Under de senaste åren har diskussionen kring lag och ordning förändrats drastiskt. Tidöpartierna och en stor del av oppositionen vill ge mer resurser till polisen och militären för att möta de växande kriminella organisationerna. Det är dock inte enbart en debatt om mängden resurser som tilldelas direkt brottsbekämpning. Utökade krav efter visitationszoner, gränskontroller och anonyma vittnen visar också på en vilja till nya juridiska redskap. Finns det då en risk för att samhället kommer att tillåta grovt auktoritära medel? Kan det till och med bli så att det svenska samhället kan komma att tillsätta en suverän, med makten att utlösa ett undantagstillstånd? 

Den tyske juristen Carl Schmitt publicerade 1922 Politisk Teologi. Essän syftade till att identifiera vad det politiska är och hur juridiska beslut verkställs. Det politiska definierar Schmitt som en motsättning mellan upplevd vän och fiende. Det är inte en moralisk fråga utan en social konstellation som identifieras i syfte att avgöra vad som ska försvaras och angripas. I relation till verkställandet av politiken identifierar Schmitt den så kallade Suveränen; den aktör som kan besluta om att utlösa undantagstillståndet, en situation där lagar kan kringgås i syfte att verkställa politisk aktion. 

Det skulle till exempel kunna beskriva en president som utlyser nödbefogenheter under en kaotisk politisk situation. Det var även något Schmitt önskade, att samhällets juridiska ordning skulle härstamma från suveränens undantagstillstånd. 

Carl Schmitt var verksam i Tyskland under tidiga 1900-talet och likt alla andra av sina landsmän behövde han besluta sig hur han skulle förhålla sig till nazismen. Schmitt tog inte avstånd från den totalitära ideologin utan anslöt sig till NSDAP 1933. Beslutet har diskuterats i efterhand då han tidigare under sin karriär inte givit stöd till radikala rörelser. Istället önskade han främja den  stabilitet som han ansåg uppstå i samband med det upphöjda presidentskapet. 

Schmitt fick ett flertal positioner tilldelade av nazisterna, men 1936 anklagades han av en SS-publikation för katolska och hegelianska sympatier, varefter han föll ur gunst. Schmitts beslut att ansluta sig till NSDAP har självklart gjort honom till en kontroversiell historisk figur, men hans akademiska arbete har dock inte försvunnit. På senare år har hans teorier fått en märkbar renässans.  

Schmitts egna politiska beslut var grovt problematiska men de tankar han formulerade i Politisk Teologi är ännu mer hårresande. Att ge en aktör befogenheter som utsträcker sig utan någon befintlig motvikt, möjliggör auktoritära medel. En president som kan kommendera samhället i syfte att motarbeta ett upplevt hot behöver enbart omdefiniera konceptet hot, för att kunna förskansa en diktatorisk position. För att vidmakthålla friheten behöver folket agera suverän. 

I Sverige har den upplevda säkerheten blivit en av de centrala politiska frågorna, och landet rustar upp för att motarbeta interna och externa konflikter. Staten vill stärka sina möjligheter att garantera trygghet och säkerhet i en värld där andra stater verkar inta mer krigslystna positioner. Det handlar inte enbart om militära hot som Ryssland, utan den press som kan brukas gentemot civilsamhället. Terrorism och cyberattacker kan få människor att uppleva krigets psykologiska mekanimser även i fredstid. I en sådan situation kan det kännas lockande för många att upphöja en suverän med juridiska befogenheter att bekämpa fienden. Om man dock avlägsnar de juridiska och folkförankrade kopplen, under hur lång tid skulle suveränen bekämpa våra fiender? Skulle inte suveränen vi instiftat rättfärdiga sin egen existens genom att ta sig an hot vi inte ens identifierade? 

En juridisk lagstiftning som möjliggör ett undantagstillstånd skulle troligen inte orsaka en omedelbar övergång till diktatur. Ett flertal demokratiska länder har till och med nödbefogenhetslagar som brukats i syfte att navigera i svåra tider. Strukturen försvagar dock demokratin och erbjuder en ingång för tyranni. 

Den romerska republiken använde sig av diktatorisk makt då republiken var i fara. Vid ett flertal olika tillfällen var det ett effektivt system för att skydda staten. Det politiska läget kom dock att ändras och när nya aktörer som inte värnade om strukturen intog makten, föll republiken. 

För att Sverige inte ska gå samma öde till mötes, är det en sund försiktighetsåtgärd att varken hylla suveränen eller undantagstillståndet. 

Markus Linder är redaktionsmedlem i Svensk Linje och tillträdande styrelseledamot i Ateneum.

Fredrika Bremer (1801–1865) är märkligt närvarande men ändå diffus i diskussioner om 1800-talets intellektuella debatt och utveckling. Å ena sidan är frågor om jämställdhet mellan könen,

och kanske mest frågor om kvinnors lika möjligheter – som män – att leva ett fullt liv efter sina egna förutsättningar och önskemål, numer något av ett svenskt kärnvärde, både till höger och vänster på den politiska skalan. Å andra sidan är kännedomen om Fredrika Bremer och hennes verk rätt så begränsad, utanför en snävare krets av litteraturvetare och aktiva i olika Fredrika Bremer-föreningar.

