I augusti 2024 meddelade regeringen och Migrationsverket att Sverige för första gången på över 50 år hade en nettoutvandring, det vill säga att siffran för utvandring i folkbokföringen var högre än siffran för invandring. Detta berodde på att invandringen sjönk kraftigt, särskilt asylinvandringen som var på sin lägsta nivå sedan 1997, men även för att utvandringen registrerades till den högsta nivån som mätts under hela 2000-talet. En vinst för regeringen, konstaterade migrationsminister Johan Forsell (M).

Ministern var nöjd, men riktigt så enkelt visade det sig att det inte var. Under 2024 genomförde Migrationsverket, på uppdrag av regeringen, en stor kontroll av folkbokföringen. Det vill säga: en del av de 86 000 personer som registrerades som utvandrare 2024 packade inte nödvändigtvis väskan just det året, utan som hade uppehållstillstånd som gått ut eller som inte längre bodde i Sverige. Poängen är dock denna: är det inte 2024 lär det blir 2025 eller 2026. Trenden pekar mot nettoutvandring.

Statistiken visar att nettoinvandringen för personer födda i länder som Irak, Somalia och Syrien var negativ under 2023 och 2024. Det betyder att fler från dessa grupper lämnade folkbokföringen än vad som kom hit.

Under stora delar av svensk historia var invandringen snarare den motsatta: människor flyttade från Sverige för att söka sig ett bättre liv någon annanstans, inte minst över Atlanten till Förenta staterna. Då kunde man få stöd från den amerikanska staten för att man gjorde resan över Atlanten, i dag kan man få stöd från den svenska för att man reser över Medelhavet.

Mest kända för den resan är nog Karl Oskar och Kristina från Vilhelm Mobergs bokserie Utvandrarna (1949) som efter ekonomiska bekymmer och flera år av missväxt bestämmer sig för att sälja gården i Småland och resa till Amerika. Ifall det blev bättre för dem som åkte finns det delade meningar om, men i många fall blev det nog åtminstone bättre för deras barn.

Det vittnar den första wallraffaren Ester Blenda Nordström om i sin bok Amerikanskt (1923). Ungefär sjuttio år efter att Utvandrarna utspelar sig åker den unga författaren över samma hav för att beskriva hur svensk-amerikanerna har det. Det är enklare att tjäna mer pengar än hemma, konstaterar hon, och unga damer är mer fria att klä sig, tjäna pengar och styra sina egna liv än i Sverige. Men hon vittnar även om det mellanförskap som de svenskamerikaner hon träffar i början av 1920-talet lever i, något många som invandrat till Sverige pratar om i dag. Man är varken svensk eller amerikan fullt ut, alltid någonting däremellan.

Så har det också varit för många amerikaner fram till nu. Även om man är en stolt amerikan är man också medveten om sina europeiska rötter, och känner ett naturligt intresse för den så kallade “Gamla världen”. Åtminstone fram till vicepresidenten JD Vance höll sitt nu välkända tal i München förra året, där synen på den gemensamma historien tycktes som bortblåst. Tvära kast mellan Biden-administrationen och Trump-administrationen visade på den nya syn på nationalitet som tycks blåsa över västvärlden. Det känns igen från den svenska invandringsdebatten. Från “Öppna era hjärtan”- debatten under 2010-talet, till helomvändningen de efterföljande 10 åren.

Men på samma gång som regeringen skryter som ökningen i återvandringsgrad, höjs allt fler röster för en mer inkluderande invandringspolitik. Under 2026 har borgerlighetens eget förlag, Timbro förlag, släppt både “Invandrarna som byggde Sverige” av Anders Johnson och “Utvisad” av Fredrik Kopsch. Två böcker som båda belyser vikten av invadring och hur mycket förändrade regler kan påverka riktiga människors liv.

Människor har alltid emigrerat till nya platser. Färre bor kvar på släktgården, i byn eller till och med i landet som man kommer ifrån. Man flyttar till en ny plats och skapar sitt hem där. Det finns en rad problematiska delar av hur den svenska invandringen och integrationen skötts. Den politik som nu genomförs är på många sätt både behövlig och på tiden, men i den omställning som sker riskerar politiken att missa den mest mänskliga drivkraften: människor vill skapa en bättre framtid. Precis som Karl Oskar och Kristina, och de svensk-amerikaner Ester Blenda Nordström mötte, lever dagens människor i skärningspunkten mellan politiska beslut och personliga drömmar. Om trenden håller i sig kommer framtidens historieskrivning inte bara handla om dem som kom och gick, utan om varför Sverige återigen blev den plats man lämnade.

Johanna Trapp är viceordförande emerita och medlem i Svensk Linjes redaktion

En dag under tiden jag arbetade med den här texten gick jag, som man gör, och tittade på gamla biblar på second hand. En liten bunden röd volym med gulnade sidor innehållandes Nya Testamentet plus Psaltaren fick för tjugo kronor följa med hem. I den fanns, som det så ofta gör, förutom upplysningar om den gamla ägarens namn och konfirmation på försättsbladet även diverse lappar instuckna. På en av dem beskrivs den förlust jag har gått och funderat på och försökt formulera för mig själv:

“I avsevärda grupper av vårt folk har brukat av Bibeln praktiskt taget upphört. Aldrig har Bibeln varit så tillgänglig för alla som nu, men säkert aldrig har heller förtrogenheten med dess innehåll varit mer osäker.”

Det enda förslag till datering som lappen erbjuder är 1939 skrivet i marginalen, något innan volymens tidigare ägare konfirmerades i en liten kyrka i Strängnäs stift den 31 maj år 1941. Tänk då hur illa ställt det är nu i vår tid, när Bibeln är än mer tillgänglig (bara att klicka in på bibeln.se eller knalla till närmaste second hand – Erikshjälpen ger ofta ut dem gratis) men de kunskaper om Bibeln som kan kallas allmängiltiga tunnats ut ännu mer.

Visst finns det delar av skriftens berättelser och bildspråk som fortfarande tillhör ett slags allmängods. De flesta har åtminstone ett löst grepp om att Moses delade havet, att David besegrade Goliat, att Jona svaldes av en val och att Jesus föddes i ett stall. Visst finns fortfarande bibelord som ringer en klocka för de flesta och bekanta fraser såsom “varde ljus”, “intet nytt under solen” eller “störst av allt är kärleken”.

Frågan är dock hur många som har ett grepp om vilka bibelböcker, olika ord, gestalter och berättelser är hämtade ur, och kring de långa linjerna, hur olika böcker hänger ihop såväl historiskt som teologiskt. Lika förvånad som jag hade blivit av att i ett samtal upptäcka att någon inte känner till uttåget ur Egypten, hade jag blivit av att kunna referera till den babyloniska exilen, guldkalven, syndabocken eller andra templets tid utan att förklara. Dummare är att behöva möta ateister som tar upp teodicéproblemet i försök att sätta troende på plats som om tanken på lidandets problem aldrig slagit dem, som om Jobs bok, ett stort antal psaltarpsalmer och självaste Jesus på korset inte brottades med lidandet och känslan av att Gud är likgiltig inför det, dold eller bortvänd.

När den tidigare svenskkyrkliga ärkebiskopen KG Hammar skriver i sitt förord till Pär Lagerkvists Barabbas att något har förändrats, så att det Lagerkvist skrev som agnostiker för en nutida läsare snarare lär uppfattas som kristet har han förmodligen rätt. Vissa nyanser förmår den lätt bibelanalfabeta samtidsmänniskan inte uppfatta.

Syftet med denna problemformulering är inte främst religiöst, även om undertecknad är en bekännande kristen. Det handlar om en vilja att förstå ett grundläggande stråk i den västerländska litteratur- och idéhistorien, som för en något tynande tillvaro men samtidigt blir mer relevant i en tid då vissa börjat kalla sig “kulturellt kristna”.

När jag i mitt vuxenlivs begynnelse studerade litteraturvetenskap i Stockholm fanns Bibeln visserligen med på litteraturlistan för den första delkursen i litteraturhistoria. Dock i ett något märkligt och skralt urval, bestående av dels de två skapelseberättelserna ur Genesis samt Höga visan. Visst är det texter som har litterära kvaliteter, men de utgör ensamma knappast mycket nog för att ge en vidare orientering i böckernas bok. Av kurslistor från grundkursen vid Lunds universitet, för jämförelse, framgår att man läser ett urval på 35 sidor, i Uppsala är omfånget något större – Första Moseboken, några psaltarpsalmer, återigen Höga Visan, samt Uppenbarelseboken.

Ingen förväntar sig att litteraturvetare ska bli fullfjädrade bibelvetare, men ett något rikare urval hade inte skadat, särskilt som Bibeln är en oumbärlig nyckel in i ett otaligt antal verk från Narnia till Processen. På SU förväntades man exempelvis läsa Brott och Straff i sin helhet, författad av Fjodor Dostojevskij som under sin fängelsevistelse i Sibirien ska ha haft tillgång till Nya Testamentet som enda bok.

Av äldre tiders studenter gick det sannolikt att förvänta sig grundläggande kunskaper i skriften. Att man skulle komplettera studierna i litteraturhistoria med egen bibelläsning brukade vara mer eller mindre underförstått på litteraturinstitutioner, mindre så för många nu aspirerande litteraturvetare. Att säga att Bibeln haft inflytande på västerländsk litteraturhistoria är en underdrift. Uppenbara exempel är giganter som Dante, Milton och Shakespeare, och Dickinson, Kazantzakis, Blake, Bulgakov, Tolkien und so weiter för en heltäckande lista låter sig inte skrivas.

Men det går djupare än så, ned i själva språket – lika stilbildande som King James Bible varit för engelskan har Gustav Vasas dito varit för svenskan, även om vi inte har egen inhemsk gruppering som menar att Biblia, Thet är All then Heliga Skrift på Swensko är gudomligt inspirerad i nivå med texten på originalspråk. (Just den språkliga kontinuiteten, hyfsat bevarad genom de statligt sanktionerade översättningar som bär kunganamn, är som parentes det som främst talar emot SOU:n mer känd som Bibel 2000, trots alla dess bibelvetenskapliga och stilistiska kvaliteter.)

Då det inte går att räkna med att den bibliska kunskapen sitter där den ska, skulle man kunna tänka sig att litteraturlistor skulle sättas för att kompensera för det. Den styvmoderliga behandlingen är dock begriplig, utifrån att det på sekulära universitet i ett sekulärt land kan upplevas som knepigt att föreskriva läsandet av en religiös urkund. Även om den förstås har en särställning i just den aktuella kontexten, i den västerländska kanon – ja rent av är den ursprungliga kanon.

Så får sekulariseringen en dubbel verkan, genom att som process gröpa ett hål ur bildningen och som idé hindra att det fylls igen. En annan tänkbar delförklaring är att litteraturlistor och uppfattningar om hur grundkurser ska bedrivas lätt går i arv, och när antalet undervisningstimmar gått ned över tid och gjort att det är svårare att hinna med samma innehåll även utan att börja peta in större partier ur Bibeln.

Riskerna med minskad bekantskap med Bibeln som text och dess tolkningshistoria, är förstås flera. En är att fundamentalister får ett absurt tolkningsföreträde, när enögd bokstavstro tas som intäkt för en högre grad av religiositet när allmänheten är mindre kunniga. Än mer allvarligt ur ett vetenskapligt perspektiv är att förståelsen för dess bidrag till såväl litteratur- som idéhistorien blir snedvriden eller missförstådd.

Bibelns bidrag till den västerländska civilisationen och dess tanketraditioner kokas ofta ned till tanken om att människan är skapad i Guds avbild, som i sin tur ligger till grund för tanken om alla människors lika värde och i förlängningen de mänskliga rättigheterna. Det är inte fel, men också långt ifrån hela berättelsen.

I boken Gud är ett verb skriver Ola Wikander, gammeltestamentlig exegetik vid Lunds universitet, om hur ett av Bibelns bidrag är synen på historien som kommer till uttryck i den. Skriften genomsyras av tanken att historien har ett rationellt mål och en mening. Det kallar Wikander för en filosofisk idé som är “bekant och inflytelserik och samtidigt alldeles avvikande” och “bra mycket märkligare och mer egenartad än vad vi kanske vanligtvis är medvetna om.” Det går sedan igen i Georg Wilhelm Friedrich Hegels idé om världsanden, vidare i Karl Marx historiematerialism, och mer nyligen i Francis Fukuyamas deklarerande av historiens slut, exemplifierar Wikander.

Därur härör sannolikt också en mer generell tro på Framsteget eller Upplysningen, och även Alexis de Tocquevilles syn på demokratin som ett oundvikligt resultat av Guds försyn och en historisk nödvändighet. Så även transhumanistisk historiesyn, soteriologi och eskatologi, där tekniken steg för steg fört människan ur hennes naturtillstånd, steg för steg mot en oundviklig AI-singularitet då mänskligheten bygger en gud av kretskort. Det västerländska tänkandet råkar gång på gång ta former som är, tja, bibliska.

För att förstå det räcker det alltså inte med antikens filosofi, som jämte det abrahamitiska arvet brukar pekas ut som ett av de två huvudsakliga trådarna som går genom den västerländska idéhistorien. Även det är en förenkling. Judendomen hade tidigt betydande hellenistiska inslag, se Filon av Alexandria. I delar av den tidiga kristenheten använde man tidigt en grekisk begreppsapparat för att formulera sin teologi vilket ledde till en språkförbistring som tidigt splittrade kyrkan, och Augustinus som är den utan tvekan viktigaste kyrkofadern för västkyrkan var förutom av Bibeln djupt influerad av nyplatonismen.

Men influenserna går längre tillbaka än så, och Wikander pekar ut att den gammaltestamentliga bibelbok som avviker från den framåtskridande historiesynen – Predikaren 1:4: “Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma” – är en av de mer sent tillkomna, från 300- eller 200-talet f.kr. då hellenismen redan var närvarande.

Det är alltså inte så lätt att göra ett rent snitt mellan filosofin och teologin, det grekiska kontra det abrahamitiska, och dess respektive påverkan på det västerländska tänkandet. De tvinnades tidigt samman. Även för den som helt saknar gudstro, utan bara vill framstå som beläst och bildad, finns all anledning att hörsamma den uppmaning som står som rubrik på lappen i den nötta röda boken jag hittade second hand: Tillbaka till Bibeln! Eller som Augustinus hade formulerat det: Tolle, lege.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är medlem i Svensk linjes redaktion

1876 förbjöds det ukrainska språket i alla officiella sammanhang. Det var inget nytt under solen. I det ryska imperiet betraktades ukrainska som en lantlig dialekt som talades av de underliga lillryssarna i rikets sydvästra hörn. Det var inget som lämpade sig för administrationen, än mindre för teater och litteratur. Den nedlåtande ryska positionen har dock alltid varit sårbar – den har aldrig kunnat hantera det faktum att det finns ukrainsk kultur.

Taras Sjevtjenko föddes som livegen träl 1814, och hans livsöde kom att visa hur lätt det var att sticka hål i den uppblåsta ballong som utgjorde ryskt självförtroende. Som ung köptes han fri av en konstnär som identifierade den unge Taras stora talang för måleri. Det är dock inte målningarna som Sjevtjenko är känd för i dag, utan för de dikter som han började publicera kort efter att han fick sin frihet.

Debutboken, diktsamlingen Kobzar, gavs ut 1840 och fick sitt namn efter de traditionella blinda barder som spelade på kobza-lutor och sjöng visor av diverse slag på den ukrainska landsbygden. Dikterna i Kobzar handlar om distinkta ukrainska teman som zaporogkossakernas ärorika historia, flickan Kateryna som blir förförd, befruktad och förskjuten av en rysk soldat samt romantiska ballader som lånar friskt från gammal folktro. Den första utgåvan sålde slut omedelbart och verket kom att både vara centralt för den nationella ukrainska identiteten och för att standardisera det ukrainska skriftspråket.

Sjevtjenkos liv kom att ta en tragisk vändning efter att han i den satiriska dikten Son (Drömmen, 1844) målande beskrev det ryska förtrycket av ukrainare. Medveten om att formuleringarna aldrig skulle tolereras av imperiets censur spreds dikten i lönndom genom handskrivna kopior, bland annat till medlemmarna i ett hemligt nationalistiskt ukrainskt brödraskap.

Tsarens hemliga polis kom dock över ett exemplar i början av 1847. Nikolaj I läste dikten personligen och sägs ha skrattat gott åt Sjevtjenkos beskrivningar av honom själv. Hans humör skiftade dock när han läst de hånfulla formuleringarna om hans hustrus utseende. Sjevtjenko dömdes till det överlägset hårdaste straffet av alla i brödraskapet, exil som tvångskommenderad fotsoldat i en avlägsen straffbataljon i Uralbergen. Tsaren adderade ett grymt specialanpassat straff för Sjevtjenko som förbjöds att någonsin mer skriva eller måla.

Han lyckades dock att fortsätta skriva, mot tsarens vilja. Tiden i den militära exilen blev paradoxalt nog en av hans mest produktiva perioder som poet, även om poesin skapades med livet som insats. Trots att Sjevtjenko var under ständig bevakning lyckades han då och då komma över papperslappar. Dessa vek han till pyttesmå häften i vilka han nedtecknade sina dikter med mikroskopisk handstil. Vid inspektioner gömde han skrifterna i sina soldatstövlar, vilket gav dem samlingsnamnet Stövelskaftsböckerna. Dikterna som skrevs under exilen är i många fall nostalgiska skildringar av Sjevtjenkos uppväxt på den ukrainska landsbygden.

