Europa står inför ett vägval. Under lång tid har vi kunnat luta oss mot en världsordning där frihandel, internationella institutioner och amerikanska säkerhetsgarantier varit relativt stabila hörnstenar. Den ordningen har skapat fred, välstånd och frihet för generationer av européer. Men den kan inte längre tas för given. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, en mer oförutsägbar amerikansk politik, Kinas växande ekonomiska makt och ett hårdnande globalt handelsklimat visar att EU måste bli starkare, mer samlat och mer motståndskraftigt.

Det europeiska samarbetet föddes ur insikten att handel kan vara mer än ekonomi. Efter andra världskrigets katastrof byggdes Europas framtid på idén att länder som handlar med varandra, investerar i varandra och är beroende av varandra också får starkare skäl att bevara freden. I rapporten skriver Love Richert om hur Kol- och stålunionen inte bara var ett industripolitiskt projekt. Det var ett fredsprojekt. Genom att knyta samman de industrier som var avgörande för krigföring gjorde man ett nytt europeiskt storkrig både praktiskt och politiskt otänkbart. Det är lätt att glömma hur radikal den idén var. Handel blev ett säkerhetspolitiskt verktyg.

Idag behöver samma tanke förnyas. Frihandel är fortfarande en av Europas största styrkor. Den inre marknaden har gjort EU till ett av världens största ekonomiska områden och gett medlemsländerna tillgång till kapital, kompetens, investeringar och konsumenter långt bortom de egna nationsgränserna. Men handelspolitik kan inte längre enbart handla om lägre tullar och billigare varor. Den måste också handla om säkerhet, beredskap och självständighet. När auktoritära stater använder råvaror, energi, hamnar, teknik och leveranskedjor som politiska påtryckningsmedel blir frågan om handel också en fråga om frihet.

Därför behöver EU bygga motståndskraft utan att överge öppenheten. Det är en svår balans, men den är nödvändig. Oliver Wällstedt skriver om att Europa inte ska stänga sig mot världen. Tvärtom behöver vi fler handelsavtal, fler partnerskap och djupare relationer med demokratier och pålitliga aktörer. Avtal som exempelvis Mercosuravtalet eller frihandelsavtal med Indien kan stärka både Sveriges, men även EU roll i dess helhet. Ju fler ben EU står på, desto svårare blir det för enskilda stormakter att pressa oss.

Samtidigt måste unionen våga se sina beroenden i vitögat, någon som Pixie Söderström skriver om i rapporten. Europas gröna omställning kräver enorma mängder kritiska råvaror. Exempelvis litium, kobolt och andra sällsynta jordartsmetaller. De behövs i batterier, elbilar, vindkraftverk, solceller, elnät, försvarsindustri och i digital infrastruktur. Det betyder att råvarupolitik inte längre kan betraktas som en smal miljö- eller industrifråga. Den är central för Europas säkerhet. Om EU vill elektrifiera, digitalisera och försvara sig självt kan vi inte vara ensidigt beroende av leveranskedjor som kontrolleras av strategiska konkurrenter.

Här finns en av de viktigaste poängerna i vår rapport EU, handel, säkerhet och miljö. Strategisk autonomi kräver praktiska reformer. Ellen Thonfors skriver om att tillståndsprocesser måste fungera. Energiförsörjningen måste vara stabil. Den inre marknaden måste fördjupas. Europeisk försvarsindustri måste kunna växa. Kritiska råvaruprojekt måste prövas rättssäkert, men också effektivt. Om det tar decennier att få fram projekt som EU samtidigt klassar som strategiskt avgörande undergräver vi vår egen handlingskraft.

Samma sak gäller industrin. I rapporten skriver undertecknad om hur den europeiska bilsektorn konkurrenskraft snabbt utmanas. Europeiska bilmärken har länge förknippats med kvalitet, säkerhet och pålitlighet. Men kinesiska elbilstillverkare har på kort tid pressat priserna, vuxit kraftigt och tagit plats på den europeiska marknaden. Bakom utvecklingen finns inte bara företagsamhet, utan också omfattande statliga satsningar, särskilt på batterier och elbilsteknik. EU behöver kunna svara på sådan konkurrens utan att fastna i enkel protektionism. Tullar kan ibland vara nödvändiga mot oschyssta subventioner, men långsiktig styrka byggs genom innovation, billig fossilfri el, kompetens, forskning och bättre villkor för europeiska företag.

Ett motståndskraftigt EU behöver också ett starkare försvarspolitiskt ben. Nato är fortsatt avgörande för Europas säkerhet, och den transatlantiska länken måste vårdas. Men det betyder inte att Europa kan fortsätta vara passivt. Tvärtom blir EU en bättre partner till USA om vi kan bära mer av vår egen säkerhet. Ett starkare Europa är inte ett svagare Nato. Det är ett mer balanserat Nato. När USAs politik blir mer transaktionell och mindre förutsägbar måste europeiska länder kunna agera gemensamt, investera mer i försvar, samordna upphandlingar och bygga en försvarsindustri som klarar långsiktiga hot.

Det nordisk-baltiska perspektivet är särskilt viktigt. Sveriges och Finlands Natomedlemskap har förändrat Europas säkerhet. Norden och Baltikum binds nu tätare samman militärt, infrastrukturellt och ekonomiskt. Det skapar nya möjligheter för regionalt samarbete kring försvar, energi, transporter och beredskap. För Sverige innebär det att EU-politik, handelspolitik men även Nato hänger samman.

Även eurofrågan bör ses i detta större sammanhang. Nathali Vivas argumenterar för att Sverige till slut bör gå med i Eurosamarbetet. Ett eventuellt svenskt medlemskap i valutaunionen handlar inte bara om räntor och växelkurser. Det handlar också om inflytande. När avgörande beslut om Europas ekonomiska framtid fattas i eurogruppen och kring ECB riskerar länder utanför att hamna längre bort från maktens centrum. I en tid när ekonomisk politik, säkerhetspolitik och industripolitik växer samman blir institutionellt inflytande viktigare. Sverige måste fråga sig var vi bäst försvarar våra intressen: vid sidan av eller fullt ut inne i de forum där Europas framtid formas.