Ofta förknippas Bremer idag kanske med mer radikalt feministiska program, något som framstår som tveksamt med tanke på vilka idéer hon faktiskt företrädde och stod för. Det program Bremer förde fram kan kanske bäst förstås som en del av en liberal frigörelse från 1800-talets kvardröjande svenska familjerättsliga kvinnodiskriminerande synsätt och lagstiftning. Målet för Bremer var en utjämning av förutsättningarna som män och kvinnor lever under, inte att mer genomgripande ändra balansen mellan män och kvinnor, utöver det.

Bremer framställs i allmänhet som en person som var relativt tillbakadragen i sitt förhållningssätt till

omvärlden. Det var skildringar av familjeförhållanden och kvinnors villkor i den ”lilla världen” i hemmet som stod i fokus för hennes romaner. Samtidigt var det romaner som såldes i stora upplagor för sin tid, i Sverige och i andra länder. Bremers engelska översättare jämförde Bremer med Jane Austen. Berömmelsen var utan tvekan stor, inte minst Bremers resa till England och USA 1849–52 visar på en berömmelse som få svenskar erfarit.

Bremer var något av en världskändis i sin tid. Hon våndades också under sina resor över att bli föremålför så mycket uppmärksamhet. En inte obetydlig paradox finns här; det nära familjära som reflekterades mot den omfattande berömmelsen för Bremer som person. En berömmelse som gav tillträde och möjligheter, men som inte tycks ha tilltalat Bremer i större utsträckning. Det var genom att knyta an till några få viktiga personer i andra länder under sina resor som Bremer tycktes kunna balansera kändisskapet och välbefinnandet.

Omvärlden iakttogs ofta via hemmet och de nära personliga kontakterna som referenspunkt.

Bremers budskap var, även om det idag kan tyckas som relativt försiktigt och balanserat, i sin tid kontroversiellt. Kvinnor skulle ges möjlighet till egen beslutskraft, full myndighet att sköta sina affärer, att ärva och att göra sina livsval. Inte styras av fäder eller makar, inte förpassas till tillbakadragna roller i hemmen som mor och husföreståndare. Möjligheterna till en god utbildning för både män och kvinnor var central i hennes synsätt.

Utbildningen för flickor och kvinnor var något Bremer ofta kom tillbaka till i sina betraktelser över bristerna i Sverige, och i de andra länder som hon besökte. Exempel på goda utbildningsmöjligheter för kvinnor var något som hon fäste stor vikt vid under sina resor i andra länder.

En väsentlig del av Bremers liv ägnades åt författande och skrivande. Romanerna från 1820-tal till 1850-tal kompletterades med kortare artiklar, debattinlägg och noveller. Bremer var en skicklig skribent och spände över flera olika intresseområden; utöver jämställdhet och familjefrågor intresserade hon sig brett för tidens stora filosofiska frågor, den politiska utvecklingen i stort men också för kultur i olika former. 

Artiklarna i dagspressen är många och Bremer kan på detta sätt ses som en av de tidiga svenska journalisterna. Hon insåg tidigt hur det var möjligt att komma ut till en bredare läsekrets både genom ett aktivt samarbete med olika förläggare och översättare i olika länder, men också genom att framgångsrikt förhandla sig till ekonomisk ersättning för sina böcker. Detta i en tid när nutida regler kring upphovsrätt med mera inte existerade.

Många olika upplagor, bättre och sämre i överensstämmelse med originalen, förekom på bokmarknaden.

En inte oväsentlig del av hennes efterlämnade brev handlar just om förläggarkontakter. Att hantera formaliteterna kring utgivningen av hennes romaner och reseskildringar var en viktig del i Bremers författargärning. Men så behövdes också inkomsterna.

Fredrika Bremer växte upp i en relativt förmögen familj, ursprungligen i Åbo men från hennes tidiga år med hemvist i Årsta utanför Stockholm. Hennes far Carl Fredrik Bremer var till exempel en av dem som tecknade sig för en stor aktiepost i det 1810 nybildade Göta kanalbolaget, i nivå med vad kungen själv tecknade sig för. Ett sätt att göra sig bemärkt som en av Stockholms mer förmögna. Successivt kom dock familjens finansiella situation att försämras och längre fram i sitt liv var Bremer beroende av inkomsterna från sitt författarskap för att kunna upprätthålla det självständiga liv med möjligheter att resa, som hon också utnyttjade. Över tid tog hon alltmer kommandot över sitt eget liv. 

Som välkänd och medelålders författarinna hade hon en ställning som gav henne möjlighet att agera relativt fritt när det gällde det egna livet. Priset Bremer fick betala, om det nu ska ses som ett pris, var att hon levde som ogift och utan egna barn. Bara så kunde en tillräcklig frikrets för det egna skapandet ges i 1800-talets Sverige, även för en så intellektuellt stark och publikt framgångsrik yrkeskvinna.

