Hade du räddat din hund eller någon annans treåring?

Vid det här laget har nog nästan alla hunnit reflektera kring influencern Alexandra Nilssons uttalande i programmet Skavlan & Sverige på SVT. För de flesta av oss är det inte en särskilt svår fråga, men att det ens blir en diskussion visar på något större – vi har humaniserat våra husdjur.

Vi klär upp dem, tar med dem på resor och ersätter den traditionella familjebildningen med husdjur. Är det då någon som är förvånad över att vi också har börjat låta våra husdjur titta på skärmar som underhållning?

I en artikel i BBC (10/4) intervjuas hundägaren Luca Carano, som, för att undvika att hans hund skulle bli uttråkad när han inte var hemma, började spela videoklipp på sin TV. Och ganska snabbt insåg han att det skulle finnas en marknad specifikt riktad till hundar. Han startade då sin egen youtubekanal, Siesta Dog TV, som i dag producerar timslånga videoklipp bestående av animerade hundar som leker, kör bil och åker på äventyr – specifikt gjorda i färger som sällskapsdjuret kan uppfatta. En sorts såpopera, fast för vovvar.

I dag finns hundratals kanaler som massproducerar liknande videor. På Youtube finns till exempel en med en ständigt pågående livesändning: ”Keep Your Dog Calm with Entertainment Videos for Dog”. Där spelas alltså, 24 timmar om dygnet, AI-animerade videor på andra hundar – menade att konsumeras av din egen, uttråkade hund. Liknande produkter finns också för katter och fåglar där det erbjuds timslånga videor på andra katter och fåglar, i syfte att hålla ditt ensamma husdjur sällskap.

På ett sätt känner man ju igen det här. Går man på stan, äter på restaurang eller handlar i en matbutik, kommer man att stöta på vuxna som trycker upp en skärm i ansiktet på sitt barn för att ge dem lite snabb underhållning. En sorts mental version av att ge sitt barn onyttig snabbmat i stället för något hemlagat och näringsrikt. När man sedan försöker ta ifrån barnet skärmen riskerar det att uppstå en stor konflikt och då är det lättast att bara låta ungen fortsätta med skärmen. Det finns en anledning till varför anställda på stora techjättar placerat sina egna döttrar och söner i skolor där varken mobiler eller datorer används i undervisningen. De vet hur beroendeframkallande skärmar är.

Fenomenet är förhållandevis nytt och därför finns ännu ingen forskning kring katter eller hundars förmåga att bli beroende av skärmar. Men när jag besöker diverse internetforum för att försöka ta reda på mer stöter jag snabbt på personer som ber om tips för sina husdjurs skärmkonsumtion. En person berättar om sin katt som börjar skrika när den inte får titta på sin Ipad. En annan skriver om sin katt som inte kan göra något annat än att titta när man sätter på TV:n – och kan få utbrott på sina ägare om man byter kanal. Det är inte en orimlig tanke att om vi, människor alltså, kan bli beroende kan våra husdjur lika gärna bli det också.

På Luca Caranos webbplats står det att de animerade klippen ska vara lugnande och mentalt stimulerande. Och kanske är det sant. Kanske är man lite för dammig och konservativ för att riktigt förstå vilket tekniskt underverk det här faktiskt är. Men vi borde trots allt förhålla oss skeptiska. Digitaliseringen av den svenska skolan, där mycket små barn skulle få en datorskärm att använda i undervisningen, var ju också en framgång och en demokratifråga – fram till att den inte längre var det.

På ett sätt börjar jag förstå Alexandra Nilsson. Jag börjar respektera hennes beslut att rädda sin egen hund framför en treåring. När vi alla sitter där, fastklistrade bakom en skärm, spelar det ingen roll om vi är hund eller människa. Vi lyder alla samma husse.

Theodor Tralau är fristående skribent.

”Det finnes numera intet kristligt samhälle, der slafvar kunna lagligen införas; och de enda kristna folk, som ännu mot lag och traktater idka den, äro Spaniorer till de spanskt-vestindiska öarna Cuba och Porto-Rico, och Portugiser till de portugisiskt-afrikanska öarna och till Brasilien.”

År 1845 skrev Erik Gustaf Geijer Om Slafveriet, en av hans många insatser som var avgörande för att Sverige till slut skulle avskaffa slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy år 1847. I essän beskrev han den historiska process som ledde fram till att allt fler folk och länder insett att slaveri är moraliskt förkastligt.

För ”Kunde orätt genom häfd försvaras, sa hade slafveriet den äldsta for sig; ty det är urgammalt.” Geijer gör den skarpsynta iakttagelsen att en företeelse inte är moralisk bara för att man hållit på med den länge. Om det finns något som mänskligheten hållit på med längre än att förslava varandra så är det att förslava djur.

Bara för att något är gammalt är det inte heller fel. Många av mänsklighetens relationer till djurvärlden är åtminstone till viss del marknadsbaserade och ger båda sidor mervärde. Kon ger människorna mjölk och till slut kött, men får i sin tur stora mängder mat och tak över huvudet, något som kon inte hade kunnat bygga själv. Man kan se på saken på andra sätt, men det går i alla fall att betrakta som en etiskt försvarbar transaktion.

Det finns dock en relation till djurvärlden som inte kan ses som ett marknadsmässigt utbyte: den mellan hundar och människor.

Till skillnad från boskapen, som domesticerades i samband med jordbrukets framväxt, är hunden människans äldsta sällskap. Relationen byggdes redan under istiden, tiotusentals år innan vi blev bofasta, när nyfikna vargar gradvis närmade sig jägar- och samlarfolkens lägereldar. Till en början bestod alliansen i ett pragmatiskt partnerskap för gemensam överlevnad i en oförlåtande värld. I ena vågskålen låg hundens skarpa sinnen, dess blick i mörkret och snabbhet i jakten, i den andra låg människans förmåga att planera och tänka, ge hunden mat från sina förråd och värme från sina eldar.

Transaktionen gjorde båda sidor till vinnare. Relationen var till bådas gagn.

Över tid hände något. Relationen förändrades. När de mänskliga samhällena utvecklades förlorade hundens egenskaper sitt värde. I dag är det få hundar förunnat att förtjäna sitt dagliga bröd genom ömsesidigt utbyte. Några exempel finns ännu kvar: polishundar, blindhundar, knarkhundar och jakthundar. Men det stora flertalet hundar har inget materiellt att ge i utbyte mot husrum och mat. De kan enbart bidra med gullighet.

Dagens hundar har i all väsentlig bemärkelse bara en sak att erbjuda sina människor: villkorslös kärlek.

Hundens kärlek manifesteras i en hängivenhet som knappast låter sig fångas i några ekonomiska termer. Outtröttligt står den vid dörren och väntar på sin husse, fylld av en närmast hjärtskärande saknad så fort människan lämnar huset. När dörren slutligen öppnas byts sorgen omedelbart ut mot en oförställd glädje. I närvaron av sin herre viftar hunden ständigt på svansen. Hunden är ett djur som berövats sin historiska mening, men som hittat en ny i att ständigt dela med sig av sitt stora hjärta.

Det finns ett ord för transaktionen kärleksakt mot pengar: prostitution.

Prostitution behöver inte vara moraliskt förkastligt. Om det är två fria individer som kommer överens om ett utbyte finns det inte mycket att anmärka på. Tyvärr är det oftast inte så enkelt. Oaktat det ses också den sexuella handling man köper som en del av något större, kärleken. Det verkligt depraverade i prostitutionen ligger i att köparen kan invagga sig själv i tron att vederbörande är älskad, när så inte är fallet. Däri ligger det verkligt tragiska och smutsiga.

Än värre än att köpa sig möjligheten att föreställa sig att vara älskad är att faktiskt köpa själva kärleken. Än värre än prostitution är att skaffa en hund.

Kärleken är till sin natur inte en transaktion. Det är ett band mellan två människor som inte går att sätta värde på. Den är oförklarlig och oemotståndlig. Den kan inte köpas, och ska inte kunna köpas. Det finns få saker som medför så mycket äckel som en 18-åring som gifter sig med en rik gammal snuskgubbe. Med samma äckel bör vi se på hundägare.

Hunden är genetiskt programmerad att älska dig. Det gör den eftersom dess tidigare handelsvaror har tappat sitt värde. I ett desperat försök att överleva vände sig hundsläktet kollektivt mot smutsen.

Din hund vill ha tak över huvudet och rikligt med mat. Den kärlek du får i utbyte är inte äkta kärlek. Det är dags att lämna självbedrägeriet och ta ett etiskt försvarbart beslut: avsluta den falska relationen och ta ansvar för att hitta någon som gillar dig för dig, utan att du behöver betala.

Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Jägare tar jakten för given. Ända sedan savannen har människan hävdat sin ställning i näringskedjan – ett urgammalt tillstånd som även moderna jägare betraktar som helt naturligt.

Det är det inte. Sedan savannen har människan också hunnit med slavhandel, häxbål, DDT och en rad andra otyg som vi sedermera lagt av med. Hävdvunna vanor måste rannsakas och utvecklas för att värnas.

Och jakten skaver. Att nöjesdöda vilda djur är ingen småsak. Med sitt oerhörda våld väcker jägarna en instinktiv anstöt som bör tas på allvar, i synnerhet om de vill att en alltmer urban väljarkår ska fortsätta prioritera deras livsstil på andra samhällsintressens bekostnad. Förklaringsbördan vilar helt enkelt på jägarna, och den är tung.

Hur går det, då? Lyckas de övertyga stadsborna om vikten av sin hobby?

Nja. Sveriges jägarkår är förvisso bra på att poängtera jaktens många samhällsnyttor. När de skjuter många älgar minskar risken för en särskilt otäck sorts trafikolycka som personbilar inte är byggda för att klara. Nollvisionen och allt det där. Vildsvinsjakt, i sin tur, behövs för att förhindra bökskador på de åkrar som bär vår matberedeskap. För att återställa förgiftade skärgårdsöar måste många skarvar dö. Och så vidare. Logos.

Den sortens argument är viktiga, särskilt eftersom de kan kopplas rakt in i Sveriges evidensbaserade lagstiftningsmaskineri. Tack vare drömtrion Jägareförbundet, Naturvårdsverket och SLU sitter vårt land på världens kanske vassaste forskning om viltvård. Svenska jägare manövrerar vant och skickligt i den terrängen.

Den sortens argument vinner samtidigt inga hjärtan. Politiken ligger nedströms från kulturen, och det finns en risk att jägarkåren förlorar den mjuka debatten. Instängda i sina ekokammare – Facebookgrupper, Youtube-kanaler och medlemstidningar – radikaliserar jägare varandra och raljerar om hur Södermalm inte fattar något om vargar eller vapen. Det är nog ett dåligt sätt att värna jakten. Det stämmer att den där ön innanför Stockholms tullar inte ens mäter 600 hektar, men där bor likförbannat nästan 120 000 röstberättigade – en ångvält av folkvilja som kan jämna glesbygden med marken om samtiden glider jägarna ur händerna.

Om en så uråldrig mänsklig artefakt ska vinna gehör i mikropizzans tidsålder behöver jägarna berätta bättre om sin jakt: om folkrörelser, ansvar, familjer och platser; om traderad kunskap, och kärleken till naturen. Ethos. Pathos.

Den här texten är en del av den berättelsen.

Jakten är, som sagt, våldsam. Hela poängen är att döda. Man förstår att vanligt folk uppfattar jakten som grym.

Frågan är dock om inte naturen själv är ännu grymmare. Där ute konkurrerar djuren om revir, mat och fortplantning. Vissa arter har också cykliska populationer som ökar varje år tills trängseln sprider sjukdomar och massdöd, vilket får cykeln att börja om. En naturlig död är oftast långdragen och plågsam.

En mänskligt designad död, däremot, är snabb. När en gevärskula som färdas tusen meter per sekund träffar en bröstkorg fläks det mjuka blyet upp som en svamp och öppnar en stor sårkanal genom lungvävnaden. Kretsloppet mellan hjärtat och lungorna töms så snabbt att blodtrycket störtdyker och djuret blir medvetslöst inom några sekunder. Liknande är det med ett par hundra hagelkulor som avfyras på nära håll – en vägg av bly som slår ihjäl djuret nästan direkt. En jägare kan ta ett liv ur naturen på ett relativt skonsamt sätt.

Om hon skjuter några av hararna minskar vi konkurrensen mellan dem, och de når aldrig populationsnivån där harpesten plågar stammen i cyklisk massdöd. Om hon dessutom jagar rävarna räddar vi några harar från att slitas i stycken, precis som en skjuten kråka inte kan hacka ut ögonen på en harunge. De harar som väl lämnas kvar i skogen får leva lite drägligare tack vare jakten.

Att släcka vissa liv för att minska det totala lidandet är inte våld, utan omsorg. Det orörda naturtillståndet är hemskt och bör inte romantiseras. Jagande människor förbättrar naturen.

Och vice versa. Jakten är en hård skola som bygger karaktär.

Den huvudsakliga jaktsäsongen pågår från oktober till januari. Årstiden då snittsvensken mår som jävligast är alltså jägarens höjdpunkt – motion och frisk luft när den behövs som mest. Jakten stärker också helgens dygnsrytm eftersom man går upp tidigt och somnar som en stock. Dessutom får man en digital detox. Man sitter på pass i timmar men kan inte scrolla TikTok – då riskerar man att missa skottläget.

Ljudet av en kvist som knäcks, eller en rörelse i ögonvrån, förbyter den meditativa tristessen i ett adrenalinrus på en bråkdels sekund. När klövar knakar runt passet är jakten vansinnigt spännande. I bytesdjurens närvaro fylls jägarkroppen av en skärpa som tränger ända ut i fingerspetsarna. Man kunde tänka sig att människans belöningssystem för länge sedan riggades till att älska den känslan, lite som det oförklarliga välbehaget när man blickar ut över öppet vatten eller trollfors av de dansande gnistorna över en sprakande eld. Jaktruset känns hårdkodat på stenåldersnivå.

För att inte nämna våndan inför skottet och lättnaden när djuret lägger sig, eller yrseln när man skär upp en fortfarande varm kropp och tvingas konfrontera vad kött är för ett slags livsmedel.

Jakten innebär en känslomässig berg-och-dal-bana som tar udden av fulla mailkorgar, sena bussar och arga chefer. Känslan av en uråldrig och äkta upplevelse ger jägaren råg i ryggen – en tyngre närvaro. Först i mötet med det vilda känner hon sig riktigt mänsklig.

De svenska jägarna förvaltar dessutom en säregen tradition. I andra länder är jakten förbehållen de adelsmän och pensionerade riskkapitalister som sitter på de stora jordegendomarna. Den svenska jorden ägs i stället av många småbrukare. Därför är den svenska jakten folklig, snarare än stekig. Och för att bunta ihop sina småplättar bildar de jaktlag som gemensamt förvaltar större jaktmarker. Eftersom Sveriges karga landskap är relativt viltfattigt använder jaktlagen i sin tur lösspringande hundar för att hitta djuren – en unik metod som bara finns här i Norden, och som har vuxit ur våra lokala förutsättningar. Den svenska jägartraditionen är värd att bevara.

Det är dags att gå in för landning. Trots att jakten tar sig våldsamma uttryck bygger den i själva verket på omsorg och empati. Att jaga är dessutom en god vana för både kropp och själ. Lägg till detta att jägarna förvaltar en unik och utbredd folkrörelse, så skönjer man bilden av jaktens mjuka värden. De låter sig inte vägas i nyttokalkyler, men måste ändå belysas eftersom landsbygden skulle dö om de gick förlorade.

Ansvaret att försvara dessa mjuka värden kräver ett par saker av jägarna. Till skillnad från golfare eller mountainbikecyklister måste de acceptera att deras hobby är kontroversiell. Det är förståeligt att den ibland uppfattas som helt vansinnig i 2026 års innerstadsmiljöer. Förklaringsbördan vilar hos jägarna.

Därtill bör jägarna försöka göra sig kvitt osympatiska tendenser som vapenfetischism, blodtörst och machokultur. I stället bör de luta sig mot mjuka värden som viltvård, karaktärsdaning och lokala traditioner.

Viktigast av allt är att öppna upp jägarlivet för fler. Äldre jaktlag har ofta svårt att säkra sin återväxt och många marker är ojagade. Fler stadsbor borde ges en chans. För att helt fatta jakten måste man trots allt uppleva den själv.

Wilhelm Nyström är skribent och doktorerar på Handelshögskolan.

I artikeln ”The Great Serengeti Land Grab” (The Atlantic, 2024:4) redogör Stephanie McGrummen med skärpa för hur naturen förstörs i naturvårdens namn. Massajfolket, som i århundraden bedrivit nomadliknande jordbruk i områdena Serengeti och Ngorongoro i norra Tanzania, har på senare år helt fördrivits från sin mark. Både rika kineser och araber som vill etablera lyxresorter och privata jaktmarker har haft fingrar med i spelet, men det främsta problemet är västerländska påtryckningar för olika former av naturbevarande. Inställningen är i sig god, men kommer med förödande konsekvenser.

Problemet är att politiken är kontraproduktiv. Den ovärderliga natur som man försöker skydda – både Serengeti och Ngorongoro är sedan länge utsedda till världsarv av UNESCO – har formats av just Massajfolkets roterande betesjordbruk. När jordbruket förbjuds, understött av västerländska aktivistorganisationer, propageras teorin att det naturliga inte kan vara mänskligt.

Beteendet syns i mycket av den politik som ämnar att skydda naturen. Men skydda mot vem och vilka? Mycket miljölagstiftning är både god och nödvändig. I vår eviga strävan efter framsteg har vi människor uppfunnit ett oändligt antal miljöskadliga processer som bör kontrolleras. Regleringar kan förvisso gå överstyr, men det är inte det stora problemet. Än värre är vår dikotomiska syn på naturen.