Sjevtjenko fick bara återse sitt älskade Ukraina under några veckor 1859 efter sin tolv år långa exil, innan han återigen blev arresterad och skickad till imperiets huvudstad under strikt övervakning. Taras Sjevtjenko dog den tionde mars 1861 i St Petersburg, han blev bara 47 år. 15 år senare förbjöds ukrainska helt i officiella sammanhang.

Men på 1920-talet hände plötsligt något. Tsarregimen hade fallit och inbördeskriget var över. Kommunisterna hade cementerat sin makt, så även över Ukraina. Lenin såg under denna period stora faror med den ryska dominansen av Sovjetunionen. Han befarade nationalistiska uppror, något som redan hade skett under tsardömets sammanbrott. För att minska slitningarna inleddes en politik under namnet korenizatsija (inhemsk anpassning), en proaktiv avkolonisering och ett skapande av nationella kommunistiska rörelser.

Nu skedde plötsligt en aktiv ukrainisering. Det startades skolor och universitet på ukrainska, och det nationella språket blev del av den statliga administrationen. Kommunistpartiet uppmuntrade kulturutövare att publicera litteratur, spela teater och visa film på ukrainska.

Framgången behövde man inte vänta på. Den ukrainska filmen var under 1920-talet den ledande i hela Sovjetunionen. Ukrainska filmer var mer populära i den ryska sovjetrepubliken än tvärtom.

En egen litteraturscen etablerades snabbt och kom snart, genom medvetna val, att skilja sig helt från den ryska. Skribenten Mykola Khvyljovyh myntade mottot ”Bort från Moskva”, ett politiskt uttalande som slog fast att den ukrainska traditionen var en egen, likvärdig med andra europeiska. Det blev än tydligare genom litteraturforskaren Mykola Zerovs arbete med att etablera universitetskurser i ukrainsk litteratur som visade på ett omfattande kulturarv, som systematiskt hade förtryckts av tsarregimen. Zerov kompletterade Khvyljovyhs motto med sin egen paroll ”Till källorna”.

Ett av de mest spännande verk som skrevs under perioden är Valerian Pidmohylnyjs roman Staden (1928) som utspelar sig mitt under ukrainiseringen. Huvudfiguren, Stepan Radchenko, är likt författaren Pidmohylnyj en ung man som flyttat in till metropolen Kyiv från en avlägsen lantlig by. Stepan är en hängiven kommunist och planerar inledningsvis att studera till ingenjör för att sedan resa hem och modernisera sin by, men stadslivet leder honom in på andra vägar.

Han lyckas ta sig igenom en byråkratisk mardröm genom att stå i långa köer och skriva prov efter prov dagarna i ända för att till slut antas vid en skola som i berättelsen enbart går under namnet Institutet och erhålla ett mindre stipendium. Han konfronteras med sovjetiska handläggare och får lära sig den hårda vägen att ”ordning är behagligt enbart när du frivilligt tillämpar den på dig själv, men helt och hållet obehagligt när någon annan tillämpar den på dig”. Senare i boken blir Stepans försök att hitta ”ett riktigt rum”, alltså en acceptabel bostad i det hyresreglerade Kyiv, en följetong över flera kapitel som lika gärna kunna utspela sig i Stockholm 2026. Men staden ger honom inte bara huvudvärk. Han möts också av en kokande kulturmiljö. Snart är han indragen och förvandlas successivt till en författare – en ukrainsk författare.

Allt möjliggörs av ukrainiseringen. Till följd av den kan Stepan, som en av de första någonsin, tjäna pengar på att skriva noveller, främst om sina äventyr under inbördeskriget. Han extraknäcker med att lära ut ukrainska till fabriksarbetare och sedermera blir han redaktör för en ansedd kulturtidskrift. I stället för att återvända till byn förkastar han sitt ursprung på den ukrainska stäppen och förvandlas till en kultiverad stadsbo. Staden beskriver en kulturmiljö som aldrig tidigare tillåtits finnas i Ukraina, och som snart skulle raderas.

Tyvärr hann det korta fönstret av korenizatsija slå igen innan Pidmohylnyjs nästa roman var färdigställd. I takt med att Stalin cementerade sin makt under 1920-talets slut kom den ukrainska kulturen att återigen förskjutas från scenen. Snart följde Holodomor, svältkatastrofen som Stalinregimen lät skapa i Ukraina samtidigt som Sovjetunionen exporterade miljontals ton med spannmål. 1932–33 dog uppemot fem miljoner ukrainare, urskillningslöst mördade genom hunger.

Mykola Khvyljovyh var en av de som reste ut på landsbygden för att själv granska kommunistpartiets anklagelser om att bönderna gömde spannmål. Han möttes av ett fullskaligt folkmord och telegraferade i panik till den ukrainska sovjetrepublikens huvudstad Kharkiv: ”Byarna dör. Omedelbar hjälp behövs.” Svaret han fick innehöll fyra ord av destillerad ondska: ”Allt går enligt plan”.

Den svält som främst drabbade landsbygdsbefolkningen parades med ett strategiskt utraderande av den ukrainska kultureliten och en nyimperialistisk russifiering. En efter en arresterades diktare, författare och filmskapare. Kort efter att ha gjort sina observationer på landsbygden förstod Khvyljovyh vilket öde som väntade honom och avfyrade en kula genom sin tinning. Pidmohylnyj arresterades 1934. Tre år senare var han död, avrättad i det karelska skogspartiet Sandarmokh tillsammans med Mykola Zerov och många andra kulturpersonligheter som i efterhand kommit att kallas för den avrättade renässansen.

Deras brott var inte att de ägnat sig åt subversiva aktiviteter eller kritiserat den marxistiska ideologin. Många av de ledande ukrainska kulturpersonligheterna var uttalade kommunister. Deras brott var att de skapade kultur på ukrainska, samma som Taras Sjevtjenko. Kontinuiteten var därmed återställd.

Förnekandet av en ukrainsk nationell identitet är nämligen en konstant genom den ryska historien. För dem är den levande ukrainska kulturen en provokation. På 1920-talet ville inte den ryska författaren Maksim Gorkij låta översätta sina böcker till ukrainska. Han ansåg att det vore att förminska det ryska språket att översätta till en ”dialekt”.

Gorkijs tankar ekar i dag i Putins uttalanden. I texten Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet (2021) skriver Vladimir Putin att Ukraina och Rysslands ”andliga, mänskliga och civilisatoriska band har formats under århundraden och har sitt ursprung i samma källor, de har härdats av gemensamma prövningar, framgångar och segrar. Vårt släktskap har överförts från generation till generation. Den finns i hjärtan och i minnet hos människor som lever i dagens Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljontals av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Khvyljovyhs rörelse ”Bort från Moskva” hotar Gorkijs och Putins världsbild i grunden. De ser en rysk identitet som riskerar att klyvas itu. Än värre är projekt som Zerovs. Genom den enkla metoden att gå ”Till källorna” visade han att det inte finns något att klyva. Den enhetlighet som Putin talar om har aldrig funnits.

På 1930-talet var straffet för ukrainare som utvecklade, utövade eller undersökte sin egen kultur tydligt: döden. Den ryska regimen försöker åstadkomma samma sak i dag. Sedan Sovjetunionens fall har Ukraina upplevt en andra renässans. Den här gången har den inte avrättats, även om Putin gör allt han kan. Måtte han inte lyckas.

Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion

Skrifter kan lämna avtryck på olika sätt. Vissa genom spridning och förundran, andra genom avsky och en plötslig frånvaro. Det sovande folket (1993) av Fredrik Reinfeldt tillhör den senare kategorin. Skriften har med åren kommit att inta en närmast mytisk position i modern svensk politisk litteraturhistoria. Inte trots, utan kanske just tack vare sitt omstridda eftermäle.

Boken släpptes under brinnande finanskris och en tid präglad av stora budgetunderskott. Reinfeldt hade två år tidigare trätt in i rollen som riksdagsledamot och var nybliven ordförande för Moderata ungdomsförbundet efter falangstiden i Lycksele 1992. Verket utgör en form av radikal stridsskrift, en blandning av dystopisk fiktion, politiskt program och moraliska reflektioner. Kontroversiella citat som ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” kom att gravera sig fast i offentligheten.

Boken inleds i en dystopisk värld där allt fler faller offer för 2000-talets värsta epidemi – välfärdsdöden – fullt jämförbar med pest, smittkoppor och AIDS. Medborgarna i denna framtid lever i total passivitet, ligger i bekväma och sängliknande fåtöljer, styrda av staten, med en universalfjärrkontroll som blivit en naturlig del av den mänskliga anatomin. Reinfeldt kallar dem sovhjärnor.

Men förutom de sovande finns de vakna medborgarna. Dessa representerar författarens idealbild av en medborgare. Personer som vaknar före väckarklockan, tränar, äter nyttigt, källsorterar, hjälper gamla damer över gatan och tackar nej till bruk av narkotika.

För att väcka sovhjärnorna förespråkar Reinfeldt att den offentliga sektorn måste avmonopoliseras och släppa in mer marknadskrafter, en ifrågasatt åsikt 1993, men som helt skulle överskuggas av bokens mest kontroversiella förslag: att inget offentligt stöd utöver svältgränsen bör skattefinansieras.

Bokens huvudtes är därmed enkel: att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion” som genom bidrag och omhändertagande har hjärntvättat folket till passivitet och tagit bort den enskildes initiativkraft.

Skriften skapade stor debatt redan på 1990-talet. I tv sattes den unge Reinfeldt för att försvara sina tankar mot hårda angrepp. En motdebattör kallade till och med skriften för ”högerextremistisk, kapitalistisk smörja” – ett omdöme som vittnar om hur boken ideologiskt utmanade folkhemsidealet.

I ljuset av statsministertiden fick Det sovande folket legendarisk status. I takt med att Reinfeldt närmade sig regeringsmakten i Rosenbad blev skriften allt svårare att få tag på. Den försvann plötsligt från butiks- och bibliotekshyllor. Söker man i dag efter boken i Uppsala universitets bibliotekstjänst möts man av det något kryptiska meddelandet: ”Inte tillgänglig. 0 på hyllan av 1 exemplar.” Ett bevis på skriftens mytomspunna aura som författaren inte kunnat sopa under mattan. Boken fortsatte dock att utgöra en referenspunkt på olika kultur- och ledarsidor.

Verket förblev en ständig skugga över Reinfeldt, ibland som bevismaterial för hans ideologiska övertygelse, ibland som verktyg i motståndarnas kritik. I sitt inledningstal på Socialdemokraternas kongress 2009 rekommenderade dåvarande partiordförande Mona Sahlin till läsning av boken. Inte som inspiration, utan som ett medel för att förstå den borgerliga ideologin.

Kritiken var så stor att Reinfeldt under perioder förnekade sitt författande av skriften. Senare gömde han sig bakom skämskudden och tog avstånd från delar av innehållet. Han avfärdade boken som en ”ungdomssynd” och markerade därmed att han gått vidare från den ungdomliga polemiken. Den uppmärksamme noterar dock att Reinfeldt faktiskt var närmare trettio vid utgivningen.

Med skriftens märkliga berättargrepp, och en stor dos av nyliberal och ungkonservativ entusiasm, sätter Reinfeldt ord på sin uppfattning att välfärdsstaten inte bara är ekonomiskt betungande, utan en existentiell fälla för den enskilda människan. Han varnade för en inlärd hjälplöshet där medborgarna slutat ta ansvar för sina egna liv. Men bortom de polemiska beskrivningarna av välfärdsdöden fanns en varning som i dag ekar med förnyad styrka: risken för generationsövervältrade kostnader.

Ett av skriftens centrala teman är Reinfeldts kritik av välfärdsstatens systemlöften över generationer. Ett system av statliga löften som om de inte finansieras direkt, innebär intecknandet av framtida generationers skapade resurser. För varje år som går blir dessa problem allt tydligare. Efter närmare ett sekel av allt mer utbyggda välfärdssystem ser det ut som om kontinuiteten kommer tvingas att brytas.

Reinfeldts idéer om statligt subventionerad passivitet är fortfarande kvar i politiken, och på flera områden har han fått rätt i sina varningar av generationsövervältrade kostnader. I dag lever unga i en verklighet där en prekär känsla av att vara född i fel generation slår allt fler i ansiktet. Man lever med känslan att systemet som påstås ska gynna alla, i själva verket inte gynnar dem. Dagens välfärdsystem och dess kostnader, har istället utvecklats till ett system som de yngre inte får samma chans att ta del av, samtidigt som det är dem som i framtiden ska stå för notan.

Ett exempel på detta är pensionssystemet, något som allt fler yngre känner oro över. I dag skulle det lika gärna kunna kallas pensionsorättvissystemet. Ett system där unga tvingas betala in för att direkt gynna de äldre, trots att de själva, på grund av den demografiska utvecklingen, inte kan förvänta sig motsvarande pensionssummor i framtiden. I januari 2026 förändrades också riktåldern för pensionen till 70 år, och mycket tyder på att denna siffra endast kommer stiga. Samtidigt kan de unga förvänta sig att deras pension kan sjunka till så lågt som 40 procent av slutlönen, jämfört med dagens pensioner som ligger runt 65-70 procent.

En annan verklighet de unga möter är bostadsmarknaden, som upplevs som riggad till de äldres fördel. En verklighet där vissa bostäder känns reserverade för enskilda åldersgrupper om man inte sitter på tillräckligt mycket kapital att investera i en bostadsrätt, eller åtminstone få hjälp att göra det. Samtidigt har politiken som drivits, med regleringar och subventionerade lån, och den generation som köpte bostad billigt, hindrat de yngre från att kunna göra samma sak.

Men att som ung lyfta dessa synpunkter är inte lätt. De som i dag vågar ta bladet från mun och peka på de riggade system blir lätt avvisade och anklagas för ålderspopulism. Men de riktiga utövarna av denna ålderspopulism är inte de som påpekar systembristerna – det är de politiska partierna som tävlar om att gynna den köpstarka äldre generationen på de yngres bekostnad.

Våra gemensamma system är dock inte det enda problemet vi unga har. I en orolig omvärld med hot om krig, klimatförändringar, inskränkningar i demokratiska institutioner, utvecklingen av AI och andra existentiella hot, måste vi yngre axla ett ansvar inför vår egen framtid som ingen annan generation har behövt göra. Hur kommer framtiden att se ut? Kommer jag hinna leva till min pension? Kommer min utbildning att bli värdelös och tas över av AI? Dessa frågor lever ständigt i oss ungas bakhuvuden. Med detta i hänsyn är det inte konstigt att allt fler unga ser negativt på sin framtid.

Frågan som därmed måste ställas är: hur ska vi unga känna tilltro till något, när inte ens systemet som sägs gynna alla inte gör det?

Det Reinfeldt efterlyser med sin skrift är ett medborgarskap präglat av självständighet, eget ansvar, kunskap, egna normer och medmänsklig omtanke. Det är något som vi kan bära med oss. Vad det dock innebär i dag, särskilt när det gäller självständighet och eget ansvar, är inte att frigöra sig från det offentligas tyglar, utan att klara sig själv från ett system som vänt ryggen åt en – och det redan från start.

Reinfeldts tanke var att egenskaper som dessa skulle väcka de sovande genom att den politiska sektorn tagit ett steg tillbaka. Som en sann borgare stod han på individens sida mot systemet. Men när texten läses med dagens glasögon framträder en annan bild. Hela folket har inte somnat in, men det tycks finnas en del som faktiskt har gjort det – och det är de som blundar för de ungas problem. För hos den yngre generationen finns en frustration över att verka i ett system där exempelvis turordningsregler på arbetsmarknaden och en låst bostadsmarknad gör att ”vem som jobbat längst” alltid väger tyngre än ”vem som jobbar hårdast”.

Det sovande folket kan läsas både som en produkt av sin tid och som en tidig varning för en borgerlig kritik av välfärdsstatens ohållbarhet. Mycket av skriftens retorik är överdrivet polemisk med absurda bilder av apatiska medborgare som genom välfärdssystemet döms till döden. Men samtidigt rymmer boken ett embryo till flera argument som får allt större relevans i den ekonomisk-politiska debatten.

Frågor om systemlöften, demografiska förändringar och de gemensamma åtagandes långsiktiga finansiering är på agendan i dag. Det som dock skiljer 1990-talet från 2020-talet är tonläget. 1990-talets polemik talade om ett moraliskt förfall och medborgerlig passivitet. I dag formuleras kritiken i termer av budgetbalans, försörjningskvoter och generationsrättvisa.

Välfärdsstaten har alltså inte lett till den totala passivitet som Reinfeldt målade upp, men hans varning om framtida, intecknade resurser har i dag fått en ny relevans. Beteckningen sovhjärnor kan istället tillskrivas förvaltarna av systemet som ständigt tvingar de unga till passivitet. Frågan som återstår är om systemet kan genomgå de drastiska förändringar som tycks krävas, innan allt trillar ihop. För ska det verkligen vara nödvändigt för att den generation som missgynnat den yngre ska vakna på allvar?