Trots den ålderdomliga regleringen av familjerätten i Sverige under 1800-talets första del, där ogifta kvinnor förutsattes stå under förmyndarskap av en far eller bror eller annan släkting, fanns möjligheten för kvinnor att ansöka om myndigförklarande. Enligt Carina Burman (2001) saknas vetenskapligt hållbara källor som styrker årtalet för Bremers myndigförklaring, men det anses ofta ha skett år 1840. Från detta låg vägen öppen för Bremers fortsatta litterära verksamhet. Nu behövde hon inte fråga någon om lov för att resa, tjäna pengar på sitt skrivande eller i andra frågor. Hon var myndig.

Den religiösa kristna basen för Bremers samhällssyn, jämställdhetssyn och positiva förhoppningar på en liberalisering av samhället är uppenbar i hennes texter. Carina Burman (2001) påpekar i sin breda och väldokumenterade biografi över Bremer på att ett tydligare jämställdhetsprogram fick sitt första och tydliga uttryck i en mindre otryckt skrift från 1842 med titeln Qvinnans emancipation. 

I denna befäster Bremer enligt Burman att ”Qvinnans politiska rättigheter som medborgarinna och röstägande i lagstiftningen skola en dag erkännas och stadfästas.” Denna syn kom sedan att prägla Bremers skrifter och samhällsanalys fram till hennes sista skrifter. Hennes mest kända roman, Hertha (1856), är ett exempel på när denna syn omsätts i en praktisk version, om än i romanform.

Fredrika Bremer hade genom sin ställning som en del av den välbeställda borgerligheten en god anknytning till tidens intellektuella cirklar redan från tidiga år. Hennes författarskap breddade successivt hennes kontaktnät, både i Sverige och andra länder. Flertalet av de mest välkända kulturpersonligheterna ingick i hennes närmsta vänkrets. Ofta var det personer med ett intresse för den liberala saken och samhällsutvecklingens innebörd och sprängkraft som Bremer umgicks med. 

Bland de mer betydelsefulla i hennes vänkrets och nätverk fanns från det senare 1830-talet Erik Gustaf Geijer. Mellan Bremer och Geijer uppstod en nära vänskap på ett personligt plan, men också en stark professionell och intellektuell relation. Diskussionen om de stora samhällsfrågorna; industrialiseringens innebörd, ståndssamhället successiva nedbrytning och frågorna om den politiska representationens utformning, men också jämställdhetsfrågorna, var brännande. 

Geijers ”avfall” med en anslutning till en liberal samhällssyn från 1838 och framåt passade Bremer väl. Både Bremer och Geijer var ju upptagna av de stora samhällsfrågorna. Hur skulle det nya liberala samhället utformas och vilka stabiliserande institutioner skulle det finnas att ta till när de gamla föll undan? Svaret för båda låg i det kristna budskapet och tron men också i tilliten till de frivilliga samarbetena i associationerna och föreningarna. Här delade Bremer och Geijer samma brinnande intresse. 

Både hade läst Tocquevilles De la Démocratie en Amerique (1835) och inspirerats av hur en ung samhällsbildning som USA grundad på demokratiska principer skulle kunna bana väg för en liknande utveckling också i Europa och Sverige. Medan Bremer under 1840- och 50-talen drogs till de mer radikala republikanska liberala, eller ”socialistiska”, rörelserna som hon bland annat besökte under sin resa i USA 1849–51, var Geijer mer försiktig med de republikanska tankarna. 

Geijer får nog hela livet ha ansetts vara för monarkin. Och även för Bremer finns uttryck av vördnad för personerna i de kungliga familjerna; hon brevväxlade med den danska drottningen Caroline Amalie, som delade Bremers intresse för de sociala frågorna, och uttrycker i en artikel från världsutställningen i London 1851 en beundran över Prince Albert, som verkar för även de fattigastes förbättrade villkor.

I den intellektuella relationen mellan Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer kan med fog hävdas att en viktig brännpunkt i 1830- och 40-talens liberalt sinnade intellektuella debatt låg. Flera senare skildrare har noterat vänskapen och det intellektuella utbytet mellan Bremer och Geijer, men kanske sett relationen som huvudsakligen enkelriktad; från Geijer till Bremer. Det förefaller dock rimligt, som bland annat Emil Fernström (1964) påpekat att Bremer och umgänget i hennes vänkrets spelade en viktig roll för Geijer i stort, och det kan konstateras att Geijer umgicks i Bremers sällskap under samma tid som hans liberalism kom att ges ett tydligt uttryck i och med ”avfallet” år 1838 och utgivningen av Geijers tidskrift Litteraturbladet.