Svenska Akademiens Svensk ordbok definierar ordet natur som ”den del av den omgivande verkligheten som inte är skapad av människan”. I dag tolkar många naturen, och det naturliga, som något som människan aldrig har rört. Med det synsättet kan man på sin höjd tillåta människor att iaktta naturen på håll, men om vi förändrar den så försakar vi den. Medan en bävers fördämning kan definieras som naturlig, kan inte en mänsklig sådan göra det.

Ska vi upprätthålla det faktumet att vi är djur, då faller begreppet natur.

Akademin gör förvisso en distinktion i sin ordbok. Begreppet natur innehåller växter och mineraler, och ibland även djur. Men vad är naturen om vi räknar bort alla djur? Den skulle inte existera längre. Utan pollinatörer kommer inget att växa, utan nedbrytare hade inte marken haft någon näring. Livet på jorden bygger på en symbios mellan allt levande, av alla dess sorter. Det håller planeten levande.

Synen på naturen som något evigt och beständigt är dessutom historielös. Naturen är under konstant förändring, även från oss. Efter att inlandsisarna dragit sig tillbaka efter den senaste istiden kom människor att snabbt befolka den skandinaviska halvön. Mycket långsammare var träden. De första jägar- och samlarsamhällena levde på en mark där träd var något ovanligt.

Alla djur är dessutom destruktiva. Människan må vara det mer än andra. Men vi måste inse att den faktiska naturen, den vi upplever i vår vardag, kommer av en hållbar relation mellan människan och vår omgivning. Den politik som i dag drivs för att skydda naturen – den som aldrig existerat såsom vi inbillar oss – bortser från denna princip.

Dagens miljöpolitik behandlar naturen som något distant, nästan som en artefakt. Vi kan återställa naturen och bevittna den på ett museum, men vi får aldrig ta del av den. Bara titta. Människan ses som en invasiv art. Varför skulle vi då vilja skydda den? Inom psykologin är det sedan länge etablerat att vi har en större koppling till saker som vi äger eller som befinner sig i vår närhet. Det gäller även naturen. Vi har en större emotionell koppling till platserna och naturen runt omkring oss än något avlägset.

Dagens miljöpolitik har ett top-down perspektiv. Situationen i Serengeti är resultatet av en modern tappning av Rudyard Kiplings The White Man’s Burden. Vi, västerlänningar, tror oss veta bäst hur dessa folk ska bedriva sin miljöpolitik. De vet det inte själva. Vi måste skydda dem från sig själva. Som Kipling skriver:

När västerlänningen är som närmast sitt mål kommer dess subjekt att förstöra för en. Miljöpolitiker är minst lika farliga som shejker och turister för miljön.

Vi ser samma situation här i Sverige. Här sitter myndigheter och länsstyrelser och avgör hur enskilda ska bedriva sitt skogsbruk, eller vilken specifik mark som ska skyddas. Att myndigheter besitter information, och delar med sig till medborgarna, är bra. Men att de ska detaljstyra ens egendom är i slutändan en inskränkning av äganderätten, och en skadlig sådan.

En natursyn där människan inte får plats ligger till grund för vad jag vill kalla den totalitära omställningen. Miljöförstöring och klimatförändringar är skeenden som måste hanteras, det inser varje rationell individ. Dock tar sig åtgärderna tidvis extrema proportioner. I dag framställs ofta dessa hot som överordnade allt annat, vilket tillräckligt motiverar extraordinära, och i vissa fall icke-demokratiska, åtgärder.

Men klimatet är inte liktydigt med miljön, och miljön är inte klimatet. De två frågorna är förvisso besläktade, med liknande orsaker och ackumulerande konsekvenser, men de kräver olika åtgärder. Klimatförändringarna är en global fråga, och bör lösas därefter. Miljöpolitiken, däremot, är lokal. Den påverkar endast dess omgivning. Frågor kring naturrestaurering – rewilding – kan förvisso motiveras ur en klimathänsyn, men jämfört med exempelvis utsläppshandel eller stöd till koldioxidinfångning har det en lokal, och på det stora hela marginell, påverkan. Det finns bättre åtgärder.

Våra traditionella kulturlandskap, där människan brukar jorden i århundraden, är just de platser där den biologiska mångfalden är som störst. Inte i de områden vi avsatt för rewilding. Forskning visar dessutom på att de platser där vi människor avlägsnat oss, vare sig det är på grund av urbanisering eller naturskydd, minskar den biologiska mångfalden. Att människor överger naturen motverkar just det man vill uppnå.

Ulf Lundells Öppna Landskap är inte en steril återvuxen plats, utan ett levande samspel mellan natur och kultur. “Där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart”, men där “tuppar gal på avstånd” och man i natten “kan höra festens skratt”. I vår inofficiella nationalsång lever naturen och människan i ett. Det är där, och inte i en återvuxen monokultur, som Lundell trivs bäst.

Vi kan likna hela detta resonemang med den filosofiska behandlingen av begreppet natur. För tänkare som Jean-Jacques Rousseau eller Thomas Hobbes har den mänskliga evolutionen genomgått ett naturligt stadie, innan samhället utvecklades. För Rousseau är utvecklingen linjär, medan Hobbes menar att man kan gå fram och tillbaka. Även om de ser olika på processen sätter de båda naturen och samhället i ett motsatsförhållande.

Problemet är att det naturliga stadiet aldrig har existerat. Det finns inget tillfälle då vi människor var djur, men sedan utvecklades till att inte bli det (Rousseau och Hobbes kan dock ursäktas med att de levde före Darwin). Det var inte så att vi plötsligt kom på att vi ville äga saker och ting – den mänskliga tendensen till ägande är naturlig och har alltid existerat. Den orörda naturen är däremot ett koncept som människan skapat. John C. Calhoun drar det ett steg längre: ”Instead of being the natural state of man, it is, of all conceivable states, the most opposed to his nature.” Det naturliga stadiet är egentligen det mest onaturliga.

Rousseau är trots det ändå något på spåren. Hans kanske mest kända ord inleder också hans mest kända politiska skrift Om samhällsfördraget (1762): ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Citatet kan dock inte bara förstås som en kritik mot civilisationens, enligt Rousseau, inskränkande äganderätt, utan som en kritik mot oss själva. Det är vi själva som har lagt band på oss. I stället för den totalitära allmänvilja som Rousseau menar ska styra det rättvisa samhället, bör vi göra oss fria från våra självpålagda bojor. Inte minst inom miljöpolitiken.

Borgerligheten har fortfarande ett stort jobb att göra. Vår enda lösning på klimat- och miljöfrågan kan inte vara ett ensidigt fokus på kärnkraft – det är bara en annan sorts totalitär omställning.

Det måste finnas en medelväg. Borgerligheten måste kunna bry sig om klimat och miljö, utan att falla i marxistiska resonemang, trädkramare-retorik, eller helt enkelt strunta i klimatet. I stället för att hela tiden se bakåt, såsom socialister, de gröna, och den nya högern, måste borgerligheten se framåt. Vi kan inte återskapa det förgångna, vi kan bara förbättra det som kommer.

Låt då de som vet bäst, de som faktiskt befinner sig i miljön, besluta. Miljöfrågan är inte en fråga som kan lösas av en central ordning – det kan ingen fråga. Friedrich Hayeks decentraliserade kunskapssyn går att applicera lika bra på miljöpolitiken som ekonomin. Elinor Ostrom har visat att det är möjligt.

I slutändan behövs en mer realistisk politik. En politik som sätter människan främst. Och denna människa är, oavsett hur mycket vi vill det eller inte, ett djur. Politiken hade presterat bättre om vi såg oss själva som en del i det samspel som naturen är. Det finns en annan väg.

Börja se dig som ett djur, i stället för en invasiv art. För miljöns skull.

Harry Grauers är vice ordförande i Geijerska studentföreningen.

2016 var på många sätt ett händelserikt år. Donald Trump närmade sig Vita huset, gemene man hade utvecklat en stark fetisch för Pokémons och britterna inledde en lång period av politiskt kaos i form av en Brexitomröstning. Tillvaron hjälptes inte heller av att man lyckades bli utslagna ur fotbolls-EM av Lasse Lagerbäcks Island.

Men mitt bland alla dessa stora händelser inträffade också en betydligt märkligare incident på Cincinnati Zoo i Ohio i maj månad. En händelse vars eftermäle på många sätt definierar vår tidsepok.

Isaiah Dickerson, en treårig zoobesökare, lyckades falla ned i en gorillainhägnad. För att rädda pojken tog djurparken beslutet att skjuta ihjäl den 17-åriga gorillan Harambe. Ett skott som skulle komma att eka över hela världen.

För i vår galna tidsålder, den digitala, stannade såklart inte händelsen där. Det blev inte bara en bisarr nyhet som blåste förbi i flödet. Under de efterföljande månaderna förvandlades Harambe till ett globalt popkulturellt fenomen.

Gorillan skulle visa sig leva kvar som ett irrationellt meme som på många sätt exemplifierar de internetkrafter som i dag påverkar hela vår tillvaro. Fenomenet var inte direkt politiskt, men det uppstod ur samma internetkultur som under 2016 i allt högre grad började omforma den politiska offentligheten. För genom denna historia kan vi förstå hur politiken under senare delen av 2010-talet rörde sig mot ett helt nytt landskap med helt nya dimensioner.

Harambes historia, från en vanlig gorilla på en djurpark, till ett meme, har analyserats av flera forskare. Den amerikanska medieforskaren och skribenten Brandon Storlie menar i en forskningsartikel från 2021 att Harambe-historien är ett exempel på vad den franske författaren Guy Debord kallade détournement. Begreppet syftar på en omdirigering eller kapning av kulturella artefakter till förmån för subversiva syften. För till en början dominerades incidentens eftermäle av sorg och genuin upprördhet. Kampanjer som #Justice For Harambe och namninsamlingar startades av diverse djurrättsaktivister för att hedra gorillan och kritisera djurparken för dess agerande.

Detta var allmänhetens initiala reaktion, en rationell sådan. Men snart skulle Harambe kapas av internetkulturen.

Storlie menar att vändpunkten kom en knapp vecka efter Harambes död, i samband med boxningsikonen Muhammad Alis bortgång. På internet började foton att delas där Harambe placerades bredvid Muhammad Ali och andra legender som exempelvis Prince och David Bowie, som alla hade avlidit hittills under 2016. Genom att på detta bisarra sätt inkludera en gorilla bland dessa kändisar skiftade tonen i kampanjen från sorg och allvar, till humor och satir.

Begreppet polyvocality (flerrösthet) är också viktigt för att förstå sig på hela Harambe-historien enligt Storlie. Inom sociologin refererar begreppet till hur olika sociala rörelser som exempelvis internetkulturer, bygger sin styrka genom att ge utrymme till en mångfald av perspektiv och alternativa sanningar. Storlie menar att tidigare sociala rörelser som exempelvis Occupy Wall Street, hade använt liknande tillvägagångssätt för att belysa ojämlikhet och antikapitalistisk kritik under hösten 2011. Harambe skulle visa sig användas på ett liknande sätt, fast utan något direkt syfte.

Men med avsaknaden av ett reellt syfte, öppnas faktiskt dörren till alla syften. Just därför kunde Harambe användas av nästan vem som helst, för nästan vad som helst.

Storlie menar också att denna flerröstighet gick i två spår. Den skapade å ena sidan en enorm räckvidd, men det innebar å andra sidan att djurrättsaktivisterna tappade kontrollen över det ursprungliga narrativet. För de som hoppade på tåget, deltog i samtalet, skapade och spred memesen, handlade det inte längre om bara en gorilla, det handlade om att signalera en tillhörighet till något, en växande virtuell rörelse. Genom att dela ett meme eller tweeta ”dicks out for Harambe”, kunde man nu visa en kulturell identitet. En tillhörighet med en växande skara av interna referenser i en fanatisk rörelse.

Med denna logik skapades en djup klyfta mellan internetskvadronen och traditionella maktinstitutioner som inte hängde med i utvecklingen. I stället fick de händerna bakbundna inför den nya och oförutsägbara internetkulturen, då varenda försök att tygla fenomenet bidrog till att spä på satiren ännu mer.

I grund och botten var Harambe som sagt inte ett politiskt meme. Men ändå är fenomenet ett exempel på hur digital viralitet och memes börjat konkurrera ut traditionell politisk kommunikation. Och brytpunkten för denna utveckling skedde samma år, i samband med presidentvalet i USA. Det var då politiken började dansa efter internetkulturens pipa.

Vad som tidigare hade betraktats som harmlösa internetskämt transformerades till politiska verktyg med en enorm kraft och räckvidd, verktyg som snart skulle visa sig inte gick att ignorera. Memes förmåga att direkt kommentera, omtolka och vinkla händelser samma sekund som de sker, är extremt eftersträvansvärt för politiska aktörer.

I den amerikanska valrörelsen blev exempelvis figuren Pepe the Frog utsatt för détournement och kapades till förmån för politisk opinionsbildning enligt memeandan, dock inte i någon vidare positiv bemärkelse. På internetforumet 4chan började den amerikanska alt-right-rörelsen att använda grodan för att dra provokativa politiska skämt, som ofta spelade över i ultranationalism och rasistiska bildmontage. Fenomenet gick så långt att olika organisationer som jobbar mot rasism började registrera vissa versioner av Pepe-memen som rena hatsymboler.

Men å andra sidan fanns det positiva sidor med denna nya spelplan. Till skillnad från tidigare valrörelser, där kampanjarbete och politiska aktörers slagkraft hängde mycket på donationer och andra pengamässiga faktorer, skapade memelogiken en rättvis spelplan. Vilka som helst kunde delta i kampanjandet och vem som fick mest uppmärksamhet handlade inte längre bara om pengar, det handlade om vem som kunde skapa det bästa och mest slagkraftiga memet.

Dessa symptom fortsätter än i dag, memelogiken har till och med institutionaliserats, och det på högsta politiska ort. Vita huset har exempelvis på sina officiella sociala mediekonton publicerat AI-genererade bilder på Donald Trump tillsammans med pingviner och en amerikansk flagga på Grönland, detta i samband med presidentens ambition att vilja köpa ön. Bara det faktum att bilderna innehöll pingviner på Grönland borde kanske i sig klassas som ett meme. Samtidigt har man också tidigare i år publicerat glorifierande videomontage på attackerna i Iran där bakgrundsljudet pryds av en omgjord version av Los del Rios låt Macarena.

Sverige kommer inte heller undan, här lyser också närvaron av viraliteten starkt. I våras publicerades en rapport av Internetstiftelsen som visar att varannan förstagångsväljare tar del av politiskt innehåll på plattformar som Tiktok. Politikinflueraren Amilia Stapelfeldt menar också att Tiktok kommer spela en stark roll för årets svenska valrörelse. Traditionella medier såsom Aftonbladets ledarsida har också gett sig in på samma plattform och startat ett influencernätverk med motiveringen att det är ”en viktig arena inför valet”.

På Tiktok kan man i dag få ta del av Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostars något sassy inlägg där hon bland annat skrivit att hon har mer storkukslugn än alla män i regeringen. Ett bra exempel på hur sociala medier faktiskt kan användas för att nå ut djärv kommunikation. Kristdemokraterna har också skapat ett memeliknande konto på Instagram med namnet “teambusch2026”, där partiet försöker dra nytta av sin karismatiske partiledare. Men svenska partier och politiker har också använt kommunikationen på helt fel sätt. Detta har vi inte minst sett när Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna avslöjades med att sprida politiska budskap via anonyma konton.

Vad meme- och Tiktokpolitiken dock visar är effektiviteten av digital opinionsbildning och rättvisan den för med sig. Men som ovanförda exempel har visat medför det också risker. Risker som exempelvis kan innebära att komplexa politiska frågor reduceras till enkla slagord, radikalisering och att underhållningsvärde prioriteras högre än fakta.

Att den politiska kommunikationen blivit allt mer anpassad till viral internetlogik borde därmed anses naturligt. Faktumet att memes kan spridas okontrollerat och bli ett globalt fenomen, gör att politiska aktörer inte längre kan ignorera internets förmåga att forma opinion, uppmärksamhet och eftersträvansvärda politiska narrativ.

När Harambe sköts ihjäl i maj 2016 var det nog få som förutspådde att gorillans eftermäle skulle bli mer betydelsefull än själva händelsen. Fenomenet var ett tidigt tecken på en ny sorts offentlighet. En offentlighet där humor, deltagande och viralitet blivit lika viktiga politiska resurser som pengar, organisation och traditionella medier.

Om denna utveckling är bra eller dålig är upp till debatt, men för denna utveckling har vi i alla fall memes som Harambe att skylla på (eller tacka).

Max Bundell är vice ordförande i Geijerska studentföreningen

Jag var vegan i flera år. Inte av hälsoskäl och inte för klimatet, utan för att jag tyckte det var moraliskt förkastligt att döda djur. Det började ungefär samtidigt som jag engagerade mig politiskt. Det var, kan jag se i efterhand, en del av samma uppvaknande. Sedan vacklade jag. Långa kvällssamtal med vänner som jag höll med om allt annat fick mig att tvivla. Var det egentligen så fel att döda djur? Jag slutade vara vegan.

Argumentet var att djur ändå inte är självmedvetna och därför inte kan värdera sitt eget liv på det sätt som krävs för att det ska räknas moraliskt. Det var ett bekvämt argument. Det visade sig också vara empiriskt fel. Och jag har sedan dess inte slutat fundera på frågan, för jag misstänker att jag, och med mig de flesta liberaler, lever i strid med våra egna principer.

Den som på allvar tror på naturliga, okränkbara rättigheter, liv, frihet, egendom, kommer förr eller senare att tvingas konfrontera en obekväm konsekvens: principen som säger att jag inte får döda min granne säger också att jag inte bör döda grisen i ladugården. Inte för att grisen och grannen är samma sak, utan för att den filosofiska grund som bär upp den ena rättigheten också bär upp den andra.