Därmed måste Europa bli mer handlingskraftigt. Inte mindre öppet eller bli mer protektionistiskt, utan bli mer flexibelt. Ett starkt EU ska kunna handla med världen, men inte låta sig utpressas. Det ska kunna samarbeta med USA, men inte vara hjälplöst när vindarna vänder på andra sidan atlanten. Det ska kunna konkurrera med Kina, men inte kopiera Kinas statskapitalism. Det ska kunna driva klimatomställning, men inte göra sig alldeles för beroende av auktoritära leverantörer för batterier eller andra viktiga komponenter.

Motståndskraft handlar därför inte om isolering. Det handlar om valfrihet. Den som har egen handlingsförmåga kan samarbeta fritt. Den som saknar handlingsförmåga tvingas acceptera andras villkor. För EU del betyder det att den inre marknaden måste stärkas, energisystemen byggas ut, försvarsindustrin samordnas, råvaruförsörjningen säkras och handelsrelationerna breddas. Det betyder också att medlemsstaterna måste våga tänka mer europeiskt när problemen är för stora för att lösas nationellt.

Europas historia visar att integration ofta har vuxit fram ur kris. Efter kriget byggdes fred genom handel. Efter kalla kriget utvidgades friheten österut. Efter finanskriser, pandemier och säkerhetshot har EU gång på gång tvingats ompröva sina verktyg. Nu står vi inför nästa stora prövning. Om Europa ska förbli fritt, konkurrenskraftigt och tryggt krävs ett EU som inte bara reagerar på omvärlden, utan formar den.

Ett starkt och motståndskraftigt EU är därför inte ett byråkratiskt projekt. Det är vår tids stora frihetsprojekt. Det handlar om att kunna försvara våra samhällen, vår ekonomi, vår demokrati och vår öppna marknadsekonomi i en värld full av spänning. Europa har byggt fred genom handel förut. Nu måste vi bygga säkerhet genom styrka, öppenhet genom självständighet och frihet genom gemensam handlingskraft.

Rufus Rydh är internationell sekreterare och vice ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

I vår avslutades min ämbetsperiod som ordförande för Centre-Right European Association of Students, FMSF:s europeiska paraplyförbund. Jag ser tillbaka på organisationens två första år med stor glädje och stolthet, och med den eftertänksamhet som infinner sig efter ett fullbordat ämbete.

När organisationen stiftades gavs den ett tydligt uppdrag: att vara den grund för idéutbyte, proaktivt samröre, och fyrtorn för borgerliga värderingar som vårt föregående europeiska förbund inte längre kunde vara. Den koalition av liberala, konservativa och kristdemokratiska studentförbund som med många anor hade utmärkt sig under många år, skulle få ny dräkt.

Vid en tillbakablick blir det tydligt hur långt vi trots allt har kommit, från ett utgångsläge där mycket ännu bara var form.

Vi har säkrat långsiktig finansiering, tagit fram en hemsida, och utvecklat en närvaro på sociala medier där vårt policyarbete får ta plats på riktigt. Vi har med glädje välkomnat två nya medlemsorganisationer: VJO från Lettland, knuten till Vienotība, och Nowa Generacja från Polen, knuten till Medborgarplattformen, med fler på ingång.

Vi har anordnat en Creas-resa till Almedalen, årsmöten i Stockholm och Bryssel, och ett rådsmöte i Wien. Mellan oss har vi besökt otaliga evenemang i Bryssel, liksom hos våra medlemmar eller vänner i Luxemburg, Nederländerna, Finland, Tyskland, Polen, Moldavien, Danmark med flera. Vi har besökt EPP-kongresser i Spanien och Rumänien, IYDU-möten i Rom, och flera turer till Ukraina.

Vi har mött ministrar, europaparlamentariker, och politiska stiftelser och väckt intresset för Creas i EPP-cirklar. Vi har utformat ett EU-manifest under EU-valet och skrivit, ibland tillsammans med andra och ibland själva, åtskilliga artiklar om allt ifrån forskning och innovation till utrikespolitik och demokrati.

Vi har jobbat hårt för att etablera en kultur av transparens, långsiktighet, flit och målfokus. Vi har skålat och skrattat i alla Europas hörn. Nu har vi välkomnat min efterträdare, Thomas Rasmussen från Danmark, och nya styrelsemedlemmar som ska ta arbetet vidare med den förtjänst och kloka eftertänksamhet som jag vet att de kan uppbåda.

Än finns det mycket att göra, och potentialen för Creas att växa i sitt arbete är stort. Jag vill rikta ett stort tack till alla de många personer som genom sitt arbete och sina bidrag lett oss till där vi är nu – må er flit belönas med ro och erkänsla! Jag vill särskilt personligen tacka Martin Bergman och Wictor Wallenius. Mitt eget kapitel i FMSF:s internationella sfär är oupplösligt bundet till dessa vänner, och jag ser tillbaka på våra många äventyr – från Roms myllrande gator till Ukrainas vinterstormar - med ett stort välbehag.

Det europeiska samarbetet är avgörande, både för de utmaningar vi möter nu och för dem som närmar sig. Om det är med några uppmaningar jag får avsluta mina år som aktivt engagerad i FMSF:s internationella verksamhet, låt dem få vara dessa:

Glöm inte att politiskt samröre med likasinnade handlar om att bygga de band, de principer och den institutionella stabilitet som utgör vårt främsta skydd mot ofrihet och politiskt förfall. Studenternas roll i det politiska arbetet har alltid varit att vara institutionalister – försvarare av de system som säkerställer individuella rättigheter, tyglar de händer som girigt greppar efter egen makt, och som värnar institutionell kompetens och erfarenhet.

Principer är inte konceptuella gränsdragningar eller ideologiska övertygelser; de är verktyg som håller djävulen stången. Historien och nutiden myllrar av de politiska självbeundrare som tillåts makten, och de politiska missgrepp som tillåts äga rum, för att människor i maktposition överger sina principer. I det politiska arbetet, låt frihetens principer alltid råda.