Max Bundell är ledamot i Geijerskas studentföreningens styrelse

Historiskt har Kina varit ett samhälle där lärdom och formell skolning tillskrivits osedvanligt hög social och politisk betydelse. Det klassiska ämbetsmannasystemet, som befolkades av de mandariner som blivit sinnebilden för den lärda förvaltningen, byggde på idén om att staten skulle bemannas genom meriter. De mytomspunna och utmanande ämbetsmannaproven (科舉) var ett sätt att avancera socialt och få inflytande. En kandidat kunde räkna med att behöva sitta upp till tre dagar i en trång cell, där proven genomfördes. Kandidaten skrev, åt och sov i cellen. Provsvaren rättades också anonymt.

Dessa lärda mandariner befolkade Kinas stadsförvaltning fram till 1905 då provet avskaffades. De skulle också successivt försvinna som statsbärande elit i samband med de inbördeskrig som följde, och som slutligen vanns av Mao Zedong 1949. Hans radikala masskampanjer, inte minst i form av kulturrevolutionen, skapade i stället en hel generation av kineser som i många fall missat större delen av ett decennium av sin ungdoms skolgång. Det är till stor del denna generation som styr Kina i dag.

Kinas högste ledare Xi Jinping är ett typexempel på denna “förlorade” generation. Han föddes 1953 i Peking som son till Xi Zhongxun, chef för kommunistpartiets centrala propagandadepartement. I egenskap av att vara son till en högt uppsatt partifunktionär och revolutionär föddes han in i en värld av privilegier som oftast bara var förbehållna den “röda adeln”. Inte minst med tillgång till landets bästa skolor.

När Xi Jinping var tolv år skedde dock något som skulle förändra hans liv i grunden. Hans far föll i onåd hos Mao och degraderades till biträdande chef på en traktorfabrik i Luoyang. Dock tilläts resten av familjen att för tillfället stanna i Peking.

När kulturrevolutionen bröt ut 1966 hade Xi Jinping hunnit fylla 13 år. Han var dock utestängd från den rödgardistiska studentrörelsen som, med Maos beskydd och gunst, trakasserade och attackerade ideologiska motståndare (inte minst sina egna lärare). Rödgardisterna stängde också samma år den elitskolan som Xi Jinping gick på och där de flesta studenterna var barn till höga partifunktionärer. Till följd av att Xis far var stämplad som revolutionsförrädare trakasserades familjen också så svårt att en av Xis systrar enligt officiell historieskrivning “förföljdes till döds”. Historiker menar att det är troligt att hon tog sitt eget liv, något som inte var helt ovanligt bland rödgardisternas måltavlor.

1968 fängslades slutligen Xis far och det lilla skydd och få privilegier som familjen fortfarande åtnjöt försvann. Xi skickades året därpå ut på landsbygden som en del av Maos masskampanj “Ut på landsbygden” – som en av 17 miljoner ungdomar. Han skulle komma att tillbringa de nästkommande sju åren boende i en grotta i byn Liangjiahe. En av hans rumskamrater från denna tid (från 15 till 22 års ålder) har berättat att Xi bara läste propagandaskriften “Maos lilla röda” och statliga nyheter. Föga annat fanns att tillgå.

Trots detta bereddes Xi plats på prestigefulla Tsinghua universitet efter sina år i exil , där han läste kemiteknik åren 1975 till 1979. Detta sedan universiteten åter öppnats efter att bara ha bedrivit sporadisk undervisning under nästan ett decennium. Sju år med enbart Maos lilla röda får dock ändå sägas vara långt ifrån en ideal förberedelse för högre studier. Dock är det främst Xis senare akademiska meriter som ibland väcker frågor. Att han på pappret även har en doktorsexamen i marxistisk teori, som han tagit vid sidan av sin stigande partikarriär, är föga ifrågasatt – men däremot hur mycket eget arbete han faktiskt lagt ner på att förvärva den.

Ett annat exempel på hur dagens generation av kinesiska ledare fått sin utbildning avbruten finner vi i Li Keqiang, Kinas premiärminister 2013–2023 (då han plötsligt dog vid 68 års ålder). Född 1955 fick även han sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen efter att han tagit gymnasieexamen. 1974 skickades han ut på landsbygden och fick leva flera år i ett jordbrukskollektiv, innan han 1978 kunde fortsätta sin utbildning på Pekings universitetet när gaokao-provet (高考) återinfördes. En kinesisk version av högskoleprovet som skrivs en gång per år.

Ytterligare ett exempel på hur dagens kinesiska toppskikt fått sin utbildning avbruten finner vi i Wang Yi, Kinas nuvarande utrikesminister och en av regimens mest centrala utrikespolitiska aktörer. Wang föddes 1953 i Peking och tillhör därmed samma kohort som Xi Jinping. Liksom så många andra jämnåriga blev han utskickad på landsbygden och kom att tillbringa åtta år på en gård i nordöstra Kina. Han kunde återvända till en mer formell utbildningsbana först mot slutet av 1970-talet, då han började läsa japanska i Peking.

Nedan följer ett axplock av ytterligare personer i landets nuvarande absoluta toppskikt som fått sin utbildningsbana avbruten av Kulturrevolutionen: Zhao Leji, ordförande i Nationella folkkongressens ständiga utskott (Kinas riksdag) och ledamot av den stående politbyrån. Cai Qi, förstesekreterare i kommunistpartiets sekretariat och ledamot av den stående politbyrån. Li Xi, sekreterare i Centrala disciplininspektionskommissionen (partiets antikorruptionsorgan) och ledamot av den stående politbyrån. Han Zheng, Kinas vicepresident (vice statschef), tidigare ledamot av den stående politbyrån. He Lifeng, vice premiärminister med ansvar för centrala delar av den ekonomiska politiken.

Av de sju medlemmarna i kommunistpartiets nuvarande stående politbyrå har fyra varit utskickade på landsbygden under Kulturrevolutionen. Denna upplevelse och ofrivilliga avbrott i studierna präglar således många ur den ålderskohort som i dagsläget styr Kina. En generation som fått kompensera formell skolgång genom nätverk, praktik och partiinterna utbildningsspår.

Det är föga förvånande att Xi Jinping ofta beskrivs som en ledare som är besatt av stabilitet, efter att under stora delar av sin ungdom varit utsatt för radikala ideologiska experiment. Dagens Kina representerar på så sätt en återgång till det historiska Kina – som fäster stor vikt vid formell utbildning. Just det som många av landets nuvarande makthavare förvägrades av Mao.

Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion

”Lamporna slocknar över hela Europa”, konstaterade den brittiska utrikesministern Sir Edward Grey vid Storbritanniens inträde i första världskriget, ”vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”. Orden är välciterade, men de tål att användas igen, inte minst i dag. Bara att lamporna i dag verkar släckas över hela jorden, och att vi i Europa, tack och lov, står tämligen enade. Samtidigt blir vi ifrånsprungna. Kontinenten som format jordklotet de senaste trehundra åren, har i dag hamnat på efterkälken.

Ena halvan av 2025 års – så kallade – Nobelpris i ekonomi gick till Joel Mokyr, ekonomisk historiker vid Northwestern University. Han har i sin forskning visat varför den ekonomiska utvecklingen tog fart just i Europa. Hur vår Asiens lilla svulst till kontinent kunde dominera världen. Svaret finner han i upplysningen.

I sin bok A Culture of Growth (2016) redogör Mokyr för hur Europa kom att se hur vetenskapen kunde möjliggöra utveckling. Kombinerat med en intellektuell öppenhet för förändring, ett nytt vetenskapligt tänkande, i synnerhet det hos Isaac Newton och Francis Bacon, och med en värld som blivit allt mindre, tack vare tryckpressen och global sjöfart, satte den industriella utvecklingen snart fart. Öppenheten är alltså grundläggande. Samma tes driver Johan Norberg i sin senaste bok Civilisationens topp (2025). Att med intellektuell öppenhet följer ekonomisk, vetenskaplig och kulturell utveckling.

Dessa förändringar kom att ge effekt. Den värld vi lever i i dag är ofrånkomligen europeisk, oavsett om du kommer från Strasbourg eller Karachi. Att lista inflytandet vore omöjligt – det är så stort.

På bara några hundra år kom kontinenten, som endast utgör åtta procent av jordens yta, att kontrollera 80 procent av den. Historiens två mäktigaste imperium, Kina och Indien, kuvades av ett folk från en liten ögrupp utanför Frankrike. Samma nation satte stopp för den globala slavhandeln. Tillsammans styrde europeiska nationer i praktiken över hela Amerika och Afrika, majoriteten av Asien, och kontrollerade det globala handels- och informationsflödet. En förkrossande majoritet av alla innovationer inom vetenskap och kultur de senaste 500 åren står Europa också bakom. Men den utvecklingen har börjat avstanna. Vi har blivit mindre innovativa.

Visserligen använde européerna sig av tvivelaktiga metoder för att cementera sitt världsherravälde. De ryggade inte tillbaka för krig, slaveri och diktatur. Samtidigt kan man inte ifrågasätta det inflytande Europa hade, och fortfarande har. Men de senaste hundra åren har världen dominerats av en annan makt: USA. I praktiken har det inte gjort någon skillnad, ty landet bygger på ett europeiskt tankegods, och har spridit det ut i världen. Fram tills nu.

Som världspolis har USA tidvis tummat på internationella spelregler, men man har alltid konstruerat svepskäl för att framstå som att man följer folkrätten. Idag bryter man aktivt, närmast med en stolthet, mot den. För det nya USA står folkrätten i vägen för amerikansk makt. Kvar står Europa.

De århundradena när Europa var planetens avgörande spelare är i dag över. Inflytandet är brutet.

För nu är världsläget ett annat. Världspolitiken bestäms över våra europeiska huvuden. När detta århundradets mest avgörande europeiska konflikt – kriget i Ukraina – ska avgöras, sitter inte ens europeiska företrädare vid förhandlingsbordet. Det bordet verkar tvärtom befinna sig antingen i Florida, eller i den gulfstat som för närvarande är Donald Trumps favorit. Europa får stå vid sidan av och vid varje global händelse fylls mitt flöde av en fikande Anthony Bourdain – symbolen för ett Europa som verkar ha tagit siesta. Europa, genom den europeiska unionen, måste göra sig relevant igen.

Anledningarna till den europeiska unionens uppkomst är flertalet. Många har också varit involverade i processen. För Robert Schuman var det viktigaste att kombinera det franska stålet och kolet med det tyska, det skulle enligt honom förhindra framtida krig. För Réne Pleven var det avgörande att det bildades en gemensam europeisk armé. Det senare förverkligades aldrig. Amerikanerna hade sin egen syn på unionens bildande. För dem var det viktigast att Europa åter kunde bygga upp en ekonomi för att konkurrera med Sovjet. I dag är det emellertid USA och Kina vi har fallit bakom ekonomiskt.

Den europeiska nedgången har inte kommit av en stor katastrof eller civilisatorisk kollaps. I stället har den kommit genom tusentals hinder, lagar och regleringar. Grandiosa idéer, som en federation eller en europeisk armé, är frågor som åter måste diskuteras, men det är också processer som kräver arbete och tid. Här och nu finns det i stället många mindre reformer att implementera.

Grunden inom det europeiska samarbetet är den inre marknaden och dess fria rörlighet. I teorin ska varor, kapital, personer och tjänster kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna. Så är det inte i praktiken. En stor diskrepans existerar mellan medlemsstaternas olika lagar och regleringar, samt i implementeringen av EUs direktiv. Inom många sektorer innebär regelbördan kostnader flera gånger högre än Trumps olika tullsatser.

Ökad konkurrenskraft brukar vara europeiska ledares medicin när frågan om Europas bristande tillväxt kommer upp. ”Europa måste stärka sin konkurrenskraft”. Ordet har fått en sådan spridning att ingen längre vet vad det innebär. Och inte kommer det med så mycket förändring heller. Snart två år efter att Draghi- och Lettarapporterna presenterades, har inte mycket hänt. Parlamentet och kommissionen stoltserar med att man avskaffar regleringar, men trots det tillkommer fortfarande fler lagar än de hinner göra av med.

För Friedrich Hayek, som själv skisserade på ett europeiskt samarbete på 30-talet, var det viktigt att administrationen inte blev för stor, ty då skulle protektionismen mellan medlemsstaterna återuppstå. Vi riskerar att hamna där i dag. En genomgripande harmonisering av regleringarna är nödvändig. Vidare krävs stora förändringar i unionens beslutsprocess. Mer makt bör flyttas till det folkvalda parlamentet, och färre beslut tas med enhällighet. Främst inom utrikes- och säkerhetspolitiken, där den mesta makten fortfarande ligger hos medlemsstaterna. Detta för att säkra det demokratiska stödet i en tid av växande populism, samt uppnå ett mer effektivt beslutsfattande.

Samtidigt får ett fördjupat europeiskt samarbete inte innebära en övercentralisering. Det grundläggande projektet måste fortsatt ligga i en gemensam utrikespolitik och en fullständig inre marknad. Annars riskerar utvecklingen fortsatt stävjas.

I sin essä Ett kidnappat Västerland eller Centraleuropas tragedi (1983) skriver den tjeckisk-franske författaren Milan Kundera bland annat om skillnaden mellan Europa och Ryssland. Medan Europa är en pluralistisk arena av små och stora stater, har Ryssland alltid varit ett centralstyrt totalitärt imperium, där oliktänkande och öppenhet kvästs. Som Mokyr och Norberg visat är det inte så konstigt att den industriella revolutionen inte började i St Petersburg. Mokyr gör dessutom liknelsen till Kina. Mittens rike har historiskt varit jordens främsta makt, ofta mer teknologiskt utvecklat än Europa. Men den industriella revolutionen uppstod inte där, för att centralstaten där enligt Mokyr motverkade oliktänkande.

Ett stärkt EU ska inte stå i vägen för pluralismen. Tvärtom ska unionen främja den. Unionens officiella motto är trots allt In varietate concordia, förenade i mångfalden. Endast genom vidare centralisering kan pluralismen flöda. Små stadsstater och furstendömen är utspelade – nationalstaten likaså – i en globaliserad värld där aktörerna är stater på hundratals miljoner eller miljarder människor. Europa måste kunna tala som enad röst utåt, samtidigt som den inre marknaden är förutsättningen för en sprudlande pluralism. Om inte idéer fritt kan utvecklas och spridas, på samma gång som vi står upp för dem globalt, kommer vi att förslavas under Kina och USAs maktkamp.

Europa står alltså inför ett val: att följa, eller att leda. Eller som den franske författaren Paul Valéry, efter första världskriget, formulerade det:

”Kommer Europa att bli vad hon i realiteten är, det vill säga: en liten halvö på den asiatiska kontinenten? Eller kommer hon att fortsätta att vara vad hon förefaller vara: den ädla delen av ett jordiskt universum, planetens pärla, hjärnan i en väldig kropp?”

I mångt och mycket är det upp till oss själva.

Harry Grauers är ledamot i Geijerska studentföreningens styrelse

Ett effektivt sätt att kritisera vår dysfunktionella bostadsmarknad är att helt enkelt visa vilka personer som faktiskt gynnas av den. Ta bara den nyproducerade lägenheten i Järfälla utanför Stockholm som DN (4/7–25) rapporterade om – en femma på 116 kvadratmeter för hela 23 000 kronor i månaden. Det är mycket pengar för att bo i ett område som få skulle beskriva som särskilt attraktivt. Och är man villig att lägga sådana summor på sitt boende köper man sannolikt hellre något inom relativ närtid, helst betydligt närmare innerstaden än Järfälla.

Samtidigt, i centrala Stockholm, förmedlades en ungefär lika stor lägenhet på Observatoriegatan. Fjärde våningen, fyra rum på tillsammans 107 kvadratmeter – perfekt för en barnfamilj. Den lägenheten, som ingår i det hyresreglerade beståndet, kostade 12 717 kronor i månaden. Alltså över 10 000 kronor mindre än nyproduktionen i Järfälla.

Så vem fick den centrala lägenheten? Det är svårt att säga på rak arm. Personen hade stått i Stockholms bostadskö sedan den 1 juni 1987. Eftersom man måste vara minst 18 år för att ställa sig i kön innebär det att personen var född senast 1969 – knappast en självklar kandidat för att ha hemmavarande barn.

Varför är detta ett problem? Kan inte en person över 50 också vara i behov av en billig, central lägenhet? Jo, naturligtvis. Men är det verkligen den typiska situationen? För att stå i Stockholms bostadskö – och i de flesta andra köer – krävs i praktiken att man inte redan bor i en prisreglerad hyresrätt. I stället måste man bo i ett ägt boende eller i någon annan upplåtelseform.

Den lyckligt lottade person som köat i över fyra decennier och samtidigt kunnat dra nytta av denna sida millennieskiftets kraftiga prisuppgångar på bostäder har alltså i praktiken fått sin villa eller bostadsrätt dopad av billiga krediter. När barnen sedan flyttat hemifrån kan bostaden säljas med mångmiljonvinst och bytas mot en billig hyresrätt i innerstan. Låter det galet? Det är för att det faktiskt är det.

Klasskampsretorik må vara främmande för många studentförbundare. Men få saker provocerar undertecknad så mycket som att det hyresreglerade beståndet i huvudsak går till personer med god ekonomi, samtidigt som framför allt unga hänvisas till en dyr och otrygg andrahandsmarknad.