En skarpögd betraktare som Fredrik Böök noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 1921, med anledning av att Fredrika Bremers brev getts ut av Klara Johnsson och Ellen Kleman, att ”Fredrika Bremer är Geijers enda lärjunge. Hos Geijer och Fredrika Bremer går den svenska liberalismens höjdlinje.” Andra som enligt Böök kunde räknas till denna ”höjdlinje” var Victor Rydberg. I en tid som dominerades av en konservativ eller reaktionär ansats, och i Sveriges fall av en fördröjd modernisering, stod ett fåtal intellektuella för att hålla de liberala tankarna och önskningarna vid liv; under den långa tiden efter 1809 med sin frihetliga ansats och före 1850- och 60-talens mer uppenbara genombrott för liberal åskådning och reformer.

Fredrika Bremer påverkades förstås av många i sin samtid, inte minst av relationen och vänskapen till Per Johan Böklin, hennes första och kanske mest inflytelserika intellektuella dialogpartner och kanske också älskade. Näst efter Böklin hade dock Geijer en viktig roll för Bremer. Flera av hennes resor under decennierna efter det att Geijer avled skulle kanske kunna sägas vara förverkligandet av deras intellektuella utbyte; att besöka och utforska demokratin i USA och det idealistiska och kristet religiösa genom Europaresorna årtiondet därefter. Bremer hade med sig Geijers böcker på sin resa i USA och lämnade exemplar av hans översatta texter till de personer som hon satte särskilt stort värde på.

Att Geijer träffade rätt i sin åskådning för Bremer är uppenbart. Fernström citerar ett brev från Fredrika Bremer till Malla Silfverstolpe i mars 1844 där Litteraturbladets betydelse för henne blir tydligt; ”när Geijers Litteraturbladet kom ut, hälsade jag det med så stor glädje, emedan jag där kände igen eviga sanningar, som sen min barndom hade klingat i min själ, och såg utvecklas i klart ljus, vad som även min själ anat…såsom tidens bästa, innersta mening”. Visst var Geijer viktig för Bremer.

Erik Gustaf Geijer blev under vänskapen en viktig kritiker och läsare av Bremers manuskript. Fredrika och Erik Gustaf var båda till stor del upptagna av kultur och litteratur, för att inte glömma musik, opera och konst. Som kritiker kune Geijer vara uppriktig, också när han läste Bremer. Ofta berömde han, ibland blev han less kan det tyckas på en övertydlig stil, en för tydlig tendens i författandet. Författaren, menar Geijer, bör inte skriva läsaren på näsan vad hon ska tycka; ”Det bästa bör man låta läsaren tänka dit, och att han måste göra det, är just författarens största konst.” 

Bremers texter framstår idag då och då som väl pläderande och kanske övertydliga. Men en motsatt kritik skulle kunna riktas mot Geijer, som ofta är långrandig och dunkel. Det senare kan man inte lasta Bremer för.

Den religiösa frågan; relationen mellan en friare samhällsorganisation, ett större individuellt handlingsutrymme och den kristna etiken och handlingsreglerna tog som sagt stort utrymme i Bremers publika skrifter och i hennes brev. Det var ett intresse hon delade med många i sin samtid. När de tidigare så viktiga och balanserande elementen i samhällslivet; tronen, svärdet och altaret, tappade i betydelse behövdes ett modererande element. Politiska partier fanns inte av modernt snitt och föreningar, som sedan skulle komma att bli så viktiga, var ännu i sin linda. Här kunde kristen etik och en förtröstan till en högre makt spela en viktig roll. Och den gjorde det för Bremer och hennes tidsfränder.

Kyrkans organisation, förkunnelsens innehåll och uttydning och formerna för församlingslivet diskuteras

därför återkommande av Bremer. I vår tid förefaller det förlegat, men i Bremers tid var det centralt. Kanske har i vår tid det starka intresset för den religiösa frågan ersatts av ett motsvarande intresse för marknaden eller för politiken och partier. Vem vet om 2100-talets betraktare kommer att se oss som hopplöst föråldrade i det avseendet? Men vår tid kommer man inte att kunna tolka utan att förstå hur viktigt vårt intresse för marknaden och politiken är idag och på samma sätt hur viktig kristendomens framtid var för Bremer.

Med ena foten i uppväxtmiljön som herrgårdsfröken från Årsta Slott kan man förvånas över Fredrika

Bremers stora nyfikenhet och öppna inställning till tidens många former av ny teknik. Ofta i hennes skrifter refereras det till resor med olika transportmedel. Ångbåtsresor är en nyckel till dramatiseringen i flera av hennes verk. Järnvägar och resor med järnväg likaså. Här skriver Bremer återkommande om hur ofta, hur snabbt och hur bekvämt/obekvämt det är att resa med järnvägen.

Riskerna med den nya tekniken var också ett tema. Ångmaskinen kan både erbjuda kommunikationsmöjlighet och kraft, men den kan också vara farlig. Explosioner och brand i ångmaskiner förekommer i flera skildringar. I Hertha förekommer båda dessa teman. Huvudpersonen Herthas vän och sedermera trolovade är ingenjör vid det pågående järnvägsbygget utanför Kungsköping, den fiktiva småstad där handlingen utspelas. Något mer framtidsinriktat eller innovativt yrke är svårt att tänka sig i Sverige på 1850-talet, när järnvägar knappt byggts i Sverige.