Och samtidigt, sök samförstånd. Det europeiska projektet är stort, och alla som skriver under på våra gemensamma värderingar är en del av det. Låt idéer mötas i frisk strid, vidhåll era egna tydligt, men låt dem också försonas med andra idéer och lägg dem till grund för den ömsesidiga förståelse som dag efter dag möjliggör vårt europeiska samarbete.

Slutligen, din offervilja behövs och kan leda till mer gott än du anar. För arbetet är oändligt. Det har ingen början och inget slut. Var och en av oss har att skjuta stenen en bit, så långt vi orkar och kanske lite till. Men sådana engagemang kommer alltid med sina belöningar, ibland på sätt som du aldrig hade förväntat dig.

Om du som läser detta är en ny medlem i FMSF, och brinner för internationellt samarbete, tveka inte att höra av dig till styrelsen. Det är verkligen slående vilka frukter ett genuint engagemang kan bära.

Med hjärtat kvar i saken,

Arvid Bertilsson är Ordförande emeritus för Centre-Right European Association of Students och Geijerska studentföreningen.

Skrivet i Bryssel, den 26 juli 2025.

Året började i ett kallt Helsingfors och slutade med ett omskakande samtal om Ukraina i Rom. Förbundets internationella verksamhet är mångsidig och därför inte alltid så lätt att hänga med i. Det känns därför berättigat att upprätta en gammal hederlig tradition från förr: den internationella sekreterarens årskrönika. 

Inledelsevis förenades nytta med nöje. Under december 2022 besökte förbundet Helsingfors för att träffa åtta av våra systerorganisationer där vi slutförde arbetet med stadgan för Creas (Centre Right European Association of Students). En färdig stadga innebar att det var dags för det riktiga arbetet. Som mycket inom studentlivet är det traditionen som regerar. Vårt österrikiska systerförbund bjöd därför in oss att delta på en bal i Wien, precis som när föregångaren EDS grundades. 

Tillsammans med representanter från våra systerförbund i CREAS klev vi in i det ståtliga Hofburgpalatset i Wiens kärna för den största studentbalen på året. De grandiosa salarna fylldes av musik, människor och dans. Likt wienervalsen snurrade kvällen snabbt förbi och in i minnet.

Nöjet övergick snabbt till arbete och snart var det dags för Creas konstituerande årsmöte. Tillsammans med förbundsledningen och vår nominerade kandidat till styrelsen, Arvid Bertilsson, begav jag mig till ett vårigt Bonn. Välkomstmiddagen på en uteservering vid Rhenfloden var precis vad som behövdes efter en resa fylld av flyg och tågstrul. 

 Dagen därpå var fylld av formalia. Ombud, votering, och mycket annat måste ske enligt stadgan. Röstkort ska vara anonymiserade och ha organisationens logga på sig. Röstningen ska ske i slutet och räkningen ska göras precist. En påfallande vikt fästes vid detta efter många år av missöden i den tidigare organisationen. Vid dagens slut var en första styrelse vald, med Arvid Bertilsson i spetsen. Det var med högtidliga ord som Arvid förklarar det första årsmötet avslutat. Nu började det riktiga arbetet.

Förbundets internationella engagemang är som sagt mångsidigt. I och med vår breda ideologiska grund har vi även ett brett engagemang på internationell nivå. Däribland Students for Liberty. Students for Liberty är i grunden en klassisk liberal studentorganisation, som har sina rötter i en rörelse vid Columbia University i New York. Nu är det en global organisation. FMSF har en tradition av årligen besöka den europeiska grenens stora event, LibertyCon. Det är en god möjlighet för studentförbundets medlemmar att få åka på ett internationellt event och träffa likasinnade från alla världens hörn. I år begav sig en svensk delegation till ett somrigt Lissabon för att delta på eventet.

Det var första gången på LibertyCon för de flesta av oss. Konferensen är verkligen en tillställelse just inriktad på frihet: Ayn Rand står i centrum – sida vid sida med Bitcoin såklart. Just vad en studentförbundare av den libertarianska sorten kan tänkas önska. Helgen var fylld med föreläsningar och seminarium. Bredden på ämnen och talare var stor. Passen behandlade allt från konst som en form av uppror i Kina, till ”just ask the socialists why they are socialists and they won’t be able to answer”. Såklart fanns det  även tid för nöje under konferensen och Lissabon är en bra plats för just det.

Efter LibertyCon började ett efterlängtat sommarlov. Men även om universiteten tar ledigt så tar politiken inte det. Därför satte sig en skara studentförbundare på två segelbåtar och begav sig från Stockholms skärgård över till Visby. Färden tog närmare ett dygn på till stor del över öppet vatten. Vissa tog den hårda sjön sämre än andra.

Under Almedalsveckan ordnade Creas tillsammans med studentförbundet och Konrad Adenauer Stiftung ett internationellt program för Creas medlemsorganisationer. Därpå anordnades ett panelsamtal som tog utgångspunkt i vårens svenska ordförandeskap i EU-rådet. Panelen diskuterade kompetensförsörjning med utgångspunkt i digitalisering och grön omställning. 

I juli hade NKSU, som är förbundets nordiska paraplyorganisation, årsmöte. En ny styrelse valdes och jag själv blev omvald till generalsekreterare. Sedan årsmötet har en lång rad event planerats, och NKSU håller på att förvandlas från ett närmast vilande förbund till ett frodande sådant.

Ytterligare en viktig händelse i juli var valet av förbundets nya internationella kommitté som består av sju drivna och ambitiösa studentförbundare. Höstens arbete inleddes snabbt, och har hittills inneburit författandet av en rapport om handel och det svenska Nato-medlemskapet. Med koppling till detta kommer kommittén att åka till Riga på ett studiebesök. Kommittén får även möjligheten att göra mycket annat i form av mindre projekt och utbildningsdagar.

Senare under hösten bar det av till Rom för en konferens ordnad av IYDU (International Young Democrat Union). IYDU är en världsomfattande paraplyorganisation för liberala och konservativa student- och ungdomsförbund. FMSF har tillsammans med Muf ett medlemskap i organisationen. Helgen bjöd på många nya bekantskaper tillsammans med ett intressant politiskt och kulturellt program.