Det är en slutsats de flesta liberaler ogärna drar. Vi äter gärna kött, vi bär läder, och vi rycker på axlarna åt djurindustrins värsta avarter. Jag gör det själv. Jag är inte stolt över det.

Robert Nozick tog djurfrågan på allvar (typ), och var själv vegetarian stora delar av sitt liv. I Anarki, stat och utopi formulerade han en princip som går ungefär så här: utilitarism för djur, kantianism för människor. Människor har okränkbara skydd som inte får överskridas ens för att maximera den totala lyckan i världen. Djur har inte samma skydd, men de får inte heller offras hur som helst. De får, som Nozick uttrycker det, offras endast om vinsten är större än förlusten.

Det är en intuitivt rimlig hållning. Men Nozick utvecklar den aldrig. Han avslutar avsnittet med att medge att “djungeln av frågor skrämmer oss” och att djur antagligen har vissa naturliga rättigheter men säger inte vilka. Det är ungefär där liberalismens djurrättsdiskussion har stannat sedan dess. Skrämda av djungeln.

Den vanliga invändningen mot djurs rättigheter lyder: eftersom djur saknar fri vilja och inte är/kan vara moraliska aktörer kan de inte ha rättigheter. Det är sant att de inte kan det. Vi drar inte björnen inför rätta för att den åt blåbärsodlarens skörd. Den agerar på instinkt och saknar dessutom alla begrepp om ägande. Men att en varelse inte kan vara moraliskt ansvarig betyder inte att den inte kan ha rättigheter. Annars skulle inte heller spädbarn eller gravt funktionshindrade omfattas. Vi binder rättigheter vid moralisk hänsyn, inte vid moraliskt ansvar.

Och moralisk hänsyn är just vad forskningen om djurs medvetande tvingar oss till. Spegeltestet, där man målar en färgprick i ansiktet på djuret och ser om det undersöker sitt eget ansikte istället för spegelbilden, visar att flera arter är självmedvetna. Människan klarar testet vid ungefär två och ett halvt års ålder. Mentaliseringsstudier tyder på att åtminstone vissa djur förstår att andra varelser har egna inre tillstånd. Det var det här jag hade fel om när jag slutade vara vegan. Djur är inte stenar. De känner smärta, de upplever något, och i åtminstone några fall verkar de förstå att de gör det.

Lockes härledning av de naturliga rättigheterna utgår från artens grundläggande drift att överleva. Den driften har grisen lika väl som människan. Skillnaden är att människan kan reflektera över den. Men det är driften, inte reflektionen, som är det viktiga.

Du kan kasta en sten i vattnet och försöka få den att studsa på ytan utan att behöva göra någon moralisk avvägning. Stenen känner ingenting. Men om det simmar en svan i vägen för ditt stenkastande, måste du göra en avvägning. Är ditt nöje av att kasta stenen större än den smärta du skulle åsamka svanen? Och även om svaret är ja, är det rätt att kasta stenen? Du kan vänta. Du kan avstå. Som moralisk aktör måste du göra avvägningen, oavsett om svanen är kapabel att göra samma avvägning mot dig.

Ingen skulle tveka om exemplet i stället var ett spädbarn på en badring. Spädbarnet är inte heller en moralisk aktör. Den kan inte värdera sitt eget liv på det sätt en vuxen människa kan. Ändå ger vi den skydd. Skälet är att det är en kännande varelse vars existens har egenvärde och det skälet, om vi är ärliga, gäller även för svanen. Bara i lägre grad.

Man ska däremot inte likställa djurens naturliga rättigheter med människans. Djur har en delmängd, viktade efter vad arten faktiskt kan njuta av.

Frihet är nog den minst viktiga rättigheten för djur. En människa lider av att vara instängd även i en gyllene bur. Vi har ett begrepp om frihet som något i sig själv värdefullt. Det är därför mänskligheten byggt båtar när vi stött på vatten utan synlig kust på andra sidan, vi vill veta vad som finns där borta. Hästen vänder vid kustlinjen och fortsätter beta. Kossan är nöjd i sin hage så länge det finns gräs där. Att begränsa ett djurs rörelseutrymme är därför inte i sig ett rättighetsbrott, så länge djuret kan agera enligt sin natur. Att tillskriva djur vår egen frihetslängtan är ett av djurrättsrörelsens vanligaste misstag.

Egendom, i bemärkelsen självägarskap, gäller däremot. Ett självmedvetet djur som kan agera på sina impulser har en rätt att göra det. Det är därför industriella system, som hindrar djur från att bete sig som de är gjorda att bete sig, är omoraliska. Burhönan som aldrig får picka, suggan som aldrig får böka, kalven som separeras från sin mor. Det är exempel på kränkningar även om djuret aldrig dödas.

Liv är den starkaste rättigheten. Med exakt samma argumentation som Locke använde för människan: arten vill överleva, individen vill överleva, denna drift är moraliskt grundläggande. Att avsluta ett självmedvetet djurs liv kräver därför en motsvarande motivering. Strikt nödvändighet. Inte bekvämlighet. Inte njutning. Nödvändighet.

Köttkonsumtion är inte längre nödvändig för mänsklig överlevnad. Det fanns en tid då den var det, och då gick den att försvara. Den tiden är förbi. Att fortsätta döda självmedvetna djur i industriell skala för smakens skull är, om man menar något med rätten till liv, mycket svårt att försvara filosofiskt. Att jag skriver det med ett paket chorizo från Polen i kylskåpet gör det inte mindre sant.

Däremot finns ingen principiell invändning mot honung, ull, ägg eller mjölk förutsatt att produktionen sker under förhållanden som upprätthåller djurens rättigheter. En höna som lever ett liv minst lika gott som det vilda och får agera enligt sin natur kan rimligen lägga ägg åt oss. Ett får som klipps utan stress och får leva ut sin natur kan ge oss ull. Skillnaden ligger inte i produkten utan i produktionen och det är i produktionsvillkoren, inte i konsumtionen som sådan, som den moraliska striden bör stå.

Husdjur och välskötta djurparker är inte heller principiellt problematiskt. Det är fångenskap utan rätt behandling som är problemet, inte fångenskap i sig.

Den som tar negativa rättigheter på allvar har två val. Det första är att erkänna att djur omfattas av åtminstone en del av dem och dra konsekvenserna. Det andra är att hävda att negativa rättigheter bara gäller varelser som själva kan ge dem tillbaka vilket också innebär att vi måste skriva av spädbarn, dementa och svårt funktionshindrade från rättighetsskydd. Vilket är otänkbart.

Då återstår det första. Det betyder inte att alla måste bli veganer. Det betyder att vi måste ta konsekvenserna av vår egen filosofi på allvar, också när det blir obekvämt vid middagsbordet.

Jag är fortfarande inte vegan, eller ens vegetarian, igen. Men jag är lite obekväm i mitt köttätande. Det kanske du också borde vara.

Erik Johnsson är vice ordförande för Centerstudenter.

Det sägs att en persons syn på djur kan säga något om vilken typ av människa hon är. I vår del av världen har dock synen på djur ur ett moraliskt perspektiv kommit att gradvis förändras över tid. Från tidigare föga ifrågasatta roller som arbets-, jakt- eller slaktdjur, har djur i vår tid till och med kommit att dela sovplats med sina människor. Det förekommer till och med att djurrättsaktivister hotar bönder som håller slaktdjur till livet. Att en människa skulle vara beredd att bringa en annan människa om livet bara för att denna föder upp grisar till slakt skulle nog framstått som fullständigt absurt för någon för bara drygt 100 år sedan.

I stora delar av Östasien har utvecklingen gått i samma riktning, men färgats av andra historiska, sociala och religiösa omständigheter.

Frågor om djurs välfärd har i både vår del av världen och i Östasien kommit att få ökat fokus i takt med att vi blivit rikare. Det råder knappast några större meningsskiljaktigheter om att det är önskvärt att djur har god välfärd, oavsett om de föds upp för slakt eller tjänar som sällskapsdjur. Däremot går det att skönja en intressant skillnad i hur man argumenterar för saken.

I västvärlden har den nuvarande synen på djur formats av kristna idéer om människans särställning och ansvar, upplysningens diskussioner om moral och rättigheter, liberalismens fokus på individen och modern djurrättsfilosofis betoning av djurs lidande och därmed möjliga rättigheter. Djuren har sällan betraktats som människans jämlikar, men de var en del av en skapelse som inte fick behandlas hur som helst. Med industrialiseringen blev relationen dock mer tvetydig. Å ena sidan växte storskalig köttproduktion och företeelser som djurförsök fram. Å andra sidan började borgerliga hem i allt högre utsträckning betrakta sällskapsdjur som en del av familjelivet. Hunden förblev inte enbart ett nyttodjur, exempelvis som vakthund och kattens primära uppgift betraktas inte längre som råttjakt. Diskrepansen som växte fram mellan nytto- och sällskapsdjur följdes också av ett tydlig moraliserande av djurfrågan.

På ytan har utvecklingen i Östasien i modern tid liknat den västerländska, men den historiska bakgrunden är delvis en annan. I den konfucianistiska idétraditionen har människans moraliska ansvar i första hand formulerats genom relationer: mellan barn och föräldrar, härskare och undersåte, make och maka. Djur har därför sällan betraktats som bärare av rättigheter i liberal bemärkelse, men de har inte heller alltid setts som blotta ting. Snarare har deras plats bestämts av vilken relation de haft till människan, hushållet, naturen eller den kosmiska ordningen.

Därtill har buddhismen, särskilt i Kina, Korea och Japan, bidragit med en annan typ av moralfilosofisk syn på djur. Föreställningar om karma och återfödelse har periodvis gjort dödandet av djur religiöst problematiskt. I vissa miljöer har detta tagit sig uttryck i vegetarisk kost, särskilt bland munkar. Det handlade då inte nödvändigtvis om djurets rätt till liv, utan om människans andliga renhet. Att avstå kött har därför varit mindre av en politisk eller moralfilosofisk markering, och oftare en följd av religiös övertygelse och praktik.

I detta ligger också en viktig skillnad. I en västerländsk rättighetstradition blir frågan ofta om djuret har egenskaper som gör det berättigat till skydd: medvetande, lidandeförmåga eller ett intresse av att fortsätta leva. I flera östasiatiska sammanhang har frågan snarare handlat om hur människan bör handla för att upprätthålla harmoni, undvika grymhet och inte störa en större ordning. Djurets värde behöver därmed inte formuleras som en individuell rättighet för att ändå begränsa människans agerande.

I Sverige och västvärlden betraktas däremot veganism oftare som ett moraliskt ställningstagande mot köttindustrins upplevda exploatering av djur. Ett vanligt sätt att motivera det är att hävda att slakt står i motsatsförhållande till ett djurs rätt till liv. Med andra ord är det i grunden en rättighetsbaserad syn på djur, och där de tillmäts vissa rättigheter i egenskap av att vara åtminstone subjekt. Historiskt har köttavhållsamhet i delar av Östasien oftare motiverats religiöst eller andligt, snarare än rättighetsfilosofiskt med djuret som subjekt.

Det betyder inte att djurfrågan skulle vara mindre laddad i Östasien. I väst har frågan i hög grad kommit att handla om djuret som moraliskt subjekt. I öst har frågan snarare rört människans och djurens plats i en större gemensam ordning.

Detta syns exempelvis i Japan, där buddhistiska och shintoistiska föreställningar länge har bidragit till en syn på naturen som något mer än en resurs, samtidigt som det moderna Japan rymmer en mycket kommersialiserad husdjurskultur. Kattkaféer, hundvagnar och maskotdjur existerar sida vid sida med en fortsatt pragmatisk syn på fisk, boskap och försöksdjur. Djuret kan alltså i ett sammanhang upphöjas till familjemedlem och i ett annat betraktas som en naturlig del av människans konsumtion. Detta utan att det nödvändigtvis uppfattas som en moralisk motsägelse, eftersom allt anses ha sin plats i världen.

Den djursyn som i dag förhärskar i västvärlden blir också lätt absolutistisk. Antingen förstås djuret som ett subjekt vars liv inte får kränkas, eller så behandlas det i praktiken som en vara bland andra. Mellanpositioner finns förstås, men de är ofta svårare att försvara och rättfärdiga. Den östasiatiska traditionen rymmer däremot mer bredd. Djur kan vara skyddsvärda utan att vara rättighetsbärare och heliga utan att vara okränkbara.

Frågan om djur handlar kanske inte så mycket om hur mycket medkänsla ett samhälle har, utan om vilka moralfilosofiska grepp som samhället använder för att ordna medkänslan. Kanske är det också därför vår tids djurdebatt så ofta blir infekterad. I grunden handlar det kanske inte främst om grisar, hundar eller fiskar, utan om vilken moralisk ordning vi anser att människan bör leva efter.

Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Vid svenska inlandssjöar har människor i flera tusen år hört storlommen ropa. Jag har kommit att älska detta märkliga och sorgsna läte, som jag räknar bland det vackraste i svensk natur. Jag älskar henne inte ensam. Hon har haft en viktig plats i många kulturer och sägensbildningar; i folktro kallades hon regnfågel, vars sång förebådade oväder, och i samisk tradition är hon den form som nåjderna tar när de har ärenden i dödsriket.

Trots att hennes mer övernaturliga förmågor sedermera har kommit att ifrågasättas, är att få uppleva hennes närvaro icke mindre sagolik. Fråntar man henne varje mytisk egenskap, vilket förnuftet möjligen kräver, för hon alltjämt tankarna till strömkarlar, sjörån och bäckahästar; väsen som i våra förfäders föreställningsvärld var lika verkliga som sjön själv.

Hennes beteende rymmer ännu mer än vetenskapen förmår förklara. Bland det märkligaste är lomringen – ett rituellt spelbeteende där storlommar från sjöar vida omkring oförklarligen söker sig samman. I sjön Båven i Sörmland har ornitologer upptäckt att lommarna om sommarnätterna lämnar sjön och flyger till en liten grannsjö för att övernatta tillsammans, för att sedan återvända i gryningen.

När jag var ett barn kunde vi höra storlommen vid vattnet till vårt familjetorp. Det var troligen samma fågelpar varje sommar, för storlommen är parbildande och lever i upp till trettio år. Nu har nya grannar flyttat dit, och de ödsliga ropen har ersatts med oljud från deras motorbåtar. Storlommar bygger bo nära vattenbrynet och är därför känsliga mot båttrafik och annat som stör häckningen eller som skapar svallvågor som förstör hennes ägg.

Och mitt hjärta brister. Tveklöst är det en släng av den ofta otjänliga nostalgi som många känner inför förändringar i stort som litet. Men det ofrånkomliga i tidens gång fråntar oss inte ansvar i vårt sätt att förhålla oss till vår omgivning. Jämte de ofrånkomliga tragedierna som följer av att leva i en värld av begränsade resurser, där varje ambition gör avkall på en annan, dras vi med de tragedier vi utan anledning förvållar oss själva: det meningslösa utplånandet av det som var vackert och kunde ha förblivit det.

För genom friheten och förmågan med vilken människan lagt världen under sina fötter, ligger storlommen, och annat av naturen som är vackert, helt under vår makt. Åt oss har givits den mest oersättliga, rikaste och äldsta av skatter, att förkasta, leva med, eller förvalta efter eget gottfinnande. Frågan om hur vi gör det sträcker sig från det stora till det lilla; från avvägningen mellan gruvor och dricksvattentäkter, mellan industriparker och gammal skog, ned till den enskilde som måste bestämma vad som är värt att värna vid sin egen sjöstrand. Det står oss människor fritt att antingen leva tillsammans med sjöfåglarna, eller offra dem för andra nyttor eller nöjen.

Ofta, när debatten om naturens bevarande väcks, riktas blicken mot strandskyddet och allemansrätten. Båda har djupa rötter i svensk förvaltning och vittnar om ett folk med ett särskilt omsorgsfullt förhållande till sin natur. Allemansrätten är älskvärd - rätten att vandra fritt på Guds jord, så länge man lämnar den som man fann den. Strandskyddet är svårare. Dess syfte är vackert men dess tillämpning landar alltför ofta fel, i orättvisa mot markägaren och otillräcklighet i skydd för det djurliv som det ibland påstås värna.

Oavsett är dessa skyddsregler tomma utan föreställningen om naturens värde som ger dem mening. Strandskyddet reglerar var vi får bygga, inte hur vi lever. Den som älskar sjön kan bo precis vid vattnet, lägga båtmotorn på land om morgnarna i maj och låta vassruggen stå. Den som inte gör det kan bo hundra meter bort och köra motorbåt varje morgon under häckningssäsongen. Allemansrätten blir utan den rätta föreställningen inte en rätt att vistas i naturen utan ett frikort att profitera på den. Lagstiftning och förbud i syfte att styra vårt beteende får ofta som enda konsekvens skapandet av nya rännor som våra laster flyter nedför.

Båtar och strandliv är lättfattliga nöjen och en självklar del av somrarna för dem som har råd och möjlighet. Det livet är av godo. Men det går att leva det livet med olika föreställningar om värdet av den skatt vi äger i naturen. Dessa föreställningar skiljer oss i vad vi ser när vi betraktar naturen och det som lever i den; vad vi ser när vi ser en storlom.

Hur många av oss som inte vet vad en storlom är, och som möjligen aldrig kommer att undra! Jämte ett sådant ointresse finner man bland vissa den likgiltighet som får vuxna män och kvinnor att lämna plastavfall i naturen eller kasta tomburkar från bryggan. Andra, som måhända visar mer hänsyn, ser naturen som vacker, men också som en egendom som all annan: något som finns där att förbrukas efter marknadens infall och önskemål, och som inte behöver underkastas andra principer än dem vi tillämpar i största allmänhet på kommoditeter, tillgångar eller allmänningar. Sedan finns de som älskar naturen på ett sätt som utesluter människan. För dem är naturen endast ren i hennes frånvaro, och varje mänskligt avtryck ett brott mot något heligt.