Ser vi i stället till den ägda bostadsmarknaden finns inga köer eller stora obalanser mellan gammalt och nytt. Men priserna är likväl höga. För unga, strävsamma människor har det därmed blivit mer eller mindre omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden.

En DN-artikel från slutet av 2024 räknade ut hur mycket svårare det är för dagens unga att köpa en bostad jämfört med tidigare generationer. I sin ungdom tjänade boomers i snitt 128 000 kronor om året, drygt 10 000 kronor i månaden i dagens penningvärde. Samtidigt kostade en etta i Stockholm bara drygt en halv miljon kronor.

Femtio år senare har zoomers inkomster visserligen stigit till knappt 190 000 kronor om året. Men ettan kostar nu omkring tre miljoner kronor. Kvoten mellan bostadspris och årslön har alltså ökat från ungefär fyra till nästan sexton.

Till detta ska läggas bolånetaket som infördes 2010, vilket innebär att man endast får låna upp till 85 procent av bostadens värde. Reformen kan möjligen bidra till den finansiella stabiliteten. Men den gör också att unga måste spara ihop omkring 450 000 kronor till kontantinsatsen för en liten lägenhet i Stockholm – något som är lättare sagt än gjort på en kassapersonalslön utan hjälp från mamma och pappa.

Bolånetaket höjs visserligen till 90 procent från den 1 april 2026, men även en kontantinsats på omkring 300 000 kronor är en ansenlig summa. Räknat i spartid tog det för 50 år sedan, med en sparkvot på 10 procent, bara några enstaka år att få ihop kontantinsatsen. I dag kan det ta uppemot 25 år. Då är man inte särskilt ung längre.

Naturligtvis är detta problem som är mest akut i Stockholm. Det går utmärkt att bo på landsbygden där bostäder ibland nästan skänks bort. Men då måste man också leva med att bo i exempelvis Krokom. Och det är det inte alla som vill.

Ett relaterat problem är att höga bostadspriser och långa kötider även påverkar barnafödandet. Det finns förstås flera förklaringar till varför kvinnor föder färre barn, särskilt i storstäderna. Framtidsoro lyfts ofta fram som en central faktor. Samtidigt pekar forskning på att bostadspriser spelar en betydande roll.

En studie från Storbritannien visade att stigande bostadspriser kan förklara omkring 60 procent av nedgången i födelsetalen. En annan global studie fann att varje gång fastighetspriserna fördubblas minskar barnafödandet med 0,1–0,3 barn per kvinna. För kontextens skull bör det nämnas att småhuspriserna i Sverige har tredubblats sedan 1995.

Så vad ska vi göra då?

Den parlamentariska viljan att reformera hyresmarknaden är bristfällig. Moderaterna har antagit ett förslag om så kallade trygghetshyror, vilket är ett steg i rätt riktning. Då skulle hyresgäst och hyresvärd komma överens om inflyttningshyran, varefter hyran indexeras mot exempelvis inflation eller förvaltningskostnader.

Problemet är dock att en sådan ordning endast skulle gälla nya kontrakt. Dessutom kan köer uppstå på nytt om efterfrågan stiger snabbare än de indexerade hyrorna. Förmodligen skulle Kristdemokraterna och Liberalerna kunna acceptera en sådan reform. Det stora hindret stavas Sverigedemokraterna. Men som med det mesta i politiken är de flesta åsikter trots allt till salu.

När det gäller det ägda boendet ska Sverigedemokraterna däremot ha en viss eloge för förslaget om så kallade Sverigehus. Tanken är att vissa hustyper ska kunna typgodkännas nationellt. I praktiken skulle det innebära att den som vill bygga ett sådant hus slipper en stor del av den kommunala bygglovsprocessen, så länge detaljplanen tillåter bostäder.

Flera rapporter visar att handläggningstider och kommunalt krångel kan stå för upp till en tredjedel av slutkostnaden. Om den typen av hinder minskar kan byggandet bli billigare. Då kan unga kanske faktiskt börja drömma om villa, Volvo och vovve igen.

Elias Nilsson är redaktionssekreterare i Svensk Linjes redaktion

Bland Venedigs historiska byggnader och romantiska kanaler reser sig en centralstation som bryter av mot stadens själ. Här skildrar Olle Edborg inte enbart detta arkitektoniska undantag, utan också den mörka fascistoida konstnärliga rörelse som gav upphov till den märkliga byggnaden.

Under sommaren 2022 var jag tillsammans med en god vän på resa i en av världens mest kända städer, den italienska renässansstaden Venedig. Bland gondoler, vackra byggnader och amerikanska turister fanns något som stack ut lite extra. Det mycket märkvärdiga centralstationskomplexet. Där och då kunde jag nog ana att det verkligen inte byggdes med samma humanistiska omtanke som många andra av stadens byggnader. Centralstationen byggdes nämligen under ledning av fascisten och arkitekten Angiolo Mazzoni, och är ett välvisande uttryck för den futuristiska genren.

Omkring sekelskiftet börjar den konstnärliga stilen Futurism att ta form i Europa. Futurismen var en avantgardistisk rörelse som var förekommande i norra Italien. Grundaren av denna konstnärliga och kulturella rörelse är poeten, författaren och kulturprovokatören Filippo Tommaso Marinetti (1876-1943). Marinetti växte upp i en både italiensk och fransk präglad kontext men valde sedermera att utbilda sig i Paris. 1909 publicerade Marinetti Manifesto del Futurismo (Det Futuristiska manifestet) i den franska tidningen Le Figaro. Det blev startskottet för den kulturella rörelse som vi kallar Futurism.

”Vi påstår att världens härlighet har berikats med en ny

form av skönhet: hastighetens skönhet. En tävlingsbil med

motorhuven prydd med stora rör som liknar ormar med

explosiv andedräkt… en vrålande bil som verkar driven av

maskingevärsskott är vackrare än Nike från Samothrake.”

Marinetti ville inte bara göra upp med det förflutna, han ville göra uppror mot det. Han ville tygla moder jord till att underkasta sig människans artificiella skapelser. Marinettis konströrelse ger uttryck för mycket av den upplysningsfilosofin som Francis Bacon (1561-1626) och Isaac Newton (1643-1727) lade grunden för. Detta ska naturligtvis inte ses som en liknelse mellan upplysningens förkämpar som Newton och Bacon och fascisterna Marinetti och Mussolini. Det finns naturligtvis otroligt mycket som gör dessa idésfärer helt paradoxala mot varandra. Men det råder däremot ingen tveksamhet om att den så kallade “mekaniska världsbilden” tydligt finns med i bilden för den fascistiska samhällsmodellen, i såväl teori som praktik.

Marinettis idéer har kommit att bli tätt förknippade med 1900-talets bild och projektion av diktaturer. I både Metropolis (1927) och 1984 (1949) liknas samhällsbilderna mycket med den som återfinns i Marinettis idévärld och konst. Futurismen är ett uttryck för det kalla, känslolösa moderna samhällsbygget. Det insinueras av en karg alienerad världsbild vars främsta dygd är mätbara materiella mått som styrka, snabbhet och effektivitet. Det passar med andra ord väl in i det fascistiska samhällsbygget.

Även ifall futurismen finns väl inbakat i inte minst Mussolinis Italien så finns den inte som lika centralt segment i Hitlers Tyskland. Hitler var nämligen själv inte en futurist i den bemärkelsen, snarare verkade han intressera sig antika arkitektoniska ideal. I planerna för hansutbyggnad av en ny stor huvudstad, Germania, finns det mer inslag hämtade från Rommariket och klassiska Grekland än någon ny modernistisk och futuristisk stil. Detta tyder om något på en särskiljning i Hitlers och Mussolinis betraktande av det förflutna. Mussolini som den inbitna socialist han en gång var såg framtiden och framsteg vid horisonten och ville med revolutionära medel förföra samhället. Han använde faktorer hämtade från den italienska historien för att ge Ethos till detta men var i slutet av dagen ingen nostalgiker vad det gäller hans lands historia. Om man tittar på Hitler hittar man nästan det motsatta där fanns det snarare en idé som vilade på en mycket bisarr och problematisk historiesyn där han lånade in Nietzsches allegorier, Darwins teorier och Wagners musik för att konstruera ett narrativ om ett kulturellt dominant Tyskland. Båda diktatorerna praktiserade Marinettis idéer och ideal i sina politiska gärningar trots att de skiljde sig åt i synen på hans konst- och kulturgenre.

Hur ska man då förhålla sig till futurismen? I någon mån är det en konstgenre, det är långt ifrån den enda konstgenrer som förknippas med problematiska drag och ideal. Om du fascineras av konstverken och byggnaderna i sig själva ska jag inte stjäla den upplevelsen ifrån dig, vi pratar trots allt om något så subjektivt som konst. Om du däremot inspireras av Marinettis politiska ideal så tycker jag nog att du ska tänka om och kanske läsa en och annan historiebok. I kulturhistoriska sammanhang skulle jag vanligtvis beteckna min smak närmast romantiken, jag fascineras av de vackra och majestätiska naturlandskapen som skildras. Därmed finns det kanske till föga förvåning rätt lite i futurismen som gör mig särskilt imponerad eller hänförd. I min konservativa ideologiska övertygelse kan jag likväl konstatera att de idéer som gömmer sig bakom denna genre är minst sagt osmakliga och djupt ovärdiga för alla som förordar en hållbar samhällsutveckling.

Den modernistiska författaren Ezra Pound är den som vi huvudsakligen förknippar med uttrycket “make it new!” men kanske passar det ännu bättre in i Marinettis genre. Futurismen må vara en historiskt intressant konstgenre men jag är rätt övertygad om att världen inte behöver fler byggnader som liknar centralstationen i Venedig eller ledare som Mussolini. Marinettis idéer och konstgenre får inga lovord från mig, det säger jag både som konservativ och romantiker.

Olle Edborg är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Det sägs att det första beslutet Margaret Thatcher tog som brittisk premiärminister var att höja momsen på lyxyachter. Det gjorde hon inte för att det fanns någon riktig politisk anledning. Att höja skatter och avgifter var – som bekant – inte en vedertagen beståndsdel av Thatcherismen. Nej, historien gör gällande att Järnladyn enbart gjorde det som ett sista nålstick mot sin företrädare Edward Heath.

Thatcher hade aldrig förlåtit honom för att ha begått den största synden en partiledare för Torypartiet kan begå – att förlora val. Heath var i det avseendet speciell. Antalet nederlag han hade under sitt bälte var inte bara ett – utan tre. För Thatcher var det varken otur eller tidsandan som förklarade nederlagen. Problemet var politiken.

Heath var en ”wet”-Tory. Han stod för en mjuk, ekonomiskt pragmatisk och kompromissvillig konservatism. Den låg i linje med den så kallade One Nation-traditionen som hade dominerat partiet under efterkrigstiden: en acceptans av välfärdsstaten, en relativt aktiv stat och en vilja att jämna ut kapitalismens värsta kanter.

Thatcher representerade något annat. Hennes konservatism var konfrontativ. Men den var framför allt säker på marknadens överlägsenhet. Avregleringar, privatiseringar och monetär disciplin var inte bara politiska verktyg, utan ett projekt för nationell förnyelse. Anhängarna av denna, mer puritanska ekonomiska linje, kom snart att kallas ”dries” och tillhörde partiets torra, ideologiska högerflygel.

När tillfälle gavs, våren 1975, att utmana Heath tog Thatcher chansen. Hennes kandidatur betraktades först som symbolisk. Som ett sätt att lufta missnöje. Men den slutade i en skräll. Partiledaren tvingades bort och hans falang hamnade i intern exil. Det ryktades till och med om att han skulle gå i pension, köpa en fritidsbåt och spendera tiden med att segla på den engelska rivieran.

När Thatcher sedan vann valet 1979 och flyttade in på Downing Street hade maktbalansen i partiet förändrats. Den thatcheritiska högern tog kommandot över landet, men ännu viktigare – den cementerade kontrollen över partiet.

Men Torypartiets historia är inte en skildring av hur någon ideologisk linje långsamt triumferar. Det är snarare berättelsen om ett parti som ständigt byter riktning när makten kräver det.

När Järnladyn föll 1990 skedde det inte efter ett valnederlag utan genom en intern revolt. Partiet började frukta att hennes kompromisslöshet hade blivit ett politiskt problem. De interna knivarna vässades redan innan hon skulle “få möjlighet” att förlora valet.

John Major, hennes efterträdare, representerade en återgång till en mer traditionell brittisk konservatism. Han hade haft en del ministerposter under Thatcherväldet, men var aldrig riktigt frälst. Hans regering präglades av pragmatism, budgetdisciplin och en vilja att lugna interna konflikter. Han var i det hänseendet Thatchers motsats.

Trots att alla egentligen hade räknat ut honom, vann Major valet 1992.

Men tiden arbetade mot honom. Ekonomiska problem, interna strider om Europa och en oppositionsledare vid namn Tony Blair blev för mycket. När det konservativa partiet fem år senare förlorade valet 1997, var nederlaget exceptionellt stort.

Den unge William Hague tog över och försökte navigera genom en blandning av modernisering och tradition. Men Blair var fortfarande oslagbar. Valet 2001 slutade därför i ännu ett nederlag och Torypartiet fick snart en ny partiledare.

Efter Hague svängde pendeln återigen åt höger. Torypartiet ville testa något annat. Iain Duncan Smith representerade det thatcheritiska arvet och sågs av många som ett försök att återvända till partiets ideologiska kärna.

Men problemet var inte så mycket ideologin som ledarskapet. Duncan Smith hade svårt att övertyga sina egna parlamentsledamöter om att han kunde vinna ett val. Och misslyckas man med att göra det, är partiledarskapet aldrig säkert. Mindre än två år efter att han blivit vald avsattes han genom en intern misstroendeomröstning.

In trädde Michael Howard. Han kom från en helt annan del av partiorganismen och lyckades stabilisera organisationen samt utgöra ett stabilt motstånd mot regeringen. Men även Howard hade svårt att bryta New Labours dominans. I valet 2005 förbättrade det konservativa partiet sitt resultat, men inte tillräckligt för att på allvar hota Labours regeringsmakt.

Vid det här laget hade världens äldsta parti förlorat tre val i rad och var inne på en av sina längsta perioder utan regeringsmakt i modern brittisk historia. Men det är just i sådana lägen som dess kanske viktigaste egenskap träder fram. Storbritanniens konservativa parti har en självbevarelsedrift som tycks sitta i ryggmärgen. När makten står på spel är de beredda att göra vad som helst för att ta den.

Det var därför partiet accepterade David Camerons moderniseringsprojekt efter valnederlaget 2005. Han fick mandat att göra exakt det han ville – så länge det garanterade nycklarna till Number 10 Downing Street. Cameron började därför metodiskt slakta flera av partiets heliga kor – från retoriken om välfärdsstaten till tonen i sociala frågor – allt för att göra partiet valbart. Mannen som hade bilder på Thatcher i sitt pojkrum förde partiet mot mitten.

Camerons ideologiska projekt mötte aldrig något riktigt internt motstånd innan valet 2010. När sådana etablerar sig inom partiet brukar de flesta parlamentsledamöter sluta upp bakom det nya tankegodset.

Det moderna konservativa partiet rymmer därför allt från arvtagare till paternalistisk statskonservatism till övertygade nyliberaler. Det är därför partiet så ofta framstår som motsägelsefullt. Ena dagen talar det om marknadens kraft, nästa om statens ansvar för regional utjämning; ena stunden om budgetdisciplin, nästa om att bygga statliga sjukhus.

Men just denna motsägelse är förklaringen till partiets överlevnad. I Torypartiet är lojaliteten sällan riktad mot en person eller ens doktrin. Den är riktad mot något mer grundläggande: makten. När en partiledare inte längre kan leverera den blir processen kort. Och när vinden vänder, vänder partiet med den. Misslyckas en falang att vinna val, ges uppdraget till en annan. Allt för att vinna.

William Hague beskrev detta styrelseskick bäst: “a monarchy tempered by regicide”. Partiledaren har absolut makt till dess att personen inte har det. Något som den nuvarande partiledaren, Kemi Badenoch, gör klokt i att inte glömma. Det är denna hänsynslöshet som har gjort de brittiska konservativa till världens äldsta politiska parti.

Bean Khalil är skribent och expert på brittisk politik

Våren 1800 stod Uppsala inför en högtidlig uppgift. Gustav IV Adolfs kröning skulle firas i lärdomsstaden. Universitetets ledning beslöt att markera tillfället med tal, procession och musik i Gustavianum. Ceremonin var tänkt att uttrycka trohet mot kronan och stadens samhörighet med riket. Samtidigt levde i Uppsala en yngre generation som präglats av idéstriderna runt den franska revolutionen. I denna miljö framstod kröningsfesten inte bara som en ceremoni, utan som en symbol för en politisk ordning som allt fler började ifrågasätta.