I Rom träffade vi två representanter från vårt ukrainska systerförbund, Solidarna Molod. De berättade om en annan verklighet. Igor hade lämnat Ukraina för första gången sedan kriget började, och berättade om sina upplevelser i kriget. Han tog värvning dagen efter invasionen, och i stället för en militär utbildning fick han ett vapen och en hjälm i handen och skickad till fronten. Ryssarna befann sig då ynka 10 kilometer från hans hem i Kiev. Det är inte bara för militären kriget tar hårt. En mening som ekat i mitt huvud sen jag hörde den kom från Iryna, Solidarnas internationella sekreterare: ”När man somnar till flyglarmet vet man aldrig om man kommer vakna”. Det är sådana berättelser som gör att man förstår vad frihet och säkerhet faktiskt innebär. De ukrainska kämparna skyddar just nu vår.

Det är inte lätt att få ner en heltäckande beskrivning av ett års händelser på så få tecken, men jag hoppas denna text kan ge en inblick i hur heltäckande och levande förbundets internationella verksamhet faktiskt är. Det är verkligen ett nöje och en ära att ha uppdraget som förbundets internationella sekreterare. Det internationella engagemanget är inte enbart för mig och förbundsledningen. Det finns stora möjligheter att engagera sig, så tveka inte att höra av dig om du också vill vara delaktig.

Wictor Wallenius är internationell sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och tillträdande ordförande för Ateneum.

FMSF börjar bli ett gammalt förbund. Den största föreningen, Ateneum, firar nästa år sitt 90 årsjubileum. Förbundet är enbart åtta år yngre, grundat 1942. Förbundets internationella relationer var redan från början viktga. I början på 50-talet (1953 för att vara exakt) inleddes relationer till bland annat Ring Christlich-Demokratischer Studenten (RCDS). I år, 2023, firar RCDS och FMSF alltså 70 år av bilaterala relationer och samarbete. Efter 70 år kvarstår RCDS som en av våra viktigaste relationer. Inte undra på, efter så långt samarbete har man hunnit göra mycket tillsammans. Försök att föreställa er hur många personer som skapat vänskaper och värdefulla kontakter under dessa år, speciellt med tanke på att ens tid som student är relativt kort. Sådana kontakter består. 

Senast i höstas träffade jag en tysk parlamentariker som fick det största leendet på läpparna när jag berättade vilken organisation jag företrädde. Snabbt övergick konversationen till beskrivningar av fina baler han varit på i Uppsala, och de goda vänner han träffat där, som han dessutom fortfarande hade kontakt med. 

En av de, enligt mig, viktigaste delarna av våra relationer med bland annat RCDS är att utbytet mellan våra förbund sker på alla nivåer. Det är inte endast den internationella sekreteraren eller presidiet som har möjlighet att ta del av utbytet. Alla medlemmar i FMSF kan följa med på olika resor och träffa likasinnade från våra systerförbund. 

Likt den internationella sekreterare 1959, Ulf Hellners, åkte lokalföreningen i Lund för att hälsa på en av RCDS lokalföreningar i Kiel i våras. De två lokalföreningarna och dess representanter fann utbytet både givande och roligt. Liknande utbyten är lätta att ordna. Det finns nästan alltid ett systerförbund med en lokalförening man kan få kontakt med i ett närliggande land. 

Samarbetet mellan förbunden är såklart viktig även på nationell nivå. Något av det viktigaste RCDS och FMSF gjort de senaste 70 åren är att vara delaktiga i att ha startat två paneuropeiska organisationer. Redan 1961 skapades den första organisationen och så sent som i år bildades CREAS, den nya organisationen för europeiskt samarbete mellan borgliga studentförbund i Europa. 

***

En tidig morgon i mitten på augusti begav jag mig ut till Kastrup flygplats. Solen hade knappt hunnit gå upp när tåget tuffade över Öresundsbron. Ljusen från Malmö och Köpenhamn lyste fortfarande starka. Snart befann jag mig i ett stekande hett Berlin. Från ett flygplan till ett tåg. Några byten senare anlände jag till ett flygplatshotell utanför Hannover. Lobbyn var fylld av bekanta ansikten, samlade från hela Tyskland. Folk hade samlats för RCDS årsmöte. 

Det var andra gången jag själv fick besöka denna tillställning. Det fanns en spänning i luften. RCDS skulle rösta om en ny ordförande och till skillnad från vanligt fanns det fler än en kandidat. Samtidigt infann det sig snabbt en gemytlig stämning under lunchen. Folk var glada över att träffa vänner och bekanta igen. Den trevliga stämningen fortsatte in på mötet. Efter långa diskussioner om stadgar var det dags för personval. När klockan närmade sig ett på natten stod det klart att RCDS hade valt en ny ordförande, Lucas Honemann. Den demokratiska processen var lång och båda kandidaterna gjorde ett utmärkt arbete. Ett tydligt tecken på att en organisation lever och frodas. Lucas har ett ärofyllt arbete framför sig. Han plockar även upp fanan för att fortsätta de 70 år av samarbete mellan våra två organisationer. 

FMSF har dock inte enbart kontakter med Tyskland, även fast det ibland kan verka så. De är många, både i när och fjärran. Ett av våra närliggande systerförbund är TK Finland, vilket är Kookoomus (Samlingspartiet) studentförbund. TK och FMSF har inte exakt 70 år på nacken tillsammans, men även detta samarbete kan dateras tillbaka till 50-talet. Vid ett besök i Helsingfors 1960 diskuterades bland annat ett finländskt medlemskap i NKSU (Nordens Konservativa Studentunion). Det känns därför passande att när förbundet 63 år senare besökte Samlingspartiets studentförbund, också träffade NKSU:s nuvarande ordförande.