Sanningen är att de flesta av oss troligen bär på en blandning av dessa föreställningar. Människan har i alla tider begagnat sig av naturen på ett sätt som omgjuter den. Forntidens jägare jagade uroxen till utrotningens rand, medeltidsbonden dränerade sina våtmarker och romerska legioner avskogade Medelhavsländerna för alltid. Inte heller vi, i vår tid, är utan skuld i den skada som naturen ådrar sig genom oss. Men det är inte heller rätt att hålla människan borta från naturen, att förbjuda henne att leva i den och glädjas åt den, eller att bruka den. Hon hör hemma där. Och ändå, trots min fullaste övertygelse om människans självklara roll i naturen, finns det en del av mig som finner glädje i sagan om en helt orörd natur, obefläckad av våra händer, där storlommen kan sjunga fritt för evigt.

I sprickorna mellan dessa föreställningar finner man de miljökonservativa – de som älskar naturen som människans tillhåll, men som vet att det vackra är sårbart och att förlusten av det är oåterkalleligt, och som av den anledningen varken kan acceptera att naturen förslits för människans skull eller tas ur händerna på henne som älskar den.

Vad som avgör vilka bland våra föreställningar och egenheter som får ledsaga vår förvaltning av naturen beror på om vi, som samhälle och som individer, äger hänsyn och tacksamhet inför det som övergår oss. På vår estetiska känslighet, om vi ser skönhet i en storlom i det fria. Och på vår föreställning om vad det innebär att äga naturen, om vi förstår att den mark som vi för en tid beträder är äldre än oss och bör överleva oss.

Storlommen är ett utmärkt gestaltande av det faktum att vi, i Sverige, äger en rik, oersättlig och uråldrig skatt i vår svenska natur. Det åligger oss ett oeftergivligt ansvar att bevara och förvalta denna rikedom, i ett besinningsfullt och långsiktigt balanserande mot vårt lands övriga angelägenheter.

För trots att hon i dag bedöms vara livskraftig i Sverige, var storlommen hotad under slutet av det förra seklet. Till följd av att atmosfäriskt svavel från Europas industri regnade ner i svenska sjöar försurades våra vatten. Det krävdes betydande kalkning av våra sjöar och stora insatser från ornitologer och naturvänner för att vända på utvecklingen.

I dag hittar vi storlommar vid stora delar av våra svenska, norska och finländska inlandssjöar. I resten av Europa är hon så gott som helt försvunnen, och i de sjöar där hon ropade finns nu reglerade vattenleder, försurade sjöar, och en strandkant till brädden fylld med insprängda hus.

Vi äger ännu friheten att låta storlommens rop eka över våra inlandssjöar, att våra barn och barnbarn får förundras över henne liksom vi och våra förfäder har gjort. Vad vi skyddar när vi skyddar henne vet vi inte helt, för naturen har ännu inte lämnat alla sina hemligheter ifrån sig. Och kanske, när hon dyker ned till dödsriket, lägger hon in ett gott ord för oss.

Arvid Bertilsson är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och för Centre-Right European Association of Students.

I augusti 2024 meddelade regeringen och Migrationsverket att Sverige för första gången på över 50 år hade en nettoutvandring, det vill säga att siffran för utvandring i folkbokföringen var högre än siffran för invandring. Detta berodde på att invandringen sjönk kraftigt, särskilt asylinvandringen som var på sin lägsta nivå sedan 1997, men även för att utvandringen registrerades till den högsta nivån som mätts under hela 2000-talet. En vinst för regeringen, konstaterade migrationsminister Johan Forsell (M).

Ministern var nöjd, men riktigt så enkelt visade det sig att det inte var. Under 2024 genomförde Migrationsverket, på uppdrag av regeringen, en stor kontroll av folkbokföringen. Det vill säga: en del av de 86 000 personer som registrerades som utvandrare 2024 packade inte nödvändigtvis väskan just det året, utan som hade uppehållstillstånd som gått ut eller som inte längre bodde i Sverige. Poängen är dock denna: är det inte 2024 lär det blir 2025 eller 2026. Trenden pekar mot nettoutvandring.

Statistiken visar att nettoinvandringen för personer födda i länder som Irak, Somalia och Syrien var negativ under 2023 och 2024. Det betyder att fler från dessa grupper lämnade folkbokföringen än vad som kom hit.

Under stora delar av svensk historia var invandringen snarare den motsatta: människor flyttade från Sverige för att söka sig ett bättre liv någon annanstans, inte minst över Atlanten till Förenta staterna. Då kunde man få stöd från den amerikanska staten för att man gjorde resan över Atlanten, i dag kan man få stöd från den svenska för att man reser över Medelhavet.

Mest kända för den resan är nog Karl Oskar och Kristina från Vilhelm Mobergs bokserie Utvandrarna (1949) som efter ekonomiska bekymmer och flera år av missväxt bestämmer sig för att sälja gården i Småland och resa till Amerika. Ifall det blev bättre för dem som åkte finns det delade meningar om, men i många fall blev det nog åtminstone bättre för deras barn.

Det vittnar den första wallraffaren Ester Blenda Nordström om i sin bok Amerikanskt (1923). Ungefär sjuttio år efter att Utvandrarna utspelar sig åker den unga författaren över samma hav för att beskriva hur svensk-amerikanerna har det. Det är enklare att tjäna mer pengar än hemma, konstaterar hon, och unga damer är mer fria att klä sig, tjäna pengar och styra sina egna liv än i Sverige. Men hon vittnar även om det mellanförskap som de svenskamerikaner hon träffar i början av 1920-talet lever i, något många som invandrat till Sverige pratar om i dag. Man är varken svensk eller amerikan fullt ut, alltid någonting däremellan.

Så har det också varit för många amerikaner fram till nu. Även om man är en stolt amerikan är man också medveten om sina europeiska rötter, och känner ett naturligt intresse för den så kallade “Gamla världen”. Åtminstone fram till vicepresidenten JD Vance höll sitt nu välkända tal i München förra året, där synen på den gemensamma historien tycktes som bortblåst. Tvära kast mellan Biden-administrationen och Trump-administrationen visade på den nya syn på nationalitet som tycks blåsa över västvärlden. Det känns igen från den svenska invandringsdebatten. Från “Öppna era hjärtan”- debatten under 2010-talet, till helomvändningen de efterföljande 10 åren.

Men på samma gång som regeringen skryter som ökningen i återvandringsgrad, höjs allt fler röster för en mer inkluderande invandringspolitik. Under 2026 har borgerlighetens eget förlag, Timbro förlag, släppt både “Invandrarna som byggde Sverige” av Anders Johnson och “Utvisad” av Fredrik Kopsch. Två böcker som båda belyser vikten av invadring och hur mycket förändrade regler kan påverka riktiga människors liv.

Människor har alltid emigrerat till nya platser. Färre bor kvar på släktgården, i byn eller till och med i landet som man kommer ifrån. Man flyttar till en ny plats och skapar sitt hem där. Det finns en rad problematiska delar av hur den svenska invandringen och integrationen skötts. Den politik som nu genomförs är på många sätt både behövlig och på tiden, men i den omställning som sker riskerar politiken att missa den mest mänskliga drivkraften: människor vill skapa en bättre framtid. Precis som Karl Oskar och Kristina, och de svensk-amerikaner Ester Blenda Nordström mötte, lever dagens människor i skärningspunkten mellan politiska beslut och personliga drömmar. Om trenden håller i sig kommer framtidens historieskrivning inte bara handla om dem som kom och gick, utan om varför Sverige återigen blev den plats man lämnade.

Johanna Trapp är viceordförande emerita och medlem i Svensk Linjes redaktion

En dag under tiden jag arbetade med den här texten gick jag, som man gör, och tittade på gamla biblar på second hand. En liten bunden röd volym med gulnade sidor innehållandes Nya Testamentet plus Psaltaren fick för tjugo kronor följa med hem. I den fanns, som det så ofta gör, förutom upplysningar om den gamla ägarens namn och konfirmation på försättsbladet även diverse lappar instuckna. På en av dem beskrivs den förlust jag har gått och funderat på och försökt formulera för mig själv:

“I avsevärda grupper av vårt folk har brukat av Bibeln praktiskt taget upphört. Aldrig har Bibeln varit så tillgänglig för alla som nu, men säkert aldrig har heller förtrogenheten med dess innehåll varit mer osäker.”

Det enda förslag till datering som lappen erbjuder är 1939 skrivet i marginalen, något innan volymens tidigare ägare konfirmerades i en liten kyrka i Strängnäs stift den 31 maj år 1941. Tänk då hur illa ställt det är nu i vår tid, när Bibeln är än mer tillgänglig (bara att klicka in på bibeln.se eller knalla till närmaste second hand – Erikshjälpen ger ofta ut dem gratis) men de kunskaper om Bibeln som kan kallas allmängiltiga tunnats ut ännu mer.

Visst finns det delar av skriftens berättelser och bildspråk som fortfarande tillhör ett slags allmängods. De flesta har åtminstone ett löst grepp om att Moses delade havet, att David besegrade Goliat, att Jona svaldes av en val och att Jesus föddes i ett stall. Visst finns fortfarande bibelord som ringer en klocka för de flesta och bekanta fraser såsom “varde ljus”, “intet nytt under solen” eller “störst av allt är kärleken”.

Frågan är dock hur många som har ett grepp om vilka bibelböcker, olika ord, gestalter och berättelser är hämtade ur, och kring de långa linjerna, hur olika böcker hänger ihop såväl historiskt som teologiskt. Lika förvånad som jag hade blivit av att i ett samtal upptäcka att någon inte känner till uttåget ur Egypten, hade jag blivit av att kunna referera till den babyloniska exilen, guldkalven, syndabocken eller andra templets tid utan att förklara. Dummare är att behöva möta ateister som tar upp teodicéproblemet i försök att sätta troende på plats som om tanken på lidandets problem aldrig slagit dem, som om Jobs bok, ett stort antal psaltarpsalmer och självaste Jesus på korset inte brottades med lidandet och känslan av att Gud är likgiltig inför det, dold eller bortvänd.

När den tidigare svenskkyrkliga ärkebiskopen KG Hammar skriver i sitt förord till Pär Lagerkvists Barabbas att något har förändrats, så att det Lagerkvist skrev som agnostiker för en nutida läsare snarare lär uppfattas som kristet har han förmodligen rätt. Vissa nyanser förmår den lätt bibelanalfabeta samtidsmänniskan inte uppfatta.

Syftet med denna problemformulering är inte främst religiöst, även om undertecknad är en bekännande kristen. Det handlar om en vilja att förstå ett grundläggande stråk i den västerländska litteratur- och idéhistorien, som för en något tynande tillvaro men samtidigt blir mer relevant i en tid då vissa börjat kalla sig “kulturellt kristna”.

När jag i mitt vuxenlivs begynnelse studerade litteraturvetenskap i Stockholm fanns Bibeln visserligen med på litteraturlistan för den första delkursen i litteraturhistoria. Dock i ett något märkligt och skralt urval, bestående av dels de två skapelseberättelserna ur Genesis samt Höga visan. Visst är det texter som har litterära kvaliteter, men de utgör ensamma knappast mycket nog för att ge en vidare orientering i böckernas bok. Av kurslistor från grundkursen vid Lunds universitet, för jämförelse, framgår att man läser ett urval på 35 sidor, i Uppsala är omfånget något större – Första Moseboken, några psaltarpsalmer, återigen Höga Visan, samt Uppenbarelseboken.

Ingen förväntar sig att litteraturvetare ska bli fullfjädrade bibelvetare, men ett något rikare urval hade inte skadat, särskilt som Bibeln är en oumbärlig nyckel in i ett otaligt antal verk från Narnia till Processen. På SU förväntades man exempelvis läsa Brott och Straff i sin helhet, författad av Fjodor Dostojevskij som under sin fängelsevistelse i Sibirien ska ha haft tillgång till Nya Testamentet som enda bok.

Av äldre tiders studenter gick det sannolikt att förvänta sig grundläggande kunskaper i skriften. Att man skulle komplettera studierna i litteraturhistoria med egen bibelläsning brukade vara mer eller mindre underförstått på litteraturinstitutioner, mindre så för många nu aspirerande litteraturvetare. Att säga att Bibeln haft inflytande på västerländsk litteraturhistoria är en underdrift. Uppenbara exempel är giganter som Dante, Milton och Shakespeare, och Dickinson, Kazantzakis, Blake, Bulgakov, Tolkien und so weiter för en heltäckande lista låter sig inte skrivas.

Men det går djupare än så, ned i själva språket – lika stilbildande som King James Bible varit för engelskan har Gustav Vasas dito varit för svenskan, även om vi inte har egen inhemsk gruppering som menar att Biblia, Thet är All then Heliga Skrift på Swensko är gudomligt inspirerad i nivå med texten på originalspråk. (Just den språkliga kontinuiteten, hyfsat bevarad genom de statligt sanktionerade översättningar som bär kunganamn, är som parentes det som främst talar emot SOU:n mer känd som Bibel 2000, trots alla dess bibelvetenskapliga och stilistiska kvaliteter.)

Då det inte går att räkna med att den bibliska kunskapen sitter där den ska, skulle man kunna tänka sig att litteraturlistor skulle sättas för att kompensera för det. Den styvmoderliga behandlingen är dock begriplig, utifrån att det på sekulära universitet i ett sekulärt land kan upplevas som knepigt att föreskriva läsandet av en religiös urkund. Även om den förstås har en särställning i just den aktuella kontexten, i den västerländska kanon – ja rent av är den ursprungliga kanon.

Så får sekulariseringen en dubbel verkan, genom att som process gröpa ett hål ur bildningen och som idé hindra att det fylls igen. En annan tänkbar delförklaring är att litteraturlistor och uppfattningar om hur grundkurser ska bedrivas lätt går i arv, och när antalet undervisningstimmar gått ned över tid och gjort att det är svårare att hinna med samma innehåll även utan att börja peta in större partier ur Bibeln.

Riskerna med minskad bekantskap med Bibeln som text och dess tolkningshistoria, är förstås flera. En är att fundamentalister får ett absurt tolkningsföreträde, när enögd bokstavstro tas som intäkt för en högre grad av religiositet när allmänheten är mindre kunniga. Än mer allvarligt ur ett vetenskapligt perspektiv är att förståelsen för dess bidrag till såväl litteratur- som idéhistorien blir snedvriden eller missförstådd.

Bibelns bidrag till den västerländska civilisationen och dess tanketraditioner kokas ofta ned till tanken om att människan är skapad i Guds avbild, som i sin tur ligger till grund för tanken om alla människors lika värde och i förlängningen de mänskliga rättigheterna. Det är inte fel, men också långt ifrån hela berättelsen.

I boken Gud är ett verb skriver Ola Wikander, gammeltestamentlig exegetik vid Lunds universitet, om hur ett av Bibelns bidrag är synen på historien som kommer till uttryck i den. Skriften genomsyras av tanken att historien har ett rationellt mål och en mening. Det kallar Wikander för en filosofisk idé som är “bekant och inflytelserik och samtidigt alldeles avvikande” och “bra mycket märkligare och mer egenartad än vad vi kanske vanligtvis är medvetna om.” Det går sedan igen i Georg Wilhelm Friedrich Hegels idé om världsanden, vidare i Karl Marx historiematerialism, och mer nyligen i Francis Fukuyamas deklarerande av historiens slut, exemplifierar Wikander.

Därur härör sannolikt också en mer generell tro på Framsteget eller Upplysningen, och även Alexis de Tocquevilles syn på demokratin som ett oundvikligt resultat av Guds försyn och en historisk nödvändighet. Så även transhumanistisk historiesyn, soteriologi och eskatologi, där tekniken steg för steg fört människan ur hennes naturtillstånd, steg för steg mot en oundviklig AI-singularitet då mänskligheten bygger en gud av kretskort. Det västerländska tänkandet råkar gång på gång ta former som är, tja, bibliska.

För att förstå det räcker det alltså inte med antikens filosofi, som jämte det abrahamitiska arvet brukar pekas ut som ett av de två huvudsakliga trådarna som går genom den västerländska idéhistorien. Även det är en förenkling. Judendomen hade tidigt betydande hellenistiska inslag, se Filon av Alexandria. I delar av den tidiga kristenheten använde man tidigt en grekisk begreppsapparat för att formulera sin teologi vilket ledde till en språkförbistring som tidigt splittrade kyrkan, och Augustinus som är den utan tvekan viktigaste kyrkofadern för västkyrkan var förutom av Bibeln djupt influerad av nyplatonismen.

Men influenserna går längre tillbaka än så, och Wikander pekar ut att den gammaltestamentliga bibelbok som avviker från den framåtskridande historiesynen – Predikaren 1:4: “Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma” – är en av de mer sent tillkomna, från 300- eller 200-talet f.kr. då hellenismen redan var närvarande.

Det är alltså inte så lätt att göra ett rent snitt mellan filosofin och teologin, det grekiska kontra det abrahamitiska, och dess respektive påverkan på det västerländska tänkandet. De tvinnades tidigt samman. Även för den som helt saknar gudstro, utan bara vill framstå som beläst och bildad, finns all anledning att hörsamma den uppmaning som står som rubrik på lappen i den nötta röda boken jag hittade second hand: Tillbaka till Bibeln! Eller som Augustinus hade formulerat det: Tolle, lege.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är medlem i Svensk linjes redaktion

1876 förbjöds det ukrainska språket i alla officiella sammanhang. Det var inget nytt under solen. I det ryska imperiet betraktades ukrainska som en lantlig dialekt som talades av de underliga lillryssarna i rikets sydvästra hörn. Det var inget som lämpade sig för administrationen, än mindre för teater och litteratur. Den nedlåtande ryska positionen har dock alltid varit sårbar – den har aldrig kunnat hantera det faktum att det finns ukrainsk kultur.