I ett stenhus i Uppsala, som senare skulle komma att bli Uplands nationshus, samlades regelbundet en krets radikalt sinnade studenter. Där möttes unga akademiker, docenter och studenter i vad som kallades Juntan. Bland de mest framträdande fanns filosofen Benjamin Höijer, den polemiske docenten Gustaf Abraham Silverstolpe samt den unge adelsmannen Hans Hierta. Samtalen vid deras bord rörde filosofi, litteratur och samtidens politik. Den franska revolutionens idéer om frihet och medborgerliga rättigheter diskuterades med samma intensitet som Kant och den nya idealismen. De såg sig som bärare av ett friare tänkesätt än det som dominerade i resten av Sverige vid tiden.

I denna miljö växte planen fram att utnyttja kröningshögtiden för en ironisk markering. Flera medlemmar av Juntan spelade även i Akademiska kapellet. Förslaget var att framföra ett stycke vars musikaliska tema anspelade på den förbjudna Marseljäsen, revolutionens hymn. För de invigda skulle valet vara tydligt, för den oinvigda publiken kunde det passera som högtidlig musik. Sabotaget var tänkt som en protest mitt under det kungliga firandet.

Planen läckte dock ut och rektorn informerades. När musikerna samlades i Gustavianum fann de att noterna bytts ut mot en symfoni av Haydn. Silverstolpe och flera av de inblandade lämnade demonstrativt lokalen. Kvar blev en ofullständig orkester, vars framförande väckte mer förvirring än högtidlighet.

Myndigheterna reagerade kraftfullt på händelsen. De involverade studenterna ställdes inför rätta i universitetets disciplinnämnd, vilket snabbt urartade i en uppmärksammad rättsprocess. Den så kallade musikprocessen blev i praktiken en prövning av gränsen för akademisk frihet och politisk opposition. Silverstolpe och flera andra dömdes till stränga straff, och Juntans verksamhet bröts upp. Många av de inblandade fick sina akademiska karriärer plötsligt avbrutna och blev inte bara portade från universitetet, utan förvisades från staden Uppsala.

Hans Hierta var inte med vid själva aktionen och undvek därmed straff, men han närvarade vid rättsprocessen och försökte försvara sina meningsfränder. Han skulle under samma vår genomföra en egen protest mot ordningen genom att vid riksdagen i Norrköping avsäga sig sitt adelskap, efternamnet byttes samtidigt från släktnamnet Hierta till Järta.

Under de efterföljande åren förändrades det politiska landskapet snabbt. Gustav IV Adolfs regering förlorade gradvis sitt stöd, och rikets militära nederlag och administrativa misslyckanden blottlade svagheterna i ett system där makten var starkt koncentrerad men ansvarsfördelningen oklar. Den svenska kungen höll på att driva Sverige till gränsen av kollaps.

När krisen blev akut i och med kriget mot Ryssland och förlusten av Finland 1808–1809 stod det klart att det gustavianska systemet inte längre förmådde bära staten. Missnöjet inom militären och ämbetsmannakåren växte, och en krets av officerare och ämbetsmän förberedde det ingripande som i mars 1809 ledde till Gustav IV Adolfs avsättning.

Järta tillhörde den civila krets som såg omvälvningen som nödvändig för rikets räddning. När den gamla regimen väl störtats drogs Järta in i det praktiska reformarbetet. Han knöts till konstitutionsutskottet och kom som dess sekreterare att spela en betydande roll i utformningen av 1809 års regeringsform. Ett viktigt uttryck för Järtas politiska tänkande under omvälvningens år är det så kallade memorialet, den promemoria som lästes upp i riksdagen och som sammanfattade de konstitutionella principer som låg till grund för konstitutionsutskottets arbete med regeringsformen.

Arbetet med den nya författningen präglades av ideal som skilde sig både från det gustavianska enväldet och från den franska revolutionens radikalism. 1809 års män sökte inte frihet genom att avskaffa makten, utan genom att binda den vid lag. Staten skulle ordnas så att ingen enskild aktör, varken kung eller riksdag, kunde styra ensam. Kungen behöll den verkställande makten, men besluten knöts till statsråd som bar juridiskt ansvar. Riksdagen fick kontroll över beskattningen och därmed över statens handlingsutrymme. Friheten skulle upprättas genom balansen mellan institutionerna, inte ur någon enskild makts övervikt.

Efter 1809 och arbetet med författningen framträder en tydlig förändring i Hans Järtas hållning. Den tidigare oppositionelle kritikern blev nu försvarare av stabilitet och kontinuitet. Detta innebar dock inte att han övergav sina tidigare ideal. Snarare ansåg han att de hade förverkligats i den nya konstitutionella ramen och därför måste skyddas. Där han tidigare kämpat mot maktens godtycke riktades nu hans uppmärksamhet mot faran i politisk instabilitet och oöverlagda reformer. Minnena av den franska revolutionens våldsamma utveckling och av Sveriges egna politiska kriser stärkte hans övertygelse om att frihet krävde institutioner lika mycket som idéer.

Järtas försvar av den nya ordningen vilade därför på en särskild statsuppfattning. Staten var enligt honom inte ett abstrakt kontrakt mellan individer. Den var heller inte personifierad av någon absolut monark. Staten var snarare ett historiskt framvuxet sammanhang av lagar, ämbeten och samhällsskikt. Reformarbetets uppgift var inte att bryta denna kontinuitet utan att korrigera dess obalanser. Författningen visade sig också vara tillräckligt flexibel för att anpassas genom praxis och reformer snarare än genom total omdaning. Fortsatta förändringar skedde inom ramen för 1809 års ordning ända fram till den slutligen ersattes av 1974 års regeringsform.

Revolutionen som den upplevts i Europa hade visat hur lätt frihetens språk kunde övergå i maktens upplösning. Den svenska utvecklingen behövde därför följa en annan väg. Regeringsformen byggde på övertygelsen att makt alltid behövs, men att den måste vara begränsad, fördelad och kontrollerad. Kungen skulle regera, men hans beslut skulle kontrolleras genom statsrådens försorg. Riksdagen skulle representera rikets stånd, men inte kunna dominera utan hänsyn till helheten. Ämbetsmännen skulle tjäna staten, inte en person. I denna balans såg Järta själva garantin för friheten.

Pontus Westerholm är konsult och teknisk skribent inom försvarsindustrin. Han är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.

Det har inte undgått någon att bostadspriserna ökar år efter år. Ökningar utgör ett särskilt stort problem för unga som ska köpa sin första bostad, då många helt enkelt inte har råd. Det innebär att de måste spara längre för att få ihop till sin kontantinsats, eller tvingas ge upp sin dröm om att äga sin bostad, och i stället tvingas hyra en bostad livet ut. En hel generation bygger upp alltmer frustration över att deras chans har försvunnit, och att de inte kommer kunna köpa ett eget hem att bo och bilda familj i har försvunnit, och att de inte kommer kunna leva ett lika rikt liv som sina föräldrar. Sedan 1800-talet och Gripensteds liberala reformer har varje generation fått det bättre än sina föräldrar, men den kontinuiteten ser nu ut att brytas.

När jag i höstas tog mig an 15 högskolepoäng förvaltningsrätt fick jag erfara hur kontinuiteten brutits och förstå varför min generation är dömd till kortvariga andrahandskontrakt. I kursen behövde vi nämligen läsa PBL ­­– Plan och bygglagen (SFS 2010:900) från pärm till pärm.

Det första som slog mig när jag läste PBL var hur lång den är, 16 kapitel med mellan 6 och 115 paragrafer vardera. Ja ni läste rätt, 9:e kapitlet, som handlar om ”Lov och förhandsbesked”, är 115 paragrafer långt! Regeringsformens samtliga 15 kapitel innehåller sammanlagt 181 paragrafer. Det är tydligen mer avancerat att ge ett bygglov än att styra landet.

Det är faktiskt helt sjukt att man har 115 separata bestämmelser för att förklara vad man behöver och inte behöver tillåtelse för, samt hur man ska gå till väga för att få tillåtelse. Det förklarar varför det tar sådan tid att bygga i Sverige. Något har gått fel med PBL.

Bara ett exempel på de sjuka reglerna är att det inte finns någon automatisk tillåtelse att återuppbygga en byggnad, ens om den brunnit ner. Medan lågorna slickar ditt hem behöver du bläddra till PBL 9 kap. 3§ och läsa att om du vill återskapa ditt liv räknas det som en nybyggnation och behöver därför följa nuvarande regler. En gammal byggnad som inte följde regelverket får alltså inte återuppbyggas.

Med andra ord förlorar vi en viktig del av vårt kulturarv genom att gamla byggnader som inte är särskilt skyddade (exempelvis k-märkta) och som inte följer dagens standard, brinner upp, och inte tillåts återuppbyggas. Visserligen kan ägarna till sådana byggnader kan ansöka om ersättning för vägrat bygglov enligt PBL 14 kap 3§ 2st, men det är till föga tröst. Självklart borde man få återuppbygga en byggnad som totalförstörts i brand!

Det stora problemet med PBL är dock att den blir mer och mer komplex. År efter år har politikerna arbetat hårt med att lägga till nya undantag eller mer specifika regler (därav 9:e kapitlets 115 paragrafer). Problemet är att det gör allmänheten mer beroende av att rättssystemet ska tolka vad lagarna faktiskt säger, vilket gör processen långsammare och dyrare för alla parter. Något som illustrerar problemet väl är att ledtiderna för ärenden i Stockholms län som rör PBL har ökat med så mycket som 75% sedan 2011.

Det är självklart inte bara lekmän som jag som ser problem med PBL. Någon som delar min kritiska hållning är Kristina Alvendal, före detta stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som 2024 skrev rapporten Ineffektivt stadsbyggande – erfarenheter av nuvarande lagar, regler och arbetssätt i praktiken på uppdrag av Produktivitetskommissionen.

Ett problem som Alvendal lyfter är att reglerna kring överklagan av beslut rörande bygglov är alldeles för generösa. I princip vem som helst kan överklaga, även om de själva inte påverkas av beslutet. Alvendal skriver: ”Möjligheten att överklaga det som sker i vår fysiska miljö är mer generös än att överklaga ett våldsbrott eller ett skattebrott.” Det är ett väldigt stort problem eftersom det ger allt för många alldeles för stora möjligheter att påverka vad som får och inte får byggas på en bit mark.

Ytterligare problem som Alvendal lyfter är att de detaljplaner som skapas ofta är mycket mer detaljerade än vad de borde vara. I PBL 4 kap. 32§ 3st står det ”Detaljplanen får inte vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte.” Däremot är det enligt Alvendal inte: ”… alltför ovanligt att plankartan blir så exakt att det under arbetets gång blir omöjligt att ändra vinklar på takfoten, sätta in en tjockare stomme som gör att byggnaden inte längre ryms inom den tajt tilltagna byggarealen eller centimetrarna på marken”. Denna typ av regler känns inte rimliga enligt mig, de gör det alldeles för svårt att anpassa byggprojekt efter nya omständigheter.

PBL är nog inte det enda som står i vägen för byggande i Sverige, men redan efter 15 poäng förvaltningsrätt förstår man att många problem på svensk bostadsmarknad härrör från de brister som finns i plan- och bygglagstiftningen. Att vi i dagens Sverige inte lyckas bygga tillräckligt med billiga bostäder är ett allvarligt nationellt problem och inte minst orättvist för de unga som på grund av detta inte får samma förutsättningar som sina föräldrar. För att vi ska kunna lösa detta problem är det ytterst viktigt att vi gör något åt saken, och min rekommendation är att vi börjar med PBL. Vem som helst fattar att det nu behövs regler som slutar dra ut på projekten, öka kostnaderna, och omöjliggör för mycket detaljstyrning. Genom politisk diskussion och rent sunt förnuft kan vi bygga en bättre lag!

Arvid Fägerblad är tidigare ledamot i Geijerska studentföreningen

För omkring 3 000 år sedan levde ett litet folk i ett litet landområde vid östra Medelhavet, i den forna Levanten. De skilde sig egentligen inte särskilt mycket från sina grannfolk, med liknande ursprung, liknande seder och liknande språk. Men med tiden kom just detta lilla folk att gå en annan väg, en egen väg. Medan många av regionens folk så småningom försvann ur historien, uppslukade av imperiernas expansion och kultur, överlevde detta folk. Krig, förvisningar och förstörelse skingrade dem, men de bar med sig något som visade sig vara ovanligt motståndskraftigt: sin tradition, nedtecknad i texter, och språket på vilket dessa texter skrevs: hebreiskan.

Under antiken var hebreiskan ett högst levande språk. Den talades i hemmen, på marknaderna och bland härskarna. Men de historiska omvälvningarna förändrade detta. När judarna under antiken hamnade under främmande herravälden och så småningom spreds över stora delar av världen, började hebreiskan långsamt förlora sin plats som vardagsspråk. I stället anpassade de sig efter omgivningen och lät de lokala språken bli det vardagliga kommunikationsmedlet. Judar talade arameiska, grekiska, arabiska, spanska eller tyska – beroende på var de levde. Ur mötet mellan dessa språk och det judiska folket växte också judiska blandformer fram, där hebreiska och arameiska levde vidare i språk som jiddisch, ladino och judeo-arabiska.

Men hebreiskan som eget språk försvann dock inte utan fick en ny roll. Det blev till traditionens och liturgins språk: språket för bönerna, de religiösa lagarna och de heliga texterna. Den levde vidare i synagogan, i välsignelserna över maten, i tändandet av shabbatljusen på fredagskvällen och i studierna av de judiska texterna. Samtidigt blev hebreiskan allt mindre användbar för vardagliga samtal. Språket talades inte längre i hemmen, på marknaden eller av härskarna. Det levde vidare, men i en annan, mer stillastående form. Vardagslivet fick sina uttryck på andra språk. Det var med dem man berättade historier, skrev litteratur, skämtade, grälade och skapade nya kulturella uttryck. Rik poesi, litteratur och kultur kom att fylla det utrymme som hebreiskan lämnat i vardagen.

Hebreiskan fanns kvar, och ändå inte. Det blev något paradoxalt: ett språk som ständigt användes, men som samtidigt inte längre fick spela ut sin roll till fullo.

Så såg situationen ut under större delen av den judiska diasporans historia. Men där, mot 1800-talets andra hälft, började detta långsamt förändras. I samband med vetenskapliga studiernas framväxt, i deras moderna utformningar, ökade även intresset för de antika språken, för hebreiskan och för den bibliska världen. Detta engagemang spred sig utanför de akademiska lärosätena och blomstrade ut i de judiska miljöerna. Hebreiskan blev symbolen för det judiska folkets historia, men började även långsamt ses som det judiska folkets framtid.

Genom århundraden av diaspora hade drömmen om att återvända hem, till Sion, till Israel, varit ständigt närvarande. Den fanns där i varje bön, under varje shabbat. Under årens lopp hade många försökt att återvända, men ingen hade ännu lyckats slå sig ned och påbörja den återkomst man längtade efter. Men nu verkade tiden inne – inne för ett nytt försök, ett försök som denna gång skulle lyckas. En återkomst hem, till fäderneslandet, till rötterna, till Sion. Det judiska folket, så länge i exil, så länge förskingrat, skulle nu åter samlas i sitt hemland, i Israel – och hebreiskan var nyckeln till dess framgång.

Hebreiskan var språket som alla judar, världen över, delade. Hebreiskan var den enande faktorn, den som knöt samman en jude från Holland med en jude från Indien, knöt samman en ultraortodox jude från Vilnius med en assimilerad sekulär jude i New York. Det var språket som skrifterna var skrivna på, språket som lagen hade formulerats på, och viktigast av allt: förbundets språk. Språket som nu skulle ena och återställa det som gått förlorat under två tusen år av exil. Hebreiskan kunde göra något som inget av de andra judiska språken, såsom jiddisch, ladino eller judeo-arabiska, kunde: ena. Hebreiskan kunde ena det judiska folket på nytt, i sitt hemland, för en gemensam framtid. För första gången på två tusen år fanns en plats för det judiska folket att gemensamt skapa sin framtid, och hebreiskan var dess hjärta. Under några få generationer förvandlades ett främst liturgiskt språk till ett språk för hela livet: för litteratur, humor, sång, politik, vardagliga samtal och barns lekar.

Hebreiskan kan därför ses som hjärtat i det judiska folkets pånyttfödelse. Inget annat språk, oavsett dess rika litteratur eller poesi, har haft en lika central roll – både som enande kraft och som känslomässig symbol. Hebreiskan, om än moderniserad i vår tid, är den direkta länken tillbaka till antiken, till rötterna. Till ursprunget. Till arvet.

För mig personligen är hebreiskan bokstavligen mitt modersmål. Det är språket där mina mest intima tankar och känslor tar form. Språket som binder mig till min mor, till min familj, till min släkt och till mitt folk. Som arkeolog har jag haft förmånen att arbeta i Israel, att gräva i den jord där mina förfäder en gång levde. Då och då händer det att man finner små föremål, som en bit keramik, en sten eller ett sigill, med en inskrift. Ibland är bokstäverna äldre, skrivna i former som förändrats genom årtusendena. Ibland är de nästan identiska med den hebreiska vi använder i dag. Men orden, orden är desamma. Språket detsamma. Och det är i de ögonblicken något märkligt sker. Avståndet i tid tycks plötsligt krympa. Det blir nästan som att de 2 000 åren av exil, av förvisning, av förföljelse, försvinner och upphör att existera. Länken är nu inte längre bruten. Under dessa ögonblick är hebreiskan såväl dåtiden som nutiden och framtiden.