***

Ännu en tidig morgon på väg mot Kastrup. Regnet öste ner i ett fortfarande mörkt Lund. Till skillnad från vanligt hade jag den här gången en medresenär, Markus Linder, från den nyvalda internationella kommittén. Efter en snabb flygning över Östersjön möttes vi av ett strålande Helsingfors. Det var fortfarande tidigt. Reseduon hann därför med en frukost på Fazer café. Efter att ha avnjutit frukosten och blivit rånade av valutakursen begav vi oss till centralstationen för att träffa vår värd för helgen, Pyry Peltonen.

Efter en tågresa till Tammerfors och sedan en bussfärd till Ikaalinen var vi framme. Platsen för helgens konferens var ett spahotell som bäst kan beskrivas som en finsk björkidyll från 80-talet. Helgen var fylld av intressanta talare, goda diskussioner och trevligt sällskap. En av de mest imponerande talarna var Arto Satonen, Finlands näringslivsminister. Satonen talade om arbetslösheten i Finland och de åtgärder hans regering höll på att implementera. Ministern lyste upp när han fick höra att svenskar var på besök. Han förklarade hur det finsk-svenska utbytet ses som det viktigaste internationella samarbetet. Finlands sak är vår, men även Sveriges sak deras. 

På 60-talet hade man skrivit att programmet för kvällarna “med all rätt var nöjesbetonat”. De finska traditionerna med bastu, bad i sjöar, och en blandning av valfria drycker lämnade ingen besviken. En höjdpunkt var att få bada rökbastu och sedan doppa sig i den närliggande sjön. Tystnaden hade svept över det lilla hotellet. Vattnet låg stilla. Solen hade lagt sig, men det var fortfarande skymning denna sensommarkväll. Lite längre bort på stranden stod en brasa som gav ett värmande ljus över hela sjön. Allt kändes väldigt finskt. 

Förbundet kanske börjar bli gammalt. Men efter snart hundra år av verksamhet står det kvar. Starkare än på länge. Även på internationell nivå förblir förbundet relevant. Den europeiska gemenskapen är tydlig och stark, men det måste förvaltas. Det står klart att internationellt samarbete har en avgörande roll för vår framtida framgång, som individer och som förbund. Även som nation.

Wictor Wallenius är Studentförbundets internationelle sekreterare .

Europas borgerlighet har under en lång tid skördat frukterna av sitt studentsamarbete. Med stor skicklighet och imponerande ihärdighet har dess företrädare övervunnit många utmaningar, skapat broar där murar en gång stod, och knutit oförgängliga band över nationsgränserna. Många år har gått sedan det sena femtiotalet, då Europas konservativa och liberalkonservativa studenter lade grunden för ett halvt sekel av utbyte. Nu, sextio år senare, står denna anrika verksamhet inför ett nytt kapitel.

Centre Right European Association of Students, Creas, är en nyskapad plattform för Europas borgerliga studenter; en sammanslutning av medlemsorganisationer som på grund av de djupt besvärande omständigheterna kring European Democrat Students, EDS, valt att bygga något nytt. För tillfället består Creas av tio föreningar från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Österrike, Kroatien, Belgien, Luxemburg och Slovakien. Varje förening är förankrad i kristdemokratiska, konservativa, liberala ideal eller en blandning däremellan. Åt mig har givits den stora äran, och det stora ansvaret, att leda organisationens första styrelse som dess ordförande.

Martin Bergman, vår förbundssekreterare och min ständiga ledstjärna i det internationella arbetet, har förtjänstfullt redogjort för det internationella samarbetets förflutna i Linjens föregående nummer. Den korta sammanfattningen av en lång historia är att den är imponerande, och att dess persongalleri och gärningar ger stor anledning för det internationella samarbetets nuvarande förvaltare att se allvarligt på sin uppgift. 

Lika allvarliga är Europas nuvarande utmaningar. Autokratiska rörelser blommar likt ogräs på flera håll. Rysslands invasion, förödande i sin brutalitet, rasar fortfarande vid Europas östra gräns. EU famlar efter den innovationsförmåga och tillväxt som länge utmärkte unionen, och både yttre och inre hot mot vår säkerhet växer i styrka och omfattning. Nu mer än någonsin måste vi förena oss med våra grannländer, i såväl politikens korridorer som vid vår kontinents gränser. Utrymmet för felsteg i våra beslut blir allt mindre.

Det är därför extra olyckligt att företrädare för den europeiska politiken, rustade som de är med många historiska lärdomar, väljer denna stund att försaka den gamla visdom som förenar alla borgerliga idéer: att politikens kraft inte ligger i mästrande och överskuggande konstruktioner, utan i frigörandet av den inneboende och rika potential som finns bortom politiken. Där det fria strävandet blomstrar, där spirar välstånd och självbestämmande; det är anledningen till att fria ordningar väcker tyrannernas avsky.

Det europeiska samarbetet bygger i stort på samma frihetliga grundsats: rättsstaten, de individuella rättigheterna, demokratin, den fria konkurrensen och marknadsekonomin. Dessa principer, säkrade genom generationers vakande blickar och osjälviska insatser, ligger nu i våra händer att förvalta. Det är dessa idéer som måste näras och slipas genom idogt politiskt arbete, och som måste utgöra grunden i det politiska hantverk som vi, tillsammans, formar bland Europas borgerliga studenter. 

Creas ska göra just detta: att tillämpa dessa idéer på framtidens utmaningar och möjligheter. Framtagandet av europeisk och borgerlig politik ska utgöra kärnan i det vi gör. Det ska vara en seriös och långsiktig gärning, vars förtjänster ska tillkomma både politiker och den intresserade allmänheten. Under EU-valet ska vi vara ett principfast och framåtblickande språkrör för förslag och reformer som kan väcka Europa ur dess halvsömn. Vi ska vara en studentröst, men vårt perspektiv ska vara vidsträckt och genomgripande.

Vi ska vara en organisation där idéerna lever, och där våra gemensamma övertygelser står över principlösa och skadliga aspirationer som kväver genomslagskraften i vårt politiska arbete. Vi ska bygga en grundläggande och obrytbar tro på de gemensamma värderingar som utgör stommen i vår institution, och genom den tron ska vi skapa ett förbund som genomsyras av politisk legitimitet, ärlighet, skicklighet och produktivitet. 