Taras Sjevtjenko föddes som livegen träl 1814, och hans livsöde kom att visa hur lätt det var att sticka hål i den uppblåsta ballong som utgjorde ryskt självförtroende. Som ung köptes han fri av en konstnär som identifierade den unge Taras stora talang för måleri. Det är dock inte målningarna som Sjevtjenko är känd för i dag, utan för de dikter som han började publicera kort efter att han fick sin frihet.

Debutboken, diktsamlingen Kobzar, gavs ut 1840 och fick sitt namn efter de traditionella blinda barder som spelade på kobza-lutor och sjöng visor av diverse slag på den ukrainska landsbygden. Dikterna i Kobzar handlar om distinkta ukrainska teman som zaporogkossakernas ärorika historia, flickan Kateryna som blir förförd, befruktad och förskjuten av en rysk soldat samt romantiska ballader som lånar friskt från gammal folktro. Den första utgåvan sålde slut omedelbart och verket kom att både vara centralt för den nationella ukrainska identiteten och för att standardisera det ukrainska skriftspråket.

Sjevtjenkos liv kom att ta en tragisk vändning efter att han i den satiriska dikten Son (Drömmen, 1844) målande beskrev det ryska förtrycket av ukrainare. Medveten om att formuleringarna aldrig skulle tolereras av imperiets censur spreds dikten i lönndom genom handskrivna kopior, bland annat till medlemmarna i ett hemligt nationalistiskt ukrainskt brödraskap.

Tsarens hemliga polis kom dock över ett exemplar i början av 1847. Nikolaj I läste dikten personligen och sägs ha skrattat gott åt Sjevtjenkos beskrivningar av honom själv. Hans humör skiftade dock när han läst de hånfulla formuleringarna om hans hustrus utseende. Sjevtjenko dömdes till det överlägset hårdaste straffet av alla i brödraskapet, exil som tvångskommenderad fotsoldat i en avlägsen straffbataljon i Uralbergen. Tsaren adderade ett grymt specialanpassat straff för Sjevtjenko som förbjöds att någonsin mer skriva eller måla.

Han lyckades dock att fortsätta skriva, mot tsarens vilja. Tiden i den militära exilen blev paradoxalt nog en av hans mest produktiva perioder som poet, även om poesin skapades med livet som insats. Trots att Sjevtjenko var under ständig bevakning lyckades han då och då komma över papperslappar. Dessa vek han till pyttesmå häften i vilka han nedtecknade sina dikter med mikroskopisk handstil. Vid inspektioner gömde han skrifterna i sina soldatstövlar, vilket gav dem samlingsnamnet Stövelskaftsböckerna. Dikterna som skrevs under exilen är i många fall nostalgiska skildringar av Sjevtjenkos uppväxt på den ukrainska landsbygden.

Sjevtjenko fick bara återse sitt älskade Ukraina under några veckor 1859 efter sin tolv år långa exil, innan han återigen blev arresterad och skickad till imperiets huvudstad under strikt övervakning. Taras Sjevtjenko dog den tionde mars 1861 i St Petersburg, han blev bara 47 år. 15 år senare förbjöds ukrainska helt i officiella sammanhang.

Men på 1920-talet hände plötsligt något. Tsarregimen hade fallit och inbördeskriget var över. Kommunisterna hade cementerat sin makt, så även över Ukraina. Lenin såg under denna period stora faror med den ryska dominansen av Sovjetunionen. Han befarade nationalistiska uppror, något som redan hade skett under tsardömets sammanbrott. För att minska slitningarna inleddes en politik under namnet korenizatsija (inhemsk anpassning), en proaktiv avkolonisering och ett skapande av nationella kommunistiska rörelser.

Nu skedde plötsligt en aktiv ukrainisering. Det startades skolor och universitet på ukrainska, och det nationella språket blev del av den statliga administrationen. Kommunistpartiet uppmuntrade kulturutövare att publicera litteratur, spela teater och visa film på ukrainska.

Framgången behövde man inte vänta på. Den ukrainska filmen var under 1920-talet den ledande i hela Sovjetunionen. Ukrainska filmer var mer populära i den ryska sovjetrepubliken än tvärtom.

En egen litteraturscen etablerades snabbt och kom snart, genom medvetna val, att skilja sig helt från den ryska. Skribenten Mykola Khvyljovyh myntade mottot ”Bort från Moskva”, ett politiskt uttalande som slog fast att den ukrainska traditionen var en egen, likvärdig med andra europeiska. Det blev än tydligare genom litteraturforskaren Mykola Zerovs arbete med att etablera universitetskurser i ukrainsk litteratur som visade på ett omfattande kulturarv, som systematiskt hade förtryckts av tsarregimen. Zerov kompletterade Khvyljovyhs motto med sin egen paroll ”Till källorna”.

Ett av de mest spännande verk som skrevs under perioden är Valerian Pidmohylnyjs roman Staden (1928) som utspelar sig mitt under ukrainiseringen. Huvudfiguren, Stepan Radchenko, är likt författaren Pidmohylnyj en ung man som flyttat in till metropolen Kyiv från en avlägsen lantlig by. Stepan är en hängiven kommunist och planerar inledningsvis att studera till ingenjör för att sedan resa hem och modernisera sin by, men stadslivet leder honom in på andra vägar.

Han lyckas ta sig igenom en byråkratisk mardröm genom att stå i långa köer och skriva prov efter prov dagarna i ända för att till slut antas vid en skola som i berättelsen enbart går under namnet Institutet och erhålla ett mindre stipendium. Han konfronteras med sovjetiska handläggare och får lära sig den hårda vägen att ”ordning är behagligt enbart när du frivilligt tillämpar den på dig själv, men helt och hållet obehagligt när någon annan tillämpar den på dig”. Senare i boken blir Stepans försök att hitta ”ett riktigt rum”, alltså en acceptabel bostad i det hyresreglerade Kyiv, en följetong över flera kapitel som lika gärna kunna utspela sig i Stockholm 2026. Men staden ger honom inte bara huvudvärk. Han möts också av en kokande kulturmiljö. Snart är han indragen och förvandlas successivt till en författare – en ukrainsk författare.

Allt möjliggörs av ukrainiseringen. Till följd av den kan Stepan, som en av de första någonsin, tjäna pengar på att skriva noveller, främst om sina äventyr under inbördeskriget. Han extraknäcker med att lära ut ukrainska till fabriksarbetare och sedermera blir han redaktör för en ansedd kulturtidskrift. I stället för att återvända till byn förkastar han sitt ursprung på den ukrainska stäppen och förvandlas till en kultiverad stadsbo. Staden beskriver en kulturmiljö som aldrig tidigare tillåtits finnas i Ukraina, och som snart skulle raderas.

Tyvärr hann det korta fönstret av korenizatsija slå igen innan Pidmohylnyjs nästa roman var färdigställd. I takt med att Stalin cementerade sin makt under 1920-talets slut kom den ukrainska kulturen att återigen förskjutas från scenen. Snart följde Holodomor, svältkatastrofen som Stalinregimen lät skapa i Ukraina samtidigt som Sovjetunionen exporterade miljontals ton med spannmål. 1932–33 dog uppemot fem miljoner ukrainare, urskillningslöst mördade genom hunger.

Mykola Khvyljovyh var en av de som reste ut på landsbygden för att själv granska kommunistpartiets anklagelser om att bönderna gömde spannmål. Han möttes av ett fullskaligt folkmord och telegraferade i panik till den ukrainska sovjetrepublikens huvudstad Kharkiv: ”Byarna dör. Omedelbar hjälp behövs.” Svaret han fick innehöll fyra ord av destillerad ondska: ”Allt går enligt plan”.

Den svält som främst drabbade landsbygdsbefolkningen parades med ett strategiskt utraderande av den ukrainska kultureliten och en nyimperialistisk russifiering. En efter en arresterades diktare, författare och filmskapare. Kort efter att ha gjort sina observationer på landsbygden förstod Khvyljovyh vilket öde som väntade honom och avfyrade en kula genom sin tinning. Pidmohylnyj arresterades 1934. Tre år senare var han död, avrättad i det karelska skogspartiet Sandarmokh tillsammans med Mykola Zerov och många andra kulturpersonligheter som i efterhand kommit att kallas för den avrättade renässansen.

Deras brott var inte att de ägnat sig åt subversiva aktiviteter eller kritiserat den marxistiska ideologin. Många av de ledande ukrainska kulturpersonligheterna var uttalade kommunister. Deras brott var att de skapade kultur på ukrainska, samma som Taras Sjevtjenko. Kontinuiteten var därmed återställd.

Förnekandet av en ukrainsk nationell identitet är nämligen en konstant genom den ryska historien. För dem är den levande ukrainska kulturen en provokation. På 1920-talet ville inte den ryska författaren Maksim Gorkij låta översätta sina böcker till ukrainska. Han ansåg att det vore att förminska det ryska språket att översätta till en ”dialekt”.

Gorkijs tankar ekar i dag i Putins uttalanden. I texten Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet (2021) skriver Vladimir Putin att Ukraina och Rysslands ”andliga, mänskliga och civilisatoriska band har formats under århundraden och har sitt ursprung i samma källor, de har härdats av gemensamma prövningar, framgångar och segrar. Vårt släktskap har överförts från generation till generation. Den finns i hjärtan och i minnet hos människor som lever i dagens Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljontals av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Khvyljovyhs rörelse ”Bort från Moskva” hotar Gorkijs och Putins världsbild i grunden. De ser en rysk identitet som riskerar att klyvas itu. Än värre är projekt som Zerovs. Genom den enkla metoden att gå ”Till källorna” visade han att det inte finns något att klyva. Den enhetlighet som Putin talar om har aldrig funnits.

På 1930-talet var straffet för ukrainare som utvecklade, utövade eller undersökte sin egen kultur tydligt: döden. Den ryska regimen försöker åstadkomma samma sak i dag. Sedan Sovjetunionens fall har Ukraina upplevt en andra renässans. Den här gången har den inte avrättats, även om Putin gör allt han kan. Måtte han inte lyckas.

Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion

Skrifter kan lämna avtryck på olika sätt. Vissa genom spridning och förundran, andra genom avsky och en plötslig frånvaro. Det sovande folket (1993) av Fredrik Reinfeldt tillhör den senare kategorin. Skriften har med åren kommit att inta en närmast mytisk position i modern svensk politisk litteraturhistoria. Inte trots, utan kanske just tack vare sitt omstridda eftermäle.

Boken släpptes under brinnande finanskris och en tid präglad av stora budgetunderskott. Reinfeldt hade två år tidigare trätt in i rollen som riksdagsledamot och var nybliven ordförande för Moderata ungdomsförbundet efter falangstiden i Lycksele 1992. Verket utgör en form av radikal stridsskrift, en blandning av dystopisk fiktion, politiskt program och moraliska reflektioner. Kontroversiella citat som ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” kom att gravera sig fast i offentligheten.

Boken inleds i en dystopisk värld där allt fler faller offer för 2000-talets värsta epidemi – välfärdsdöden – fullt jämförbar med pest, smittkoppor och AIDS. Medborgarna i denna framtid lever i total passivitet, ligger i bekväma och sängliknande fåtöljer, styrda av staten, med en universalfjärrkontroll som blivit en naturlig del av den mänskliga anatomin. Reinfeldt kallar dem sovhjärnor.

Men förutom de sovande finns de vakna medborgarna. Dessa representerar författarens idealbild av en medborgare. Personer som vaknar före väckarklockan, tränar, äter nyttigt, källsorterar, hjälper gamla damer över gatan och tackar nej till bruk av narkotika.

För att väcka sovhjärnorna förespråkar Reinfeldt att den offentliga sektorn måste avmonopoliseras och släppa in mer marknadskrafter, en ifrågasatt åsikt 1993, men som helt skulle överskuggas av bokens mest kontroversiella förslag: att inget offentligt stöd utöver svältgränsen bör skattefinansieras.

Bokens huvudtes är därmed enkel: att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion” som genom bidrag och omhändertagande har hjärntvättat folket till passivitet och tagit bort den enskildes initiativkraft.

Skriften skapade stor debatt redan på 1990-talet. I tv sattes den unge Reinfeldt för att försvara sina tankar mot hårda angrepp. En motdebattör kallade till och med skriften för ”högerextremistisk, kapitalistisk smörja” – ett omdöme som vittnar om hur boken ideologiskt utmanade folkhemsidealet.

I ljuset av statsministertiden fick Det sovande folket legendarisk status. I takt med att Reinfeldt närmade sig regeringsmakten i Rosenbad blev skriften allt svårare att få tag på. Den försvann plötsligt från butiks- och bibliotekshyllor. Söker man i dag efter boken i Uppsala universitets bibliotekstjänst möts man av det något kryptiska meddelandet: ”Inte tillgänglig. 0 på hyllan av 1 exemplar.” Ett bevis på skriftens mytomspunna aura som författaren inte kunnat sopa under mattan. Boken fortsatte dock att utgöra en referenspunkt på olika kultur- och ledarsidor.

Verket förblev en ständig skugga över Reinfeldt, ibland som bevismaterial för hans ideologiska övertygelse, ibland som verktyg i motståndarnas kritik. I sitt inledningstal på Socialdemokraternas kongress 2009 rekommenderade dåvarande partiordförande Mona Sahlin till läsning av boken. Inte som inspiration, utan som ett medel för att förstå den borgerliga ideologin.

Kritiken var så stor att Reinfeldt under perioder förnekade sitt författande av skriften. Senare gömde han sig bakom skämskudden och tog avstånd från delar av innehållet. Han avfärdade boken som en ”ungdomssynd” och markerade därmed att han gått vidare från den ungdomliga polemiken. Den uppmärksamme noterar dock att Reinfeldt faktiskt var närmare trettio vid utgivningen.

Med skriftens märkliga berättargrepp, och en stor dos av nyliberal och ungkonservativ entusiasm, sätter Reinfeldt ord på sin uppfattning att välfärdsstaten inte bara är ekonomiskt betungande, utan en existentiell fälla för den enskilda människan. Han varnade för en inlärd hjälplöshet där medborgarna slutat ta ansvar för sina egna liv. Men bortom de polemiska beskrivningarna av välfärdsdöden fanns en varning som i dag ekar med förnyad styrka: risken för generationsövervältrade kostnader.

Ett av skriftens centrala teman är Reinfeldts kritik av välfärdsstatens systemlöften över generationer. Ett system av statliga löften som om de inte finansieras direkt, innebär intecknandet av framtida generationers skapade resurser. För varje år som går blir dessa problem allt tydligare. Efter närmare ett sekel av allt mer utbyggda välfärdssystem ser det ut som om kontinuiteten kommer tvingas att brytas.

Reinfeldts idéer om statligt subventionerad passivitet är fortfarande kvar i politiken, och på flera områden har han fått rätt i sina varningar av generationsövervältrade kostnader. I dag lever unga i en verklighet där en prekär känsla av att vara född i fel generation slår allt fler i ansiktet. Man lever med känslan att systemet som påstås ska gynna alla, i själva verket inte gynnar dem. Dagens välfärdsystem och dess kostnader, har istället utvecklats till ett system som de yngre inte får samma chans att ta del av, samtidigt som det är dem som i framtiden ska stå för notan.

Ett exempel på detta är pensionssystemet, något som allt fler yngre känner oro över. I dag skulle det lika gärna kunna kallas pensionsorättvissystemet. Ett system där unga tvingas betala in för att direkt gynna de äldre, trots att de själva, på grund av den demografiska utvecklingen, inte kan förvänta sig motsvarande pensionssummor i framtiden. I januari 2026 förändrades också riktåldern för pensionen till 70 år, och mycket tyder på att denna siffra endast kommer stiga. Samtidigt kan de unga förvänta sig att deras pension kan sjunka till så lågt som 40 procent av slutlönen, jämfört med dagens pensioner som ligger runt 65-70 procent.

En annan verklighet de unga möter är bostadsmarknaden, som upplevs som riggad till de äldres fördel. En verklighet där vissa bostäder känns reserverade för enskilda åldersgrupper om man inte sitter på tillräckligt mycket kapital att investera i en bostadsrätt, eller åtminstone få hjälp att göra det. Samtidigt har politiken som drivits, med regleringar och subventionerade lån, och den generation som köpte bostad billigt, hindrat de yngre från att kunna göra samma sak.

Men att som ung lyfta dessa synpunkter är inte lätt. De som i dag vågar ta bladet från mun och peka på de riggade system blir lätt avvisade och anklagas för ålderspopulism. Men de riktiga utövarna av denna ålderspopulism är inte de som påpekar systembristerna – det är de politiska partierna som tävlar om att gynna den köpstarka äldre generationen på de yngres bekostnad.

Våra gemensamma system är dock inte det enda problemet vi unga har. I en orolig omvärld med hot om krig, klimatförändringar, inskränkningar i demokratiska institutioner, utvecklingen av AI och andra existentiella hot, måste vi yngre axla ett ansvar inför vår egen framtid som ingen annan generation har behövt göra. Hur kommer framtiden att se ut? Kommer jag hinna leva till min pension? Kommer min utbildning att bli värdelös och tas över av AI? Dessa frågor lever ständigt i oss ungas bakhuvuden. Med detta i hänsyn är det inte konstigt att allt fler unga ser negativt på sin framtid.

Frågan som därmed måste ställas är: hur ska vi unga känna tilltro till något, när inte ens systemet som sägs gynna alla inte gör det?

Det Reinfeldt efterlyser med sin skrift är ett medborgarskap präglat av självständighet, eget ansvar, kunskap, egna normer och medmänsklig omtanke. Det är något som vi kan bära med oss. Vad det dock innebär i dag, särskilt när det gäller självständighet och eget ansvar, är inte att frigöra sig från det offentligas tyglar, utan att klara sig själv från ett system som vänt ryggen åt en – och det redan från start.