Det är kanske just där som hebreiskans historia säger något större. Kontinuitet är sällan helt obruten. Den bryts, förändras och återuppfinns. Men något som är brutet är sällan heller helt brutet, helt förstört. Ibland räcker det att något litet bevaras: några ord, en text, ett minne, för att tråden till det förflutna ska kunna knytas samman igen.

Daniel Leviathan är doktor i judiska studier

Har du hört? Den liberala världsordningen är död! Över hela världen ekar sorgesången och glädjeropen. Inte ens slutet av historien varade för evigt, och nu ligger ett nytt kapitel för världen. Vi kan nog säga detta med säkerhet, trots att mycket ännu står oklart: den liberala världsordningen är död, och på hennes döda kropp utspelar sig nu två stora konflikter, i Iran och i Ukraina.

Att med klarhet förklara stora skiften i världsordningen medan de händer är svårt, för att inte säga omöjligt. En omvälvande politisk samtid kan samtidigt kännas som att kastas runt i en rasande storm. Politiska skeenden som länge pågått i det tysta, under långsamma tektoniska förflyttningar, tar till slut en form som inte ens de mest inbitna förespråkarna för status quo kan förneka.

USA:s reträtt från sitt uppdrag som global säkerhetsgarant är en sådan sak; ett skeende som pågått under en längre tid, och som genom Donald Trump nu har iklätts ett ansikte och en tydlig politisk proklamering. Den fram till nu rådande världsordningen har kallats många namn. Det finns olika svar på vad som utgjorde ordningens fundament; gemensamma regler och gemensamma föreställningar i staters mellanhavanden, koloniala och imperialistiska utsugningar av fattiga länder, eller en fiktion som dolde en teater av stormakter som spelar om makt och resurser.

Det sistnämnda, den så kallade realistiska skolan, har fått ett uppsving på sistone. Det är en lockande akademisk teori för alla de som fascineras och bygger sina förklaringsmodeller på den starkes makt över den svaga. Det är inte konstigt, för realismen ger – frivilligt eller ej – stormakter och auktoritära ledare ett sken av att deras strävan efter maktfullkomlighet är en naturlag. Detta sken skiner idag över stormakternas riken, och deras så kallade ”intressesfärer”, till den fria människans förtret.

Det är sannerligen inte alla som sörjer den liberala världsordningen. Nu när den har dött frigörs olika sorters känslor: sorg och ilska hos dem som fann det gamla värt att bevara, men också kanske en viss iver hos revolutionärerna och populisterna som drömmer om en ny värld. Vissa i den demokratiska världen blir istället mer sammanbitet framåtblickande.

Den kanadensiske socialdemokraten och premiärministern Mark Carney steg upp till podiet i Davos under World Economic Forum tidigare i år. Han använde tillfället till att angripa västvärldens föreställning av den regelbaserade världsordningen. Den var enligt honom en fiktion, där internationell rätt i praktiken tillämpades olika beroende på vem som hade makten.

Genom att hänvisa till Václav Havel och hans essä om hur Sovjetunionens totalitära system upprätthölls av människor som följde ritualer de innerst inne visste var falska, menade Carney att stater på motsvarande sätt låtsades att den regelbaserade ordningen fanns på riktigt, trots att de visste att den var ”delvis falsk”.

Efter att ha dragit denna liknelse landade Carney i slutsatsen att det bakom illusionen om ett regelbaserat system dolde sig en realpolitisk verklighet: en verklighet som alla nu måste förhålla sig till. Carney uppmanade sedan de så kallade mellanmakterna – stater med tillräcklig tyngd för att räknas, men utan förmågan att ensamt forma världens gång – till handling: att bygga gemensam styrka genom nya institutioner, handel och politiskt samarbete.

Carney har rätt i att uppmana världens mellanmakter att agera i ljuset av vad som nu händer. Att bygga nya samarbeten på premissen att styrka i sista hand avgör allt kan tyckas vara ett märkligt sätt att försöka skapa stabila institutioner. Han är dock knappast ensam bland västerländska ledare om denna märkliga blandning mellan realism och institutionalism. EU-kommissionen har på senare tid med närmast manisk iver talat om strategisk autonomi och geopolitik. Även i Sverige har synen på säkerhet och utrikespolitik skiftat.

Många tänkare snuddar nu vid cynismen och lockas av realismens förklaringsmodeller, vars kalla och reduktionistiska analys förväxlas med sanning. Knappt har den liberala världsordningens kropp kallnat före de anklagar henne för att vara ett förtryckets redskap, andra förkastar henne och de värderingar som hon gestaltade som fiktion.

Det är rätt att se att saker har förändrats, och det är också rätt att anpassa sig efter den nya verkligheten. Men låt oss för allt i världen inte glömma att världens ordning både är och kan vara ett föremål för vårt samvete. Tron på en värld där människor och stater åtnjuter rättigheter, frihet och självbestämmande är en nödvändig förutsättning för att en sådan värld ska kunna förverkligas. Glömmer vi detta faller vi tillbaka i ett långt mörker, förlorar viktiga frihetliga övertygelser och lämnar världen i händerna på dem som enbart förstår maktens språk.

För realisterna har inte rätt. Ja, den internationella ordningen formas av hårda realiteter: geografi, demografi och militär styrka. Men den formas också av människor, med alla de kulturella, ideologiska och psykologiska egenheter som detta innebär. Den formas av historia, och enskilda människors uppoffring, samvete och relationer. Till detta kommer normer och institutioner som både begränsar och möjliggör politiskt handlande. Det är i samspelet mellan dessa element som internationella relationer tar form, inte i ett ensidigt realpolitiskt spel.

Politiska system, liksom alla beteendebetingade mänskliga system, existerar i den mån människor väljer att följa dem. Inget system är eller kommer någonsin att vara perfekt, den regelbaserade ordningen är inget undantag: den kräver en hegemon som upprätthåller reglerna, och rymmer ofrånkomligen inslag av förtryckande makt. Fusk och korruption förekommer – ja, det är svårt att förneka. Men den sidan av verkligheten är inte komplett utan att också lista alla de bragder och frihetliga vinningar som har skett de senaste decennierna, eller de personer som osjälviskt arbetat för att frammana dem. Ska vi nu glömma en tid där stormaktskrig mellan industrinationer uteblev under flera generationer? Under de senaste tre decennierna kunde handel växa över kontinenter, fattigdom krympte i en takt som tidigare varit otänkbar, och allt fler människor kom att erfara nya politiska friheter.

Det gångna har inte varit perfekt, men att mäta politiska system mot en tänkt perfektion är en meningslös övning; den enda relevanta frågan är hur de står sig i jämförelse med sina verkliga alternativ. Mätt mot dessa har den liberala världsordningen, trots sina brister, levt väl. Det är därför jag med sorg konstaterar hennes död, och innerligt hoppas att vi i framtiden inte glömmer vad som gjorde henne speciell. Jag hoppas att vi finner nya sätt att finna mänsklig och mellanstatlig samvaro i en ordning som bygger på frihet, regler och långsiktig stabilitet. Må friheten överleva tills hon kommer åter.

Arvid Bertilsson är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och för Centre-Right European Association of Students.

Brutna kontinuiteter; orden bär en nästan mytisk tyngd. De för tankarna till institutioner som sakta smulas bort eller till grandiosa imperier som fallit i tragedi. Men bortom det större förändringarna och avsluten finns det något annat som gått förlorat och brutits med tiden. Det är de små, nästan osynliga rytmerna: vardagsvanorna som har följt oss i generationer, som vi utfört utan att riktigt reflektera över dem. Och först när vi gått miste av flera av dem märker vi av frånvaron. Som nu, i vår tid.

Under större delen av 1900-talet styrdes vardagen av fasta tider. Posten kom vid bestämda klockslag, ibland flera gånger under dagen, tidningen landade på hallmattan, telefonen var en fast kontaktpunkt, och tv-programmens tablå dikterade kvällens rytm.

Aktuellt, Sveriges första regelbundna tv-nyhetsprogram, började sändas den 2 september 1958. I början några gånger i veckan, senare dagligen. Sändningstiderna ändrades med tiden, men kvällsnyheterna, klockan 21, blev en punkt runt vilken människor byggde sina kvällar: middagen lagades vid annan tid för att ej krocka med programinslagen, samtal fördröjdes, ögon hölls på skärmen. Nyheten var inte bara information, den var en rytm, en vardagens kontinuitet och hållpunkt.

För dessa rytmer har brutits. I dag finns sport dygnet runt, serier släpps varje vecka, streamingtjänster staplas på varandra i obegränsat antal och tusentals kanaler från världens alla hörn når just din Samsung The Frame. Nyheter kan läsas eller ses när som helst, hur som helst och var som helst. Artiklar och poddar väntar på oss oavsett tid. Detta är delvis befriande, lättillgängligt och enkelt. Men samtidigt uppstår en helt annan känsla: en oändlig backlog, ett ständigt jagande av möjligheter som aldrig tar slut. Ju mer vi kan ta del av, desto mer känner vi att vi missar, och det är vi som måste välja när, var och hur. Möjligheten blir en slags börda. Vad en gång var rytm och trygghet, en gemensam tidpunkt som förenade människor, ersätts av gränslösa horisonter, nya dimensioner öppnar sig, där varje val innebär ett tusental avståenden.

Det som kallas ”lägerelds-tv” måste nu accepteras vara från en svunnen tid. När utbudet var begränsat samlades människor kring samma program, samma sketcher, samma matcher. Dessa gemensamma erfarenheter skapade referenspunkter, samtalsämnen, ja, ett kollektivt minne. Rederiet med sin dramatik kring fartygsbesättningen, Lorry med sin satir, Dallas och Dynastin som amerikanska kvällsdraman, de formade vardagens gemenskap. På radion ekade Svensktoppen och Ring så spelar vi, och veckans avsnitt blev samtalet för nästa dag. Det handlade inte bara om underhållning, utan om rytmen som strukturerade livet. Om liv som blivit bättre under 1900-talets gång eftersom man nu fick tid för just underhållning och njutning. I dag finns sport att se dygnet runt, premiärer för nya serier varje vecka, fler streamingtjänster än någon rimligen kan följa. Överflödet skapar saknad: ju mer som finns, desto mer känns det som att man missar.

Tidningsläsningen har genomgått samma metamorfos. Morgonavisen var en fysisk handling: man började på första sidan, bläddrade, stannade vid det intressanta, lät det ointressanta passera, men inte utan ett aktivt val att göra just så: Alltsammans var en helhet med början och slut. I dag möts vi av ihärdiga pushnotiser, algoritmer som pekar oss vidare, labyrint av länkar utan en sista sida i sikte. För det finns ingen sista sida. Ingen stund att bara andas med kaffet i handen. Inget är någonsin avslutat.

Konsumtionen av musik förändrades på liknande vis den med. Förr hörde man nya låtar av en slump. Kanske på radion, i skivbutiken, hos vänner. I streamingtjänsterna serveras vi mest av det vi redan gillar, färdiga listor: Mingel, midsommarfest, 90-talshits. Rekommendationerna är bekväma, men cirkulära. Att upptäcka något oväntat kräver ansträngning, en aktiv handling som måste kalkyleras in om den får tid och plats i veckoplanen.

Dygnets rytm har till och med den upplösts. I äldre almanackor talades om den borgerliga gryningen: tiden när solen låg strax under horisonten, då ljuset precis räckte för att läsa utomhus utan artificiellt sken. Natt och dag var tydligt avgränsade och avgörande för planeringen av våra sysslor och vårt arbete. Nu lyser skärmen lika starkt i mörka rum, i bilen, mitt i natten eller på morgonen. Friheten är enorm, men den bär sin egen börda: valens tyngd. Behöver vi ens natt och dag längre? Är dygnet som fenomen redan utdaterat?

Teknikens gåva är en fantastisk frihet. Men frihet är inte utan tyngd. Den kräver ständiga val. I Antingen–eller från 1843 skildrar Søren Kierkegaard spänningen mellan det estetiska och det etiska livet: det njutningsfokuserade ögonblicket mot ansvarets, valens tyngd. Att välja innebär alltid att avstå från något annat, och därför uppstår ångesten, eller som han formulerar det; “ångest är frihetens svindel.”

Kanske är det därför gamla vanor kan kännas närintill tröstande. De bestämde åt oss, satte ramar för våra liv med tydliga avbrott för nöje och fritid. Nyheterna började när de började. Tidningen tog slut när sista sidan var läst. Programmet på radion gick bara en gång. I vår värld nu, där allt alltid finns, ständigt tillgängligt, kan det paradoxalt nog kännas som en lättnad när valen redan är tagna, när tiden själv bestämt åt oss.

Ändå lever fragment av dessa gamla rytmer kvar, om än i försvagad form. Aktuellt sänds fortfarande klockan 21, men den punkt som en gång samlade människor kring samma rum och skärm har förlorat sin kraft. Vem sitter egentligen där vid tv:n längre? För nu ser man programmet i efterhand på SVT Play, andra väljer bort och bläddrar förbi. I stället tar de del av nyheterna via kortare klipp i sociala medier eller poddar, och några bryr sig inte alls om kvällens sändning. Kontinuiteten är bruten: en gång en gemensam tidpunkt, nu ett val bland tusen andra. Den kollektivt delade rytmen är upplöst, och med den har den trygghet som fasta vanor gav ersatts av valfrihetens frihet, och dess svindel! Det vi en gång tog för givet, det gemensamma ögonblicket i vardagen, finns kvar endast som ett ekande minne.

Anna D. Linder är press- och kommunikationsansvarig på Timbro samt frilansande skribent i bland annat 100%

“Just det, en sak till!” sade ägaren till det lokala städföretaget vi nyss hade anlitat för veckostädning av vår villa. “De flesta vill inte vara hemma när de har städhjälp, men om ni är det, vill ni snälla hälsa på de som kommer och utför jobbet? De flesta gör inte det och min personal tycker att det känns konstigt.”

Tro sjutton att det känns konstigt att städa hemma hos någon som inte ens hälsar när man kommer dit. Först blev jag lite stött – ingen behöver väl inte säga till mig att hälsa på den som kommer till mitt hus för att utföra ett arbete, det är väl givet? Men så insåg jag att ägaren till företaget bara utgick från hur folk här i byn brukar agera. Tydligen hälsar de inte.

Vi bor i en välmående villaförort till Lund. Går man in på world wide web och klickar sig in på hitta.se får man veta att människorna i området är “medelålders flerbarnsfamiljer med goda inkomster”. Vanliga intressen här är, enligt hemsidan, ​​utförsåkning, golf, fotboll, sportevenemang, vin (och vinprovning!) och segling. Fy fan. Men vi är alltså en av de där familjerna.

Att städa sitt hem tycks inte vara ett intresse för flerbarnsfamiljer med goda inkomster i villaförorter. I alla fall inte om man ska utgå från antalet bilar från det lokala städföretaget som står på alla uppfarter under veckodagarna. Städa tycker tydligen vi inte alls om. Inte heller att prata med de som arbetar hemma hos oss, om man ska tro städföretaget rätt.

Det har sagts till mig att man kan skilja överklassen från övre medelklass genom att fråga om de är hemma när städhjälpen kommer eller inte. Överklassen bryr sig inte, den övre medelklassen är alldeles för skamsen och nervös för att vara där när någon annan plockar upp deras skit. Jag tillhör absolut de som helst flyr fältet när städhjälpen kommer. Problemet är att jag ofta jobbar hemma. Att träffa städerskorna är alltså oundvikligt, även om jag sköljs av skam när jag ser dem gnugga våra diskbänkar medan jag sitter med excelfiler och slidedecks på datorn.

Självklart hälsar jag när de kommer. På senare tid har jag börjat längta efter dem. De kommer ofta från någon öststat och pratar knagglig svenska eller engelska. Innan de kommer in röker de cigaretter i bilen på vår uppfart. Nystädat har blivit synonymt med doften av såpa blandat med cigarettrök.

Min favorit av dem pratar inte svenska. Hon har stora fyllda läppar, mycket botox och jag tror att hon vid något tillfälle gjort en misslyckad näsoperation. Första gången hon kom till oss frågade jag, som alltid när någon utför ett arbete hos oss, om hon ville ha kaffe. Hon blev helt ställd. Efter det har vi varit goda vänner. Jag tror märkligt nog att ingen tidigare frågat henne det. Kommer en hantverkare in i huset hinner knappt Svensson fråga innan kaffet är serverat. Varför agerar man annorlunda när någon kommer för att städa huset?

Kanske är det den där medelklass-skammen som ställer till det. En hantverkares jobb kan man ju inte utföra. En städerskas arbete går att göra själv, men man väljer att inte göra det. Kanske för att man inte hinner, orkar eller vill. För egen del gäller samtliga av de tre punkterna. Det är något att skämmas över, det har vi med oss sen barnsben. Men när den där skammen kickar in får vi också andra impulser. Som att inte hälsa på städerskan, för helst vill man kura ihop sig i ett hörn och be om ursäkt för varendaste dammkorn. Men när man inte hälsar tappar man också medmänsklighet. Det är inget annat än vanligt hyfs att säga hej och erbjuda en kopp kaffe till den som kommer hem till än för att städa, allt annat är ouppfostrat tölpbeteende. Hur skamsen man än är.