De likasinnade europeiska studentorganisationer som delar vår vision och vår omsorg ska känna sig välkomna hos oss och finna glädje och behållning i vår gemenskap. Våra evenemang ska utmärkas av både sitt substantiella innehåll och sina klingande skålar. Som i Bonn, där föreningen hade sitt konstituerande årsmöte, eller i Visby, där vi träffades kort därefter. Tillsammans ska vi fostra en ärlig och hjärtlig sammanhållning bland individer som sällar sig till sina fränder, firar deras lycka, sörjer deras motgångar, och hedrar vad de vaktar – även när de inte delar samma mening. Relationerna, vänskaperna och minnena som nu skapas, och har skapats, ska bestå långt efter att min tid som ordförande är till ända.

Jag och min styrelse inser att Creas är en ny organisation som har mycket att bevisa. Vi är allvarsamma inför vår uppgift: att utgöra den fostrande miljö som så länge har frambringat imponerande gärningar av lika imponerande studenter. Om vi lyckas med att tillvarata den inneboende potential som utmärker våra medlemmar och våra medlemsorganisationer kan vi göra verklig skillnad. Helt oavsett lovar jag att vi kommer att göra vårt yttersta för att ta upp våra föregångares vakande blickar och osjälviska insatser, att de ljus som de tänt aldrig falnar, utan fortsätter att lysa genom oss.

Arvid Bertilsson är ordförande för Centre Right European Association of Students, Creas.

Under årets representantskap fattades det slutgiltiga beslutet att Studentförbundet lämnar European Democrat Students, EDS, för att fullt ut fokusera på den nystartade organisationen Centre Right European Association of Students, Creas. I sextiotvå år har den europeiska frihetskampen kanaliserats i en och samma organisation. Genom generationer har erfarenheter utbytts, vänskapsband knutits och viktiga strider tagits. 

Beslutet att lämna har inte tagits lättvindigt. Vägen framåt har diskuterats i flera år och under flera presidier. Det är ett historiskt steg i förbundets utveckling, det är att våga hoppa för att skapa något bättre. Det är också en tid för reflektion över allt som hittills uppnåtts i det internationella arbetet över decennierna och vilka förhoppningar och ambitioner vi som förbund har på den nya organisationen. 

Från organisatoriskt utbyte till institutionell frihetskamp

Av nyfikenhet, lust och studentikost engagemang har studentförbundare genom decennierna skapat förändring och institutioner som överlever dem själva – i stort som smått. Detta är någonting som inte minst gäller det internationella arbetet. 

En naturlig nordisk gemenskap mellan förbundets fyra grundande föreningar Heimdal i Uppsala, Konservativa Studentföreningen i Lund, Högerstudenterna i Stockholm och Konservativa Studentklubben i Göteborg och dess motsvarigheter i Norge, Finland och Danmark växte fram tidigt. 

Av intresse och idégemenskap knöts banden under 50-talet allt närmare på föreningsnivå till ett fördjupat utbyte – inte minst mellan Skåne och Själland, och mellan Uppsala och Oslo. 

En internationalism tog fäste runt om i Sveriges Konservativa Studentförbund. Högerstudenterna började med årliga sommarresor till kontinenten och knöt band med Ring Christlischer-Demokratischer Studenten i Tyskland. De stannade på konferenser i Bonn och Berlin och lärde känna likasinnade i landet som var delat av en järnridå. 

En järnridå som inte bara rent fysiskt delade vår kontinent, utan av järn befäste den ideologiska skiljelinjen mellan makt och rätt, frihet och tyranni över hela kontinenten. 

År 1959 utsågs Högerstudenten Ulf Hellners till internationell sekreterare. Hans bilaterala relationer från år av resor blev förbundets och en tanke om att institutionalisera det livliga samarbetet slog rot. Den första maj samma år arrangerades en konferens i Reistad utanför Oslo där Nordens Konservativa Studentunion grundades med en styrelse bestående av en representant från varje land. I linjens systerpublikation Minerva finns att läsa: 

En nordisk överbyggnad var skapad. Stadgans syfte var att knyta starkare band och sprida en större förståelse för varandras politiska problem och opinionsbilda för en konservativ syn på kulturella, politiska och studentpolitiska frågor. Konferenser hölls i Köpenhamn och sedan återkommande på Gimo. Förbunden blev allt tätare förbundna i nordisk enighet.

Söderut, över Östersjön, låg kontinenten och de stora ideologiska konflikterna.

Där sökte Warsawapaktens underättelsetjänster frenetiskt påverkansytor i väst med ett särskilt fokus på ungdoms- och studentsammanslutningar. De var framgångsrika. 

Den existerande studentinternationalen IUS hade blivit kuppad av kommunister och organisationen omvandlad till en propagandakanal för Kremls mål. 

Sveriges Förenade Studentkårer under Palmes ledning svarade med att ta initiativ till ett antikommunistiskt alternativ, men det var likväl med socialistiska undertoner. För studentborgerligheten skavde det – en tydlig enighet mot öst var förvisso önskvärt, men valet mellan en demokratiskt socialistisk och en kommunistisk organisation lämnade mer att önska.

Hellners och förbundsordförande Carl-Henrik Wingqwist slog slag i saken tillsammans med vännerna i RCDS och man knöt även, under en sommarresa, kontakter med de brittiska motsvarigheterna. Det framgångsrika konceptet med NKSU-konferenser breddades och för första gången i förbundets historia hölls en konferens på s.k. främmande tungomål i Stockholm år 1960.

Man träffade partiledaren Hjalmarson och diskuterade Högerpartiets vägval. Personal från Utrikesdepartementet föredrog den Undénska linjen. Man åkte till Uppsala och träffade Heimdal under en sittning på Östgöta nation. Men enades om en väg framåt. 

Ett år senare åkte delegationer från Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna till Wien där stadgan till The International Christian-Democratic and Conservative Student Union (ICCS), sedermera European Democrat Students (EDS), antogs den 13 maj 1961 och organisationen etablerades. Wingqwist blev vald till den förste generalsekreteraren ackompanjerad av två vice. 