Reinfeldts tanke var att egenskaper som dessa skulle väcka de sovande genom att den politiska sektorn tagit ett steg tillbaka. Som en sann borgare stod han på individens sida mot systemet. Men när texten läses med dagens glasögon framträder en annan bild. Hela folket har inte somnat in, men det tycks finnas en del som faktiskt har gjort det – och det är de som blundar för de ungas problem. För hos den yngre generationen finns en frustration över att verka i ett system där exempelvis turordningsregler på arbetsmarknaden och en låst bostadsmarknad gör att ”vem som jobbat längst” alltid väger tyngre än ”vem som jobbar hårdast”.

Det sovande folket kan läsas både som en produkt av sin tid och som en tidig varning för en borgerlig kritik av välfärdsstatens ohållbarhet. Mycket av skriftens retorik är överdrivet polemisk med absurda bilder av apatiska medborgare som genom välfärdssystemet döms till döden. Men samtidigt rymmer boken ett embryo till flera argument som får allt större relevans i den ekonomisk-politiska debatten.

Frågor om systemlöften, demografiska förändringar och de gemensamma åtagandes långsiktiga finansiering är på agendan i dag. Det som dock skiljer 1990-talet från 2020-talet är tonläget. 1990-talets polemik talade om ett moraliskt förfall och medborgerlig passivitet. I dag formuleras kritiken i termer av budgetbalans, försörjningskvoter och generationsrättvisa.

Välfärdsstaten har alltså inte lett till den totala passivitet som Reinfeldt målade upp, men hans varning om framtida, intecknade resurser har i dag fått en ny relevans. Beteckningen sovhjärnor kan istället tillskrivas förvaltarna av systemet som ständigt tvingar de unga till passivitet. Frågan som återstår är om systemet kan genomgå de drastiska förändringar som tycks krävas, innan allt trillar ihop. För ska det verkligen vara nödvändigt för att den generation som missgynnat den yngre ska vakna på allvar?

Max Bundell är ledamot i Geijerskas studentföreningens styrelse

Historiskt har Kina varit ett samhälle där lärdom och formell skolning tillskrivits osedvanligt hög social och politisk betydelse. Det klassiska ämbetsmannasystemet, som befolkades av de mandariner som blivit sinnebilden för den lärda förvaltningen, byggde på idén om att staten skulle bemannas genom meriter. De mytomspunna och utmanande ämbetsmannaproven (科舉) var ett sätt att avancera socialt och få inflytande. En kandidat kunde räkna med att behöva sitta upp till tre dagar i en trång cell, där proven genomfördes. Kandidaten skrev, åt och sov i cellen. Provsvaren rättades också anonymt.

Dessa lärda mandariner befolkade Kinas stadsförvaltning fram till 1905 då provet avskaffades. De skulle också successivt försvinna som statsbärande elit i samband med de inbördeskrig som följde, och som slutligen vanns av Mao Zedong 1949. Hans radikala masskampanjer, inte minst i form av kulturrevolutionen, skapade i stället en hel generation av kineser som i många fall missat större delen av ett decennium av sin ungdoms skolgång. Det är till stor del denna generation som styr Kina i dag.

Kinas högste ledare Xi Jinping är ett typexempel på denna “förlorade” generation. Han föddes 1953 i Peking som son till Xi Zhongxun, chef för kommunistpartiets centrala propagandadepartement. I egenskap av att vara son till en högt uppsatt partifunktionär och revolutionär föddes han in i en värld av privilegier som oftast bara var förbehållna den “röda adeln”. Inte minst med tillgång till landets bästa skolor.

När Xi Jinping var tolv år skedde dock något som skulle förändra hans liv i grunden. Hans far föll i onåd hos Mao och degraderades till biträdande chef på en traktorfabrik i Luoyang. Dock tilläts resten av familjen att för tillfället stanna i Peking.

När kulturrevolutionen bröt ut 1966 hade Xi Jinping hunnit fylla 13 år. Han var dock utestängd från den rödgardistiska studentrörelsen som, med Maos beskydd och gunst, trakasserade och attackerade ideologiska motståndare (inte minst sina egna lärare). Rödgardisterna stängde också samma år den elitskolan som Xi Jinping gick på och där de flesta studenterna var barn till höga partifunktionärer. Till följd av att Xis far var stämplad som revolutionsförrädare trakasserades familjen också så svårt att en av Xis systrar enligt officiell historieskrivning “förföljdes till döds”. Historiker menar att det är troligt att hon tog sitt eget liv, något som inte var helt ovanligt bland rödgardisternas måltavlor.

1968 fängslades slutligen Xis far och det lilla skydd och få privilegier som familjen fortfarande åtnjöt försvann. Xi skickades året därpå ut på landsbygden som en del av Maos masskampanj “Ut på landsbygden” – som en av 17 miljoner ungdomar. Han skulle komma att tillbringa de nästkommande sju åren boende i en grotta i byn Liangjiahe. En av hans rumskamrater från denna tid (från 15 till 22 års ålder) har berättat att Xi bara läste propagandaskriften “Maos lilla röda” och statliga nyheter. Föga annat fanns att tillgå.

Trots detta bereddes Xi plats på prestigefulla Tsinghua universitet efter sina år i exil , där han läste kemiteknik åren 1975 till 1979. Detta sedan universiteten åter öppnats efter att bara ha bedrivit sporadisk undervisning under nästan ett decennium. Sju år med enbart Maos lilla röda får dock ändå sägas vara långt ifrån en ideal förberedelse för högre studier. Dock är det främst Xis senare akademiska meriter som ibland väcker frågor. Att han på pappret även har en doktorsexamen i marxistisk teori, som han tagit vid sidan av sin stigande partikarriär, är föga ifrågasatt – men däremot hur mycket eget arbete han faktiskt lagt ner på att förvärva den.

Ett annat exempel på hur dagens generation av kinesiska ledare fått sin utbildning avbruten finner vi i Li Keqiang, Kinas premiärminister 2013–2023 (då han plötsligt dog vid 68 års ålder). Född 1955 fick även han sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen efter att han tagit gymnasieexamen. 1974 skickades han ut på landsbygden och fick leva flera år i ett jordbrukskollektiv, innan han 1978 kunde fortsätta sin utbildning på Pekings universitetet när gaokao-provet (高考) återinfördes. En kinesisk version av högskoleprovet som skrivs en gång per år.

Ytterligare ett exempel på hur dagens kinesiska toppskikt fått sin utbildning avbruten finner vi i Wang Yi, Kinas nuvarande utrikesminister och en av regimens mest centrala utrikespolitiska aktörer. Wang föddes 1953 i Peking och tillhör därmed samma kohort som Xi Jinping. Liksom så många andra jämnåriga blev han utskickad på landsbygden och kom att tillbringa åtta år på en gård i nordöstra Kina. Han kunde återvända till en mer formell utbildningsbana först mot slutet av 1970-talet, då han började läsa japanska i Peking.

Nedan följer ett axplock av ytterligare personer i landets nuvarande absoluta toppskikt som fått sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen: Zhao Leji, ordförande i Nationella folkkongressens ständiga utskott (Kinas riksdag) och ledamot av den stående politbyrån. Cai Qi, förstesekreterare i kommunistpartiets sekretariat och ledamot av den stående politbyrån. Li Xi, sekreterare i Centrala disciplininspektionskommissionen (partiets antikorruptionsorgan) och ledamot av den stående politbyrån. Han Zheng, Kinas vicepresident (vice statschef), tidigare ledamot av den stående politbyrån. He Lifeng, vice premiärminister med ansvar för centrala delar av den ekonomiska politiken.

Av de sju medlemmarna i kommunistpartiets nuvarande stående politbyrå har fyra varit utskickade på landsbygden under Kulturrevolutionen. Denna upplevelse och ofrivilliga avbrott i studierna präglar således många ur den ålderskohort som i dagsläget styr Kina. En generation som fått kompensera formell skolgång genom nätverk, praktik och partiinterna utbildningsspår.

Det är föga förvånande att Xi Jinping ofta beskrivs som en ledare som är besatt av stabilitet, efter att under stora delar av sin ungdom varit utsatt för radikala ideologiska experiment. Dagens Kina representerar på så sätt en återgång till det historiska Kina – som fäster stor vikt vid formell utbildning. Just det som många av landets nuvarande makthavare förvägrades av Mao.

Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion

”Lamporna slocknar över hela Europa”, konstaterade den brittiska utrikesministern Sir Edward Grey vid Storbritanniens inträde i första världskriget, ”vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”. Orden är välciterade, men de tål att användas igen, inte minst i dag. Bara att lamporna i dag verkar släckas över hela jorden, och att vi i Europa, tack och lov, står tämligen enade. Samtidigt blir vi ifrånsprungna. Kontinenten som format jordklotet de senaste trehundra åren, har i dag hamnat på efterkälken.

Ena halvan av 2025 års – så kallade – Nobelpris i ekonomi gick till Joel Mokyr, ekonomisk historiker vid Northwestern University. Han har i sin forskning visat varför den ekonomiska utvecklingen tog fart just i Europa. Hur vår Asiens lilla svulst till kontinent kunde dominera världen. Svaret finner han i upplysningen.

I sin bok A Culture of Growth (2016) redogör Mokyr för hur Europa kom att se hur vetenskapen kunde möjliggöra utveckling. Kombinerat med en intellektuell öppenhet för förändring, ett nytt vetenskapligt tänkande, i synnerhet det hos Isaac Newton och Francis Bacon, och med en värld som blivit allt mindre, tack vare tryckpressen och global sjöfart, satte den industriella utvecklingen snart fart. Öppenheten är alltså grundläggande. Samma tes driver Johan Norberg i sin senaste bok Civilisationens topp (2025). Att med intellektuell öppenhet följer ekonomisk, vetenskaplig och kulturell utveckling.

Dessa förändringar kom att ge effekt. Den värld vi lever i i dag är ofrånkomligen europeisk, oavsett om du kommer från Strasbourg eller Karachi. Att lista inflytandet vore omöjligt – det är så stort.

På bara några hundra år kom kontinenten, som endast utgör åtta procent av jordens yta, att kontrollera 80 procent av den. Historiens två mäktigaste imperium, Kina och Indien, kuvades av ett folk från en liten ögrupp utanför Frankrike. Samma nation satte stopp för den globala slavhandeln. Tillsammans styrde europeiska nationer i praktiken över hela Amerika och Afrika, majoriteten av Asien, och kontrollerade det globala handels- och informationsflödet. En förkrossande majoritet av alla innovationer inom vetenskap och kultur de senaste 500 åren står Europa också bakom. Men den utvecklingen har börjat avstanna. Vi har blivit mindre innovativa.

Visserligen använde européerna sig av tvivelaktiga metoder för att cementera sitt världsherravälde. De ryggade inte tillbaka för krig, slaveri och diktatur. Samtidigt kan man inte ifrågasätta det inflytande Europa hade, och fortfarande har. Men de senaste hundra åren har världen dominerats av en annan makt: USA. I praktiken har det inte gjort någon skillnad, ty landet bygger på ett europeiskt tankegods, och har spridit det ut i världen. Fram tills nu.

Som världspolis har USA tidvis tummat på internationella spelregler, men man har alltid konstruerat svepskäl för att framstå som att man följer folkrätten. Idag bryter man aktivt, närmast med en stolthet, mot den. För det nya USA står folkrätten i vägen för amerikansk makt. Kvar står Europa.

De århundradena när Europa var planetens avgörande spelare är i dag över. Inflytandet är brutet.

För nu är världsläget ett annat. Världspolitiken bestäms över våra europeiska huvuden. När detta århundradets mest avgörande europeiska konflikt – kriget i Ukraina – ska avgöras, sitter inte ens europeiska företrädare vid förhandlingsbordet. Det bordet verkar tvärtom befinna sig antingen i Florida, eller i den gulfstat som för närvarande är Donald Trumps favorit. Europa får stå vid sidan av och vid varje global händelse fylls mitt flöde av en fikande Anthony Bourdain – symbolen för ett Europa som verkar ha tagit siesta. Europa, genom den europeiska unionen, måste göra sig relevant igen.

Anledningarna till den europeiska unionens uppkomst är flertalet. Många har också varit involverade i processen. För Robert Schuman var det viktigaste att kombinera det franska stålet och kolet med det tyska, det skulle enligt honom förhindra framtida krig. För Réne Pleven var det avgörande att det bildades en gemensam europeisk armé. Det senare förverkligades aldrig. Amerikanerna hade sin egen syn på unionens bildande. För dem var det viktigast att Europa åter kunde bygga upp en ekonomi för att konkurrera med Sovjet. I dag är det emellertid USA och Kina vi har fallit bakom ekonomiskt.

Den europeiska nedgången har inte kommit av en stor katastrof eller civilisatorisk kollaps. I stället har den kommit genom tusentals hinder, lagar och regleringar. Grandiosa idéer, som en federation eller en europeisk armé, är frågor som åter måste diskuteras, men det är också processer som kräver arbete och tid. Här och nu finns det i stället många mindre reformer att implementera.

Grunden inom det europeiska samarbetet är den inre marknaden och dess fria rörlighet. I teorin ska varor, kapital, personer och tjänster kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna. Så är det inte i praktiken. En stor diskrepans existerar mellan medlemsstaternas olika lagar och regleringar, samt i implementeringen av EUs direktiv. Inom många sektorer innebär regelbördan kostnader flera gånger högre än Trumps olika tullsatser.

Ökad konkurrenskraft brukar vara europeiska ledares medicin när frågan om Europas bristande tillväxt kommer upp. ”Europa måste stärka sin konkurrenskraft”. Ordet har fått en sådan spridning att ingen längre vet vad det innebär. Och inte kommer det med så mycket förändring heller. Snart två år efter att Draghi- och Lettarapporterna presenterades, har inte mycket hänt. Parlamentet och kommissionen stoltserar med att man avskaffar regleringar, men trots det tillkommer fortfarande fler lagar än de hinner göra av med.

För Friedrich Hayek, som själv skisserade på ett europeiskt samarbete på 30-talet, var det viktigt att administrationen inte blev för stor, ty då skulle protektionismen mellan medlemsstaterna återuppstå. Vi riskerar att hamna där i dag. En genomgripande harmonisering av regleringarna är nödvändig. Vidare krävs stora förändringar i unionens beslutsprocess. Mer makt bör flyttas till det folkvalda parlamentet, och färre beslut tas med enhällighet. Främst inom utrikes- och säkerhetspolitiken, där den mesta makten fortfarande ligger hos medlemsstaterna. Detta för att säkra det demokratiska stödet i en tid av växande populism, samt uppnå ett mer effektivt beslutsfattande.

Samtidigt får ett fördjupat europeiskt samarbete inte innebära en övercentralisering. Det grundläggande projektet måste fortsatt ligga i en gemensam utrikespolitik och en fullständig inre marknad. Annars riskerar utvecklingen fortsatt stävjas.

I sin essä Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi (1983) skriver den tjeckisk-franske författaren Milan Kundera bland annat om skillnaden mellan Europa och Ryssland. Medan Europa är en pluralistisk arena av små och stora stater, har Ryssland alltid varit ett centralstyrt totalitärt imperium, där oliktänkande och öppenhet kvästs. Som Mokyr och Norberg visat är det inte så konstigt att den industriella revolutionen inte började i St Petersburg. Mokyr gör dessutom liknelsen till Kina. Mittens rike har historiskt varit jordens främsta makt, ofta mer teknologiskt utvecklat än Europa. Men den industriella revolutionen uppstod inte där, för att centralstaten där enligt Mokyr motverkade oliktänkande.

Ett stärkt EU ska inte stå i vägen för pluralismen. Tvärtom ska unionen främja den. Unionens officiella motto är trots allt In varietate concordia, förenade i mångfalden. Endast genom vidare centralisering kan pluralismen flöda. Små stadsstater och furstendömen är utspelade – nationalstaten likaså – i en globaliserad värld där aktörerna är stater på hundratals miljoner eller miljarder människor. Europa måste kunna tala som enad röst utåt, samtidigt som den inre marknaden är förutsättningen för en sprudlande pluralism. Om inte idéer fritt kan utvecklas och spridas, på samma gång som vi står upp för dem globalt, kommer vi att förslavas under Kina och USAs maktkamp.

Europa står alltså inför ett val: att följa, eller att leda. Eller som den franske författaren Paul Valéry, efter första världskriget, formulerade det:

”Kommer Europa att bli vad hon i realiteten är, det vill säga: en liten halvö på den asiatiska kontinenten? Eller kommer hon att fortsätta att vara vad hon förefaller vara: den ädla delen av ett jordiskt universum, planetens pärla, hjärnan i en väldig kropp?”

I mångt och mycket är det upp till oss själva.

Harry Grauers är vice ordförande för Geijerska studentföreningen

Ett effektivt sätt att kritisera vår dysfunktionella bostadsmarknad är att helt enkelt visa vilka personer som faktiskt gynnas av den. Ta bara den nyproducerade lägenheten i Järfälla utanför Stockholm som DN (4/7–25) rapporterade om – en femma på 116 kvadratmeter för hela 23 000 kronor i månaden. Det är mycket pengar för att bo i ett område som få skulle beskriva som särskilt attraktivt. Och är man villig att lägga sådana summor på sitt boende köper man sannolikt hellre något inom relativ närtid, helst betydligt närmare innerstaden än Järfälla.

Samtidigt, i centrala Stockholm, förmedlades en ungefär lika stor lägenhet på Observatoriegatan. Fjärde våningen, fyra rum på tillsammans 107 kvadratmeter – perfekt för en barnfamilj. Den lägenheten, som ingår i det hyresreglerade beståndet, kostade 12 717 kronor i månaden. Alltså över 10 000 kronor mindre än nyproduktionen i Järfälla.

Så vem fick den centrala lägenheten? Det är svårt att säga på rak arm. Personen hade stått i Stockholms bostadskö sedan den 1 juni 1987. Eftersom man måste vara minst 18 år för att ställa sig i kön innebär det att personen var född senast 1969 – knappast en självklar kandidat för att ha hemmavarande barn.