Inom den unga borgerligheten koketterar många med att kunna precis de rätta reglerna. Får man ha bruna skor efter klockan 18? Vem får sjunga vilken vers i “O, gamla klang och jubeltid”? Får man äta under talen på en sittning? Det har sin charm och är absolut trevligt att kunna. Men inget av det där spelar någon roll om man sedan växer upp och blir en Svensson i Hjärup som inte ens hälsar på städhjälpen.

Sofia Ek Hallonqvist är vice ordförande emerita i Fria Moderata Studentförbundet och tidigare vice ordförande i Ateneum

.

Vill du veta hur du ska klä dig om du inte vill skämma ut dig på Nobelmiddagen? I denna text berättar Elias Nilsson hur fracken och flugan ska sitta så att du slipper gömma dig för kamerorna.

En av få ljuspunkter under det dunkla vinterhalvåret är den årliga Nobelmiddagen – Sveriges och kanske världens mest storslagna tillställning med högtidsdräkt som klädkod. I SVT:s paradsändning sitter experter redo att recensera dammodet, men granskning av herrarnas frackar uteblir i regel.

Därför publicerar SvL denna handbok för dig som vill kunna granska männen med samma skärpa som DN Ledare granskar regeringen.

Det första begreppet vi behöver bekanta oss med är semiotik – läran om vad kläder signalerar (för mer information, se Mitt i linjen, SvL nr 3, 2024). En välskräddad frack signalerar tidlös elegans och är tänkt att skapa en slank svart siluett från axlarna ner till skorna. Siluetten ska framhäva det vita bröstpartiet och axlarna, medan midjan hålls snärt och benen långa och eleganta.

Vi börjar högst upp – med kavajen. De flesta principer från den vanliga kostymen gäller även här: axelsömmen ska sluta på eller strax utanför axeln, kragen ska krama nacken och ärmarna ska sluta så att en dryg centimeter skjorta sticker fram. Får man det rätt ingår man automatiskt i den översta decilen av frackbärare. Fracken är, förvånansvärt nog, mer förlåtande än en vanlig kostymkavaj eftersom den inte knäpps. När midjemåttet ofrånkomligen ökar med åldern går det därför oftast utmärkt att fortsätta använda kavajen.

Byxorna är däremot bland det svåraste att få till med dagens moderna frackar. Nio av tio deltagare på Nobelmiddagen bär för lågt sittande byxor. En bra byxa ska sitta en god bit ovanför naveln – minst fem centimeter – och bäras med hängslen. De ska sitta så högt att du undrar om något blivit fel. Det har det inte. Poängen är att linningen ska täcka skjortan under västen, samtidigt som västen är kort nog att inte sticka ut under kavajen. Om du hört att västen ska sticka ut, har du blivit lurad – i denna fråga har faktiskt kung Carl XVI Gustaf fel.

Just västen finns det annars inte så mycket att orda om, utöver det ovan nämnda. Se bara till att den är ordentligt åtspänd, särskilt om den inte har helrygg. Ett tips för halvryggade västar är att trä hängslena över snodden i nacken så att västen lägger sig snyggt mot axeln. Skjortan är också svår att misslyckas med, givet att man köper rätt variant. Bröstet ska vara i pikétyg, och manschetterna ska vara enkla, inte dubbla. Se också till att kragsnibbarna är tillräckligt välstrukna så att de stannar kvar nedvikta bakom flugan.

På fötterna bär man skorna. De ska vara i lackmaterial, det vill säga läder som belagts med plast för en blank yta. Om man, likt undertecknad, har supit bort sina lackskor kan man komma undan med extremt välputsade oxfords, men det är nästan svårare att lyckas med än att köpa nya. Jag vill också slå ett slag för operapumpsen – den manligaste skon av dem alla. Det är en loafermodell med djup ”urringning”, så att man nästan ser tå-roten, prydd med en svart sidenrosett. I skorna bär man svarta knästrumpor, helst av siden.

Sist ut är accessoarerna. Det viktigaste är att inte ha en färdigknuten fluga. Kan man knyta skor kan man knyta en fluga – det är samma knut, bara tjockare material och en knepigare vinkel. Bröst- och manschettknappar bör vara av samma metall (guld eller silver), och med fördel kan man bära ett fickur, vars kedja träs genom knapphålen i västen (googla, det är svårt att beskriva i ord).

Studentmedaljer är förbjudna på Nobelmiddagen. I andra festliga sammanhang finns Lunda- och Uppsalaskolan – den senare är en mer eller mindre glädjelös ordning, där medaljer ges för faktisk förtjänst och lyser därmed oftast med sin frånvaro. Utomhus bärs vit sidenhalsduk och vita läderhandskar. Undvik hatt – det går tyvärr inte att bära i dagens debattklimat.

Den här texten hade kunnat göras betydligt längre, men herr redaktör och herr layoutansvarig behövde plats för en annons. Mitt sista medskick är: om ni någonsin blir osäkra – googla hur kung (prins) Charles III gör, agera därefter.

Elias Nilsson är redaktionssekreterare i Svensk Linjes redaktion.

Det berättas att när Deng Xiaoping träffade Margaret Thatcher 1982 var det inte utan att den senare uppfattade mötet som obehagligt i fråga om etikett. Obekvämt nära Thatcher hade nämligen en spottkopp placerats. Under mötet harklade och spottade storrökaren Deng ideligen i koppen medan han talade om att återta Hongkong, något som sägs ha fått Thacher att – aningen förfärad – dra benen åt sig. För den äldre generationen kinesiska ledare var dock spottkoppen lika normal som askkoppen, men något som under mötet onekligen fick en diplomatisk dimension. På ett liknande sätt tog Vladimir Putin med sin labrador till ett möte med hundrädda Angela Merkel 2007.

När drottning Elizabeth II besökte Peking 1986 sägs Deng ha suttit med en spottkopp på samma sätt som under Thatchers besök fyra år tidigare. Drottningen förblev dock till synes oberörd, förmodligen förvarnad om den kinesiska sedvänjan. Spottkoppen är ett ovanligt illustrativt exempel på hur vett och etikett kan chockera, smickra eller genera motparten vid diplomatiska förhandlingar. Medvetet eller oavsiktligt.

^{Kinesisk spottkopp, förmodligen från Mingdynastin (1368-1644).}

I vår tid, med stormaktsrivalitet mellan Kina och USA, riskerar misstag i vett och etikett att få ödesdigra konsekvenser. På denna punkt skiljer sig också länderna mer åt än vad USA och Sovjetunionen gjorde, då Ryssland inte sällan brukar beskrivas som ett land som åtminstone har drag av att vara kulturellt västerländskt – om än inte ett västland. Motsatt brukar exempelvis Japan beskrivas som ett västerländskt land som är kulturellt österländskt.

För att förstå kinesisk vett och etikett finns det några nyckelkoncept som är viktiga att känna till. Ett av de viktigaste är kanske guanxi (关系), en relativt välkänd term även i väst. Då översättningar som “förhållande”, “nätverk” eller “kontakt” inte riktigt fångar alla aspekter av guanxi, används ofta det kinesiska ordet även i västerländska språk.

Guanxi ska inte förväxlas med gillande. Du kan ha stark guanxi med någon du inte tycker om eller som till och med är en rival. Detta då relationen främst bygger på ömsesidiga förpliktelser och förväntad reciprocitet. Kärnan i relationen är att båda parter tjänar på att hålla löften, rädda varandras ansikten och att “återgälda” tjänster i rätt tid och form. Bryter du ett löfte eller får någon att tappa ansiktet kan det faktiskt ofta innebära sociala sanktioner från tredje part. Tips slutar komma, dörrar stängs i professionella sammanhang och rykten kan börja florera.

Detta innebär en avgörande skillnad jämfört med det amerikanska affärslivet. I Kina upprätthålls ofta kontrakt och obligationer genom hot om sociala sanktioner som emanerar från guanxi-nätverk. I USA är det däremot oftare juridiska kontrakt som utgör det verkliga ”skyddet” för den enskilde näringsidkaren. De olika ingångsvärdena i hur transaktionella förhållanden upprätthålls spiller också lätt över i diplomatiska relationer.

En kanske ännu mer avgörande källa till missförstånd mellan kineser och amerikaner är miànzi (面子) – ”ansikte”, i betydelsen socialt anseende. Man undviker helt enkelt att förödmjuka den andre offentligt och visar respekt genom vissa ritualer och språk. Tanken om miànzi riskerar att krocka med den amerikanska öppenheten. Vid exempelvis Hu Jintaos statsbesök i Washington 2011 pressade journalister den kinesiska ledaren om mänskliga rättigheter under en frågestund. Hu svarade inte direkt och situationen beskrivs som att ha blivit rätt stel. Vita huset försökte sedermera släta över incidenten genom att hävda att det fanns ett ”översättningsproblem” och att Hu därför inte uppfattat frågan. Han gav däremot senare svaret att Kina ”har gjort framsteg men har mycket kvar att göra” på människorättsområdet. För en kinesisk ledare var detta en ovanligt långtgående offentlig formulering, som kanske var en gest mot den amerikanska värden.

Poängen är dock att miànzi påbjuder att man inte förnedrar en gäst inför kameror på detta sätt. För en kinesisk publik framstår därför den amerikanska öppenheten och den oregisserade presskonferensen lätt som oartig – kanske till och med som ett etikettsbrott i syfte att förnedra. Den amerikanska publiken förväntar sig däremot transparens och att politiska ledare ska kunna ta frågor på uppstuds. Etiketten påbjuder helt enkelt att journalister ska vara aningen konfrontativa. Med det sagt ska man inte förringa hur lätt miànzi kan bli en tacksam ursäkt för kinesiska ledare som inte vill svara på frågor. Poängen är dock att man kanske når mycket längre i förhandlingar bakom lyckta dörrar där kinesiska förhandlare kan backa utan att förlora ansiktet utåt, än i förhandlingar som sker under mer öppna former. Detta kolliderar med USA som man är van vid en öppen debatt och där tips till medier till och med kan användas som ett verktyg för att pressa en annan part.

Ett annat exempel på hur koncept som miànzi fått diplomatiska implikationer är Hainanincidenten 2001, då ett kinesiskt stridsflyg av misstag kolliderade med ett amerikanskt rekognoseringsflyg över Sydkinesiska sjön. Den kinesiska piloten störtade, för att aldrig återfinnas, medan det amerikanska planet lyckades nödlanda på kinesiskt territorium utan tillstånd. Detta utlöste en diplomatisk kris som utmynnade i ”brevet med de två ursäkterna” (min översättning), i syfte att få den tillfångatagna amerikanska besättningen frigiven. Det behövde formuleras ett brev som kunde tolkas på olika sätt av de olika parterna, då de hade olika ingångsvärden i konflikten. För de kinesiska ledarna var det viktigt att hemmaopinionen inte uppfattade det som att amerikanerna hade fått dem att tappa ansiktet. För amerikanerna var det däremot viktigare att inte erkänna någon juridisk skuld. Resultatet blev ett brev som två gånger uttryckte att amerikanerna var “very sorry” över det inträffade, men utan att erkänna att några fel begåtts. Detta var en formulering som gav båda sidor vad de behövde för att kunna lösa ut konflikten.

Det ska med andra ord inte underskattas hur skilda uppfattningar om vett och etikett kan skapa diplomatiska komplikationer. Trots det lär nog spottkoppen inte få se någon ny renässans med Kinas växande inflytande i världen, men kanske betydelsen av personliga relationer.

Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion

Det finns barn som växer upp med föräldrar som rättar dem när de säger fel, som motsätter sig att slarviga engelska uttryck ersätter svenska, som skickar sms med korrekt kommatering och förväntar sig detsamma tillbaka. I hem där man diskuterar runt middagsbordet, där man ställer frågor, behandlar varandra som likar, läser böcker och tar för givet att barnen både ska kunna argumentera såväl som lyssna. Och så finns det andra hem, där vardagen rinner iväg framför tv:n, där mobiltelefonen och datorspelen alltid är nära till hands och där krav på språk, beteende och gränsdragningar är få, eller inga alls.

Skillnaderna mellan dessa uppväxter blir sällan synliga direkt. Två barn kan sitta bredvid varandra i samma klassrum och på ytan leva samma liv. Med familjer i samma radhuslänga, med samma klasskompisar och med samma lekar på skolgården. Men långsamt, nästan omärkligt, börjar deras världar glida isär.

Det ena barnet lär sig tidigt att ord bär tyngd. Att man blir hörd när man talar tydligt och korrekt, och att det är lika viktigt att kunna lyssna som att kunna tala. Att regler för uppförande inte är en begränsning, utan en nyckel för att kunna röra sig obehindrat i olika typer av sammanhang. Det andra barnet har samma förutsättningar att bli lika smart och kreativ. Men om ingen någonsin rättat hennes felsägningar, ställt krav på uppförande, varit närvarande i lek, läsning och inlärning, kommer hon att tappa dessa möjligheter, sakta men säkert. Och det kulturella och intellektuella gapet växer desto längre detta får pågå. Men det vet inte barnet om förrän det ofta är för sent.

Skolan påstår sig försöka göra sitt bästa med att jämna ut skillnaderna, men kan bara uppnå så mycket. Den som redan hemifrån har fått in vanan att läsa, eftersom föräldrarna nattat dem med högläsning ur en fysisk bok istället för att ha outsourcat akten genom att sätta på en film eller ljudbok. Den som vuxit upp med sunda husregler, ekonomisk redovisning av veckopengen samt med andra krav och konsekvenser i hemmet lär sig ansvarstagande. Den som tidigt fått följa med in i “vuxna” offentliga rum istället för att lämnas hemma med barnvakt, får fördelen i skolan. När uppsatsen ska skrivas, när läraren ställer frågor, när muntliga presentationer ska bedömas – då blir språket, vanorna och de sociala koderna synliga. Det är även avsevärt mycket roligare att lära när man redan känner att man erhåller en form av grundläggande kunskap av det som lärs ut, då blir ny information en upptäcktsresa istället för en kamp. När vi känner igen mönster, begrepp eller språk, upplever vi en trygghet; vi vågar räcka upp handen och ställa frågor, göra misstag och prova själva, för då har vi redan en grund att stå på. Varje ny bit kunskap blir ett steg vidare snarare än en överväldigande uppgift. Motsatsen är att möta något helt främmande utan någon referenspunkt, då kan inlärningen kännas frustrerande och motivationen sjunker fort.

“Varför ska jag kunna det här?”

Konsekvenser av det som barnen får med sig hemifrån växer och formar dem med åren. En stor del kommer fram när de söker sig till högre utbildning eller ger sig ut i arbetslivet. Den som kan skriva och uttrycka sig korrekt kommer ha lättare att sätta ihop en jobbansökan, tala med självförtroende och anpassa sig efter olika situationer och miljöer med hjälp av sitt breda kunskapskapital. Idag kan klass inte längre enbart mätas i mått bestående av pengar eller materiell rikedom som vi historiskt gjort. Den traditionella äldre svenska bilden av en konkret arbetarklass har bleknat bort i takt med att samhället blivit mer jämlikt, både socialt och ekonomiskt. Alla har vi tillgång till grundläggande resurser och tillgångar i form av skolgång, sjukvård och andra fria valmöjligheter. Men klass lever kvar, fast i en annan form – i skillnaden mellan de som har kulturellt kapital och de som inte har det. Såklart spelar den ekonomiska faktorn också roll, samt var i landet du bor – om du växer upp i stad, tätort eller på landsbygden. Men allt mer handlar klass om vilka erfarenheter, vanor och kunskaper du har. De som växer upp i hem med fysiska böcker, toleranta diskussioner, utflykter till museum på helgerna istället för köpcentrum, får ett språk, en nyfikenhet och ett självförtroende som blir avgörande i skola, arbetsliv och sociala sammanhang. De som inte får detta stöd kan ha samma ekonomiska förutsättningar, men saknar de osynliga nycklarna som gör att man kan navigera i samhällets mer intellektuella och kulturellt kodade miljöer. Den nya klassklyftan syns inte alltid, men den påverkar framtiden på djupet, och växer för varje år som går.

Språk är kanske den tydligaste markören. Unga som får höra vuxna prata politik, litteratur och historia, och faktiskt inkluderas i samtalen och får utmanas snarare än att viftas bort när de inte förstår, lär sig inte bara nya ord, men också hur världen hänger ihop. Andra barn, som växer upp med korta klipp, oändlig skärmtid och föräldrar som ger mer uppmärksamhet till sina mobiler än sina barn kan absolut vara kvicka och socialt smidiga i vissa miljöer, men saknar det som krävs för att skriva, resonera och förstå komplexa sammanhang. De sliter med att koncentrera sig, men också att förstå när någon säger nej, eftersom gränserna aldrig drogs i barndomen.

Det betyder inte att barn som växer upp utan dessa förutsättningar är dömda på förhand. Många hittar sina egna vägar, lyckas utbilda sig på egen hand och blir lika framgångsrika som de som fått med sig bildningsidealen sedan barnsben. Men vägen dit är krokigare, och ofta krävs det en kraftig inre disciplin samt lärare som engagerar sig extra mycket när föräldrarna inte gör det.

