverka patienterna. Efter sjukronorsreformen uppstod snabbt långa köer inom primärvården. När det inte lönade sig att ta emot fler besök – nu utgick ju bara en fast grundlön – gick allmänläkarna hem klockan 17 som vilken vanlig arbetare som helst. Dessutom försvann patienternas möjlighet att själv välja läkare eftersom flera läkare byttes av vid landstingens mottagningar. I stället för att regelbundet träffa samma läkare fick patienter upprepa sin sjukdomshistoria för nya läkare gång efter annan. 

Ironiskt nog är kontinuitet i dag ett nyckelord när primärvården ska reformeras. Läkarförbundet vill att patienter ska ha rätt att lista sig hos en fast läkare, och att läkare inom primärvården ska få sätta ett tak för hur många patienter som listar sig hos dem. Cirkeln sluts.    

Om man besöker primärvården i andra europeiska länder kan man få en bild av hur ”första linjens vård” hade kunnat se ut i Sverige. Privatpraktiserande läkare Sverige är alltjämt dominerande i länder där tillgängligheten till vården är god, som Nederländerna och Tyskland. Där betalas öppenvården (som bedrivs av allmänläkare eller specialister) främst för utförda prestationer. Regionala läkarförbund medverkar också direkt i förhandlingar om ersättningar med uppdragsgivarna, oftast försäkringsbolag. I Sverige sätter regionerna i regel ersättningarna själva, utan förhandlingar. 

Olika ersättningssystem leder förstås till olika utfall. När läkare får vara med och förhandla om ersättningsnivåer och får kompensation efter prestation blir antalet patientbesök betydligt högre. I Nederländerna träffar läkare nästan 2000 fler patienter per år än i Sverige. Detta utan att vården i Nederländerna är dyrare som andel av BNP, utan att jämlikheten skiljer sig särskilt mycket åt och utan några större skillnader i kvalitet och utfall. Även för patienter med kroniska tillstånd fungerar den nederländska primärvården väl: korta köer och god kontinuitet minskar deras behov av akutsjukvård. 

Ett högt antal läkarbesök har förstås inget egenvärde, men att tillgängligheten är så mycket bättre i länder med socialförsäkringsfinansierad vård än i Sverige säger ändå något om att resurserna i svensk sjukvård inte används optimalt. Vi får inte valuta för skattepengarna. 

Det råder ingen brist på politiska förslag för att reformera primärvården: patientavgifterna ska vara desamma över hela landet, öppettiderna på vårdcentraler ska utökas, vårdgarantin skärpas och en ny kömiljard införas. Problemet är att inget av de förslagen kommer att leda någonvart. Så länge svensk vård bygger nästan uteslutande på offentlig finansiering och så länge läkare bara får politiska piskor och inga morötter kommer vi att dras med dålig tillgänglighet. Köer – till bröd, bilar, bostäder och vård – är en naturlig produkt av planekonomiska system. 

Politiker som menar allvar med att korta vårdköerna borde lära av socialförsäkringsfinansierade vårdsystem, vilket också påpekas i en ny ESO-rapport av Clas Rehnberg, professor i hälsoekonomi vid Karolinska institutet. För det första borde läkarkåren vara med i förhandlingar om hur ersättningar ska utformas. Eftersom allt mer vård utkontrakteras till privata vårdgivare borde Sverige också lära av hur avtal i socialförsäkringsfinansierade system används, så att privata vårdföretag även får ansvar för att medverka i jour vid sjukhusen, utbildning, med mera. 

På sikt vore det bästa dock om Sverige också går över till en socialförsäkringsfinansierad vårdmodell. Annars riskerar vi att hamna i en situation som redan Tage Erlander varnade för, när de offentliga tjänsterna inte levererar samtidigt som levnadsstandarden i samhället generellt förbättras: de stigande förväntningarnas missnöje. 

Emanuel Örtengren är programansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro.

Vi stod framför Brandenburger Tor. Vi var där i höstas för att med hundratusen andra människor fira 30-årsdagen av Berlinmurens fall. 1989 var i många avseenden ett remarkabelt år: ett år fyllt av stort hopp och framtidstro, men även fruktan och förtvivlan. Det var ett år då världspolitiken i flera områden förändrades, fast inte alltid till det bättre. 

Till att börja med inleddes året med ett gardesskifte i Washington D.C. Efter åtta år med Ronald Reagan som president svor George H.W. Bush trohetseden till republiken och konstitutionen. Han var tronarvinge till Reagan, även om många konservativa var misstänksamma mot honom.

Bush främsta intresse låg inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Han var till naturen försiktig och ville inte ha några tvära kast i USA:s utrikesrelationer. Omkring honom hade han ett lag starka och lojala individer. Brent Scowcroft som säkerhetsrådgivare, James Baker som utrikesminister, Dick Cheney som försvarsminister, och Colin Powell som försvarschef. 