Varför är detta ett problem? Kan inte en person över 50 också vara i behov av en billig, central lägenhet? Jo, naturligtvis. Men är det verkligen den typiska situationen? För att stå i Stockholms bostadskö – och i de flesta andra köer – krävs i praktiken att man inte redan bor i en prisreglerad hyresrätt. I stället måste man bo i ett ägt boende eller i någon annan upplåtelseform.

Den lyckligt lottade person som köat i över fyra decennier och samtidigt kunnat dra nytta av denna sida millennieskiftets kraftiga prisuppgångar på bostäder har alltså i praktiken fått sin villa eller bostadsrätt dopad av billiga krediter. När barnen sedan flyttat hemifrån kan bostaden säljas med mångmiljonvinst och bytas mot en billig hyresrätt i innerstan. Låter det galet? Det är för att det faktiskt är det.

Klasskampsretorik må vara främmande för många studentförbundare. Men få saker provocerar undertecknad så mycket som att det hyresreglerade beståndet i huvudsak går till personer med god ekonomi, samtidigt som framför allt unga hänvisas till en dyr och otrygg andrahandsmarknad.

Ser vi i stället till den ägda bostadsmarknaden finns inga köer eller stora obalanser mellan gammalt och nytt. Men priserna är likväl höga. För unga, strävsamma människor har det därmed blivit mer eller mindre omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden.

En DN-artikel från slutet av 2024 räknade ut hur mycket svårare det är för dagens unga att köpa en bostad jämfört med tidigare generationer. I sin ungdom tjänade boomers i snitt 128 000 kronor om året, drygt 10 000 kronor i månaden i dagens penningvärde. Samtidigt kostade en etta i Stockholm bara drygt en halv miljon kronor.

Femtio år senare har zoomers inkomster visserligen stigit till knappt 190 000 kronor om året. Men ettan kostar nu omkring tre miljoner kronor. Kvoten mellan bostadspris och årslön har alltså ökat från ungefär fyra till nästan sexton.

Till detta ska läggas bolånetaket som infördes 2010, vilket innebär att man endast får låna upp till 85 procent av bostadens värde. Reformen kan möjligen bidra till den finansiella stabiliteten. Men den gör också att unga måste spara ihop omkring 450 000 kronor till kontantinsatsen för en liten lägenhet i Stockholm – något som är lättare sagt än gjort på en kassapersonalslön utan hjälp från mamma och pappa.

Bolånetaket höjs visserligen till 90 procent från den 1 april 2026, men även en kontantinsats på omkring 300 000 kronor är en ansenlig summa. Räknat i spartid tog det för 50 år sedan, med en sparkvot på 10 procent, bara några enstaka år att få ihop kontantinsatsen. I dag kan det ta uppemot 25 år. Då är man inte särskilt ung längre.

Naturligtvis är detta problem som är mest akut i Stockholm. Det går utmärkt att bo på landsbygden där bostäder ibland nästan skänks bort. Men då måste man också leva med att bo i exempelvis Krokom. Och det är det inte alla som vill.

Ett relaterat problem är att höga bostadspriser och långa kötider även påverkar barnafödandet. Det finns förstås flera förklaringar till varför kvinnor föder färre barn, särskilt i storstäderna. Framtidsoro lyfts ofta fram som en central faktor. Samtidigt pekar forskning på att bostadspriser spelar en betydande roll.

En studie från Storbritannien visade att stigande bostadspriser kan förklara omkring 60 procent av nedgången i födelsetalen. En annan global studie fann att varje gång fastighetspriserna fördubblas minskar barnafödandet med 0,1–0,3 barn per kvinna. För kontextens skull bör det nämnas att småhuspriserna i Sverige har tredubblats sedan 1995.

Så vad ska vi göra då?

Den parlamentariska viljan att reformera hyresmarknaden är bristfällig. Moderaterna har antagit ett förslag om så kallade trygghetshyror, vilket är ett steg i rätt riktning. Då skulle hyresgäst och hyresvärd komma överens om inflyttningshyran, varefter hyran indexeras mot exempelvis inflation eller förvaltningskostnader.

Problemet är dock att en sådan ordning endast skulle gälla nya kontrakt. Dessutom kan köer uppstå på nytt om efterfrågan stiger snabbare än de indexerade hyrorna. Förmodligen skulle Kristdemokraterna och Liberalerna kunna acceptera en sådan reform. Det stora hindret stavas Sverigedemokraterna. Men som med det mesta i politiken är de flesta åsikter trots allt till salu.

När det gäller det ägda boendet ska Sverigedemokraterna däremot ha en viss eloge för förslaget om så kallade Sverigehus. Tanken är att vissa hustyper ska kunna typgodkännas nationellt. I praktiken skulle det innebära att den som vill bygga ett sådant hus slipper en stor del av den kommunala bygglovsprocessen, så länge detaljplanen tillåter bostäder.

Flera rapporter visar att handläggningstider och kommunalt krångel kan stå för upp till en tredjedel av slutkostnaden. Om den typen av hinder minskar kan byggandet bli billigare. Då kan unga kanske faktiskt börja drömma om villa, Volvo och vovve igen.

Elias Nilsson är redaktionssekreterare i Svensk Linjes redaktion

Bland Venedigs historiska byggnader och romantiska kanaler reser sig en centralstation som bryter av mot stadens själ. Här skildrar Olle Edborg inte enbart detta arkitektoniska undantag, utan också den mörka fascistoida konstnärliga rörelse som gav upphov till den märkliga byggnaden.

Under sommaren 2022 var jag tillsammans med en god vän på resa i en av världens mest kända städer, den italienska renässansstaden Venedig. Bland gondoler, vackra byggnader och amerikanska turister fanns något som stack ut lite extra. Det mycket märkvärdiga centralstationskomplexet. Där och då kunde jag nog ana att det verkligen inte byggdes med samma humanistiska omtanke som många andra av stadens byggnader. Centralstationen byggdes nämligen under ledning av fascisten och arkitekten Angiolo Mazzoni, och är ett välvisande uttryck för den futuristiska genren.

Omkring sekelskiftet börjar den konstnärliga stilen Futurism att ta form i Europa. Futurismen var en avantgardistisk rörelse som var förekommande i norra Italien. Grundaren av denna konstnärliga och kulturella rörelse är poeten, författaren och kulturprovokatören Filippo Tommaso Marinetti (1876-1943). Marinetti växte upp i en både italiensk och fransk präglad kontext men valde sedermera att utbilda sig i Paris. 1909 publicerade Marinetti Manifesto del Futurismo (Det Futuristiska manifestet) i den franska tidningen Le Figaro. Det blev startskottet för den kulturella rörelse som vi kallar Futurism.

”Vi påstår att världens härlighet har berikats med en ny

form av skönhet: hastighetens skönhet. En tävlingsbil med

motorhuven prydd med stora rör som liknar ormar med

explosiv andedräkt… en vrålande bil som verkar driven av

maskingevärsskott är vackrare än Nike från Samothrake.”

Marinetti ville inte bara göra upp med det förflutna, han ville göra uppror mot det. Han ville tygla moder jord till att underkasta sig människans artificiella skapelser. Marinettis konströrelse ger uttryck för mycket av den upplysningsfilosofin som Francis Bacon (1561-1626) och Isaac Newton (1643-1727) lade grunden för. Detta ska naturligtvis inte ses som en liknelse mellan upplysningens förkämpar som Newton och Bacon och fascisterna Marinetti och Mussolini. Det finns naturligtvis otroligt mycket som gör dessa idésfärer helt paradoxala mot varandra. Men det råder däremot ingen tveksamhet om att den så kallade “mekaniska världsbilden” tydligt finns med i bilden för den fascistiska samhällsmodellen, i såväl teori som praktik.

Marinettis idéer har kommit att bli tätt förknippade med 1900-talets bild och projektion av diktaturer. I både Metropolis (1927) och 1984 (1949) liknas samhällsbilderna mycket med den som återfinns i Marinettis idévärld och konst. Futurismen är ett uttryck för det kalla, känslolösa moderna samhällsbygget. Det insinueras av en karg alienerad världsbild vars främsta dygd är mätbara materiella mått som styrka, snabbhet och effektivitet. Det passar med andra ord väl in i det fascistiska samhällsbygget.

Även ifall futurismen finns väl inbakat i inte minst Mussolinis Italien så finns den inte som lika centralt segment i Hitlers Tyskland. Hitler var nämligen själv inte en futurist i den bemärkelsen, snarare verkade han intressera sig antika arkitektoniska ideal. I planerna för hansutbyggnad av en ny stor huvudstad, Germania, finns det mer inslag hämtade från Rommariket och klassiska Grekland än någon ny modernistisk och futuristisk stil. Detta tyder om något på en särskiljning i Hitlers och Mussolinis betraktande av det förflutna. Mussolini som den inbitna socialist han en gång var såg framtiden och framsteg vid horisonten och ville med revolutionära medel förföra samhället. Han använde faktorer hämtade från den italienska historien för att ge Ethos till detta men var i slutet av dagen ingen nostalgiker vad det gäller hans lands historia. Om man tittar på Hitler hittar man nästan det motsatta där fanns det snarare en idé som vilade på en mycket bisarr och problematisk historiesyn där han lånade in Nietzsches allegorier, Darwins teorier och Wagners musik för att konstruera ett narrativ om ett kulturellt dominant Tyskland. Båda diktatorerna praktiserade Marinettis idéer och ideal i sina politiska gärningar trots att de skiljde sig åt i synen på hans konst- och kulturgenre.

Hur ska man då förhålla sig till futurismen? I någon mån är det en konstgenre, det är långt ifrån den enda konstgenrer som förknippas med problematiska drag och ideal. Om du fascineras av konstverken och byggnaderna i sig själva ska jag inte stjäla den upplevelsen ifrån dig, vi pratar trots allt om något så subjektivt som konst. Om du däremot inspireras av Marinettis politiska ideal så tycker jag nog att du ska tänka om och kanske läsa en och annan historiebok. I kulturhistoriska sammanhang skulle jag vanligtvis beteckna min smak närmast romantiken, jag fascineras av de vackra och majestätiska naturlandskapen som skildras. Därmed finns det kanske till föga förvåning rätt lite i futurismen som gör mig särskilt imponerad eller hänförd. I min konservativa ideologiska övertygelse kan jag likväl konstatera att de idéer som gömmer sig bakom denna genre är minst sagt osmakliga och djupt ovärdiga för alla som förordar en hållbar samhällsutveckling.

Den modernistiska författaren Ezra Pound är den som vi huvudsakligen förknippar med uttrycket “make it new!” men kanske passar det ännu bättre in i Marinettis genre. Futurismen må vara en historiskt intressant konstgenre men jag är rätt övertygad om att världen inte behöver fler byggnader som liknar centralstationen i Venedig eller ledare som Mussolini. Marinettis idéer och konstgenre får inga lovord från mig, det säger jag både som konservativ och romantiker.

Olle Edborg är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Det sägs att det första beslutet Margaret Thatcher tog som brittisk premiärminister var att höja momsen på lyxyachter. Det gjorde hon inte för att det fanns någon riktig politisk anledning. Att höja skatter och avgifter var – som bekant – inte en vedertagen beståndsdel av Thatcherismen. Nej, historien gör gällande att Järnladyn enbart gjorde det som ett sista nålstick mot sin företrädare Edward Heath.

Thatcher hade aldrig förlåtit honom för att ha begått den största synden en partiledare för Torypartiet kan begå – att förlora val. Heath var i det avseendet speciell. Antalet nederlag han hade under sitt bälte var inte bara ett – utan tre. För Thatcher var det varken otur eller tidsandan som förklarade nederlagen. Problemet var politiken.

Heath var en ”wet”-Tory. Han stod för en mjuk, ekonomiskt pragmatisk och kompromissvillig konservatism. Den låg i linje med den så kallade One Nation-traditionen som hade dominerat partiet under efterkrigstiden: en acceptans av välfärdsstaten, en relativt aktiv stat och en vilja att jämna ut kapitalismens värsta kanter.

Thatcher representerade något annat. Hennes konservatism var konfrontativ. Men den var framför allt säker på marknadens överlägsenhet. Avregleringar, privatiseringar och monetär disciplin var inte bara politiska verktyg, utan ett projekt för nationell förnyelse. Anhängarna av denna, mer puritanska ekonomiska linje, kom snart att kallas ”dries” och tillhörde partiets torra, ideologiska högerflygel.

När tillfälle gavs, våren 1975, att utmana Heath tog Thatcher chansen. Hennes kandidatur betraktades först som symbolisk. Som ett sätt att lufta missnöje. Men den slutade i en skräll. Partiledaren tvingades bort och hans falang hamnade i intern exil. Det ryktades till och med om att han skulle gå i pension, köpa en fritidsbåt och spendera tiden med att segla på den engelska rivieran.

När Thatcher sedan vann valet 1979 och flyttade in på Downing Street hade maktbalansen i partiet förändrats. Den thatcheritiska högern tog kommandot över landet, men ännu viktigare – den cementerade kontrollen över partiet.

Men Torypartiets historia är inte en skildring av hur någon ideologisk linje långsamt triumferar. Det är snarare berättelsen om ett parti som ständigt byter riktning när makten kräver det.

När Järnladyn föll 1990 skedde det inte efter ett valnederlag utan genom en intern revolt. Partiet började frukta att hennes kompromisslöshet hade blivit ett politiskt problem. De interna knivarna vässades redan innan hon skulle “få möjlighet” att förlora valet.

John Major, hennes efterträdare, representerade en återgång till en mer traditionell brittisk konservatism. Han hade haft en del ministerposter under Thatcherväldet, men var aldrig riktigt frälst. Hans regering präglades av pragmatism, budgetdisciplin och en vilja att lugna interna konflikter. Han var i det hänseendet Thatchers motsats.

Trots att alla egentligen hade räknat ut honom, vann Major valet 1992.

Men tiden arbetade mot honom. Ekonomiska problem, interna strider om Europa och en oppositionsledare vid namn Tony Blair blev för mycket. När det konservativa partiet fem år senare förlorade valet 1997, var nederlaget exceptionellt stort.

Den unge William Hague tog över och försökte navigera genom en blandning av modernisering och tradition. Men Blair var fortfarande oslagbar. Valet 2001 slutade därför i ännu ett nederlag och Torypartiet fick snart en ny partiledare.

Efter Hague svängde pendeln återigen åt höger. Torypartiet ville testa något annat. Iain Duncan Smith representerade det thatcheritiska arvet och sågs av många som ett försök att återvända till partiets ideologiska kärna.

Men problemet var inte så mycket ideologin som ledarskapet. Duncan Smith hade svårt att övertyga sina egna parlamentsledamöter om att han kunde vinna ett val. Och misslyckas man med att göra det, är partiledarskapet aldrig säkert. Mindre än två år efter att han blivit vald avsattes han genom en intern misstroendeomröstning.

In trädde Michael Howard. Han kom från en helt annan del av partiorganismen och lyckades stabilisera organisationen samt utgöra ett stabilt motstånd mot regeringen. Men även Howard hade svårt att bryta New Labours dominans. I valet 2005 förbättrade det konservativa partiet sitt resultat, men inte tillräckligt för att på allvar hota Labours regeringsmakt.

Vid det här laget hade världens äldsta parti förlorat tre val i rad och var inne på en av sina längsta perioder utan regeringsmakt i modern brittisk historia. Men det är just i sådana lägen som dess kanske viktigaste egenskap träder fram. Storbritanniens konservativa parti har en självbevarelsedrift som tycks sitta i ryggmärgen. När makten står på spel är de beredda att göra vad som helst för att ta den.

Det var därför partiet accepterade David Camerons moderniseringsprojekt efter valnederlaget 2005. Han fick mandat att göra exakt det han ville – så länge det garanterade nycklarna till Number 10 Downing Street. Cameron började därför metodiskt slakta flera av partiets heliga kor – från retoriken om välfärdsstaten till tonen i sociala frågor – allt för att göra partiet valbart. Mannen som hade bilder på Thatcher i sitt pojkrum förde partiet mot mitten.

Camerons ideologiska projekt mötte aldrig något riktigt internt motstånd innan valet 2010. När sådana etablerar sig inom partiet brukar de flesta parlamentsledamöter sluta upp bakom det nya tankegodset.

Det moderna konservativa partiet rymmer därför allt från arvtagare till paternalistisk statskonservatism till övertygade nyliberaler. Det är därför partiet så ofta framstår som motsägelsefullt. Ena dagen talar det om marknadens kraft, nästa om statens ansvar för regional utjämning; ena stunden om budgetdisciplin, nästa om att bygga statliga sjukhus.

Men just denna motsägelse är förklaringen till partiets överlevnad. I Torypartiet är lojaliteten sällan riktad mot en person eller ens doktrin. Den är riktad mot något mer grundläggande: makten. När en partiledare inte längre kan leverera den blir processen kort. Och när vinden vänder, vänder partiet med den. Misslyckas en falang att vinna val, ges uppdraget till en annan. Allt för att vinna.

William Hague beskrev detta styrelseskick bäst: “a monarchy tempered by regicide”. Partiledaren har absolut makt till dess att personen inte har det. Något som den nuvarande partiledaren, Kemi Badenoch, gör klokt i att inte glömma. Det är denna hänsynslöshet som har gjort de brittiska konservativa till världens äldsta politiska parti.

Bean Khalil är skribent och expert på brittisk politik

Våren 1800 stod Uppsala inför en högtidlig uppgift. Gustav IV Adolfs kröning skulle firas i lärdomsstaden. Universitetets ledning beslöt att markera tillfället med tal, procession och musik i Gustavianum. Ceremonin var tänkt att uttrycka trohet mot kronan och stadens samhörighet med riket. Samtidigt levde i Uppsala en yngre generation som präglats av idéstriderna runt den franska revolutionen. I denna miljö framstod kröningsfesten inte bara som en ceremoni, utan som en symbol för en politisk ordning som allt fler började ifrågasätta.