I en huvudscen i handlingen reser Hertha därtill med ångbåt till Danmark och utnyttjar då Göta kanal, som får en både romantisk och saklig skildring. Kanalen som hennes far var en stor finansiär av. Kanalen ska bidra till att öppna upp det gamla slutna landet för nya intryck och ge grunden för tillväxt och välstånd. Ny teknik och snabbare kommunikationer blir här en del av en förändringsagenda som sträcker sig långt utanför hemmen och de könsrollsbundna traditionerna som Bremer vill bryta upp. Ny teknik och ett öppnare samhälle med jämställda klarsynta medborgare, det är vad Fredrika Bremer ofta beskriver som sitt ideal.

Björn Hasselgren är teknologie doktor inom planering och finansiering (KTH) och är gästforskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.

I år har det gått tio år sedan det blev lagligt för kvinnor att bära byxor i Paris. Lagen instiftades   år 1800 i syfte att hindra kvinnor från att klä sig som män, på franska travestissement. Travestism, eller cross-dressing som det heter idag, innebär att en person väljer att ikläda sig plagg som inte förknippas med det egna könet; ett fenomen som överlappar såväl kulturella som språkliga gränser och vars rötter kan spåras långt tillbaka i historien. Parallellt går även det historiska motståndet.

Ett av många exempel är fallet Jeanne d’Arc, en figur ungefär lika älskad och kulturapproprierad av både höger- och vänster i Frankrike som Pippi Långstrump i Sverige. d’Arcs ledande roll i militära insatser såsom belägringen av Orléans och hennes otvetydiga lojalitet till le victorieux Karl VII av Frankrike gav henne snabbt ett milsvitt rykte. På slagfältet skred bonddottern fram i manskläder och kortklippt hår – övertygad om att ha Gud i ryggen. Efter ett antal mindre segerrika fältslag i kampen mot den engelska dominansen föll hon i fiendens händer och fick utstå en hätsk rättegångsprocess som kulminerade i det ökända människobålet på torget i Rouen den 30 maj 1431. Hennes brott? Förutom att vara tonårstjejen som gav engelsmännen oväntat stryk byggde den faktiska domen på kätterianklagelser kopplade till klädsel. Vid denna tid var nämligen hennes travestissement i allra högsta grad straffbart enligt den katolska kyrkan. En känd svensk motsvarighet i soldattravestism är Ulrika Eleonora Stålhammar. Maskerad till man tog hon värvning i armén för att “göra större lycka här i världen”, och ingick vidare giftermål med en kvinna 1716. För denna relation fick hon fängelse i en månad; ett något lindrigare straff än vad Jeanne fick gå till mötes.

Som av en långdragen universell slump är 2023 även året då den brittiska modeikonen och bohemen Mary Quant gick ur tiden. Mest känd för minikjolen och materialinnovationer för kappor i wet-look stil var Quant revolutionerande i 1960-talets ungdomsscen och tillika det större feministiska tidevarvet. Hennes kundkrets var London-tjejer, trötta på de plisserade kyrkokjolarnas begränsande längd och som ville kunna göra något så basalt som att springa till bussen. Minikjolen var menad att vara sexig, men på kvinnans egna villkor. Feminin, men en sorts nyfiken femininitet som enligt Quant låg i attityden snarare än i utseendet. För detta mötte hon och hennes konsumenter många bittra reaktioner från omvärlden som inte ville finna sig i dessa uppvisningar av bar hud och uppnosig attityd. 

Det finns inte mycket som förenar Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary. Men alla tre var kvinnliga avantgardister som på olika sätt använde sig av kläder som ett medel för att nå frihet och självförverkligande, samtidigt som de fick betala ett pris för detsamma. 

Törstandet efter frihet följer nämligen som en röd brodertråd genom modets och klädernas historia. Och det är inte konstigt att människor använder sig av kläder som frigörelsestrategi – det är helt enkelt är otroligt effektivt. 

Plagg är framförallt det populäraste sättet att uttrycka sig själv, oavsett om detta “Jag” består i uppvisande av politisk tillhörighet, månadslön, könsidentitet eller favoritfotbollslag. Kläderna och det personliga uttrycket föregår hälsningsfrasen när vi möter människor och ger en instinktiv uppfattning om vem denne är och i vilket fack vi stoppar dem. Men då en supporter ikläder sig en grönvit halsduk (det finns även andra fotbollslag) sker detta i regel då denne vill visa sina sympatier på ett relativt harmlöst och opolitiskt sätt. Andra, som Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary, använder inte kläder blott som estetik eller identitetsmarkör utan även som en ren frihetshandling. När dessa människor rör sig genom det politiska och sociala rummet är de vandrande plakat, belysande en viss grupps situation eller helt enkelt negligerande majoritetssamhällets normer och fackindelning. Historiskt har detta ofta även använts som ett kringskärande av juridiska hinder som stått i vägen för människors drömmar och tillgång till maktpositioner. 