Kalla kriget gick mot sin mest spända punkt, Chrusjtjov hade ifrågasatt den fredliga samexistensen. Ett par månader senare skulle Berlinmuren uppföras, ett år senare var sovjetiska kärnvapenrobotar minuter ifrån att avfyras från Kuba. Studentförbunden diskuterade värdebaserad handel i östhandelsfrågan. 

I linjen (1961:3) finnes konferensutlåtandet:

Projektet byggdes på samförstånd, att utifrån kristdemokratisk, konservativ och liberal utgångspunkt stöta och blöta frågor som med gemensamma insatser omvandlas till politiskt genomslag. Fokus låg även på att skapa förståelse för respektive organisationers politiska problem genom utbyte av alla slags informationer och genom att sträva till ett starkare samarbete mellan organisationerna.

Det västeuropeiska projektet var vid grundandet i ett tidigt skede. Romfördraget hade varit gällande i tre år och innefattade ännu bara de sex grundande länderna. Mycket arbete återstod i bygget av ett frihetligt europeiskt projekt. 

ICCS och sedemera EDS har därefter under dessa såväl mörkare som ljusare tider på vår kontinent varit drivande för borgerlig sammanhållning och ett europeiskt samarbete på frihetliga grundvalar. Likt studentförbundets övriga verksamhet kan dess europeiska projektet koncentreras till stålkulans handlingskraft och lagerkransens bildning, men inte heller befriat från dekadens. 

Nedslag i sex decenniers frihetskamp

Sedan grundandet har många studentförbundare deltagit och drivit verksamheten på internationell nivå. Bland medlemmar i EDS byrå återfinns namn som Ulf Adelsohn, Carl Bildt, Cecilia Brink, Per Heister, Eva Gustavsson och många till. Att göra anspråk på en helhetsbild av dessa värv vore för mycket begärt, men några nedslag tåls att lyftas. 

Bara något år efter grundandet antogs en gemensam plattform för ett frihetligt Europa. Utöver handel och geopolitiska frågor lyftes högre utbildningsreformer med tyngd rörlighet mellan Europas länder, till exempel genom standardisering av examina.

Under 70-talet var det frihetskampen som var i fokus. Under Carl Bildts tid som ordförande drevs en omfattande kampanj i det kommuniststyrda Portugal. EDS understödde den demokratiska oppositionen i det maktvakuum och demokratiska turbulens som följde Nejlikerevolutionen 1974. Sommaren 1975 arrangerades ett seminarium i Lissabon, på stadens gator sattes 20.000 affischer med budskapet “Stöd Portugals demokrater!” upp. De kommunistiska propagandisterna försökte sitt bästa att stoppa frihetskampen. RCDS blev kallade nazister av regimvännerna i DDR. Ett år senare fick landet sin nya konstitution med liberal maktdelning.

Dagens debatt om överstatlig byråkrati och handelshinder gjorde sig hörd i EDS på 80-talet. Redan då hade Bastiats röst glömts bort.  I Svensk Linje skriver Susanne Enger (1987:5-6): 

När de geopolitiska kontinentalplattorna svajade vid 80-talets slut var det tid för demokratiseringsprocesser i de forna östländerna. Under sommaruniversitetet i Wien och Prag år 1990 var demokrativänner från Östtyskland, Rumänien, Ungern och Estland på plats. Man diskuterade hur de absolut nödvändiga reformerna staterna ska kunna genomdrivas. Cecilia Brinck skriver i linjen (1990:3) som  ett studiebesök på Medborgarforum där det berättades:

Lärdomen var att trots folkets starka reformvilja bestod många gamla, maktfullkomliga strukturer i de befriade staterna.

Det åktes fem personer i en Lada-taxi med rallychafför.  Det dracks öl och Sekt. Det knöts vänskapsband. I den växande organisationen hade det börjat myglas. Studentförbundare med partipolitisk bakgrund behövde återerinra hur man räknar till 51.  

Med åren hade organisationen och dess tidigare aktiva blivit drivande i att bygga vidare på den sammanhållning som fanns i studentrörelsen till grundandet i European Democrat Union. En organisation för att knyta ihop den europeiska borgerligheten mellan de länder och de som inte var det. Under 90-talet antogs Mastrichtfördraget, unionen utvidgades, Sverige blev på insidan.

European Democrat Students blev 1997 en medlemsorganiation i partistrukturen hos det Europeiska folkpartiet. Under de kommande 25 åren förlorades det studentikosa och familiära steg för steg. Det blev en politisk organisation som andra, när maktbegären tog allt större plats. Den eviga freden tog slut, den nya oredans tid och det andra kalla kriget kom istället. Det märktes inte i stunden, istället fortsatte utvidgning av organisationen och tiden ägnades tilltagande poltiskt spel inom EPP-strukturerna. Till slut fanns litet kvar av det som en gång var. 

Liksom kommunisterna i IUS söker auktoritära stater inflytande i västerlandets ungdoms-och studentorganisationer. De är framgångsrika, men inte lika framgångsrika som de var på 50-talet. Den ideologiska gemenskapen finns inte där, men det gör maktbegären och lockelsen i fina erbjudanden. Det räcker för att paralysera en organisation som drivits av studentikos lust. 60 år efter grundandet finns bara fragment av en svunnen tid kvar.

Vägen vidare för det europeiska frihetsprojektet i en ny tid

Det är med tungt hjärta det måste konstateras att EDS idag är oförmöget att axla sin uppgift. Det är ett resultat av personlig profithunger i form av broileri som följts av otaliga infekterade personstrider, av korruption och av en ung politisk sfär som liksom på 50-talet inte var redo att hantera auktoritära regimers påverkansförsök.

Sextiotvå år efter grundandet har Studentförbundet nu lämnat European Democrat Students tillsammans med bland annat de systerförbund som en gång grundade organisationen. Detta efter långa övervägningar om hur den europeiska studentborgerligheten på bästa sätt utvecklas vidare. 

Under två år har ett omfattande arbete bedrivits under ledning av FMSF och RCDS med målet att istället forma en ny organisation. En organisation som kan vara just den plattform för utbyte och  ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkter och politiska problem som ICCS ursprungligen var. En organisation som kan vara ett forum för ett rikt idéutbyte som vidare kanaliseras till politiska förslag på europeisk nivå. En organisation som är en kraft att räkna med. 