I ett stenhus i Uppsala, som senare skulle komma att bli Uplands nationshus, samlades regelbundet en krets radikalt sinnade studenter. Där möttes unga akademiker, docenter och studenter i vad som kallades Juntan. Bland de mest framträdande fanns filosofen Benjamin Höijer, den polemiske docenten Gustaf Abraham Silverstolpe samt den unge adelsmannen Hans Hierta. Samtalen vid deras bord rörde filosofi, litteratur och samtidens politik. Den franska revolutionens idéer om frihet och medborgerliga rättigheter diskuterades med samma intensitet som Kant och den nya idealismen. De såg sig som bärare av ett friare tänkesätt än det som dominerade i resten av Sverige vid tiden.

I denna miljö växte planen fram att utnyttja kröningshögtiden för en ironisk markering. Flera medlemmar av Juntan spelade även i Akademiska kapellet. Förslaget var att framföra ett stycke vars musikaliska tema anspelade på den förbjudna Marseljäsen, revolutionens hymn. För de invigda skulle valet vara tydligt, för den oinvigda publiken kunde det passera som högtidlig musik. Sabotaget var tänkt som en protest mitt under det kungliga firandet.

Planen läckte dock ut och rektorn informerades. När musikerna samlades i Gustavianum fann de att noterna bytts ut mot en symfoni av Haydn. Silverstolpe och flera av de inblandade lämnade demonstrativt lokalen. Kvar blev en ofullständig orkester, vars framförande väckte mer förvirring än högtidlighet.

Myndigheterna reagerade kraftfullt på händelsen. De involverade studenterna ställdes inför rätta i universitetets disciplinnämnd, vilket snabbt urartade i en uppmärksammad rättsprocess. Den så kallade musikprocessen blev i praktiken en prövning av gränsen för akademisk frihet och politisk opposition. Silverstolpe och flera andra dömdes till stränga straff, och Juntans verksamhet bröts upp. Många av de inblandade fick sina akademiska karriärer plötsligt avbrutna och blev inte bara portade från universitetet, utan förvisades från staden Uppsala.

Hans Hierta var inte med vid själva aktionen och undvek därmed straff, men han närvarade vid rättsprocessen och försökte försvara sina meningsfränder. Han skulle under samma vår genomföra en egen protest mot ordningen genom att vid riksdagen i Norrköping avsäga sig sitt adelskap, efternamnet byttes samtidigt från släktnamnet Hierta till Järta.

Under de efterföljande åren förändrades det politiska landskapet snabbt. Gustav IV Adolfs regering förlorade gradvis sitt stöd, och rikets militära nederlag och administrativa misslyckanden blottlade svagheterna i ett system där makten var starkt koncentrerad men ansvarsfördelningen oklar. Den svenska kungen höll på att driva Sverige till gränsen av kollaps.

När krisen blev akut i och med kriget mot Ryssland och förlusten av Finland 1808–1809 stod det klart att det gustavianska systemet inte längre förmådde bära staten. Missnöjet inom militären och ämbetsmannakåren växte, och en krets av officerare och ämbetsmän förberedde det ingripande som i mars 1809 ledde till Gustav IV Adolfs avsättning.

Järta tillhörde den civila krets som såg omvälvningen som nödvändig för rikets räddning. När den gamla regimen väl störtats drogs Järta in i det praktiska reformarbetet. Han knöts till konstitutionsutskottet och kom som dess sekreterare att spela en betydande roll i utformningen av 1809 års regeringsform. Ett viktigt uttryck för Järtas politiska tänkande under omvälvningens år är det så kallade memorialet, den promemoria som lästes upp i riksdagen och som sammanfattade de konstitutionella principer som låg till grund för konstitutionsutskottets arbete med regeringsformen.

Arbetet med den nya författningen präglades av ideal som skilde sig både från det gustavianska enväldet och från den franska revolutionens radikalism. 1809 års män sökte inte frihet genom att avskaffa makten, utan genom att binda den vid lag. Staten skulle ordnas så att ingen enskild aktör, varken kung eller riksdag, kunde styra ensam. Kungen behöll den verkställande makten, men besluten knöts till statsråd som bar juridiskt ansvar. Riksdagen fick kontroll över beskattningen och därmed över statens handlingsutrymme. Friheten skulle upprättas genom balansen mellan institutionerna, inte ur någon enskild makts övervikt.

Efter 1809 och arbetet med författningen framträder en tydlig förändring i Hans Järtas hållning. Den tidigare oppositionelle kritikern blev nu försvarare av stabilitet och kontinuitet. Detta innebar dock inte att han övergav sina tidigare ideal. Snarare ansåg han att de hade förverkligats i den nya konstitutionella ramen och därför måste skyddas. Där han tidigare kämpat mot maktens godtycke riktades nu hans uppmärksamhet mot faran i politisk instabilitet och oöverlagda reformer. Minnena av den franska revolutionens våldsamma utveckling och av Sveriges egna politiska kriser stärkte hans övertygelse om att frihet krävde institutioner lika mycket som idéer.

Järtas försvar av den nya ordningen vilade därför på en särskild statsuppfattning. Staten var enligt honom inte ett abstrakt kontrakt mellan individer. Den var heller inte personifierad av någon absolut monark. Staten var snarare ett historiskt framvuxet sammanhang av lagar, ämbeten och samhällsskikt. Reformarbetets uppgift var inte att bryta denna kontinuitet utan att korrigera dess obalanser. Författningen visade sig också vara tillräckligt flexibel för att anpassas genom praxis och reformer snarare än genom total omdaning. Fortsatta förändringar skedde inom ramen för 1809 års ordning ända fram till den slutligen ersattes av 1974 års regeringsform.

Revolutionen som den upplevts i Europa hade visat hur lätt frihetens språk kunde övergå i maktens upplösning. Den svenska utvecklingen behövde därför följa en annan väg. Regeringsformen byggde på övertygelsen att makt alltid behövs, men att den måste vara begränsad, fördelad och kontrollerad. Kungen skulle regera, men hans beslut skulle kontrolleras genom statsrådens försorg. Riksdagen skulle representera rikets stånd, men inte kunna dominera utan hänsyn till helheten. Ämbetsmännen skulle tjäna staten, inte en person. I denna balans såg Järta själva garantin för friheten.

Pontus Westerholm är konsult och teknisk skribent inom försvarsindustrin. Han är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.

Det har inte undgått någon att bostadspriserna ökar år efter år. Ökningar utgör ett särskilt stort problem för unga som ska köpa sin första bostad, då många helt enkelt inte har råd. Det innebär att de måste spara längre för att få ihop till sin kontantinsats, eller tvingas ge upp sin dröm om att äga sin bostad, och i stället tvingas hyra en bostad livet ut. En hel generation bygger upp alltmer frustration över att deras chans har försvunnit, och att de inte kommer kunna köpa ett eget hem att bo och bilda familj i har försvunnit, och att de inte kommer kunna leva ett lika rikt liv som sina föräldrar. Sedan 1800-talet och Gripensteds liberala reformer har varje generation fått det bättre än sina föräldrar, men den kontinuiteten ser nu ut att brytas.

När jag i höstas tog mig an 15 högskolepoäng förvaltningsrätt fick jag erfara hur kontinuiteten brutits och förstå varför min generation är dömd till kortvariga andrahandskontrakt. I kursen behövde vi nämligen läsa PBL ­­– Plan och bygglagen (SFS 2010:900) från pärm till pärm.

Det första som slog mig när jag läste PBL var hur lång den är, 16 kapitel med mellan 6 och 115 paragrafer vardera. Ja ni läste rätt, 9:e kapitlet, som handlar om ”Lov och förhandsbesked”, är 115 paragrafer långt! Regeringsformens samtliga 15 kapitel innehåller sammanlagt 181 paragrafer. Det är tydligen mer avancerat att ge ett bygglov än att styra landet.

Det är faktiskt helt sjukt att man har 115 separata bestämmelser för att förklara vad man behöver och inte behöver tillåtelse för, samt hur man ska gå till väga för att få tillåtelse. Det förklarar varför det tar sådan tid att bygga i Sverige. Något har gått fel med PBL.

Bara ett exempel på de sjuka reglerna är att det inte finns någon automatisk tillåtelse att återuppbygga en byggnad, ens om den brunnit ner. Medan lågorna slickar ditt hem behöver du bläddra till PBL 9 kap. 3§ och läsa att om du vill återskapa ditt liv räknas det som en nybyggnation och behöver därför följa nuvarande regler. En gammal byggnad som inte följde regelverket får alltså inte återuppbyggas.

Med andra ord förlorar vi en viktig del av vårt kulturarv genom att gamla byggnader som inte är särskilt skyddade (exempelvis k-märkta) och som inte följer dagens standard, brinner upp, och inte tillåts återuppbyggas. Visserligen kan ägarna till sådana byggnader kan ansöka om ersättning för vägrat bygglov enligt PBL 14 kap 3§ 2st, men det är till föga tröst. Självklart borde man få återuppbygga en byggnad som totalförstörts i brand!

Det stora problemet med PBL är dock att den blir mer och mer komplex. År efter år har politikerna arbetat hårt med att lägga till nya undantag eller mer specifika regler (därav 9:e kapitlets 115 paragrafer). Problemet är att det gör allmänheten mer beroende av att rättssystemet ska tolka vad lagarna faktiskt säger, vilket gör processen långsammare och dyrare för alla parter. Något som illustrerar problemet väl är att ledtiderna för ärenden i Stockholms län som rör PBL har ökat med så mycket som 75% sedan 2011.

Det är självklart inte bara lekmän som jag som ser problem med PBL. Någon som delar min kritiska hållning är Kristina Alvendal, före detta stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som 2024 skrev rapporten Ineffektivt stadsbyggande – erfarenheter av nuvarande lagar, regler och arbetssätt i praktiken på uppdrag av Produktivitetskommissionen.

Ett problem som Alvendal lyfter är att reglerna kring överklagan av beslut rörande bygglov är alldeles för generösa. I princip vem som helst kan överklaga, även om de själva inte påverkas av beslutet. Alvendal skriver: ”Möjligheten att överklaga det som sker i vår fysiska miljö är mer generös än att överklaga ett våldsbrott eller ett skattebrott.” Det är ett väldigt stort problem eftersom det ger allt för många alldeles för stora möjligheter att påverka vad som får och inte får byggas på en bit mark.

Ytterligare problem som Alvendal lyfter är att de detaljplaner som skapas ofta är mycket mer detaljerade än vad de borde vara. I PBL 4 kap. 32§ 3st står det ”Detaljplanen får inte vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte.” Däremot är det enligt Alvendal inte: ”… alltför ovanligt att plankartan blir så exakt att det under arbetets gång blir omöjligt att ändra vinklar på takfoten, sätta in en tjockare stomme som gör att byggnaden inte längre ryms inom den tajt tilltagna byggarealen eller centimetrarna på marken”. Denna typ av regler känns inte rimliga enligt mig, de gör det alldeles för svårt att anpassa byggprojekt efter nya omständigheter.

PBL är nog inte det enda som står i vägen för byggande i Sverige, men redan efter 15 poäng förvaltningsrätt förstår man att många problem på svensk bostadsmarknad härrör från de brister som finns i plan- och bygglagstiftningen. Att vi i dagens Sverige inte lyckas bygga tillräckligt med billiga bostäder är ett allvarligt nationellt problem och inte minst orättvist för de unga som på grund av detta inte får samma förutsättningar som sina föräldrar. För att vi ska kunna lösa detta problem är det ytterst viktigt att vi gör något åt saken, och min rekommendation är att vi börjar med PBL. Vem som helst fattar att det nu behövs regler som slutar dra ut på projekten, öka kostnaderna, och omöjliggör för mycket detaljstyrning. Genom politisk diskussion och rent sunt förnuft kan vi bygga en bättre lag!

Arvid Fägerblad är tidigare ledamot i Geijerska studentföreningen

För omkring 3 000 år sedan levde ett litet folk i ett litet landområde vid östra Medelhavet, i den forna Levanten. De skilde sig egentligen inte särskilt mycket från sina grannfolk, med liknande ursprung, liknande seder och liknande språk. Men med tiden kom just detta lilla folk att gå en annan väg, en egen väg. Medan många av regionens folk så småningom försvann ur historien, uppslukade av imperiernas expansion och kultur, överlevde detta folk. Krig, förvisningar och förstörelse skingrade dem, men de bar med sig något som visade sig vara ovanligt motståndskraftigt: sin tradition, nedtecknad i texter, och språket på vilket dessa texter skrevs: hebreiskan.

Under antiken var hebreiskan ett högst levande språk. Den talades i hemmen, på marknaderna och bland härskarna. Men de historiska omvälvningarna förändrade detta. När judarna under antiken hamnade under främmande herravälden och så småningom spreds över stora delar av världen, började hebreiskan långsamt förlora sin plats som vardagsspråk. I stället anpassade de sig efter omgivningen och lät de lokala språken bli det vardagliga kommunikationsmedlet. Judar talade arameiska, grekiska, arabiska, spanska eller tyska – beroende på var de levde. Ur mötet mellan dessa språk och det judiska folket växte också judiska blandformer fram, där hebreiska och arameiska levde vidare i språk som jiddisch, ladino och judeo-arabiska.

Men hebreiskan som eget språk försvann dock inte utan fick en ny roll. Det blev till traditionens och liturgins språk: språket för bönerna, de religiösa lagarna och de heliga texterna. Den levde vidare i synagogan, i välsignelserna över maten, i tändandet av shabbatljusen på fredagskvällen och i studierna av de judiska texterna. Samtidigt blev hebreiskan allt mindre användbar för vardagliga samtal. Språket talades inte längre i hemmen, på marknaden eller av härskarna. Det levde vidare, men i en annan, mer stillastående form. Vardagslivet fick sina uttryck på andra språk. Det var med dem man berättade historier, skrev litteratur, skämtade, grälade och skapade nya kulturella uttryck. Rik poesi, litteratur och kultur kom att fylla det utrymme som hebreiskan lämnat i vardagen.

Hebreiskan fanns kvar, och ändå inte. Det blev något paradoxalt: ett språk som ständigt användes, men som samtidigt inte längre fick spela ut sin roll till fullo.

Så såg situationen ut under större delen av den judiska diasporans historia. Men där, mot 1800-talets andra hälft, började detta långsamt förändras. I samband med vetenskapliga studiernas framväxt, i deras moderna utformningar, ökade även intresset för de antika språken, för hebreiskan och för den bibliska världen. Detta engagemang spred sig utanför de akademiska lärosätena och blomstrade ut i de judiska miljöerna. Hebreiskan blev symbolen för det judiska folkets historia, men började även långsamt ses som det judiska folkets framtid.

Genom århundraden av diaspora hade drömmen om att återvända hem, till Sion, till Israel, varit ständigt närvarande. Den fanns där i varje bön, under varje shabbat. Under årens lopp hade många försökt att återvända, men ingen hade ännu lyckats slå sig ned och påbörja den återkomst man längtade efter. Men nu verkade tiden inne – inne för ett nytt försök, ett försök som denna gång skulle lyckas. En återkomst hem, till fäderneslandet, till rötterna, till Sion. Det judiska folket, så länge i exil, så länge förskingrat, skulle nu åter samlas i sitt hemland, i Israel – och hebreiskan var nyckeln till dess framgång.

Hebreiskan var språket som alla judar, världen över, delade. Hebreiskan var den enande faktorn, den som knöt samman en jude från Holland med en jude från Indien, knöt samman en ultraortodox jude från Vilnius med en assimilerad sekulär jude i New York. Det var språket som skrifterna var skrivna på, språket som lagen hade formulerats på, och viktigast av allt: förbundets språk. Språket som nu skulle ena och återställa det som gått förlorat under två tusen år av exil. Hebreiskan kunde göra något som inget av de andra judiska språken, såsom jiddisch, ladino eller judeo-arabiska, kunde: ena. Hebreiskan kunde ena det judiska folket på nytt, i sitt hemland, för en gemensam framtid. För första gången på två tusen år fanns en plats för det judiska folket att gemensamt skapa sin framtid, och hebreiskan var dess hjärta. Under några få generationer förvandlades ett främst liturgiskt språk till ett språk för hela livet: för litteratur, humor, sång, politik, vardagliga samtal och barns lekar.

Hebreiskan kan därför ses som hjärtat i det judiska folkets pånyttfödelse. Inget annat språk, oavsett dess rika litteratur eller poesi, har haft en lika central roll – både som enande kraft och som känslomässig symbol. Hebreiskan, om än moderniserad i vår tid, är den direkta länken tillbaka till antiken, till rötterna. Till ursprunget. Till arvet.

För mig personligen är hebreiskan bokstavligen mitt modersmål. Det är språket där mina mest intima tankar och känslor tar form. Språket som binder mig till min mor, till min familj, till min släkt och till mitt folk. Som arkeolog har jag haft förmånen att arbeta i Israel, att gräva i den jord där mina förfäder en gång levde. Då och då händer det att man finner små föremål, som en bit keramik, en sten eller ett sigill, med en inskrift. Ibland är bokstäverna äldre, skrivna i former som förändrats genom årtusendena. Ibland är de nästan identiska med den hebreiska vi använder i dag. Men orden, orden är desamma. Språket detsamma. Och det är i de ögonblicken något märkligt sker. Avståndet i tid tycks plötsligt krympa. Det blir nästan som att de 2 000 åren av exil, av förvisning, av förföljelse, försvinner och upphör att existera. Länken är nu inte längre bruten. Under dessa ögonblick är hebreiskan såväl dåtiden som nutiden och framtiden.

Det är kanske just där som hebreiskans historia säger något större. Kontinuitet är sällan helt obruten. Den bryts, förändras och återuppfinns. Men något som är brutet är sällan heller helt brutet, helt förstört. Ibland räcker det att något litet bevaras: några ord, en text, ett minne, för att tråden till det förflutna ska kunna knytas samman igen.

Daniel Leviathan är doktor i judiska studier