Idag är acceptansen onekligen större än när kvinnosoldaten Ulrika Eleonora Stålhammar vägrade rätta sig i köns- och heteroledet för runt 300 år sedan. Trots detta ser vi även i vår tid intoleransens skådespel i full flärd. I dagens dragdebatt använder sig sverigedemokrat efter sverigedemokrat av samma argument som reaktionära föregångare gällande kläder som frihets- och identitetsskapare. En kakafoni av “abnormalitet”, “perversion” och “samhällsfara” ljuder från de som vill ta varje tillfälle i akt att marginalisera och svartmåla människor de vägrar vilja förstå. Om det är på grund av personlig arrogans eller cynisk kulturkrigsstrategi lämnar jag osagt. 

***

I naturalistisk litteraturtradition är det ett vanligt stilgrepp att låta karaktärernas yttre visa tecken på inre kvaliteter och psykologiskt maskineri. Människan sätts under lupp och med vetenskapsmannens precision skall hennes person och bakgrund analyseras och tjäna som kritik för olika samhällsdefekter såsom alkoholism, prostitution eller ekonomiskt utanförskap. När det kommer till normbrytare idag går samma analysmetod igen, med den stora skillnaden att fiktion blir verklighet. 

En genomtänkt outfit säger mer än tusen ord.

Även om parisiska kvinnor de facto gått runt med byxor i flera decennier (bland annat efter sekelskiftet genom så kallade bloomers som möjliggjorde för kvinnor att nyttja velocipeden) fick den dåvarande ministern för kvinnorättigheter Najat Vallaud-Belkacem till slut nog. Detta efter att prefekturen vägrat ändra dekretet med hänvisning till att det ändå inte hade någon samtida relevans. Vad som däremot har samtida relevans är hur människor, i synnerhet kvinnor och queerpersoner, fortsätter bli bedömda och dömda utefter deras personliga uttryck– oavsett om valet faller på läderbyxor eller minikjolar. I en idealvärld må alla, likt så många normbrytare genom historien, våga tysta den där rösten i bakhuvudet som nojar sig över att vara för mycket. När viljan ligger i att bara få vara sig själv. 

Eller som Mona Sahlin formulerade det:

”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska korta”

Maya Kastlander är förbundsordförande för Raoul Wallenberg Differencemakers och aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund.

Just nu är en vanlig jämförelse den mellan kriget i Ukraina och första världskriget. Den är inte helt utan poänger. Det tidigare mobila kriget har blivit mer stationärt, något som kan dra ut på tiden likt under krigets första fas, proxykriget i Donbass 2014-2022. Egentligen är kriget inne på sitt nionde år, och det är inte otänkbart att det blir nio till. 

Men jämförelsen med första världskriget är i mångt och mycket sliten och haltande. Även om kriget just nu är stationärt har det flera gånger skett snabba framryckningar, och även om artilleri, befästningsverk, skyttegravar och minor just nu dominerar så är detta också ett krig som förs med drönare, legosoldater och partisaner bakom fiendens linjer. 

Det finns dock ett annat krig som är mer likt kriget i Ukraina än det första världskriget: det amerikanska frihetskriget. Ett till synes svag tidigare koloni sökte sin frihet och ett mäktigt imperium trodde det skulle vara lätt att förhindra. En allians av andra stormakter, då med Frankrike i spetsen, lade sig i och stöttade frihetskampen. Parallellerna mellan krigen är uppenbara på det diplomatiska och politiska planet, men också på det militära. Alla förväntar sig att imperiet enkelt ska segra, men imperiet har missbedömt det lilla landets förvånande hårda motstånd. Kriget blir längre, svårare och kostsammare än vad någon hade kunnat förvänta sig. 

Det amerikanska frihetskriget pågick i 8 år, men med skiftande intensitet. Under stora delar av kriget hade Britterna initiativet, vann de flesta slagen och intog till och med den amerikanska huvudstaden Philadelphia under en period. Amerikanerna vägrade dock att ge upp och kunde fortsätta striderna på grund av avgörande hjälp från Frankrike. Efter segern vid Yorktown där en brittisk armé kapitulerade inleddes fredsförhandlingar.

Det är lätt att tänka sig att slaget vid Yorktown på något sätt var en monumental seger som omöjliggjorde fortsatt brittiskt krigföring, ett Poltava eller Waterloo. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Britterna förlorade en styrka på 8 000-9 000 man, knappast oersättligt för ett globalt imperium som hade haft 300 000 man mobiliserade under sjuårskriget några decennier tidigare. Så varför tog kriget slut?

Britterna blev till sist krigströtta. Trots deras imponerande globala räckvidd och mäktiga militära styrkor var de inte förberedda på det ihärdiga och sega motståndet från amerikanerna. De hade kalkylerat med en snabb och avgörande seger, men möttes istället av en motståndare som var beredd att kämpa länge för sin frihet.

På hemmaplan var ekonomin ansträngd. Storbritanniens krigsskuld hade vuxit avsevärt, och den ekonomiska bördan av kriget blev alltmer ohållbar. Krigskostnaderna, förstärkta av den nödvändiga upprätthållandet av en stor stående armé och marin, tog ut sin rätt på den brittiska skattkistan. Dessutom ledde handelsblockader och amerikanska kapare till ekonomiska förluster för imperiet.

Politiskt fanns det också mycket motstånd inom Storbritannien. Många parlamentsledamöter och en betydande del av allmänheten ifrågasatte krigets värde och moral. En av de mest uttalade motståndarna var Edmund Burke, idag mest känd som konservativ filosof. Burke argumenterade för att de amerikanska kolonisternas protester var rotade i legitima politiska och konstitutionella principer. Istället för att försöka kuva dem med militär kraft borde britterna sträva efter att förstå och åtgärda de klagomål som kolonisterna hade. 

Burke var skeptisk till överdriven statlig makt och slog fast att Storbritannien inte kunde eller borde styra de amerikanska kolonierna mot deras vilja. Han ansåg att imperiets makt hade sina gränser och att britterna skulle göra klokt i att inse detta. I parlamentet, den brittiska maktens kärna, var Burke inte ensam om sitt motstånd mot kriget och dessa inre politiska stridigheter ledde till en förlamning av beslutsfattandet, och en oförmåga att sätta upp en enhetlig och beslutsam krigsstrategi. 

Krigets förändrade karaktär och dess kostnader i både människoliv och ekonomi ledde till att den brittiska viljan att fortsätta minskade, även om de militärt sett skulle ha kunnat fortsätta kriga. I slutändan var det en kombination av ekonomisk, politisk och militär utmattning som tvingade britterna att söka fred och erkänna de amerikanska koloniernas självständighet.

Det finns tydliga likheter med kriget i Ukraina. Stormakten Ryssland har hamnat på defensiven efter att tidigt i krigets skede ha hotat huvudstaden Kiev. Kostnaderna i pengar och människoliv överstiger vida förväntningarna, och det ryska folket är ovilligt att bidra i mobiliseringarna. Kriget börjar nu få konsekvenser även för vanliga ryssar, och motstånd mot kriget har visats i de provinser som drabbats hårdast av inkallelserna.

Men det finns också centrala skillnader. I Ryssland finns ingen parlamentarisk opposition som motsätter sig kriget, det finns knappt någon opposition alls. Aleksej Navalnyj sitter fängslad, och nu råkar även nationalistiska krigsförespråkare som Igor Girkin illa ut. Inte för att han kritiserat kriget i sig, utan för att han kritiserat hur kriget förs. Om Rysslands misslyckanden på slagfältet och folkets missnöje ska kunna leda till ett slut på kriget måste det finnas en politisk fraktion som, likt Burke och hans medkämpar, kan uppbåda ett politiskt tryck.

Utan en rysk opposition kan vi önska oss så mycket fred vi vill, men det kommer ändå vara Putin som bestämmer när kriget är över. Ukraina tycks vara beredda att fortsätta strida även om Kiev skulle falla, och Putins rike kommer kunna fortsätta kriget oavsett hur många Yorktown-förluster de ryska styrkorna lider. Historien har dock visat att en sådan opposition kan uppstå snabbt och oväntat, inte minst i Ryssland 1917 där Bolsjevikerna tog makten och snart inledde en förödmjukande fredsprocess.

Vi får inte glömma den roll som USAs allierade Frankrike, Spanien och Nederländerna spelade under frihetskriget. Denna koalition bidrog med ekonomiskt stöd, utrustning och förnödenheter. De tre länderna förklarade också själva så småningom krig mot Storbritannien, öppnade nya fronter och deltog i stridigheter. Deras bidrag var avgörande för att kriget skulle sluta med en amerikansk seger. En liknande roll spelar Sverige, och framförallt NATO, för Ukraina idag. Ukrainas allierade har inte behövt förklara krig eller delta i striderna, och förhoppningsvis behövs det inte heller, men stödet är livsviktigt för Ukrainas fortsatta frihetskamp. Vi behöver fortsätta på samma vis tills en reell opposition får inflytande i Ryssland.

Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro.

Autonomy means that a good life is a life which is a free creation

Joseph Raz i The Morality of Freedom

Joseph Zaltsman studerade juridik vid det hebreiska universitetet i Jerusalem och tog sin examen – magister juris – år 1963. Samma år bytte han namn till Joseph Raz. Efter att ha sammanstrålat med, och imponerat på, H. L. A Hart under ett seminarium inledde Raz sina filosofie doktorsstudier vid Oxfords universitet.

Raz’ bidrag till världen var huvudsakligen rättsfilosofiskt, moralfilosofiskt och politiskt teoretiskt. Det är, som alltid, vanskligt att sammanfatta filosofers tankar. Med denna ansvarsfriskrivning i åtanke kommer jag att presentera två av Raz’ mest centrala idéer. Härutöver vill jag lyfta något som vi alla kan ta med oss, oavsett vad man anser om Raz’ filosofi.

Raz’ rättsfilosofiska tankegods rör förutsättningarna för rättfärdigandet av auktoriteter – såväl auktoriteter per se som huruvida utövandet av auktoriteten är legitim. Raz presenterar här två centrala teser: the Dependence Thesis och the Pre-emptive Thesis. Den första tesen innebär att auktoriteters påbud (till exempel lagstiftarens lag eller diktatorns dekret) bör bygga på skäl som gäller för de som omfattas av påbudet även om auktoriteten inte hade existerat. Den senare tesen innebär att av auktoriteten utfärdat påbud utgör skäl, i sig, för att agera på det sätt som påbudet kräver. Det vill säga att påbudet ersätter vissa av de skäl som behöver övervägas av individen inför ett handlande. Det är viktigt att lyfta att dessa teser – tillsammans the Service Conception of Authority – dels endast gäller legitima auktoriteter, dels inte berör frågan om påbudet är övertygande skäl för handling, rent faktiskt. För detta får man vända sig till en tredje tes – the Normal Justification Thesis – som innebär att en entitet bör ges auktoritet över en annan entitet endast om det kan visas att den senare skulle medföra högre välstånd (ur ett moraliskt perspektiv) om denne följde auktoritetens påbud i stället för att väga de bakomliggande skälen själv. Det är vid denna tanke som Raz framför att det inte existerar någon generell moralisk förpliktelse att följa auktoritetens påbud (lag). Dessa moraliska förpliktelser uppstår endast om de ovanstående förutsättningarna, sådana de följer av teserna, är uppfyllda och individen gör bedömningen att lagen rent moraliskt förtjänar att upprätthållas. Ett exempel kan förtydliga nyanserna. En amatör som har framställt läkemedel hemma kan välja att följa lagen om handel med läkemedel för att denne anser att lagstiftaren är en legitim auktoritet och säkerställer att personen generellt uppnår en högre levnadsstandard. En professionell apotekare skulle dock kunna nå slutsatsen, efter en moralisk bedömning, att lagen saknar övertygande skäl i ett enskilt fall. I så fall saknar personen en (moralisk) skyldighet att följa lagen. Lagen, och i förlängningen auktoriteten, kan på detta sätt betraktas som en intermediär mellan individen och skälen för individens handlande. På så vis saknas auktoriteten ett egenvärde och kan endast rättfärdigas instrumentellt i förhållande till individens egna övertygelser, moraliska värderingar och syften. Som läsaren säkerligen tidigare hängde upp sig på är dock begreppet ökat välstånd ett klassiskt snårigt och stundtals värdenihilistiskt begrepp. Raz syn på moraliskt värde kommer därför att utvecklas något i det följande.

Raz’ filosofiska arbete berörde, utvecklade och i visst mått populariserade perfectionist liberalism. I korthet avses med detta att liberalismens politiska institutioner tjänar till främjandet och uppnåendet av eudaimonia för de individer som institutionerna omfattar. Perfektionistisk liberalism utgör således en etisk eller värdeteoretisk politisk filosofisk tvärdisciplin. Raz betraktade eudaimonia som avhängigt individens förutsättning att autonomt sträva efter personliga mål. Däremot ansåg Raz inte att lycka kan härledas från varje enskilt uppsatt mål, utan att detta mål måste vara objektivt värdefullt. Denna objektivitet härleds från samhälleliga normer, strukturer och kontexter. Om det från ett samhällsperspektiv är värdefullt att vara, säg lärare, så skulle en individs strävan att uppnå detta uppfylla Raz’ föreställning om ett objektivt värdefullt mål, varför då även liberala institutioner bör vara konstruerade så att de främjar uppnåendet av målet. Men i samma utsträckning som perfektionism lyfter individens välstånd, och Raz’ premisser för uppnåendet av detsamma, krävs enligt Raz att individen tillförsäkras autonomi för att kunna uppnå dessa objektivt värdefulla, personliga ambitioner: politiska institutioner är därför försvarbara endast i så måtto.

***

Joseph Raz var en framstående rättsvetare och filosof vars arbete främst bidrog till förståelsen av legitimitet och auktoritet. Dessa teorier utmanade traditionella synsätt på auktoritet och individens förhållande till lag och moral, vilket skapade ett nytt perspektiv på individens autonomi och valfrihet i samhället. Raz teoribildning utgick även från den fundamentala betydelsen av individens strävan efter personliga och objektivt värdefulla mål för att uppnå lycka. Han såg liberala institutioner uteslutande som främjare av dessa mål.

Joseph Raz lämnade ett varaktigt intryck på det filosofiska och inte minst rättsvetenskapliga landskapet. Hans idéer och teorier kommer att fortsätta prägla och påverka samtida filosofisk och juridisk tanke under en lång tid framöver.

Anton Lindblad är vice ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen.

Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.