Processen har bestått av träffar över hela kontinenten, besök på varandras konferenser och slutandet av personliga band bland likasinnade som sedan konkretiserats till ett gemensamt projekt. 

Resultatet är organisationen med det något otympliga namnet Centre-Right European Association of Students men med den mer behändiga abbreviationen Creas. Organisationen består i utgångsläget utöver FMSF och RCDS av samtliga nordiska studentförbund, CSJ i Luxemburg, CDS i Belgien, AG i Österrike, ODM i Slovakien och HAZ i Kroatien. 

I april hölls organisationens första årsmöte, arrangerat av RCDS i den gamla västtyska huvudstaden Bonn. Under mötet tillsattes en styrelse under ledning av jur.stud. Arvid Bertilsson som dessförinnan varit ordförande för FMS Uppsala - Geijerska Studentföreningen. 

Som nyetablerad organisation är CREAS nu i ett formativt stadium. Det är en organisation av studenter för studenter med en viktig roll för studentförbundet och för den europeiska studentborgerligheten.  

Konstateras kan att den frihetliga ådran i kretsen kring det europeiska folkpartiet måste stärkas. Genom generationer av kontakter över kontinenten, en spänstig idé- och politisk debatt och nära vänskap mellan vänner över landsgränser finns alla förutsättningar för att CREAS kan göra det i många år framöver.

Martin Bergman är förbundssekreterare för FMSF och tidigare internationell sekreterare.

Tidigt en måndag morgon vaknar jag upp i ett mörkt och snöfyllt Stockholm. Den första notisen jag ser är hur samtliga tåg från Stockholm är inställda på grund av snökaoset. “Hur ska jag ta mig till Arlanda?” är min första tanke. Som tur var överdrev Expressens notis något, Arlanda express åkte fortfarande, om än något försenat. På flygplatsen möter jag Gabriele Baumann, chef för Konrad Adenauer Stiftung (KAS) i Norden, samt arrangören för veckan. I mitt fortfarande relativt nyvakna tillstånd möts vi av faktumet att planet är försenat, kort därpå får Gabriele även information om att den finska delegationen är försenad på grund av strejker hos flygbolaget. “Veckan börjar bra” tänker jag i väntan på att planet mot Berlin till slut ska lyfta. 

Väl i Berlin inledde vi veckan med en middag på en traditionell tysk restaurang tillsammans med Gabriele och den enda av de två norrmännen som lyckats ta sig till Berlin. En lugn start till vad som kom att bli en hektisk vecka. Morgonen efter inleddes med en kortare rundtur av Berlin där guiden kunde peka ut hur nästan samtliga hus byggda på 1800-talet var designade av den kända arkitekten Schinkel. Snabbt därefter begav vi oss mot KAS huvudkvarter, precis söder om Tiergarten. På den breda och högt trafikerade vägen, bland ambassader, partiers huvudkontor och olika stora organisationer, ligger KAS. Kontoret är egentligen uppdelat i två delar: en mindre byggnad, vilket är deras akademi, och en större kontorsbyggnad. 

KAS är en politisk stiftelse kopplad till, men ändå fristående från, det tyska kristdemokratiska partiet, CDU. KAS fungerar som ett samhällsutbildande organ och som en tankesmedja. Organisationen sträcker sig dock långt förbi Tysklands gränser. Världen över har organisationen runt 120 kontor. Resan vi är på har  KAS ordnat för delegationer från Finland, Sverige och Norge. Syftet är att besöka olika organisationer och relevanta personer för att diskutera det nordiska säkerhetsläget samt ländernas band med Tyskland. Fokus under veckan skulle såklart ligga på de svenska och finska Nato-ansökningarna och säkerhetsläget i Norden. 

Under veckan hade vi ett tjugotal möten med olika politiker, sakkunniga och organisationer. Några av de mest givande handlade om Sveriges (och resterande Nordens) relation till Tyskland, energipolitik och framtidens utmaningar. 

Vi nordbor fick något av en chock när de tyska politikerna vi träffade ansåg att Tyskland under de senaste åren i viss mån nonchalerat relationerna med de nordiska länderna. De menade att man tagit dem för givna och därför fokuserat på andra, mindre utvecklade relationer. När vi presenterade detta inför de som arbetade på de nordiska ambassaderna blev de lika förvånade som vi. I deras syn var de nordisk-tyska relationerna högst välmående. Skillnaden i syn beror troligen på ländernas beroendeställning av varandra. Sveriges största handelspartner är utan tvekan Tyskland, runt 10% av Sveriges export går dit. Siffrorna för den tyska exporten till Sverige är inte jämförbara. 

Den framtidssyn som presenterades var i många möten dyster, inte minst för Norden och Tyskland. Det finns ett stort beroende av Kina, speciellt för Tyskland. Tyskarna är väl medvetna om att historien inte har varit vänlig mot beroenden av en diktatur, läs rysk gas. Det presenterades ett flertal strategier och tankar kring potentiella framtidsplaner. Vissa ansåg att ett mer stängt och Europafokuserat Europa var lösningen. Andra ansåg att vi behövde titta bortom horisonten, mot just nu, mindre utvecklade delar av världen såsom länderna i Sydamerika och Afrika. En tredje skara såg att utvecklade relationer med Kina skulle kunna fungera så länge man höll landet i schack. Även diplomatiska och främst handelsrelationer med Indien ansågs av nästan samtliga att vara väsentliga för framtiden. 

Det blev tillslut en mycket bra och lärorik vecka, trots måndagens tvivel på det snöiga Arlanda. Veckan fylldes av nya intryck, perspektiv och problematiseringar som jag själv inte hade upptäckt på annat håll. Även om kvällarna fick jag möjlighet att umgås, över en bier eller två, med de övriga delegationerna på resan, våra goda vänner i RCDS och även stifta nya bekantskaper med Junge Unions förening i Berlin.

Wictor Wallenius är Förbundets internationelle sekreterare.