Den inneboende försiktigheten som karaktäriserade Bush ledarskap har både kritiserats och hyllats. Han var återhållsam i att heja på de reformistiska tendenserna inom östblocket. Det kan framför allt tillskrivas hans oro att alltför uppenbara försök från USA att driva på den utvecklingen skulle ge kraft till mer reaktionära krafter och stoppa alla försök till förändring. 

Men just den försiktigheten kan i sin tur ha gett utrymmet för kalla kriget att få ett fredligt slut utan någon sammanstötning mellan supermakterna. Om Reagans offensiva utrikes- och försvarspolitik pressade Sovjetunionen till stupets kant, var Bush vaksamhet det som behövdes för att få det röda väldet att falla över. Men som sagt kom Bush utrikespolitik att kritiseras, inte minst hans reaktion på massakern på Himmelska fridens torg. 

Sedan Deng Xiaoping tagit över ledarskapet för det kinesiska kommunistpartiet i slutet av 1970-talet hade det introducerats en rad former som öppnade upp ekonomin. Det kom i sin tur att leda till att alltfler krävde större medborgerliga fri- och rättigheter. Allt kulminerade med stora demonstrationer, bland annat vid Himmelska fridens torg 1989. 

Kommunistpartiet, med Deng i spetsen, fruktade att eftergifter till demonstranterna, som i huvudsak utgjordes av studenter, skulle innebära regimens undergång. Beslutet fattades att skicka in Folkets befrielsearmé. Dessa stormade den 4 juni 1989 Himmelska fridens torg och dödade tusentals av dem som demonstrerade där. Reaktionerna från omvärlden var hårda och sanktioner mot Kina introducerades. 

Medan Bush ansåg att massakern var fruktansvärd värnade han relationen till Kina och gjorde sitt yttersta för att förhindra ett komplett sammanbrott i kontakterna mellan länderna. Han skickade sin säkerhetsrådgivare till Peking för samtal med regimen. Det möttes av stark kritik, bland inifrån det egna republikanska partiet. 

Samtidigt pågick stora förändringar i centrala och östra Europa. Det skälvde på den kommuniststyrda sidan av järnridån. Samma dag som massakern på Himmelska fridens torg ägde rum organiserades delvis fria val i Polen, där fackföreningsrörelsen Solidaritet tilläts ställa upp och utmana det kommunistiska partiets maktmonopol. 

Men avgörandet kom att ske i Tyskland. Det var i grund och botten Tyskland som var kalla krigets epicentrum. I oktober 1989 firade den östtyska regimen sin 40 år. Redan då gick det att se vart vinden rörde sig, men få kunde föreställa sig hur fort, eller för den delen hur blodlöst, händelseförloppet skulle komma att vara. 

I Ungern beslutade man att öppna upp gränsen till Österrike, vilket innebar att medborgare från Östtyskland kunde ta sig dit och sedan vidare till Västtyskland. Trycket mot den östtyska regimen ökade. Efter ett sammanträde under natten 9 november sade det kommunistiska partiets talesman till ett samlat journalistuppbåd att gränsen mellan öst och väst skulle öppnas.

Nyheten spreds som en löpeld. Förvirrade gränsvakter tillät folk att passera gränsposteringarna. Den östtyska regimens sammanbrott var ett faktum. Men det var ett prekärt ögonblick i världspolitiken. Långt borta från Berlins gator satt president Bush och insisterade på att USA inte skulle provocera Sovjetunionen. ’’Jag tänker inte dansa på muren’’, sa Bush lakoniskt. 

»Känslor kunde de upprymda berlinarna och David Hasselhoff stå för.«

I det ögonblicket tjänade den återhållsamheten med all sannolikhet frihetens intressen väl. Genom att spela ned sina egna känslor och ej triumfera över denna seger för västvärlden kunde spänningarna mellan supermakterna hållas nere. Känslor kunde de upprymda berlinarna och David Hasselhoff stå för. 

Det var likväl ett slut och en början. Slutet för en utdragen efterkrigsperiod som hade saknat en riktig fred. Istället hade det kalla kriget snarare varit ett vapenstillestånd, ständigt redo att avslutas i en förgörande kamp mellan supermakterna. Och det var början på en ny era i världspolitiken. 

1900-talet var ett omvälvande århundrade. Det var fyllt med tragedier och sorg, men även fred och framsteg. Den första kolumnen i den här serien beskriver året 1919 och förhoppningarna som fanns då att skapa en hållbar fred efter första världskriget. De förhoppningarna infriades aldrig. De efterföljande årtiondena var långa och hårda och den eftertraktade freden ingenstans att finna, åtminstone förrän 1989. 

De fyra skiftesåren som har avhandlats i den här serien – 1919, 1939, 1949 och 1989 – har alla många lärdomar att erbjuda. Den kanske viktigaste, för att välja någon med extra relevans för var vi befinner oss nu, är att oavsett hur mörkt och hopplöst det kan kännas är friheten och freden aldrig något meningslöst att sträva efter. Att uppnå det är svårt, men att inte försöka är ännu värre. 

Zebulon Carlander är medlem av Svensk Linjes redaktion, student i statsvetenskap och fristående skribent med särskilt intresse för försvars- och säkerhetspolitik.