Frågan är därför inte bara en privat angelägenhet mellan föräldrar och barn. Den rör hela samhället. När skillnaderna i uppväxtmiljöer blir för stora riskerar vi att skapa två splittrade grupper inom den nästkommande generationen – en som flytande behärskar språkets och samhällets koder, med hela världen full av möjligheter, och en som hamnar på flanken, med betydligt sämre chanser på grund av att de hamnat flera steg bakom.

Anna D. Linder är presskommunikatör på Timbro förlag

Gunnar Strängs bildningsresa, bland annat återgiven av Mimmie Björnsdotter Grönkvist i Smedjan (14/8 - 2020) är ett fint exempel på hur det svenska bildningsidealet brukade se ut. Strängs pappa jobbade på Lövsta soptipp och lät sonen ta hem böcker som hade slängts. På så vis kunde Gunnar bygga upp sitt eget bibliotek med Strindberg, Tolstoj och Gorkij. Ett första steg på den väg som en dag skulle bära honom till att bli folkkär finansminister.

Socialdemokratins moderniseringsprojekt var monumentalt med en bred ansats för bildning, levnadsstandard och det man skulle kunna kalla uppfostran. Arbetarklassen skulle ges tillgång till högre uttryck inom kultur och konst: opera, teater, litteratur, bildkonst. De skulle inte bara utrymmas från sina lortiga torp och tilldelas nya bostäder i bränt tegel och skiffer, utan också förmås att supa mindre, läsa mer och lägga av med att slå sina fruar.

Allra högst var ambitionerna naturligt nog inom utbildningsområdet. Förutom en omfattande folkbildning, med studieförbund och folkhögskolor som främsta uttryck, byggdes universitet och högskolor ut för fler. Det gick hand i hand med Rehn-Meidner-modellen, socialdemokratins och LO:s ekonomiska ledstjärna som bland annat syftade till att trycka undan lågproduktiva jobb.

Men i synen på den högre utbildningen grodde en konflikt. Var det inte egentligen borgerliga ideal som arbetarna utbildades i på universiteten? Gunnar Sträng läste aldrig på universitetet, men de som gjorde det fick läsa obligatoriska så kallade propedeutiska kurser i bland annat vetenskapsteori, språkfilosofi, etik och logik. På vissa universitet ingick även estetik. Det hade sin grund i det tyska Bildung-begreppet, som såg filosofi och kunskap som pusselbitar i individens tillblivelse, en process för mänsklig utveckling som aldrig tog slut och som var betydligt bredare än nyttobaserad utbildning för yrkesmässiga färdigheter.

Under samhällsandans radikalisering på 60-talet växte kritiken mot såväl detta som andra företeelser som uppfattades som borgerliga institutioner, som stod i vägen för det som gradvis (eller, enligt vissa, mycket hastigt) skulle omdanas till ett socialistiskt samhälle. Som en följd av detta och ambitionerna om att göra den högre utbildningen mer yrkesinriktad och effektiv avskaffades de obligatoriska filosofiska kurserna i utbildningsreformen 1969. Den högre utbildningen skulle inte längre syfta till att göra alla studenter till goda samhällsmedborgare, utbildade i filosofi och vetenskapsteori, utan inriktas mer mot näringslivet.

Record scratch och snabbspolning till 2025. Lars Trägårdh har presenterat sin kanonutredning. Mycket av debatten har handlat om i vilken utsträckning som innehållet speglar Sverige som nation. Är listorna träffsäkra nog i att presentera den svenska kulturens olika uttryck?

Det är i och för sig en intressant fråga, och begriplig med tanke på att ett viktigt syfte med en kanon är att etablera en ram för de som inte är tillräckligt bekanta med Sverige som nation. Personer med utländsk bakgrund, unga arbetare med bildningsambitioner och Fredrik Reinfeldt kan alla ha nytta av det fönster till svensk kultur och historia som kanonen öppnar. Det handlar om behovet av en gemensam bild och idé kring vad nationen är, hur den formats och utvecklats, vilka värderingar som är värda att slå vakt om.

Men det finns ett annat perspektiv som jag saknat i debatten, och det handlar mindre om Sverige som nation och mer om bildningen som ideal. När jag flyttade från Kramfors till Uppsala efter gymnasiet är jag faktiskt inte säker på om jag hade kunnat skilja Tolstoj från Trotskij. Trots att jag varit kunskapstörstande åtminstone sedan mellanstadiet hade jag enorma kratrar till bildningsluckor. Jag hade visserligen blivit duktig på att dölja dem. För det mesta nickade jag bara med när någon nämnde ett verk eller en person jag inte hade koll på och gick sedan hem och googlade.

Men jag har många gånger tänkt att en lista med kanon hade gjort saker så mycket enklare för mig. En grund att stå på, så många pinsamheter som hade kunnat undvikas, ett ställe att börja gräva på istället för att i blindo famla sig fram till vad som egentligen spelade roll. Ett sammanhang! Ofta läste jag böcker som jag gillade och som jag fick utbyte av, men där jag inte hade någon som helst aning om hur den passade in i litteraturhistorien eller samhället. John Steinbecks Möss och människor var en av mina favoritböcker, men det var inte förrän långt senare som jag begrep romanens sociala kontext. (Först när jag skriver den här artikeln och googlar boken lär jag mig om hur romanens form bidrog till dess genomslag.)

I SvD (12/9) skriver historikern Dick Harrison personligt om hur hans strävan efter kunskap motverkades av hans föräldrars bildningsförakt och ytterst av hans fars knytnävar. Föräldrarna var rädda att han skulle bli “förläst”, det var såna som hamnade på sinnessjukhus eftersom de fått sina liv förstörda av böckerna. Harrison är uppväxt i skånska Staffanstorp men vi hade ett liknande begrepp i ångermanländska Ramsele där jag växte upp ett par decennier senare: där menade man ibland om någon som hade psykiska problem att det hade “slagit runt”, det vill säga att personen varit smart men sedan läst för mycket, varvat sin egen intelligens och blivit dum eller galen.

Under socialdemokratins storhetstid var såväl vänster som höger överens om att det var den borgerliga bildningen som var eftersträvansvärd, att de som inte hade tillgång till den skulle ges det – att arbetarna skulle “lyftas upp” till den klassiska bildningens nivå.

Efter -68 framstår det som att vänster och höger fortfarande är överens, fast nu om motsatsen: att det borgerliga bildningsidealet inte behövs utan att utbildningssystem och normer enbart ska inriktas mot näringslivets behov. I den mån institutioner från förr levt kvar har de omdanats – se exempelvis hur folkbildningen under senare decennier mer inriktats på det lustfyllda eller lättillgängliga. Den som besöker ABF idag gör det högst troligt för att ägna sig åt keramik, dansa bugg, laga mat eller spela banjo, snarare än – som på 60-talet – att gå en studiecirkel i arbetarlitteratur, historia eller samhällskunskap. Det är talande att inget av de stora studieförbunden tycks ha några djuplodande bokcirklar, men åtskilliga kurser i skrivande.

Förlusten av bildningsidealet kan vara ett hinder på individuell nivå, men kanske till och med farligt på samhällsnivå. Dick Harrison frågar sig hur obildade vuxna ska få barn att förstå poängen med att bli bildade.

Jag frågar mig om det går att bygga en civilisation på vetenskapens och historiens ackumulerade kunskap utan att samtidigt ständigt reproducera en kultur som syftar till att sprida och utveckla denna kunskap. Det blir lätt pretentiöst i överkant när man börjar prata på civilisationsnivå, men läskris, en amerikansk rättsstat i förfall och det ökande glappet mellan olika gruppers politiska och historiska verklighetsuppfattning aktualiserar väl ändå en brännande diskussion där. Är det tillräckligt att bara en mindre andel av befolkningen är hyfsat bildade i traditionell bemärkelse? Eller riskerar det möjligen att förstärka redan etablerade uppfattningar om eliter i opposition mot folket?

Jag menar inte med den sista frågan att väljare som röstar på populistiska alternativ i västländer alla är obildade och att kusternas och universitetsstädernas eliter alltid har rätt. Men med tiden har jag blivit allt mer övertygad om att det populistiska upproret i grund och botten är en ny typ av klassmässig motsättning, inkopplad på den förstärkare som 00-talets fragmentiserade medielandskap bar med sig. En rural arbetar- och bondeklass som – ibland rättfärdigt, ibland inte – upplevde sig sviken och som hade sämre förutsättningar än tidigare att stå emot demagogi och politisk manipulation. Det amerikanska motståndet mot vaccinationer är ett symptom. Ett sådant nedmonterande av en av vetenskapens största landvinningar hade inte gått att genomföra i ett samhälle där bildning sipprat ner till fler eller där lögner haft svårare att få fäste.

Motsvarande problem finns för övrigt även hos städernas förment bildade elit. Rädsla för strålning och motstånd mot genmodifiering är vetenskapsfientliga uppfattningar som har stora likheter med vaccinationsskepsisen och som troligen haft följdverkningar som inneburit miljontals dödsfall. Även medelklassen kan vara – och är ofta – obildad i det tidevarv som skickat bildningsidealet till Återvinningscentralen. Fantastiska framsteg inom vetenskapen räcker inte om det inte finns ett samhälle som vill släppa dem över tröskeln.

Jag tror inte att Sverige eller de flesta länder i Europa kommer att följa särskilt tätt i de amerikanska spåren. USA har utöver de redan nämnda problemen en bristande välfärdsstat, ett politiskt system som motverkar reform och kulturella egenheter som säkert ytterligare ökar amplituden på polariseringen. Så är det inte i de flesta västländer.

Men i det större sammanhanget och på längre sikt finns det faktiskt skäl att vara orolig över den västliga civilisationens grundläggande värden. Arbetarklassen i många länder revolterar mot eliternas “uppfostringsförsök” och råkar kanske få med bildningsidealen av bara farten. Går det att samla polariserade befolkningar och upprätthålla sanning och fakta som grund för offentlig debatt i fragmentiserade medielandskap? Finns det tillräckligt många som Gunnar Sträng och Dick Harrison för att vi ska få en kritisk massa medborgare och intellektuella? Går det att återupprätta ett bildningsideal som fallit samman under tidsandan och en skenande kommersiell nöjeskultur?

Jag vet inte, men jag tänker att man åtminstone måste försöka. För det syftet är kulturkanon ett utmärkt projekt, naturligtvis otillräckligt i sig, men en planka att börja bygga ett hus av. Därutöver skulle jag vilja se återinförandet av en obligatorisk Examen philosophicum eller motsvarande för studier på högskola eller universitet. En termin av filosofihistoria, vetenskapsteori, historia och litteratur.

Nivån behöver inte vara som Harvards inträdesprov från 1869, som jag tänker på ibland. Där skulle man, förutom att böja latinska verb och dividera 33368949.63 med 0.007253, redogöra för var Donau, Amazonas, Ganges och Volga har sina inlopp. En fråga löd helt enkelt: Leonidas, Pausanias, Lysander. Någon form av ICA Basic-nivå av det borde vi väl kunna nå upp till även i bredare samhällslager. Att åtminstone försöka – och att bryta med det paradigm som den radikala 68-vänstern etablerade – vore ett värdefullt projekt för 2000-talets borgerlighet.

Joakim Broman är författare och redaktör på Smedjan.

Som uppvuxen på landet och engagerad i politiken hade jag en ryggmärgsreflex som gav utslag när vänstern, och många svenska kriminologer, angav socioekonomi som huvudförklaring till kriminalitet. I min omgivning i Vetlanda såg jag en fattig landsbygd som jag tyckte stod i paritet med många förorter. I skrivandet av min bok Nyckeln utanför dörren djupdök jag därför i bland annat frågan om varför landsbygd är tryggare än utanförskapsområden – trots liknande socioekonomi.

Tidigt kunde jag konstatera att mitt grundantagande var felaktigt. Det finns nämligen få platser på landsbygden som har samma låga socioekonomi som förorterna. Följer man ån från sjön där jag är uppväxt, Emån, ut mot havet kommer man till slut till en av Sveriges minsta och fattigaste landsbygdskommuner – Högsby. På deras lilla befolkning på drygt 5 000 personer hade de 2018 en medianinkomst om 285 000 kronor om året. Jämförelsevis var snittet för landets utsatta områden samma år 205 000 kronor. Fattig landsbygd är alltså fortfarande en bra bit rikare än utanförskapsområdena. Skillnaden blir än tydligare när man ser till de fattigaste förorterna. Där finner vi Lagersberg i Eskilstuna, Rosengård i Malmö och Tjärna Ängar i Borlänge, vilka har en medianinkomst på mellan 84-88 000 kronor om året.

Breddar man vyn från inkomst till socioekonomi blir det tydligt att de enda områdena i Sverige som når riktigt låga socioekonomiska nivåer är just utanförskapsområden. Det blir dock även tydligt att utanförskapsområden inte bara är ett storstadsproblem. Tvärtom finns det gott om utanförskapsområden i landets landsbygdskommuner. I min egen gamla hemkommun, Vetlanda, finns området Kantarellen som har en av landets sämsta socioekonomiska förutsättningar. Inte för att det är landsbygd, utan för att det – likt många förorter till storstäder – präglas av hyresrätter, brist på svenskar, låg utbildningsnivå, fattigdom och arbetslöshet.

Det går emellertid att konstatera att kriminaliteten trots det är lägre där och i andra utanförskapsområden på landet, jämfört med förorterna till större städer. Hur kommer det sig? Svaret stavas kriminogen exponering. Per-Olof Wikström, professor i kriminologi vid Cambridge universitet, har med empiri visat att de viktigaste förklaringsfaktorerna för kriminalitet inte är socioekonomi utan i stället vissa karaktärsdrag, moral och moralkontext. Karaktärsdragen kan vara biologiskt betingade, som exempelvis dålig impulskontroll eller empatistörning. Att förstå sådana biologiska risker är viktiga trots att de inte är särskilt påverkbara, eftersom insikterna ger oss förståelse och precision när vi ska utforma strategier som motverkar kriminalitet. Moral och moralkontext är däremot högst påverkansbara.

Människor är ett av de mest formbara djuren. Vi föds hjälplösa och ofullständigt utvecklade, oförmögna att ens ta egna steg förrän många månader senare. Till skillnad från de flesta andra djur är vi därför högst anpassningsbara efter den miljö och kultur vi exponeras för. Häri finns också förklaringen till människors kriminalitet. Forskarna kallar det kriminogen exponering. I vardagliga termer innebär det att utsättas för kriminella miljöer, normer och värderingar. Fattigdom gör dig alltså inte kriminell, din och din omgivnings uppfattning om rätt och fel gör däremot det.

Att kriminaliteten i Kantarellen i Vetlanda och Rinkeby i Stockholm är så olika, trots liknande nivåer av socioekonomiska problem, är alltså på grund av de redan etablerade gängen. Om unga i ett område dras in i kriminalitet beror på om de utsätts för kriminella miljöer eller inte, miljöer som det finns färre av på landsbygden.

Med denna förklaringsmodell blir även senare års fenomen med medelklasskriminella förståeligt. I boken Fallet Rusher skriver brottsutredaren Luay Mogabed om hur unga killar från välbärgade hem helt plötsligt dyker upp i brottsutredningar för grova brott. De tar sig an kontraktsmord och spränguppdrag efter att ha kommit i kontakt med den kriminella miljön. Den utvecklingen är svår att förklara utifrån socioekonomi, men med moral som avgörande faktor blir det en naturlig följd av gängens digitala närvaro, som spänner över klassgränser.

Det ger också fingervisning om vad som behöver göras. År 2019 skrev jag en rapport om den svenska skolans historia, nuläge och nödvändiga förändring framåt. Många ansåg då att det var omodernt av mig att föreslå att skolan skulle ta tillbaka sitt fokus på uppfostran och karaktärsformande. Förr var skolans uppgift nämligen både undervisning och uppfostran – kunskap och karaktär. Men med progressivismens intåg försvann först fokuset på karaktär, därefter fokuset på kunskap. Även från höger fick jag höra invändningar mot att skolan skulle syssla med uppfostran, det menade man var föräldrarnas ansvar. Och visst är det så att föräldrarna bär huvudansvaret, men eftersom vi genom skolplikt tvingar föräldrarna att lämna ifrån sig barnen en ansenlig del av deras vakna tid är det också rimligt att se skolans stora ansvar i barnens karaktärsutveckling.

Skolan är en otrolig institution. Tack vare äldre generationers tradering och hängivenhet har vi lyckats ackumulera och organisera 2 500 år av kunskap på ett sätt så att tolvåringar klarar av att förstå Newton och 16-åringar Einstein. Vi glömmer dock ofta bort att vi har tänkt lika länge på vad som är god karaktär. Skolan bör även här samla vår ackumulerade kunskap om karaktärsbyggande, och organiseras på ett sådant sätt att vi kan forma varje generation att bli så kapabla som möjligt att möta livet.

Självklart är det inte bara skolans och föräldrarnas uppgift att fostra våra unga – it takes a village to raise a child – men på frågan om vad politiken ska göra är skolan det absolut mest kraftfulla verktyget. Med en annan skola kan hela områden, såväl på landsbygden som i förorter till storstäder, lyftas. Förr byggde vi våra byar kring kyrkan – dåtidens uppfostrings- och utbildningsinstitution. I dag bygger vi dem kring skolan, men låter den bara göra halva jobbet. Det är dags att låta skolan göra hela.

Douglas Thor är förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet