Europa står inför ett vägval. Under lång tid har vi kunnat luta oss mot en världsordning där frihandel, internationella institutioner och amerikanska säkerhetsgarantier varit relativt stabila hörnstenar. Den ordningen har skapat fred, välstånd och frihet för generationer av européer. Men den kan inte längre tas för given. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, en mer oförutsägbar amerikansk politik, Kinas växande ekonomiska makt och ett hårdnande globalt handelsklimat visar att EU måste bli starkare, mer samlat och mer motståndskraftigt.

Det europeiska samarbetet föddes ur insikten att handel kan vara mer än ekonomi. Efter andra världskrigets katastrof byggdes Europas framtid på idén att länder som handlar med varandra, investerar i varandra och är beroende av varandra också får starkare skäl att bevara freden. I rapporten skriver Love Richert om hur Kol- och stålunionen inte bara var ett industripolitiskt projekt. Det var ett fredsprojekt. Genom att knyta samman de industrier som var avgörande för krigföring gjorde man ett nytt europeiskt storkrig både praktiskt och politiskt otänkbart. Det är lätt att glömma hur radikal den idén var. Handel blev ett säkerhetspolitiskt verktyg.

Idag behöver samma tanke förnyas. Frihandel är fortfarande en av Europas största styrkor. Den inre marknaden har gjort EU till ett av världens största ekonomiska områden och gett medlemsländerna tillgång till kapital, kompetens, investeringar och konsumenter långt bortom de egna nationsgränserna. Men handelspolitik kan inte längre enbart handla om lägre tullar och billigare varor. Den måste också handla om säkerhet, beredskap och självständighet. När auktoritära stater använder råvaror, energi, hamnar, teknik och leveranskedjor som politiska påtryckningsmedel blir frågan om handel också en fråga om frihet.

Därför behöver EU bygga motståndskraft utan att överge öppenheten. Det är en svår balans, men den är nödvändig. Oliver Wällstedt skriver om att Europa inte ska stänga sig mot världen. Tvärtom behöver vi fler handelsavtal, fler partnerskap och djupare relationer med demokratier och pålitliga aktörer. Avtal som exempelvis Mercosuravtalet eller frihandelsavtal med Indien kan stärka både Sveriges, men även EU roll i dess helhet. Ju fler ben EU står på, desto svårare blir det för enskilda stormakter att pressa oss.

Samtidigt måste unionen våga se sina beroenden i vitögat, någon som Pixie Söderström skriver om i rapporten. Europas gröna omställning kräver enorma mängder kritiska råvaror. Exempelvis litium, kobolt och andra sällsynta jordartsmetaller. De behövs i batterier, elbilar, vindkraftverk, solceller, elnät, försvarsindustri och i digital infrastruktur. Det betyder att råvarupolitik inte längre kan betraktas som en smal miljö- eller industrifråga. Den är central för Europas säkerhet. Om EU vill elektrifiera, digitalisera och försvara sig självt kan vi inte vara ensidigt beroende av leveranskedjor som kontrolleras av strategiska konkurrenter.

Här finns en av de viktigaste poängerna i vår rapport EU, handel, säkerhet och miljö. Strategisk autonomi kräver praktiska reformer. Ellen Thonfors skriver om att tillståndsprocesser måste fungera. Energiförsörjningen måste vara stabil. Den inre marknaden måste fördjupas. Europeisk försvarsindustri måste kunna växa. Kritiska råvaruprojekt måste prövas rättssäkert, men också effektivt. Om det tar decennier att få fram projekt som EU samtidigt klassar som strategiskt avgörande undergräver vi vår egen handlingskraft.

Samma sak gäller industrin. I rapporten skriver undertecknad om hur den europeiska bilsektorn konkurrenskraft snabbt utmanas. Europeiska bilmärken har länge förknippats med kvalitet, säkerhet och pålitlighet. Men kinesiska elbilstillverkare har på kort tid pressat priserna, vuxit kraftigt och tagit plats på den europeiska marknaden. Bakom utvecklingen finns inte bara företagsamhet, utan också omfattande statliga satsningar, särskilt på batterier och elbilsteknik. EU behöver kunna svara på sådan konkurrens utan att fastna i enkel protektionism. Tullar kan ibland vara nödvändiga mot oschyssta subventioner, men långsiktig styrka byggs genom innovation, billig fossilfri el, kompetens, forskning och bättre villkor för europeiska företag.

Ett motståndskraftigt EU behöver också ett starkare försvarspolitiskt ben. Nato är fortsatt avgörande för Europas säkerhet, och den transatlantiska länken måste vårdas. Men det betyder inte att Europa kan fortsätta vara passivt. Tvärtom blir EU en bättre partner till USA om vi kan bära mer av vår egen säkerhet. Ett starkare Europa är inte ett svagare Nato. Det är ett mer balanserat Nato. När USAs politik blir mer transaktionell och mindre förutsägbar måste europeiska länder kunna agera gemensamt, investera mer i försvar, samordna upphandlingar och bygga en försvarsindustri som klarar långsiktiga hot.

Det nordisk-baltiska perspektivet är särskilt viktigt. Sveriges och Finlands Natomedlemskap har förändrat Europas säkerhet. Norden och Baltikum binds nu tätare samman militärt, infrastrukturellt och ekonomiskt. Det skapar nya möjligheter för regionalt samarbete kring försvar, energi, transporter och beredskap. För Sverige innebär det att EU-politik, handelspolitik men även Nato hänger samman.

Även eurofrågan bör ses i detta större sammanhang. Nathali Vivas argumenterar för att Sverige till slut bör gå med i Eurosamarbetet. Ett eventuellt svenskt medlemskap i valutaunionen handlar inte bara om räntor och växelkurser. Det handlar också om inflytande. När avgörande beslut om Europas ekonomiska framtid fattas i eurogruppen och kring ECB riskerar länder utanför att hamna längre bort från maktens centrum. I en tid när ekonomisk politik, säkerhetspolitik och industripolitik växer samman blir institutionellt inflytande viktigare. Sverige måste fråga sig var vi bäst försvarar våra intressen: vid sidan av eller fullt ut inne i de forum där Europas framtid formas.

Därmed måste Europa bli mer handlingskraftigt. Inte mindre öppet eller bli mer protektionistiskt, utan bli mer flexibelt. Ett starkt EU ska kunna handla med världen, men inte låta sig utpressas. Det ska kunna samarbeta med USA, men inte vara hjälplöst när vindarna vänder på andra sidan atlanten. Det ska kunna konkurrera med Kina, men inte kopiera Kinas statskapitalism. Det ska kunna driva klimatomställning, men inte göra sig alldeles för beroende av auktoritära leverantörer för batterier eller andra viktiga komponenter.

Motståndskraft handlar därför inte om isolering. Det handlar om valfrihet. Den som har egen handlingsförmåga kan samarbeta fritt. Den som saknar handlingsförmåga tvingas acceptera andras villkor. För EU del betyder det att den inre marknaden måste stärkas, energisystemen byggas ut, försvarsindustrin samordnas, råvaruförsörjningen säkras och handelsrelationerna breddas. Det betyder också att medlemsstaterna måste våga tänka mer europeiskt när problemen är för stora för att lösas nationellt.

Europas historia visar att integration ofta har vuxit fram ur kris. Efter kriget byggdes fred genom handel. Efter kalla kriget utvidgades friheten österut. Efter finanskriser, pandemier och säkerhetshot har EU gång på gång tvingats ompröva sina verktyg. Nu står vi inför nästa stora prövning. Om Europa ska förbli fritt, konkurrenskraftigt och tryggt krävs ett EU som inte bara reagerar på omvärlden, utan formar den.

Ett starkt och motståndskraftigt EU är därför inte ett byråkratiskt projekt. Det är vår tids stora frihetsprojekt. Det handlar om att kunna försvara våra samhällen, vår ekonomi, vår demokrati och vår öppna marknadsekonomi i en värld full av spänning. Europa har byggt fred genom handel förut. Nu måste vi bygga säkerhet genom styrka, öppenhet genom självständighet och frihet genom gemensam handlingskraft.

Rufus Rydh är internationell sekreterare och vice ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

I vår avslutades min ämbetsperiod som ordförande för Centre-Right European Association of Students, FMSF:s europeiska paraplyförbund. Jag ser tillbaka på organisationens två första år med stor glädje och stolthet, och med den eftertänksamhet som infinner sig efter ett fullbordat ämbete.

När organisationen stiftades gavs den ett tydligt uppdrag: att vara den grund för idéutbyte, proaktivt samröre, och fyrtorn för borgerliga värderingar som vårt föregående europeiska förbund inte längre kunde vara. Den koalition av liberala, konservativa och kristdemokratiska studentförbund som med många anor hade utmärkt sig under många år, skulle få ny dräkt.

Vid en tillbakablick blir det tydligt hur långt vi trots allt har kommit, från ett utgångsläge där mycket ännu bara var form.

Vi har säkrat långsiktig finansiering, tagit fram en hemsida, och utvecklat en närvaro på sociala medier där vårt policyarbete får ta plats på riktigt. Vi har med glädje välkomnat två nya medlemsorganisationer: VJO från Lettland, knuten till Vienotība, och Nowa Generacja från Polen, knuten till Medborgarplattformen, med fler på ingång.

Vi har anordnat en Creas-resa till Almedalen, årsmöten i Stockholm och Bryssel, och ett rådsmöte i Wien. Mellan oss har vi besökt otaliga evenemang i Bryssel, liksom hos våra medlemmar eller vänner i Luxemburg, Nederländerna, Finland, Tyskland, Polen, Moldavien, Danmark med flera. Vi har besökt EPP-kongresser i Spanien och Rumänien, IYDU-möten i Rom, och flera turer till Ukraina.

Vi har mött ministrar, europaparlamentariker, och politiska stiftelser och väckt intresset för Creas i EPP-cirklar. Vi har utformat ett EU-manifest under EU-valet och skrivit, ibland tillsammans med andra och ibland själva, åtskilliga artiklar om allt ifrån forskning och innovation till utrikespolitik och demokrati.

Vi har jobbat hårt för att etablera en kultur av transparens, långsiktighet, flit och målfokus. Vi har skålat och skrattat i alla Europas hörn. Nu har vi välkomnat min efterträdare, Thomas Rasmussen från Danmark, och nya styrelsemedlemmar som ska ta arbetet vidare med den förtjänst och kloka eftertänksamhet som jag vet att de kan uppbåda.

Än finns det mycket att göra, och potentialen för Creas att växa i sitt arbete är stort. Jag vill rikta ett stort tack till alla de många personer som genom sitt arbete och sina bidrag lett oss till där vi är nu – må er flit belönas med ro och erkänsla! Jag vill särskilt personligen tacka Martin Bergman och Wictor Wallenius. Mitt eget kapitel i FMSF:s internationella sfär är oupplösligt bundet till dessa vänner, och jag ser tillbaka på våra många äventyr – från Roms myllrande gator till Ukrainas vinterstormar - med ett stort välbehag.

Det europeiska samarbetet är avgörande, både för de utmaningar vi möter nu och för dem som närmar sig. Om det är med några uppmaningar jag får avsluta mina år som aktivt engagerad i FMSF:s internationella verksamhet, låt dem få vara dessa:

Glöm inte att politiskt samröre med likasinnade handlar om att bygga de band, de principer och den institutionella stabilitet som utgör vårt främsta skydd mot ofrihet och politiskt förfall. Studenternas roll i det politiska arbetet har alltid varit att vara institutionalister – försvarare av de system som säkerställer individuella rättigheter, tyglar de händer som girigt greppar efter egen makt, och som värnar institutionell kompetens och erfarenhet.

Principer är inte konceptuella gränsdragningar eller ideologiska övertygelser; de är verktyg som håller djävulen stången. Historien och nutiden myllrar av de politiska självbeundrare som tillåts makten, och de politiska missgrepp som tillåts äga rum, för att människor i maktposition överger sina principer. I det politiska arbetet, låt frihetens principer alltid råda.

Och samtidigt, sök samförstånd. Det europeiska projektet är stort, och alla som skriver under på våra gemensamma värderingar är en del av det. Låt idéer mötas i frisk strid, vidhåll era egna tydligt, men låt dem också försonas med andra idéer och lägg dem till grund för den ömsesidiga förståelse som dag efter dag möjliggör vårt europeiska samarbete.

Slutligen, din offervilja behövs och kan leda till mer gott än du anar. För arbetet är oändligt. Det har ingen början och inget slut. Var och en av oss har att skjuta stenen en bit, så långt vi orkar och kanske lite till. Men sådana engagemang kommer alltid med sina belöningar, ibland på sätt som du aldrig hade förväntat dig.

Om du som läser detta är en ny medlem i FMSF, och brinner för internationellt samarbete, tveka inte att höra av dig till styrelsen. Det är verkligen slående vilka frukter ett genuint engagemang kan bära.

Med hjärtat kvar i saken,

Arvid Bertilsson är Ordförande emeritus för Centre-Right European Association of Students och Geijerska studentföreningen.

Skrivet i Bryssel, den 26 juli 2025.

Längst upp i Argentinas nordvästra hörn ligger den avlägsna provinsen Jujuy. För Argentina är det en liten provins, bara lika stor som Sveriges näst största län, Västerbotten. Här bor det 800 000 invånare, de absolut flesta i området kring provinsens huvudstad San Salvador de Jujuy. Större delen av provinsen är täckt av berg som reser sig tusentals meter över havet. Den gränsar både till Chile och Bolivia, och har ganska nära (med argentinska mått) till Paraguay.

I Jujuy vann Javier Milei stort redan i första valomgången i 2023 års presidentval, trots att 20 procent av rösterna då gick till den andra högerkandidaten Patricia Bullrich. I den andra omgången besegrade Milei peronistkandidaten Sergio Massa med siffrorna 58-42. En tydlig seger, även om den inte var riktigt lika förkrossande som 74-26 i Córdoba och 71-29 i Mendoza.

Emanuel möter mig och Carissa Düring i en centralt belägen park i San Salvador de Jujuy. Parken och dess överdådiga staty är tillägnad general Belgrano, stadens store hjälte, som enligt legenden hissade den argentinska flaggan för första gången just här. Emanuel, som nu är 23 år gammal, har varit engagerad i Mileis libertarianska parti La Libertad Avanza sedan det grundades 2020. Han tar med oss till en restaurang som serverar de lokala rätterna Humitas och Tamales. Båda rätterna består av gröt inlindad i majsblad och som sedan kokas som en dumpling. Den här fattiga bergsprovinsens matkultur är avgrundsskild från den överdådiga asadon som har sitt ursprung på pampas slätter – men mättande är det.

Emanuel berättar varför han engagerade sig i La Libertad Avanza:

När jag var tolv år gammal behövde jag och min syster börja jobba för att försörja familjen, hon var sju. Min pappa förlorade jobbet och vi borde ha fått bidrag, men hur vi än försökte så fick vi inget. Mamma och pappa bakade bröd som jag och min syster gick runt hela dagarna och försökte sälja. Om vi fick något att äta berodde på försäljningen. Vissa dagar åt vi bara ett ägg var.

Till slut lyckades Emanuels pappa få ett nytt jobb och Emanuel kunde gå klart skolan, men han har fortsatt jobba extra ända sedan tolvårsåldern. Just nu säljer han kläder för att finansiera sina juridikstudier.

Peronismen är historiskt sett arbetarnas parti, det gör dock inte att akademin är förskonad från vänsterns politiska inflytande. Likt peronisterna är det andra stora etablerade argentinska partiet radikalerna en bred kyrka, i generella termer kan det beskrivas som socialdemokratiskt eller socialliberalt. Vissa radikala företrädare samarbetar med Milei, men dess studentorganisation Franja Morada befinner sig långt till vänster och står i centrum av studentpolitiken på de flesta av Argentinas offentliga universitet. De kontrollerar allt från vem som får använda skrivare till vilka som får hyra lokaler för att ha aktiviteter. Sätter man upp affischer för La Libertad Avanza riskerar man att bli rånad och affischen kommer omedelbart att rivas ned. Att Students for Liberty, den liberal studentrörelsen som är Argentinas motsvarighet till FMSF, skulle få använda lokalerna är otänkbart.

Utöver politisk övertygelse finns det flera anledningar för studenter att engagera sig i Franja Morada eller dess peronistiska motsvarigheter. Det är en bra karriärväg för framtida politiker (radikalerna har inte haft presidentmakten på 20 år men har många guvernörer), men det finns också fördelar här och nu. Emanuel berättar:

I höstas åkte hela Franja Morada i Jujuy på en resa till Buenos Aires och bodde på femstjärniga hotell. Officiellt var de där för att kampanja inför valet, men alla vet att det var en festresa betald med skattepengar. Samtidigt är det många i Jujuy som inte kan värma sina hus. De festar för mina och min familjs pengar.

Det är också förväntat av de stora grupper som lever på bidrag att de ska engagera sig för de politiker som gett dem stöd – annars riskerar bidragen att försvinna. De flesta som är engagerade i Franja Morada behöver inte jobba vid sidan av studierna som Emanuel.

Många bidrag och stöd i Argentina administreras inte av statliga myndigheter utan skickas ut via mellanhänder. Det handlar om välgörenhetsorganisationer som finansieras av staten, men som kontrolleras direkt av politiker och fackförbund. Exemplen på korruption är många. I bästa fall beläggs bidragen med krav på gentjänster. Bidragstagarna förväntas demonstrera på befallning eller betala tillbaka delar av sina bidrag till sina ”välgörare”. I värsta fall finns välgörenhetsorganisationerna bara på pappret. När Mileis regering tillträdde skapade de en hotline för tips om bidragsfusk och började granska utbetalningarna. Över tusen utbetalningskontor och soppkök har visat sig inte existera i verkligheten.

Enligt Emanuel visar röstsiffrorna i Jujuy hur många det är som lever på staten och röstar därefter.

Bidragen går inte till de som behöver dem, utan till politikernas vänner. Jujuy borde vara rikt, vi har stora tobaksodlingar och många gruvor – men pengarna hamnar bara hos politikerna som lever fett.

Men det finns ett mörkertal.

Jag känner flera personer som kampanjade för radikalerna eller peronisterna för att få behålla sina sociala program, men som sedan röstade på Milei.

I La Libertad Avanza är det dock ingen som engagerar sig för pengarna, berättar Emanuel. Det finns nämligen inga. Partiet kan inte betala sina kampanjarbetare med bidrag som peronisterna och radikalerna. Samtidigt som han säger det dyker en till politiskt engagerad ung man upp.

Gonzalo är 21 år gammal, pluggar statsvetenskap och är ungdomskoordinator för La Libertad Avanza i Jujuy. Hans pappa är polis, men lönen räcker inte för att försörja familjen. Både pappan och Gonzalo jobbar extra med att köra Uber trots att det är förbjudet i provinsen.

Gonzalo berättar om hur taxibranschen är fylld av korruption. Bara bolag med tillstånd får köra, men för att få tillstånd måste bolagen gå med på att slussa stora andelar av vinsten tillbaka till de styrande politikernas fickor. Korruptionen går dock djupare än så. Det är inte ovanligt att taxibilar medvetet försöker krocka med Ubers. Provinsens trafikinspektörer som undersöker olyckorna är med i härvan och sätter aldrig dit taxiförare. Uberförare behöver däremot betala 800 dollar, motsvarande en hög argentinsk månadslön, för att hämta ut sina kvaddade bilar från polisen.

Enligt Gonzalo finns det en ännu mörkare sida:

I vissa fall har taxichaufförerna dragit ur tänderna på uberförare. Taxibolagen hatar verkligen konkurrens.

Ibland kör Gonzalo till Bolivia och handlar stora mängder däck, kläder och ris som han sedan kan sälja med vinst i Argentina. Sedan devalveringen i december är de flesta varor billigare i Chile och Bolivia än i Argentina. Genom att privatimportera kan han också undgå tullarna och skatterna på valutaväxling samt slippa använda sig av de reglerade växelkurserna.

Mileis regering har legaliserat privatimporten, men det har inte nått fram till gränspoliserna som tjänar stora summor på att vara övernitiska och kräva mutor för att släppa in lagliga importer. Turligen nog är gränspoliserna också lata och bara på plats några timmar om dagen – vilket Gonzalo har full koll på och kör förbi med sina laster utanför gränskontrollens öppettider.

Gonzalo har bara varit engagerad i La Libertad Avanza i ett år, sedan Milei lanserade sin presidentvalskampanj, men Gonzalo har känt till Milei sedan ända 2018. Han såg Milei mycket på TV och läste Mileis böcker, men det verkliga politiska uppvaknandet kom när Gonzalo var arton år gammal.

Min mamma blev sjuk i cancer. Hon och pappa behövde åka flera månader till Buenos Aires, arton timmar bort med bil, för att få vård. Jag fick ta hand om och försörja alla mina syskon på egen hand, och min yngsta bror var bara sex månader gammal. Varför finns inte vården här i Jujuy? Varför har inte politikerna sett till det? Då bestämde jag mig för att engagera mig i politiken om Javier Milei ställde upp som presidentkandidat.

2023 hände det.

De var bara fyra personer som startade upp La Libertad Avanzas gräsrotsrörelse i Jujuy. De fick jobba dygnet runt med att distribuera valsedlar till alla vallokaler runt om i provinsen under höstens valsäsong med primärval, guvernörsval, kongressval och presidentval i två omgångar. De lyckades, och de fick bra betalt med en senator, en kongressledamot och den tydliga vinsten i presidentvalet.

Var var det då som fick två unga killar som blivit svikna av staten att engagera sig för liberalismen? I andra länder hade de kanske blivit Trumpanhängare eller EPA-dunkare. Till viss del handlar det om Javier Milei som person, hans entusiasmerande energi och hans aggressivitet mot la Casta – de etablerade politikerna som har lovat guld och gröna skogar men inte hjälpt Emanuel och Gonzalo när de verkligen behövde det. Men det handlar lika mycket om att liberalismen faktiskt har lösningarna på Argentinas problem.

Emanuel och Gonzalo ser bara en lösning på det korrupta bidragssystemet i Argentina – avskaffa det. Den sönderpolitiserade universitetsmiljön finns bara på de offentliga universiteten, inte på Argentinas många framstående privata alternativ. Argentinarna borde självklart ha rätt att skjutsa varandra mot betalning utan att vara rädda för att få tänderna utdragna. Gonzalos smugglarverksamhet skulle visserligen gå i graven om handelspolitiken skulle liberaliseras, men han skulle ändå välkomna det:

Jujuy har mycket att vinna på gränshandel om man tog bort importskatterna.

På sätt och vis är Sverige och Argentina väldigt lika i sin ekonomisk-historiska utveckling, men Argentina har under lång tid legat före oss. Båda länderna hade en lång period av tillväxt under slutet av 1800-talet och in på 1900-talet. Argentinas framgångsperiod inleddes med undertecknandet av landets konstitution år 1853 – kanske världens mest liberala rättshandling som stadfäster fri invandring, platt jämlik skatt och principer för frihandel. Vid 1920 var landet ett av världens absolut rikaste. Vissa ekonomhistoriker menar till och med att det var det rikaste landet av alla.

Sveriges välståndsresa började 1870 efter en rad liberala reformer under ledning av den liberala finansministern Johan August Gripenstedt mellan 1856 och 1866. Mellan 1870 och 1970 hade Sverige högst tillväxt av alla länder utom Japan, ett land som startade som ett feodalsamhälle. Faktum är att Storbritanniens BNP per capita var 172 procent högre än Sveriges 1870, men hundra år senare var Sverige 18 procent rikare än Storbritannien.

Argentinas stjärna dalade dock under 1900-talet. 1930 genomförde general José Félix Uriburu en militärkupp som kastade landet in i en lång period av politisk instabilitet. Från 1950-talet och framåt, då den auktoritära arbetarrörelsen peronismen blivit den dominerande politiska kraften, har Argentina rasat i BNP-rankningar i takt med att man gång på gång genomfört omfattande nationaliseringar, skapat enorma handelshinder och fått stödlån från IMF i genomsnitt var tredje år. Javier Milei har en unik förmåga att diagnostisera och förklara för sin argentinska patient vad som behöver göras. Men han har inte skapat medicinen – liberalismen har funnits länge utan att Argentina har tagit sin dagliga dos.

Svensk politik är på alla sätt mindre extrem än Argentinas. Det finns mängder av olikheter mellan länderna, vilket inte är överraskande med tanke på hur långt ifrån varandra de ligger. Men det finns överraskande många likheter. Sverige har likt Argentina haft en dominerande politisk vänsterrörelse under 1900-talet. 1932 inledde Socialdemokraterna sin långa period av maktinnehav. Snart skulle också vår rikedom relativt andra länder börja dala. Än idag pratar vi om 1950- och 1960-talen som ”rekordåren” fastän den stora svenska välståndsresan redan hade ägt rum och dessa årtionden snarare präglades av höga skatter och växande byråkrati. Därefter har vi långsamt halkat efter och tappat i välståndsrankingen sedan 1970 och framåt. 2023 var exempelvis alla amerikanska delstater utom Mississippi rikare än Sverige sett till BNP per capita.

Jämför man istället med vårt närområde i Nord- och Västeuropa är det enbart fransmännen och österrikarna som har en lägre nettoinkomst. Vi ligger inte bara efter alla våra nordiska grannar utan även efter Beneluxländerna, Schweiz, Tyskland samt Storbritannien och Irland. Dessutom ligger vi också efter många andra OECD-länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland. Dessutom är levnadskostnaderna i de flesta av dessa länder lägre än i Sverige, vilket gör att vi egentligen är ännu fattigare än siffrorna visar. Vi är helt enkelt sämst i klassen i vår del av världen.

Liksom politiken inte är lika extrem i Sverige som Argentina har inte heller välståndstappet varit lika drastiskt, men på sitt eget sätt har Sverige följt efter Argentina. Om då Argentina kan hjälpa oss att se in i vår framtid, hur ser den då ut? För 20 år sedan valde Argentina en ganska extrem vänsterregering. De höjde skatterna med över 50 procent, delade ut stora bidrag och hindrade importer. De nationaliserade flyg- och oljebolag samt försökte inskränka yttrandefriheten och lägga vantarna på den största tidningen. Snart gick budgeten inte ihop, och regeringen kunde inte låna mer från internationella långivare eftersom den vägrade betala på sina tidigare skulder. Staten snodde människors privata pensionssparanden. De lät penningpressarna gå varma – inflationen och fattigdomen steg, skolresultaten dalade och människor köpte alla dollar de kan få tag på.

Det finns vissa tecken på att Sverige kan börja vandra en liknande väg som Argentina gjorde för 20 år sedan. Om statliga investeringar hade gjort ett land rikt, hade Argentina fortfarande varit världens rikaste land. I det ljuset är det mycket oroande att politiker från höger till vänster pratar om att luckra upp vårt strikta finanspolitiska ramverk och börja låna till ”investeringar”. Andra tecken i tiden är att Socialdemokraterna nu vill reglera hyrorna även på andrahandsmarknaden trots att det står över 800 000 människor i Stockholms bostadskö. De vill också förkorta arbetstiden till 35 timmar trots att Sveriges tillväxt är bland de lägsta i hela Europa.

Utöver de förslag som läggs fram nu har Sverige redan flera problem som liknar dem i Argentina. Exempelvis har vi enorma bidragsprogram som infiltrerats av organiserad brottslighet och en permanent grupp bidragstagare. Även i Sverige försöker det etablerade taxiförbundet skapa trösklar och hålla konkurrenter utanför marknaden. Våra problem är som vanligt mindre extrema i omfattningen och inte lika genomsyrade av korruption. Men fortsätter det så här är det inte otänkbart att Sverige är i nästan lika skriande behov av liberalismen som Argentina om 20 år.

En sak kan vi dock vara säkra på – de som utsätts för socialismens förtryck söker sig till nya idéer. När välfärdssystemens falluckor och korruption kommer fram i ljuset, när människor som erbjuder eftertraktade tjänster på en marknad hindras av regleringar och maffior, när handelshindrena gör att människor själva reser över gränser för att smuggla vanliga varor som kläder och däck, då blir argumenten till slut viktigare än åsikterna för allt och alla. Då kan vi inte låta beredskapssocialiser och frihandelsförnekare styra debatten. I praktiken är det liberalismen som gör samhället bättre.

Vem vet, om 20 år kanske Sverige får sin första klassiskt liberala statsminister.

Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro.

”Smile!!! Cheese!!!”

Vi sitter i gondolen och tittar förvånat på den unga kvinnan med kameran. Med en psykotisk blick och ett amerikanskt leende knäpper hon av en bildserie. Vi blir informerade om att vi kan köpa bilderna för bara 12 000 won (motsvarande 100 kronor), som ett trevligt semesterminne. Därefter tillåts vi åka vidare.

Scenen må i sig inte vara särskilt märklig. Kruxet är bara att vi inte befinner oss vid en normal turistattraktion, utan i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.

I anslutning till gränslinjen mellan fiendenationerna, som sedan kriget för över 70 år sedan aldrig formellt slutit fred, har sydkoreanerna byggt upp en hel turistindustri. Här finns lite allt möjligt. Krigsmonument varvas med Dunkin’ Donuts, som varvas med en minnesvägg med böner om Koreas återförening, som varvas med VR-upplevelser.

En kort bussresa bort till en annan del av gränsen rinner en flod mellan de två länderna. På den sydkoreanska sidan finns ett observatorium. På den nordkoreanska en by. I teleskopet syns en banderoll som prisar Juche-ideologin och den store ledaren Kim Jong-un. En känsla av absurditet hänger i luften. Vi tittar på nordkoreanerna som djur på zoo. Det gör inte saken bättre att militärens högtalare spelar högljudd K-pop i riktning mot byn. Det är en formell del av Sydkoreas propagandakrig mot grannen. En ung amerikanska delger glatt att hon känner igen låten.

I 5000 år var koreanerna ett enat folk som tvingades uthärda invasioner från japanerna, kineserna och mongolerna. Den sista fullskaliga ockupationen inleddes av Japan år 1910. I samband med det fallna imperiets villkorslösa kapitulation 1945 blev amerikanerna regionens nya herrar.

När den nya världsordningen målades upp var den amerikanska statsapparantens Asienexperter satta på att lösa den mer brännande Japanfrågan. Därmed dumpades Koreafrågan i famnen på ett par unga oerfarna tjänstemän. Utrustade med en linjal och en National Geographic-atlas drog de ett pennstreck längs den 38:e breddgraden. Så föddes en av de svåraste geopolitiska konflikterna i modern tid.

Det fanns en logik bortom stormakternas kraftmätning att Nazityskland klövs itu och därmed försvagades. Klyvningen av Korea saknade all sådan. De var själva ett offer för Japans mordiska imperialism. När USA, Storbritannien och Sovjetunionen fattade beslutet att införa ett stormakternas förmyndarskap fanns inga koreaner närvarande i rummet.

1950 invaderade Nordkorea sin sydliga granne, med stöd från Kina och Sovjetunionen. Målet var ideologiskt drivet: att ena halvön och införa kommuniststyre. Sydkorea kämpade tillbaka, med uppbackning från USA och FN. Många vänligt sinnade nationer skickade trupper och resurser. Sverige skickade exempelvis ett fältsjukhus och över tusen vårdarbetare, en insats som hedras med den svenska fanan i det stora krigsmonumentets flaggparad i Seoul.

Kriget som varade i tre år blev brutalt. I dag har det delvis hamnat i skuggan av Vietnamkriget, men med nära tre miljoner dödsoffer räknas det som en av kalla krigets blodigaste konflikter. Om det till en början fanns hopp om att klyvningen av halvön skulle förbli en parentes i det koreanska folkets flertusenåriga historia kom nu insikten att återföreningen inte skulle komma på ett bra tag. Om ens någonsin.

I dag tycks de två länderna representera varsin sida av två extremer. Nordkorea är världens mest totalitära stat, där den kommunistiska regimen hållit folket kedjat i svält och förtryck i över 70 år. Ingen lättnad eller liberalisering finns i sikte. Tack vare utvecklingen av kärnvapen har landet dessutom blivit hela världens huvudvärk.

Sydkorea är hyperkommersialiserat. Den demilitariserade zonen som turistjippo tycks inte höja de inhemska ögonbrynen. Shopping och selfies definierar storstadskulturen. Idoldyrkan av K-popstjärnor är psykotisk och sträcker sig inte bara till tonårsflickor, utan innefattar en stor del av den vuxna befolkningen. I Seoul finns butiker i flera våningsplan som enbart säljer K-pop-merch – posters, gosedjur, pappfigurer i naturlig storlek – där ingen i klientelet är under 18. BTS, den mest framgångsrika popgruppen, hade 2019 enskilt en omsättning som motsvarade 0,3 procent av Sydkoreas BNP.

Den upplösta gränsen för barn- och vuxenkultur kan ta sig an komiska och lätt groteska former. Som att alla offentliga verksamheter har en gullig maskot. Resultatet: vid stranden i staden Busan finns en affisch där en storögd docka i polisuniform informerar badgästerna om att smygfoton kan straffas med sju års fängelse.

Kanske behöver tjusningen över att plötsligt ha pengar på fickan få utlopp på något sätt. Rikedomen som finns i landet har knappt ens funnits i två generationer. På 1970-talet var Sydkorea ett av världens fattigaste länder. Tack vare en omfattande kolindustri och kreativa reformer, som att exportera arbetskraft för att få in utländsk valuta i landet, blev man på bara några decennier ett av världens rikaste. Detta är i sig ytterligare en faktor som talar emot en koreansk återförening. Allt fler sydkoreaner inser att kostnaden för integrationen av det ekonomiskt och demokratiskt efterblivna grannlandet kommer att bli omfattande. Och att göra avkall på det hårt förvärvade välståndet, det vill man inte gärna.

Men kanske är det inte för sent. Klyvningen av Korea är ett nationellt trauma som går bortom det ekonomiskt rationella och sträcker sig över generationer. Kanske är det en starkare politisk kraft än vad man kan tro.

Jag tänker på en berättelse som vår guide, Moon, delade med sig.

Under Koreakriget kidnappade nordkoreanska soldater tiotusentals sydkoreanska civila, inklusive barn. En av dem var Moons farbror som bara var fem år gammal. I princip ingen av de kidnappade fick någonsin återse sina familjer. Med få undantag. Många decennier senare började nämligen en sydkoreansk tv-kanal systematiskt kartlägga offren, vilket ledde till samhälleliga påtryckningar från deras familjer. Tack vare tillfälligt upptinade relationer och en stor portion diplomatiskt finlir fick man till ett antal möten mellan familjemedlemmarna.

Så fick Moons sydkoreanska farmor träffa sin nordkoreanska son som numera var en vuxen man. Mötet var hårt övervakat och varade i 30 minuter. Som gåva hade hon med sig en påse ris – en symbol för all den maten hon skulle ha lagat till honom, men aldrig fick chansen.

Margareta Barabash är medlem av Svensk Linjes redaktion.

Året började i ett kallt Helsingfors och slutade med ett omskakande samtal om Ukraina i Rom. Förbundets internationella verksamhet är mångsidig och därför inte alltid så lätt att hänga med i. Det känns därför berättigat att upprätta en gammal hederlig tradition från förr: den internationella sekreterarens årskrönika. 

Inledelsevis förenades nytta med nöje. Under december 2022 besökte förbundet Helsingfors för att träffa åtta av våra systerorganisationer där vi slutförde arbetet med stadgan för Creas (Centre Right European Association of Students). En färdig stadga innebar att det var dags för det riktiga arbetet. Som mycket inom studentlivet är det traditionen som regerar. Vårt österrikiska systerförbund bjöd därför in oss att delta på en bal i Wien, precis som när föregångaren EDS grundades. 

Tillsammans med representanter från våra systerförbund i CREAS klev vi in i det ståtliga Hofburgpalatset i Wiens kärna för den största studentbalen på året. De grandiosa salarna fylldes av musik, människor och dans. Likt wienervalsen snurrade kvällen snabbt förbi och in i minnet.

Nöjet övergick snabbt till arbete och snart var det dags för Creas konstituerande årsmöte. Tillsammans med förbundsledningen och vår nominerade kandidat till styrelsen, Arvid Bertilsson, begav jag mig till ett vårigt Bonn. Välkomstmiddagen på en uteservering vid Rhenfloden var precis vad som behövdes efter en resa fylld av flyg och tågstrul. 

 Dagen därpå var fylld av formalia. Ombud, votering, och mycket annat måste ske enligt stadgan. Röstkort ska vara anonymiserade och ha organisationens logga på sig. Röstningen ska ske i slutet och räkningen ska göras precist. En påfallande vikt fästes vid detta efter många år av missöden i den tidigare organisationen. Vid dagens slut var en första styrelse vald, med Arvid Bertilsson i spetsen. Det var med högtidliga ord som Arvid förklarar det första årsmötet avslutat. Nu började det riktiga arbetet.

Förbundets internationella engagemang är som sagt mångsidigt. I och med vår breda ideologiska grund har vi även ett brett engagemang på internationell nivå. Däribland Students for Liberty. Students for Liberty är i grunden en klassisk liberal studentorganisation, som har sina rötter i en rörelse vid Columbia University i New York. Nu är det en global organisation. FMSF har en tradition av årligen besöka den europeiska grenens stora event, LibertyCon. Det är en god möjlighet för studentförbundets medlemmar att få åka på ett internationellt event och träffa likasinnade från alla världens hörn. I år begav sig en svensk delegation till ett somrigt Lissabon för att delta på eventet.

Det var första gången på LibertyCon för de flesta av oss. Konferensen är verkligen en tillställelse just inriktad på frihet: Ayn Rand står i centrum – sida vid sida med Bitcoin såklart. Just vad en studentförbundare av den libertarianska sorten kan tänkas önska. Helgen var fylld med föreläsningar och seminarium. Bredden på ämnen och talare var stor. Passen behandlade allt från konst som en form av uppror i Kina, till ”just ask the socialists why they are socialists and they won’t be able to answer”. Såklart fanns det  även tid för nöje under konferensen och Lissabon är en bra plats för just det.

Efter LibertyCon började ett efterlängtat sommarlov. Men även om universiteten tar ledigt så tar politiken inte det. Därför satte sig en skara studentförbundare på två segelbåtar och begav sig från Stockholms skärgård över till Visby. Färden tog närmare ett dygn på till stor del över öppet vatten. Vissa tog den hårda sjön sämre än andra.

Under Almedalsveckan ordnade Creas tillsammans med studentförbundet och Konrad Adenauer Stiftung ett internationellt program för Creas medlemsorganisationer. Därpå anordnades ett panelsamtal som tog utgångspunkt i vårens svenska ordförandeskap i EU-rådet. Panelen diskuterade kompetensförsörjning med utgångspunkt i digitalisering och grön omställning. 

I juli hade NKSU, som är förbundets nordiska paraplyorganisation, årsmöte. En ny styrelse valdes och jag själv blev omvald till generalsekreterare. Sedan årsmötet har en lång rad event planerats, och NKSU håller på att förvandlas från ett närmast vilande förbund till ett frodande sådant.

Ytterligare en viktig händelse i juli var valet av förbundets nya internationella kommitté som består av sju drivna och ambitiösa studentförbundare. Höstens arbete inleddes snabbt, och har hittills inneburit författandet av en rapport om handel och det svenska Nato-medlemskapet. Med koppling till detta kommer kommittén att åka till Riga på ett studiebesök. Kommittén får även möjligheten att göra mycket annat i form av mindre projekt och utbildningsdagar.

Senare under hösten bar det av till Rom för en konferens ordnad av IYDU (International Young Democrat Union). IYDU är en världsomfattande paraplyorganisation för liberala och konservativa student- och ungdomsförbund. FMSF har tillsammans med Muf ett medlemskap i organisationen. Helgen bjöd på många nya bekantskaper tillsammans med ett intressant politiskt och kulturellt program.

I Rom träffade vi två representanter från vårt ukrainska systerförbund, Solidarna Molod. De berättade om en annan verklighet. Igor hade lämnat Ukraina för första gången sedan kriget började, och berättade om sina upplevelser i kriget. Han tog värvning dagen efter invasionen, och i stället för en militär utbildning fick han ett vapen och en hjälm i handen och skickad till fronten. Ryssarna befann sig då ynka 10 kilometer från hans hem i Kiev. Det är inte bara för militären kriget tar hårt. En mening som ekat i mitt huvud sen jag hörde den kom från Iryna, Solidarnas internationella sekreterare: ”När man somnar till flyglarmet vet man aldrig om man kommer vakna”. Det är sådana berättelser som gör att man förstår vad frihet och säkerhet faktiskt innebär. De ukrainska kämparna skyddar just nu vår.

Det är inte lätt att få ner en heltäckande beskrivning av ett års händelser på så få tecken, men jag hoppas denna text kan ge en inblick i hur heltäckande och levande förbundets internationella verksamhet faktiskt är. Det är verkligen ett nöje och en ära att ha uppdraget som förbundets internationella sekreterare. Det internationella engagemanget är inte enbart för mig och förbundsledningen. Det finns stora möjligheter att engagera sig, så tveka inte att höra av dig om du också vill vara delaktig.

Wictor Wallenius är internationell sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och tillträdande ordförande för Ateneum.

FMSF börjar bli ett gammalt förbund. Den största föreningen, Ateneum, firar nästa år sitt 90 årsjubileum. Förbundet är enbart åtta år yngre, grundat 1942. Förbundets internationella relationer var redan från början viktga. I början på 50-talet (1953 för att vara exakt) inleddes relationer till bland annat Ring Christlich-Demokratischer Studenten (RCDS). I år, 2023, firar RCDS och FMSF alltså 70 år av bilaterala relationer och samarbete. Efter 70 år kvarstår RCDS som en av våra viktigaste relationer. Inte undra på, efter så långt samarbete har man hunnit göra mycket tillsammans. Försök att föreställa er hur många personer som skapat vänskaper och värdefulla kontakter under dessa år, speciellt med tanke på att ens tid som student är relativt kort. Sådana kontakter består. 

Senast i höstas träffade jag en tysk parlamentariker som fick det största leendet på läpparna när jag berättade vilken organisation jag företrädde. Snabbt övergick konversationen till beskrivningar av fina baler han varit på i Uppsala, och de goda vänner han träffat där, som han dessutom fortfarande hade kontakt med. 

En av de, enligt mig, viktigaste delarna av våra relationer med bland annat RCDS är att utbytet mellan våra förbund sker på alla nivåer. Det är inte endast den internationella sekreteraren eller presidiet som har möjlighet att ta del av utbytet. Alla medlemmar i FMSF kan följa med på olika resor och träffa likasinnade från våra systerförbund. 

Likt den internationella sekreterare 1959, Ulf Hellners, åkte lokalföreningen i Lund för att hälsa på en av RCDS lokalföreningar i Kiel i våras. De två lokalföreningarna och dess representanter fann utbytet både givande och roligt. Liknande utbyten är lätta att ordna. Det finns nästan alltid ett systerförbund med en lokalförening man kan få kontakt med i ett närliggande land. 

Samarbetet mellan förbunden är såklart viktig även på nationell nivå. Något av det viktigaste RCDS och FMSF gjort de senaste 70 åren är att vara delaktiga i att ha startat två paneuropeiska organisationer. Redan 1961 skapades den första organisationen och så sent som i år bildades CREAS, den nya organisationen för europeiskt samarbete mellan borgliga studentförbund i Europa. 

***

En tidig morgon i mitten på augusti begav jag mig ut till Kastrup flygplats. Solen hade knappt hunnit gå upp när tåget tuffade över Öresundsbron. Ljusen från Malmö och Köpenhamn lyste fortfarande starka. Snart befann jag mig i ett stekande hett Berlin. Från ett flygplan till ett tåg. Några byten senare anlände jag till ett flygplatshotell utanför Hannover. Lobbyn var fylld av bekanta ansikten, samlade från hela Tyskland. Folk hade samlats för RCDS årsmöte. 

Det var andra gången jag själv fick besöka denna tillställning. Det fanns en spänning i luften. RCDS skulle rösta om en ny ordförande och till skillnad från vanligt fanns det fler än en kandidat. Samtidigt infann det sig snabbt en gemytlig stämning under lunchen. Folk var glada över att träffa vänner och bekanta igen. Den trevliga stämningen fortsatte in på mötet. Efter långa diskussioner om stadgar var det dags för personval. När klockan närmade sig ett på natten stod det klart att RCDS hade valt en ny ordförande, Lucas Honemann. Den demokratiska processen var lång och båda kandidaterna gjorde ett utmärkt arbete. Ett tydligt tecken på att en organisation lever och frodas. Lucas har ett ärofyllt arbete framför sig. Han plockar även upp fanan för att fortsätta de 70 år av samarbete mellan våra två organisationer. 

FMSF har dock inte enbart kontakter med Tyskland, även fast det ibland kan verka så. De är många, både i när och fjärran. Ett av våra närliggande systerförbund är TK Finland, vilket är Kookoomus (Samlingspartiet) studentförbund. TK och FMSF har inte exakt 70 år på nacken tillsammans, men även detta samarbete kan dateras tillbaka till 50-talet. Vid ett besök i Helsingfors 1960 diskuterades bland annat ett finländskt medlemskap i NKSU (Nordens Konservativa Studentunion). Det känns därför passande att när förbundet 63 år senare besökte Samlingspartiets studentförbund, också träffade NKSU:s nuvarande ordförande.

***

Ännu en tidig morgon på väg mot Kastrup. Regnet öste ner i ett fortfarande mörkt Lund. Till skillnad från vanligt hade jag den här gången en medresenär, Markus Linder, från den nyvalda internationella kommittén. Efter en snabb flygning över Östersjön möttes vi av ett strålande Helsingfors. Det var fortfarande tidigt. Reseduon hann därför med en frukost på Fazer café. Efter att ha avnjutit frukosten och blivit rånade av valutakursen begav vi oss till centralstationen för att träffa vår värd för helgen, Pyry Peltonen.

Efter en tågresa till Tammerfors och sedan en bussfärd till Ikaalinen var vi framme. Platsen för helgens konferens var ett spahotell som bäst kan beskrivas som en finsk björkidyll från 80-talet. Helgen var fylld av intressanta talare, goda diskussioner och trevligt sällskap. En av de mest imponerande talarna var Arto Satonen, Finlands näringslivsminister. Satonen talade om arbetslösheten i Finland och de åtgärder hans regering höll på att implementera. Ministern lyste upp när han fick höra att svenskar var på besök. Han förklarade hur det finsk-svenska utbytet ses som det viktigaste internationella samarbetet. Finlands sak är vår, men även Sveriges sak deras. 

På 60-talet hade man skrivit att programmet för kvällarna “med all rätt var nöjesbetonat”. De finska traditionerna med bastu, bad i sjöar, och en blandning av valfria drycker lämnade ingen besviken. En höjdpunkt var att få bada rökbastu och sedan doppa sig i den närliggande sjön. Tystnaden hade svept över det lilla hotellet. Vattnet låg stilla. Solen hade lagt sig, men det var fortfarande skymning denna sensommarkväll. Lite längre bort på stranden stod en brasa som gav ett värmande ljus över hela sjön. Allt kändes väldigt finskt. 

Förbundet kanske börjar bli gammalt. Men efter snart hundra år av verksamhet står det kvar. Starkare än på länge. Även på internationell nivå förblir förbundet relevant. Den europeiska gemenskapen är tydlig och stark, men det måste förvaltas. Det står klart att internationellt samarbete har en avgörande roll för vår framtida framgång, som individer och som förbund. Även som nation.

Wictor Wallenius är Studentförbundets internationelle sekreterare .

Europas borgerlighet har under en lång tid skördat frukterna av sitt studentsamarbete. Med stor skicklighet och imponerande ihärdighet har dess företrädare övervunnit många utmaningar, skapat broar där murar en gång stod, och knutit oförgängliga band över nationsgränserna. Många år har gått sedan det sena femtiotalet, då Europas konservativa och liberalkonservativa studenter lade grunden för ett halvt sekel av utbyte. Nu, sextio år senare, står denna anrika verksamhet inför ett nytt kapitel.

Centre Right European Association of Students, Creas, är en nyskapad plattform för Europas borgerliga studenter; en sammanslutning av medlemsorganisationer som på grund av de djupt besvärande omständigheterna kring European Democrat Students, EDS, valt att bygga något nytt. För tillfället består Creas av tio föreningar från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Österrike, Kroatien, Belgien, Luxemburg och Slovakien. Varje förening är förankrad i kristdemokratiska, konservativa, liberala ideal eller en blandning däremellan. Åt mig har givits den stora äran, och det stora ansvaret, att leda organisationens första styrelse som dess ordförande.

Martin Bergman, vår förbundssekreterare och min ständiga ledstjärna i det internationella arbetet, har förtjänstfullt redogjort för det internationella samarbetets förflutna i Linjens föregående nummer. Den korta sammanfattningen av en lång historia är att den är imponerande, och att dess persongalleri och gärningar ger stor anledning för det internationella samarbetets nuvarande förvaltare att se allvarligt på sin uppgift. 

Lika allvarliga är Europas nuvarande utmaningar. Autokratiska rörelser blommar likt ogräs på flera håll. Rysslands invasion, förödande i sin brutalitet, rasar fortfarande vid Europas östra gräns. EU famlar efter den innovationsförmåga och tillväxt som länge utmärkte unionen, och både yttre och inre hot mot vår säkerhet växer i styrka och omfattning. Nu mer än någonsin måste vi förena oss med våra grannländer, i såväl politikens korridorer som vid vår kontinents gränser. Utrymmet för felsteg i våra beslut blir allt mindre.

Det är därför extra olyckligt att företrädare för den europeiska politiken, rustade som de är med många historiska lärdomar, väljer denna stund att försaka den gamla visdom som förenar alla borgerliga idéer: att politikens kraft inte ligger i mästrande och överskuggande konstruktioner, utan i frigörandet av den inneboende och rika potential som finns bortom politiken. Där det fria strävandet blomstrar, där spirar välstånd och självbestämmande; det är anledningen till att fria ordningar väcker tyrannernas avsky.

Det europeiska samarbetet bygger i stort på samma frihetliga grundsats: rättsstaten, de individuella rättigheterna, demokratin, den fria konkurrensen och marknadsekonomin. Dessa principer, säkrade genom generationers vakande blickar och osjälviska insatser, ligger nu i våra händer att förvalta. Det är dessa idéer som måste näras och slipas genom idogt politiskt arbete, och som måste utgöra grunden i det politiska hantverk som vi, tillsammans, formar bland Europas borgerliga studenter. 

Creas ska göra just detta: att tillämpa dessa idéer på framtidens utmaningar och möjligheter. Framtagandet av europeisk och borgerlig politik ska utgöra kärnan i det vi gör. Det ska vara en seriös och långsiktig gärning, vars förtjänster ska tillkomma både politiker och den intresserade allmänheten. Under EU-valet ska vi vara ett principfast och framåtblickande språkrör för förslag och reformer som kan väcka Europa ur dess halvsömn. Vi ska vara en studentröst, men vårt perspektiv ska vara vidsträckt och genomgripande.

Vi ska vara en organisation där idéerna lever, och där våra gemensamma övertygelser står över principlösa och skadliga aspirationer som kväver genomslagskraften i vårt politiska arbete. Vi ska bygga en grundläggande och obrytbar tro på de gemensamma värderingar som utgör stommen i vår institution, och genom den tron ska vi skapa ett förbund som genomsyras av politisk legitimitet, ärlighet, skicklighet och produktivitet. 

De likasinnade europeiska studentorganisationer som delar vår vision och vår omsorg ska känna sig välkomna hos oss och finna glädje och behållning i vår gemenskap. Våra evenemang ska utmärkas av både sitt substantiella innehåll och sina klingande skålar. Som i Bonn, där föreningen hade sitt konstituerande årsmöte, eller i Visby, där vi träffades kort därefter. Tillsammans ska vi fostra en ärlig och hjärtlig sammanhållning bland individer som sällar sig till sina fränder, firar deras lycka, sörjer deras motgångar, och hedrar vad de vaktar – även när de inte delar samma mening. Relationerna, vänskaperna och minnena som nu skapas, och har skapats, ska bestå långt efter att min tid som ordförande är till ända.

Jag och min styrelse inser att Creas är en ny organisation som har mycket att bevisa. Vi är allvarsamma inför vår uppgift: att utgöra den fostrande miljö som så länge har frambringat imponerande gärningar av lika imponerande studenter. Om vi lyckas med att tillvarata den inneboende potential som utmärker våra medlemmar och våra medlemsorganisationer kan vi göra verklig skillnad. Helt oavsett lovar jag att vi kommer att göra vårt yttersta för att ta upp våra föregångares vakande blickar och osjälviska insatser, att de ljus som de tänt aldrig falnar, utan fortsätter att lysa genom oss.

Arvid Bertilsson är ordförande för Centre Right European Association of Students, Creas.

Under årets representantskap fattades det slutgiltiga beslutet att Studentförbundet lämnar European Democrat Students, EDS, för att fullt ut fokusera på den nystartade organisationen Centre Right European Association of Students, Creas. I sextiotvå år har den europeiska frihetskampen kanaliserats i en och samma organisation. Genom generationer har erfarenheter utbytts, vänskapsband knutits och viktiga strider tagits. 

Beslutet att lämna har inte tagits lättvindigt. Vägen framåt har diskuterats i flera år och under flera presidier. Det är ett historiskt steg i förbundets utveckling, det är att våga hoppa för att skapa något bättre. Det är också en tid för reflektion över allt som hittills uppnåtts i det internationella arbetet över decennierna och vilka förhoppningar och ambitioner vi som förbund har på den nya organisationen. 

Från organisatoriskt utbyte till institutionell frihetskamp

Av nyfikenhet, lust och studentikost engagemang har studentförbundare genom decennierna skapat förändring och institutioner som överlever dem själva – i stort som smått. Detta är någonting som inte minst gäller det internationella arbetet. 

En naturlig nordisk gemenskap mellan förbundets fyra grundande föreningar Heimdal i Uppsala, Konservativa Studentföreningen i Lund, Högerstudenterna i Stockholm och Konservativa Studentklubben i Göteborg och dess motsvarigheter i Norge, Finland och Danmark växte fram tidigt. 

Av intresse och idégemenskap knöts banden under 50-talet allt närmare på föreningsnivå till ett fördjupat utbyte – inte minst mellan Skåne och Själland, och mellan Uppsala och Oslo. 

En internationalism tog fäste runt om i Sveriges Konservativa Studentförbund. Högerstudenterna började med årliga sommarresor till kontinenten och knöt band med Ring Christlischer-Demokratischer Studenten i Tyskland. De stannade på konferenser i Bonn och Berlin och lärde känna likasinnade i landet som var delat av en järnridå. 

En järnridå som inte bara rent fysiskt delade vår kontinent, utan av järn befäste den ideologiska skiljelinjen mellan makt och rätt, frihet och tyranni över hela kontinenten. 

År 1959 utsågs Högerstudenten Ulf Hellners till internationell sekreterare. Hans bilaterala relationer från år av resor blev förbundets och en tanke om att institutionalisera det livliga samarbetet slog rot. Den första maj samma år arrangerades en konferens i Reistad utanför Oslo där Nordens Konservativa Studentunion grundades med en styrelse bestående av en representant från varje land. I linjens systerpublikation Minerva finns att läsa: 

En nordisk överbyggnad var skapad. Stadgans syfte var att knyta starkare band och sprida en större förståelse för varandras politiska problem och opinionsbilda för en konservativ syn på kulturella, politiska och studentpolitiska frågor. Konferenser hölls i Köpenhamn och sedan återkommande på Gimo. Förbunden blev allt tätare förbundna i nordisk enighet.

Söderut, över Östersjön, låg kontinenten och de stora ideologiska konflikterna.

Där sökte Warsawapaktens underättelsetjänster frenetiskt påverkansytor i väst med ett särskilt fokus på ungdoms- och studentsammanslutningar. De var framgångsrika. 

Den existerande studentinternationalen IUS hade blivit kuppad av kommunister och organisationen omvandlad till en propagandakanal för Kremls mål. 

Sveriges Förenade Studentkårer under Palmes ledning svarade med att ta initiativ till ett antikommunistiskt alternativ, men det var likväl med socialistiska undertoner. För studentborgerligheten skavde det – en tydlig enighet mot öst var förvisso önskvärt, men valet mellan en demokratiskt socialistisk och en kommunistisk organisation lämnade mer att önska.

Hellners och förbundsordförande Carl-Henrik Wingqwist slog slag i saken tillsammans med vännerna i RCDS och man knöt även, under en sommarresa, kontakter med de brittiska motsvarigheterna. Det framgångsrika konceptet med NKSU-konferenser breddades och för första gången i förbundets historia hölls en konferens på s.k. främmande tungomål i Stockholm år 1960.

Man träffade partiledaren Hjalmarson och diskuterade Högerpartiets vägval. Personal från Utrikesdepartementet föredrog den Undénska linjen. Man åkte till Uppsala och träffade Heimdal under en sittning på Östgöta nation. Men enades om en väg framåt. 

Ett år senare åkte delegationer från Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna till Wien där stadgan till The International Christian-Democratic and Conservative Student Union (ICCS), sedermera European Democrat Students (EDS), antogs den 13 maj 1961 och organisationen etablerades. Wingqwist blev vald till den förste generalsekreteraren ackompanjerad av två vice. 

Kalla kriget gick mot sin mest spända punkt, Chrusjtjov hade ifrågasatt den fredliga samexistensen. Ett par månader senare skulle Berlinmuren uppföras, ett år senare var sovjetiska kärnvapenrobotar minuter ifrån att avfyras från Kuba. Studentförbunden diskuterade värdebaserad handel i östhandelsfrågan. 

I linjen (1961:3) finnes konferensutlåtandet:

Projektet byggdes på samförstånd, att utifrån kristdemokratisk, konservativ och liberal utgångspunkt stöta och blöta frågor som med gemensamma insatser omvandlas till politiskt genomslag. Fokus låg även på att skapa förståelse för respektive organisationers politiska problem genom utbyte av alla slags informationer och genom att sträva till ett starkare samarbete mellan organisationerna.

Det västeuropeiska projektet var vid grundandet i ett tidigt skede. Romfördraget hade varit gällande i tre år och innefattade ännu bara de sex grundande länderna. Mycket arbete återstod i bygget av ett frihetligt europeiskt projekt. 

ICCS och sedemera EDS har därefter under dessa såväl mörkare som ljusare tider på vår kontinent varit drivande för borgerlig sammanhållning och ett europeiskt samarbete på frihetliga grundvalar. Likt studentförbundets övriga verksamhet kan dess europeiska projektet koncentreras till stålkulans handlingskraft och lagerkransens bildning, men inte heller befriat från dekadens. 

Nedslag i sex decenniers frihetskamp

Sedan grundandet har många studentförbundare deltagit och drivit verksamheten på internationell nivå. Bland medlemmar i EDS byrå återfinns namn som Ulf Adelsohn, Carl Bildt, Cecilia Brink, Per Heister, Eva Gustavsson och många till. Att göra anspråk på en helhetsbild av dessa värv vore för mycket begärt, men några nedslag tåls att lyftas. 

Bara något år efter grundandet antogs en gemensam plattform för ett frihetligt Europa. Utöver handel och geopolitiska frågor lyftes högre utbildningsreformer med tyngd rörlighet mellan Europas länder, till exempel genom standardisering av examina.

Under 70-talet var det frihetskampen som var i fokus. Under Carl Bildts tid som ordförande drevs en omfattande kampanj i det kommuniststyrda Portugal. EDS understödde den demokratiska oppositionen i det maktvakuum och demokratiska turbulens som följde Nejlikerevolutionen 1974. Sommaren 1975 arrangerades ett seminarium i Lissabon, på stadens gator sattes 20.000 affischer med budskapet “Stöd Portugals demokrater!” upp. De kommunistiska propagandisterna försökte sitt bästa att stoppa frihetskampen. RCDS blev kallade nazister av regimvännerna i DDR. Ett år senare fick landet sin nya konstitution med liberal maktdelning.

Dagens debatt om överstatlig byråkrati och handelshinder gjorde sig hörd i EDS på 80-talet. Redan då hade Bastiats röst glömts bort.  I Svensk Linje skriver Susanne Enger (1987:5-6): 

När de geopolitiska kontinentalplattorna svajade vid 80-talets slut var det tid för demokratiseringsprocesser i de forna östländerna. Under sommaruniversitetet i Wien och Prag år 1990 var demokrativänner från Östtyskland, Rumänien, Ungern och Estland på plats. Man diskuterade hur de absolut nödvändiga reformerna staterna ska kunna genomdrivas. Cecilia Brinck skriver i linjen (1990:3) som  ett studiebesök på Medborgarforum där det berättades:

Lärdomen var att trots folkets starka reformvilja bestod många gamla, maktfullkomliga strukturer i de befriade staterna.

Det åktes fem personer i en Lada-taxi med rallychafför.  Det dracks öl och Sekt. Det knöts vänskapsband. I den växande organisationen hade det börjat myglas. Studentförbundare med partipolitisk bakgrund behövde återerinra hur man räknar till 51.  

Med åren hade organisationen och dess tidigare aktiva blivit drivande i att bygga vidare på den sammanhållning som fanns i studentrörelsen till grundandet i European Democrat Union. En organisation för att knyta ihop den europeiska borgerligheten mellan de länder och de som inte var det. Under 90-talet antogs Mastrichtfördraget, unionen utvidgades, Sverige blev på insidan.

European Democrat Students blev 1997 en medlemsorganiation i partistrukturen hos det Europeiska folkpartiet. Under de kommande 25 åren förlorades det studentikosa och familiära steg för steg. Det blev en politisk organisation som andra, när maktbegären tog allt större plats. Den eviga freden tog slut, den nya oredans tid och det andra kalla kriget kom istället. Det märktes inte i stunden, istället fortsatte utvidgning av organisationen och tiden ägnades tilltagande poltiskt spel inom EPP-strukturerna. Till slut fanns litet kvar av det som en gång var. 

Liksom kommunisterna i IUS söker auktoritära stater inflytande i västerlandets ungdoms-och studentorganisationer. De är framgångsrika, men inte lika framgångsrika som de var på 50-talet. Den ideologiska gemenskapen finns inte där, men det gör maktbegären och lockelsen i fina erbjudanden. Det räcker för att paralysera en organisation som drivits av studentikos lust. 60 år efter grundandet finns bara fragment av en svunnen tid kvar.

Vägen vidare för det europeiska frihetsprojektet i en ny tid

Det är med tungt hjärta det måste konstateras att EDS idag är oförmöget att axla sin uppgift. Det är ett resultat av personlig profithunger i form av broileri som följts av otaliga infekterade personstrider, av korruption och av en ung politisk sfär som liksom på 50-talet inte var redo att hantera auktoritära regimers påverkansförsök.

Sextiotvå år efter grundandet har Studentförbundet nu lämnat European Democrat Students tillsammans med bland annat de systerförbund som en gång grundade organisationen. Detta efter långa övervägningar om hur den europeiska studentborgerligheten på bästa sätt utvecklas vidare. 

Under två år har ett omfattande arbete bedrivits under ledning av FMSF och RCDS med målet att istället forma en ny organisation. En organisation som kan vara just den plattform för utbyte och  ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkter och politiska problem som ICCS ursprungligen var. En organisation som kan vara ett forum för ett rikt idéutbyte som vidare kanaliseras till politiska förslag på europeisk nivå. En organisation som är en kraft att räkna med. 

Processen har bestått av träffar över hela kontinenten, besök på varandras konferenser och slutandet av personliga band bland likasinnade som sedan konkretiserats till ett gemensamt projekt. 

Resultatet är organisationen med det något otympliga namnet Centre-Right European Association of Students men med den mer behändiga abbreviationen Creas. Organisationen består i utgångsläget utöver FMSF och RCDS av samtliga nordiska studentförbund, CSJ i Luxemburg, CDS i Belgien, AG i Österrike, ODM i Slovakien och HAZ i Kroatien. 

I april hölls organisationens första årsmöte, arrangerat av RCDS i den gamla västtyska huvudstaden Bonn. Under mötet tillsattes en styrelse under ledning av jur.stud. Arvid Bertilsson som dessförinnan varit ordförande för FMS Uppsala - Geijerska Studentföreningen. 

Som nyetablerad organisation är CREAS nu i ett formativt stadium. Det är en organisation av studenter för studenter med en viktig roll för studentförbundet och för den europeiska studentborgerligheten.  

Konstateras kan att den frihetliga ådran i kretsen kring det europeiska folkpartiet måste stärkas. Genom generationer av kontakter över kontinenten, en spänstig idé- och politisk debatt och nära vänskap mellan vänner över landsgränser finns alla förutsättningar för att CREAS kan göra det i många år framöver.

Martin Bergman är förbundssekreterare för FMSF och tidigare internationell sekreterare.

Tidigt en måndag morgon vaknar jag upp i ett mörkt och snöfyllt Stockholm. Den första notisen jag ser är hur samtliga tåg från Stockholm är inställda på grund av snökaoset. “Hur ska jag ta mig till Arlanda?” är min första tanke. Som tur var överdrev Expressens notis något, Arlanda express åkte fortfarande, om än något försenat. På flygplatsen möter jag Gabriele Baumann, chef för Konrad Adenauer Stiftung (KAS) i Norden, samt arrangören för veckan. I mitt fortfarande relativt nyvakna tillstånd möts vi av faktumet att planet är försenat, kort därpå får Gabriele även information om att den finska delegationen är försenad på grund av strejker hos flygbolaget. “Veckan börjar bra” tänker jag i väntan på att planet mot Berlin till slut ska lyfta. 

Väl i Berlin inledde vi veckan med en middag på en traditionell tysk restaurang tillsammans med Gabriele och den enda av de två norrmännen som lyckats ta sig till Berlin. En lugn start till vad som kom att bli en hektisk vecka. Morgonen efter inleddes med en kortare rundtur av Berlin där guiden kunde peka ut hur nästan samtliga hus byggda på 1800-talet var designade av den kända arkitekten Schinkel. Snabbt därefter begav vi oss mot KAS huvudkvarter, precis söder om Tiergarten. På den breda och högt trafikerade vägen, bland ambassader, partiers huvudkontor och olika stora organisationer, ligger KAS. Kontoret är egentligen uppdelat i två delar: en mindre byggnad, vilket är deras akademi, och en större kontorsbyggnad. 

KAS är en politisk stiftelse kopplad till, men ändå fristående från, det tyska kristdemokratiska partiet, CDU. KAS fungerar som ett samhällsutbildande organ och som en tankesmedja. Organisationen sträcker sig dock långt förbi Tysklands gränser. Världen över har organisationen runt 120 kontor. Resan vi är på har  KAS ordnat för delegationer från Finland, Sverige och Norge. Syftet är att besöka olika organisationer och relevanta personer för att diskutera det nordiska säkerhetsläget samt ländernas band med Tyskland. Fokus under veckan skulle såklart ligga på de svenska och finska Nato-ansökningarna och säkerhetsläget i Norden. 

Under veckan hade vi ett tjugotal möten med olika politiker, sakkunniga och organisationer. Några av de mest givande handlade om Sveriges (och resterande Nordens) relation till Tyskland, energipolitik och framtidens utmaningar. 

Vi nordbor fick något av en chock när de tyska politikerna vi träffade ansåg att Tyskland under de senaste åren i viss mån nonchalerat relationerna med de nordiska länderna. De menade att man tagit dem för givna och därför fokuserat på andra, mindre utvecklade relationer. När vi presenterade detta inför de som arbetade på de nordiska ambassaderna blev de lika förvånade som vi. I deras syn var de nordisk-tyska relationerna högst välmående. Skillnaden i syn beror troligen på ländernas beroendeställning av varandra. Sveriges största handelspartner är utan tvekan Tyskland, runt 10% av Sveriges export går dit. Siffrorna för den tyska exporten till Sverige är inte jämförbara. 

Den framtidssyn som presenterades var i många möten dyster, inte minst för Norden och Tyskland. Det finns ett stort beroende av Kina, speciellt för Tyskland. Tyskarna är väl medvetna om att historien inte har varit vänlig mot beroenden av en diktatur, läs rysk gas. Det presenterades ett flertal strategier och tankar kring potentiella framtidsplaner. Vissa ansåg att ett mer stängt och Europafokuserat Europa var lösningen. Andra ansåg att vi behövde titta bortom horisonten, mot just nu, mindre utvecklade delar av världen såsom länderna i Sydamerika och Afrika. En tredje skara såg att utvecklade relationer med Kina skulle kunna fungera så länge man höll landet i schack. Även diplomatiska och främst handelsrelationer med Indien ansågs av nästan samtliga att vara väsentliga för framtiden. 

Det blev tillslut en mycket bra och lärorik vecka, trots måndagens tvivel på det snöiga Arlanda. Veckan fylldes av nya intryck, perspektiv och problematiseringar som jag själv inte hade upptäckt på annat håll. Även om kvällarna fick jag möjlighet att umgås, över en bier eller två, med de övriga delegationerna på resan, våra goda vänner i RCDS och även stifta nya bekantskaper med Junge Unions förening i Berlin.

Wictor Wallenius är Förbundets internationelle sekreterare.

Det var fredag kväll när vi anlände till hotellet i stadsdelen Moabit, ett stenkast från Tiergarten, Kansleramt och Förbundsdagen. Där mötte vi upp gamla vänner och några nya bekantskaper från förbundets många europeiska systerorganisationer. Över ett antal öl avhandlades gamla minnen och den tid som förflutit sedan senast. Förbundets delegation var inte heller sena med att under den vidare natten känna friheten av kyld bensinmacksöl eller att, för somliga, unna sig en cigarett inne på en av stadens många dygnet-runt-öppna barer.

Målet med helgen var att lägga grunden för ett nytt borgerligt europeiskt studentsamarbete. Som undertecknad flera gånger tidigare har redogjort för här i linjen, har förbundets europeiska samarbete i form av European Democrat Students under senare år rört sig bort från från det frihetliga och konstruktiva utbyte det en gång varit. Med svårigheter att hantera auktoritära inslag i organisationen. Bland annat är Victor Órbans ungdomsförbund Fidelitas fortfarande fullvärdiga medlemmar och EDS konferenser besöks återkommande av Putinvänliga personer även efter invasionen i Ukraina. Dessutom har organisationen stora problem med att dess interndemokrati återkommande frångås.

Studentförbundet har under det senaste decenniet arbetat hårt för att stoppa utvecklingen, vilket blivit det primära uppdraget för förbundets internationella sekreterare långt före undertecknad intog posten. Under det senaste året har förbundsledningen tillsammans med seniorer och våra närmaste systerförbund gjort allt för att komma fram till en hållbar lösning inom nuvarande organisationella ram. Ett arbete som till stor sorg inte varit framgångsrikt.

Den kvarvarande lösningen är att skapa ett nytt europeiskt samarbete. Alternativet att lägga sig platt inom en dysfunktionell organisation, och för utvecklingen, finns helt enkelt inte.

När förbundet 1961 med förbundsordförande emeritus Carl-Henrik Winqvist i spetsen grundande European Democrat Students omskrevs syftet med organisationen i denna tidskrift (1961:3). Det var att  ”skapa förståelse för respektive organisationers politiska problem genom utbyte av alla slags informationer och genom att sträva till ett starkare samarbete mellan organisationerna”.

I samma anda satte sig tio systerförbund från hela europa nu ner för att skapa en nystart. Nu i en tid med helt andra förutsättningar internationellt, men också med ett helt annat behov, än då. I en kontext med högt i tak där argumenten väger tyngst och där möjlighet ges till givande utbyten mellan medlemsförbundens företrädare och medlemmar. Där diskussioner och erfarenhetsutbyten kan ske med ett kallt huvud och ett brinnande hjärta.

Efter många timmar av förhandlingar i förbundsdagens hälsoutskotts kommittérum kunde en gemensam deklaration och avsiktsföklaring enas kring. Högtidligt signerades den av tio likasinnade studentorganisationer med en dedikerad vilja att skapa ett välfungerande samarbete.

För egen del är glädjen stor över att äntligen ha ett nytt samarbete på plats, men känslan tyngs av ambivalens. Att lämna över sextio år av förbundets arv därhän är ingenting som görs lättvindigt, och det är med en känsla av sorg som resultatet av utvecklingen landat där den gjort. Däremot känner vi stor glädje över att vi nu kommer att ha ett fungerande samarbete för förbundets medlemmar och framtida generationer.

Med den ambivalenta lättnaden av dagens resultat och trötthet av en lång dags förhandlingar avnjöts middag i Englischer Garten i högsommarkvällens värme och ljudet av en sprakande avslutning på Berlin Pride. Sedan när kvällen övergick till natt svalkades vi med många kransar Kölsch.

Söndagen blev kort innan det var dags för förbundets delegation att säga ”auf wiedersehen” och bege osshemöver. Med hoppfullhet om ett allt starkare band till våra systerorganisationer, i en konstruktiv anda, landade vi på Arlanda, och resan var över för denna gång.

Johannes Nathell är viceordförande för Fria Moderata studentförbundet.

Under Xi Jinpings ledning har Kina på senare år utvecklats i en allt mer auktoritär riktning. Med stora geopolitiska ambitioner i samband med snabb ekonomisk tillväxt så har landet blivit allt mer skamlöst i metoder som används för kommunistpartiets intressen. Liberala demokratier som Australien, Litauen och Sverige har de senaste åren fått erfara hur Kina med ekonomiska medel, påtryckningar och hot mot såväl enskilda företag som politiker och journalister med målet att underminera fria samhällen.

Efter att Studentförbundet hösten 2020 släppte rapporten “En Kinastrategi för 2020-talet" så har påtryckningarna tilltagit, samtidigt som behövliga reformer för att skydda Sverige från denna påverkan lyst med sin frånvaro.

Viceordförande Martin Bergman ringer upp den Taiwanbaserade journalisten, författaren och Kinakännaren Jojje Olsson för ett samtal om Kina, kommunistpartiet och dess påverkan på omvärlden. Jojje Olsson driver sajten Kinamedia som dagligen bevakar Kina och den kinesiska politiken.

Kan du börja med att berätta lite om din bakgrund och varifrån ditt stora Kinaintresse kommer?

Jag var i Kina första gången år 2004, efter att vi slutat lumpen reste jag och en kompis genom Asien och var i Kina i några veckor. Jag fastnade för hur dynamiskt samhället var och hur mycket som händer hela tiden, jag tyckte att det var en väldigt stimulerande och intressant omgivning.

Tillbaka i Sverige började jag studera i Linköping och skrev två av mina examensuppsatser om kinesisk historia, och på en av dem vann ett stipendium att åka till Peking.

Jag åkte över och efter ett halvår där så kände jag att det här var en spännande omgivning där jag vill spendera en längre tid, samtidigt som jag gick och funderade på vad jag skulle bli. Jag hade en vilja av att berätta historier och kom kanske lite klyschigt fram till att det var journalist jag ville bli och att Kina var den perfekta platsen för detta.

Via en termin på journalistutbildning i Sverige och fortsättning i Hongkong så hamnade jag som frilansskribent i Peking. Det var i Peking jag ville vara. Det är det politiska och kulturella centret i Kina, en smältdegel, med många studenter, diplomater, artister och konstnärer. Helt enkelt den mest stimulerande omgivningen. 

Jag flyttade dit 2010 och började rapportera för svenska medier, alltid bara svenska medier, jag skriver väldigt sällan på engelska. Jag vägrade att bli en “sexslav” till kinesiska medier som hade många kryptiska uppdrag.

Efter några år och uppdrag åt cirka hundra olika publikationer så blev jag nekad fortsatt visum. På den tiden så var det väldigt ovanligt att svenskar blev nekade visum och det gick inte att få någon förklaring till varför. När jag pratade med ambassaden i Stockholm så var den enda förklaringen att det var en order från Peking. Samtidigt så hade jag min lägenhet, min partner och ett liv där. Det var i samma veva som fallet med Gui Minhai och regimen hade antagligen börjat fått upp ögonen för rapporteringen i Sverige. Jag åkte till några vänner i Hongkong och sökte turistvisum med ett annat pass och även det blev nekat. Då förstod jag att jag hamnat på någon form av svartlista.

Jag ville stanna i den kinesisktalande världen och alternativen var då Hongkong eller Taiwan. Redan då 2015 så var jag på det klara med vartåt utvecklingen gick i Hongkong så även om jag hade vänner där så valde jag Taiwan. Jag flyttade hit 2016 och har varit kvar sedan dess och driver min hemsida Kinamedia, har skrivit sex böcker om Kina och släpper nyhetsbrev löpande.

Du har varit baserad utanför det kinesiska fastlandet sedan 2016 och för att koppla an till den journalistiska miljön, hur upplever du att möjligheterna för att verka som journalist och skriva om Kina har utvecklats under de senaste åren? Hur är möjligheterna att rapportera om Kina idag?

Här får man göra en distinktion mellan att verka på plats och att verka på distans.

Mycket värre pekar alla indikatorer på. Jag har inte varit i Kina på 5 år men det faktum att jag har blivit utvisad ur landet och att dussintals journalister efter mig har gått samma öde till möte visar på att det har blivit mycket, mycket svårare. Det finns en organisation i Peking som kallas för Foreign Correspondents Club of China (FCCC), en organisation med internationella journalister som årligen gör medlemsundersökningar. Sedan 2016 då jag inte kunde komma tillbaka till Peking och varje år sedan dess så har den här undersökningen har visat att det har blivit allt sämre. 

Kinesiska journalister är en annan historia. De har alltid varit ett statligt verktyg eftersom alla medier är statliga i Kina, därutöver har utrymmet för journalister på mikrobloggar och alternativa kanaler strypts. De har alltid haft en svår arbetssituation.

För utländska journalister har det skett en stor förändring de senaste 5-6 åren och vad man framför allt pekar på i rapporterna från från FCCC är att regimen använder visum som ett hot. Myndigheterna kallar till sig en enskild journalist hotar med att rapportering på vissa områden kommer att leda till att visumansökan nekas.

Hinder och hot i journalisternas vardagliga arbete används systematiskt av regimen, och det inte bara mot journalisterna själva. På olika sätt försvåras möjligheterna att skapa en objektiv rapportering. Som västerländsk journalist i Kina är utgångspunkten att man alltid är buggad och avlyssnad. 

En ny problematik är att myndigheterna i större utsträckning börjat använda metoder som tidigare bara användes mot inhemska journalister även mot utländska. Till exempel så har det blivit mer komplicerat att sända intervjuer till utländska nyhetsbolag och det blir allt svårare att hitta intervjuobjekt, oavsett om det är analytiker, akademiker eller mannen på gatan. Alla vet att det är mer riskabelt och prata med en västerländsk journalist nu än vad det har varit någonsin sedan Kina öppnades upp igen.

Den nationalistiska propagandan har också lett till att folk är mer tveksamma inför att prata med utländska journalister, utländska organisationer eller utländska politiker. Det kan antingen bero på att de köper propagandan, eller så är det att de inte vågar för rädslan av repressalier. Oavsett så är resultatet att det är en svårare journalistisk arbetsmiljö, det går inte att få tag i svar och information helt enkelt.

En säkerhet man har som utländsk journalist är däremot att det nästan alltid är möjligt att lämna Kina om man hamnar i konflikt med myndigheterna.

Alternativet till att verka i Kina är att bevaka det på distans. För 20 år sedan så var det en självklarhet att Hongkong var det bästa stället i världen att bevaka Kina från. Där fanns det tillgång till ett fritt och snabbt internet, många NGO:er, organisationer och folk som vill prata. Idag så vill jag istället påstå att Taiwan är det bästa stället att rapportera om Kina från. Det finns ingen plats i världen som följer Kina så noga på grund av det militära hotet och den kulturella närheten. Samtidigt så är man inte i Kina. 

Man har inte möjligheten att mingla med allmänheten, träffa lokala vänner och känna på atmosfären på gatorna. Det klassiska att tala med en taxichaufför. Samtidigt har det blivit mycket, mycket svårare i Kina. I Peking så får man ta med i beräkningen att taxichauffören kommer bli hotad i efterhand.

Däremot så allt som sker i Kina just nu tar sig ut, till exempelvis de politiska fånglägren i Xinjiang. Hur har de blivit kända för omvärlden?

Det är organisationer, journalister eller eventuellt någon diplomat på plats som avslöjat deras existens. Framför allt journalister som åkt dit och rapporterat på plats. Hade det inte funnits utländska journalister på plats i Kina så är det tveksamt om det alls hade uppdagats, och helt omöjligt att som nu när vi försöker förstå omfattningen på distans.

Partiet försöker gömma de övergrepp som sker för en internationell publik. Det handlar om att försöka framställa Kina i en mer positiv dager. Det är en framgångsrik strategi för att framkalla självcensur bland journalister som sker just nu.

På senare tid så har kommunistpartiet gett sig efter stora företagsledare för att själva få ett starkare grepp om de ekonomiska aktörerna med en utpräglad statskapitalism. Hur skulle du säga att det brutalare politiska användandet av ekonomiska aktörer påverkar oss i väst och i Europa?

Ja, det beror också på vilka aktörer i Europa som man tittar närmare på. Ur europeiska investerare och företags perspektiv så är det tydligt att det är en pågående trend att man gör tillslag mot de viktiga storföretagen såsom Alibaba och Tencent. Det innebär att det blir mer osäkert att verka på den kinesiska marknaden. Man vet inte vilka sektorer och företag som regimen kommer att ge sig efter härnäst så blir det allt mer politiska faktorer att ta hänsyn till. Vi såg till exempel bojkotten mot H&M efter att de valde att sluta importera bomull från Xinjiang, det är bara ett exempel i mängden. Det är väldigt många företag som har blivit ansatta de senaste åren, så det blir svårare. Det blir mer oförutsägbart att verka i Kina från ett rent ekonomiskt perspektiv.

Även från ett politiskt perspektiv om vi tittar på myndigheter, politiker, NGO:er, organisationer, akademiker och så vidare. Det blir samma sak där för akademiker som det för journalister att man måste också anpassa sig efter den kinesiska regimens önskemål om man är beroende av tillgång till Kina i sitt arbete. Som journalist är man i behov av att vara på plats i Kina, som akademiker kanske man måste åka dit och forska och då måste man undvika att göra vissa uttalanden som innebär en viss självcensur även för akademiker eller organisationer.

Om man tittar då på politiker. För dem är det också väldigt svårt: hur man ska förhålla sig till Kina och vad de uttalar sig om. I Europa så har vi ju, eller vi intalar oss i alla fall att vi har, en slags moral när det kommer till mänskliga rättigheter, alla vill stå upp för demokrati och allt det där. Samtidigt så ställs det på sin spets när det kommer till Kina eftersom det kan ju bli repressalier.

Det tydligaste exemplet är Norge som blev utsatt för en bojkott efter att Liu Xiaobo tilldelades Nobels Fredspris 2010. Med bojkotten kunde inte norska företag sälja sina varor till Kina, det blev importförbud på norsk lax, det kom inga kinesiska turister, det blev inget akademiskt utbyte. Den norska ambassaden i Kina blev helt utfryst. Bojkotten slutade först efter att den norska utrikesministern hade åkt till Peking och läste upp en gemensam diplomatisk skrivelse där han berättade om att Norge har gjort fel och att Kinas utvecklingsmodell verkligen är beundransvärd. Det blir en svår balansgång som vi inte har stått inför tidigare.

En parallell kan dras till Kalla kriget. Väst behövde inte bry sig särskilt mycket om Sovjetunionen blev lite upprörda. Då hade de förutom en stark militär ingen ekonomisk hävstång att förhandla med. Det var inte alls samma inflytande som Kina har idag och det påverkar väldigt många aktörer på väldigt många olika vis. En av de främsta strategierna som Kina har med sin framfart är ju att väcka självcensur för att försöka undvika att det blir någon form av kritik mot partiet. Självcensur är ju inte bara den mest effektiva formen av censur, det är också den form som märks minst och det är jättesvårt att mäta.

Samtidigt så kan man på ett rent filosofiskt plan säga att Europa ställs mot väggen när det kommer till att stå upp för en värderingsburen utrikespolitik. Står vi verkligen upp för våra värderingar eller är det bara ren merkantilism som är viktigare, att tjäna så mycket pengar som möjligt i utbytet med Kina?

Nu träffade vi de genuint svåra avvägningarna för det öppna samhället för oss med en tro på att öppenhet och frihandel gör människor rikare och på så sätt samhällen friare. I det statskapitalistiska fallet så är det som nämnt inte fallet och i flera avseenden står handel med det kinesiska näringslivet i kontrast till värnande av individens frihet och mänskliga rättigheter.

Vad har politiken i väst här för verktyg och möjligheter att faktiskt påverka Kina i en mer frihetlig riktning?

Jag tror inte att man ska värna frihandel när det kommer till Kina. Jag tror man måste omvärdera den här frågan. Ofta, i Sverige eller andra länder, så kan vi ha frihandel och fritt utbyte som en slags dogmatik. Nästan att den som ideologi att det här är någonting som vi ska göra. Men det förutsätter att den andra parten också agerar likadant. Någonting som är mycket viktigare är att man till varje pris ska skydda frihandel och fritt utbyte enligt min mening är ömsesidighet. Det det bör bara göras med partners som är beredda att ställa upp på lika villkor.

Från västerländskt håll så har man alltid talat om att om vi bara ökar frihandeln och handlar lite mer med kineserna så kommer de att bli precis som oss. De vill också ha ett demokratiskt samhälle och därför så kommer det att utvecklas. Det är en stor missuppfattning, Xi Jinping är beviset på att den tesen inte stämmer. Hans administration har suttit vid makten i 10 år och Kina har aldrig haft ett så omfattande utbyte med omvärlden som idag. Under samma period så har staten blivit mer repressiv, den civila sfären har blivit alltmer inskränkt.

Det finns ingen naturlag i att ett demokratiskt samhälle följer av frihandel, särskilt när frihandeln kan utnyttjas. Statligt subventionerade företag och en avsaknad av ömsesidighet där tillgången till den kinesiska marknaden är väldigt svår för västerländska företag. Tullarna för europeiska företag i Kina är otroligt mycket högre än för kinesiska företag i Europa. Som utländsk investerare så kan du till exempel inte investera i kinesiska banker, telekomföretag eller något som har att göra med naturresurser för att det är stora sektorer som staten har monopol på. Varför ska då den kinesiska staten få gå in och öppen investera på den europeiska marknaden? Den här dogmatismen fungerar tyvärr inte.

Jag tycker att man i väst gömmer sig bakom den dogmatiska hållningen för frihandel med Kina för att det finns starka intressen som har stor egen vinning att behålla nuvarande ordning. Det är någonting som vi måste förstå att det är så. Något som ofta kommer från de som förespråkar den merkantilistiska inställningen till Kina är att ”vaddå, vi kan ju inte isolera kina?” Nej, det är det inte heller någon som har sagt. Det hela handlar om att undvika beroenden och eftersträva ömsesidighet i relationen.

När det kommer till mänskliga rättigheter så kommer ofta argumentet att ”det spelar ingen roll vad vi gör”.

Om man inte vet vad vi ska göra så kan man alltid fråga sig vad ska vi inte göra? Och då är det sämsta alternativet att inte göra någonting alls, att helt vända bort blicken och inte ställa några krav och inte någon kritik. Det är det liksom det absolut sämsta idén, man måste måste markera och de måste leverera. Både kritik och åtgärder. Och ja, sen finns det ju så att man kan skriva en hel uppsats om hur det ska gå till.

Vi i FMSF släppte rapporten ”En kinastrategi för 20-talet” förra hösten där vi gick rätt så hårt och bland annat föreslog ett totalförbud mot kinesiska direktinvesteringar i Sverige. Är det så långt man behöver dra det?

Jag tycker att man självklart ska eftersträva ömsesidighet även här. Just direktinvesteringar är en avvägning. Om det kommer en kinesisk investerare och vill köpa en skobutik så borde den kanske få göra det. Men om det kommer till områden som riskerar att påverka Sverige och Europas strategiska intressen där Kina kan gynnas så måste man givetvis sätta ner foten. Där handlar det om bedömningar från fall till fall men det måste vara mycket, mycket strängare kriterier än vad vi har idag. Här kan man blicka mot USA som en förebild. De har uppdaterat sin lagstiftning mycket på det här området.

I svenska medier uppmärksammas ofta exempel som att kinesiska företag driver tunnelbanan, investerar i en ny hamn eller liknande men de absolut viktigaste investeringarna är andre, de som inte riktigt syns. De som inte handlar om den fysiska infrastrukturen utan om känslig teknologi. Det kan vara sådant som halvledare och mikrochip. Det bör vara uppenbart för alla nu att det finns inga privata företag i ordets rätta bemärkelse i Kina. 

Varje kinesiskt företag har ett tvingande legalt ansvar att samarbeta med kinesiska myndigheter, polis och rättssystemet för att förse dem med information och teknik. De kan inte gömma sig bakom att det på papperet är ett privat företag. Här måste vi ändra på vårt synsätt.

När det kommer till FDI:er så tror jag att det är svårt att bara dra ett förbud rakt av, men däremot måste man utarbeta mycket strängare regler än idag. I Sverige har kommunerna rätt att besluta om utländska investeringar utan att centrala myndigheter och regering har möjlighet att säga stopp. Det var anledningen till att vi nästan höll på att få en helt kinesiskt ägd hamn i Lysekil. Det är klart att det finns ett viktigt syfte med det kommunala självstyret men här måste man ha förståelse för att tiderna och vår omvärld förändras och att man med det måste följa med och justera bestämmelserna efter det.

Går det fortfarande att värna kinesisk kultur och ett öppensinnat kulturellt utbyte inom den civila sfären samtidigt som man stramar åt strategiska sektorer och det ekonomiska utbytet?

Det är en möjlig kombination men här måste man ha i huvudet att partiet kontrollerar kulturen. Varje gång man bjuder in de officiella organisationerna eller åker på en inbjudan till dem så är det inte Kinas kultur som man möter utan det är partiets tappning av den kinesiska kulturen. I Kina idag finns det väldigt litet utrymme för en fri kinesisk kultur, om man bortser från till exempel mat utan fokuserar på själva det aktiva kulturlivet. Här måste man alltså först lokalisera rätt aktörer för att kunna samarbeta med och uppmuntra organisationer som försöker verka utanför partiets domän även om det blir allt svårare. Det är det korta svaret.

Går de här organisationerna att komma åt från svenskt håll, utan att utsätta dem för fara eller repressalier?

Det är jättesvårt och här spelar exilkineser och diasporan en mycket viktig roll.

Är det kinesisk kultur per se man är ute efter så är utbyten med Taiwan ett bättre alternativ, men utbyten med just Kina så blir svårare och svårare. Det gäller att inte vara naiv, lite samma avvägningar som med handeln, man kan inte bara komma in och tänka att man gör någonting gott.

Runt millennieskiftet togs flera initiativ för att demokratisera kinesisk media genom utbyten där kinesiska journalister kunde komma till Europa eller USA för utbildning. Det var stipendier och utbyten som initierades med förevändningen om att kinesiska medier skulle bli mer fria, mer demokratiska. Vad som istället hände var att kompetensen togs in till partiets medier. Om studenter till exempel lärde sig sociala medier så kom den kunskapen inte någon liberal opposition till del, istället nyttjades kunskapen för partiets syften i kombination med den statliga kontrollen och censuren.

Kunskap som överförs genom kulturella utbyten kommer inte att användas rakt av i Kina, istället kombineras och modifieras den för att passa partiets syften.

Till exempel inom mediasektorn, om man bara samarbetar med statliga aktörer gör man den kinesiska befolkning en björntjänst eftersom man hjälper partiet att modernisera den kulturella sektorn, vilket de sedan kan nyttja som ett verktyg. Sen ska man komma ihåg att Kommunistpartiet inte är monolitiskt där heller. Det finns aktörer, personer även inom kommunistpartiet som förespråkar en liberal agenda med mer öppenhet.

Det blir svårare och svårare att hitta och kontakta fria organisationer men de finns fortfarande. Det finns svenska organisationer som jobbar aktivt med att upprätthålla kontakterna med civilsamhället i Kina, till exempel Raoul Wallenberginstitutet och Peter Dahlins organisation.

Det problemet du nämnde när vi diskuterade om civilsamhället tidigare, att man riskerar att göra Kina en björntjänst genom att ge kommunistpartiet kunskaper som nyttjas för partiers gagn. I Sverige har vi spjutspetsforskning på framför allt de tekniska universiteten. Riskerar vi det här?

Jag skrev faktiskt ett långt reportage om detta i Universitetsläraren. Det finns en rapport som heter ”Picking Flowers, Making Honey” av den australiska akademikern Alex Joske som kartlägger den kinesiska militärens tekniska espionage. Rapporten finner en strategi som går ut på att skicka forskare till utländska universitet under hemlig identitet för att plocka blommor i form av tekniska kunskaper som sedan kan kokas honung av åter i Kina.

Kartläggningen innefattar tusentals forskare vid västerländska universitet som har skickats på utbyten från falska lärosäten i Kina för att senare återvända till arbete åt suspekta verksamheter. Vidden av förekomsten i Sverige kan inte jämföras med Australien, USA och Storbritannien i reella tal, men är procentuellt sett överrepresenterat. Det finns flera exempel som Joske funnit på forskare som kommit till Sverige tillhörandes den kinesiska militären och som bedriver forskning och tar med sig informationen hem för att användas för militära syften. Det kan vara inom områden som radarsystem, jetmotorer eller medicin. 

Problemet är att man ofta inte är medveten om problematiken med detta i Sverige. Det kan illustreras med rektorn för Karolinska Institutet som frågade varför ska en amerikansk forskare med militär bakgrund komma hit men inte en kinesisk? Då ska man lägga in i ekvationen att USA är en säkerhetsmässigt allierad, en demokrati, medan Kinas regim och militären i synnerhet har som en slags uttalad uppgift att undergräva demokratier. De har sina territoriella anspråk och även som uppgift att sprida sin politiska modell. Ska då svenska skattepengar och skattepengar i andra länder gå till att finansiera att de här kinesiska forskarna ska ta med sig den här tekniken hem så att regimen kan dra nytta av den kunskapen som finns? Nej, givetvis inte. 

När Joske omtalade detta i sin rapport så ledde det till policyförändringar i Australien. I Sverige har det uppmärksammats lite tack vare rapporten och av reportaget som jag skrev om rapporten, och jag hoppas att det ska leda till fler policyförändringar. Det är ett större problem för Sverige än utbytesstudenter som gör påverkansoperationer. 

Sista frågan, förutom att följa din hemsida och läsa dina böcker, vad rekommenderar du för läsning för den som vill ha en djupare inblick i Kina? 

Förutom mina böcker, följ mitt nyhetsbrev! Och följ nyhetsbrev överlag, det finns ett par väldigt bra sådana med fokus på Kina. Sinocism som drivs av en kille som heter Bill Bishop. Det är ett sånt här klassiskt nyhetsbrev som vid det här laget har tiotusentals prenumeranter. För den som har ett europeiskt fokus så har Politico också ett bra nyhetsbrev som heter China Direct. Det finns många internationella medier som har en bra Kinabevakning, The Economist och NY Times bland andra. 

En bok som jag absolut vill rekommendera för kopplingen mellan Kinas myndigheter och affärslivet är en bok som kom ut i somras som heter Red Roulette av en författare som heter Desmond Sum.

Martin Bergman är viceordförande tillika internationella sekreterare för Fria Moderata studentförbundet.

Lördagen den 24 juni 2016 vaknade jag upp hos mina föräldrar hemma i Dalarna av att min far smällde upp dörren till mitt pojkrum och ropade – på samma gång förvånad och förtvivlad – att ”Det blev Exit!”. Jag glömmer aldrig det ansiktsuttrycket, aldrig de orden. Särskilt inte efter att jag had följt valvakan nästan hela natten, och utan färdigt resultat somnat med laptopen i på magen där den fortfarande låg kvar.

Några timmar senare samma dag höll David Cameron sitt avskedstal utanför 10 Downing Street, och Storbritannien och Europa kastades in i en enda stor osäkerhet.

Under det senaste året har debatten kring britternas framtida relation med Europa och omvärden överskuggats av coronapandemins framfart. Att den dagen då Storbritannien lämnar den mest omfattande frihandelsunionen i världen och den marknad som landet varit del av under mer än 40 år närmar sig med stormsteg har sjunkit i skymundan, trots att osäkerheten hela tiden har legat där latent, utan klar lösning i sikte.

Om bandet backas till upprinnelsen till folkomröstningen kan jag erinra mig en liknande avsaknad av krisinstinkt hos det brittiska folket och myndighetsväsendet.

Den 29 mars 2016 gick den dåvarande brittiske ambassadören i Stockholm, David Cairns, ut i en stor intervju i Fokus. Det var precis innan den period under vilken den brittiska lagstiftningen kräver tystnadsplikt för statsanställda inför stundande val eller folkomröstning. Till Johan Hakelius säger Cairns: Vi talar inte om »brexit«. Det vore att förutsätta att britterna kommer att rösta för ett utträde ur EU. Vi talar om »bremain«, som i »Britain« och »remain«. Med perspektiv så är detta otroligt talande för den generella känslan då.

Otaliga förhandlingsvändor, låsningar och drömda men omöjliga lösningar har arbetats igenom under de fyra och halvt år som passerat sedan omröstningen. Kampen har prytt löpsedlar världen över.

Under hösten 2017 – bara några månader efter att premiärminister May officiellt aktiverade EU-fördragets artikel 50 – var stämningen inom det brittiska utrikesdepartementet god. Man såg fram emot att snabbt kunna ratificera avtalet, för att i nästa steg kunna påbörja de stora förhandlingarna om den framtida relationen unionerna emellan. Där tog det stopp – tvärstopp – i två och ett halvt år. Alltmedan britterna blev fullkomligen uttjatade av debatten om utträdet kunde inte de faktiska förhandlingarna formellt påbörjas förrän i februari 2020.

Det senaste året, när förhandlingar faktiskt har ägt rum, har det varit desto tystare. Viktigare frågor har varit på dagordningen. Sedan Boris Johnsons historiska valseger år 2019 och det formella utträdet ur EU i januari 2020 har frågan i det kollektiva medvetandet varit set and done. Såväl britterna som alla andra har varit för trötta för att diskutera ämnet vidare.

Brexitörerna har vid varje givet tillfälle lyft fram hur väl allt ändå fungerar utan att Storbritannien är medlemmar i EU. Däremot undviker de att nämna är att det faktiskt inte är mycket som ändrats ännu, eftersom övergångsperioden fortfarande pågår. När årets sista dag i skrivande stund närmar sig, och övergångsperiodens slut med den, har realiteten börjat smyga sig på. Matvarukedjor och butiker bunkrar upp som aldrig förr; vid kanaltunneln i Calais ringlar sig köerna långa.

I förhandlingsrummen, där alla deadlines har överskridits många gånger om, är de stora låsningarna desamma. De riktigt svåra frågorna, såsom hanteringen av fiskepolitiken och den nordirländska gränsfrågan, ligger alltjämt utan hållbar lösning.

När du nu läser detta vet du antagligen om ett frihandelsavtal kom till stånd, eller om Storbritannien föll tillbaka på WTO:s grundregler. Det som vi vet med säkerhet redan nu är dock att det inte heller denna gång kommer att bli någon form av definitivt avslut på förhandlingarna mellan EU och Storbritannien. De argument som brexitförespråkarna både i valrörelsen 2016 och därefter har framfört så högljutt de har kunnat – att en total autonomi från EU är möjlig och realistisk – bygger på en föråldrad och grandios självbild. Det är helt enkelt inte möjligt att både äta hela kakan och ha den kvar.

Debatten kring brexit har under de senaste åren helt missat det långsiktiga perspektivet och vilken långsiktig roll som britterna ämnar att ha i Europa och världen. Alla turerna kring ett möjligt avtal under Theresa Mays administration, och det som tog under början av Johnsons administration, har bara handlat om den övergångsperiod som nu håller på att gå ut. Det som faktiskt är viktigt på riktigt har försvunnit bakom politiska dimridåer.

Inget annat land är så integrerat med EU:s ekonomi som Storbritannien utan att antingen vara del av den inre marknaden eller som Schweiz ha ett avtal som i stort godtar alla de villkor som ställs för handel på den. Därigenom kommer fantomsmärtorna av de avklippta, eller i alla fall gravt försvagade, förbindelserna att kännas rejält under våren som kommer. Självständighetsivrarna som under det gångna året har skrikit högst om att konsekvenserna inte alls var så farliga som de utmålades kommer antagligen att sänka tonläget när realiteten faktiskt slår till.

Samtidigt är den världsordning som britterna har att navigera i en större oreda än vad väst är vana vid, med ett gravt splittrat internationellt samfund. Om Johnson hade en ambition om en bilateral anglosaxisk transatlantisk länk med USA starkare än genom multilateralism så lär han se den rejält grusad med den tillträdande Bidenadministrationen.

Realiteten är att ett förhållande mellan EU och Storbritannien där den senare är suverän och inte medlem av det Europeiska ekonomiska området placerar britterna i underläge. Det kommer heller ingalunda vara en slutpunkt för förhandlingar om relationerna. Resultatet riskerar snarare att bli ett stadium av konstant limbo, långt ifrån både det slut för brexit som Johnson vann sitt nuvarande mandat på, och den stärkta globala maktposition som gav hans sida segern i folkomröstningen.

För britterna kommer dessutom alla former av närmare samarbete vara en illusion av suveränitet och oberoende, eftersom omfattande frihandel de facto förutsätter ett ömsesidigt beroende. Det vet Norge, Schweiz och Liechtenstein – de förebilder som brexitkampanjen har haft – alltför väl.

Boris Johnson står nu inför den granna utmaningen att lyckas presentera de fortgående förhandlingar som kommer att ske oavsett vad som händer den första januari som någon form av avslut på ett redan utdraget debacle. Det brittiska folket verkar ha tröttnat för länge sedan, och ännu inte ha förstått de faktiska alternativ som står till buds framöver. Allt som under de senaste åren har diskuterats som teorier om en avlägsen framtid kommer väldigt snart att börja kännas på riktigt.

Martin Bergman är viceordförande tillika internationell sekreterare i Fria Moderata Studentförbundet.

Det gångna året har sett flertalet stora frågor avhandlas inom unionen. Bland annat utmärker 2020 det första helåret för den nya kommissionen, ledd av Ursula von der Leyen (CDU). Kommissionens ”European Green Deal” är ett ytterst ambitiöst program och innehåller en rad förslag – bra som dåliga. Året markerar också en historiskt stor långtidsbudget, MFF, med medföljande återhämtningsfond – bägge med en rad utgiftsposter som kan komma att delvis finansieras av europeiska skatter. Handelspolitiken har dominerats av de viktiga förhandlingarna kring Storbritanniens utträdesavtal, men också av det omfattande frihandelsavtalet med Vietnam.

Den övergripande frågan har naturligtvis varit den globala pandemin. Trots att det framkommit en del positiva (och nödvändiga) förslag innehåller unionens stora reformagenda en rad förslag för en allt mer överstatlig union, genom europeiska skatter, minimilöner och återtagandet av produktion till det egna territoriet. Behovet av en tydlig vision för EU behövs nu mer än någonsin, och diskussionen kring vilket EU vi vill ha är något som Sveriges partier bör börja föra.

”The European Green Deal”
I slutet av 2019 tillträdde en ny kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen, en tysk ekonom och läkare med en längre karriär inom landets inrikespolitik. Det främsta arbetstemat under hennes kommission är den så kallade ”European Green Deal”, den europeiska gröna given, ett ambitiöst projekt för att minska utsläpp och klara klimatmålen. Att unionen riktar in sig på klimatet är positivt – det är min starka övertygelse att frågor som rör klimatet bäst tacklas tillsammans med andra länder – och flera av de förslag som kommissionen lagt fram har potential att vara verkningsfulla.

Till detta hör bland annat kommissionens planer på att utöka handeln med utsläppsrätter för att inkludera sjöfartssektorn och successivt begränsa utsläppsrätterna i en rad utsläppstunga sektorer. Innan 2025 ska hälften av allt kapital som den europeiska investeringsbanken EIB premiera klimatsmarta lösningar. Kommissionen har även varit måna om att föra en öppen dialog med industriägare och intressenter för att de politiska besluten ska vara väl förankrade. Sammantaget finns det mycket positivt att hämta.

Samtidigt väcker den gröna given ett flertal frågor. Det ledande förslaget heter Carbon Border Adjustments, en form av klimattull med syfta att komma åt koldioxidläckage. Koldioxidläckage innebär att produktion flyttas till länder där klimatkraven är lägre. Genom CBA ska däremot importörer i Europa betala en tullavgift på koldioxidutsläppen i produktionen hos exportören – i praktiken straffbeskatta de som flyttat ut sin produktion. Genom detta kommer europeiska aktörer välja hållbar produktion istället och i kvävs strävanden att flytta sin produktion ut ur Europa.

Klimattullar likt CBA kan användas uppfylla vissa ändamål, men förslaget som ligger på bordet från kommissionen löper risken att vara kontraproduktiv. I grunden kan det kokas ned till en punkt: Enskilda klimattullar finner litet stöd i empirin som verktyg för att tackla utsläpp och koldioxidläckage. I den nuvarande utformningen av CBA riskeras den europeiska konkurrenskraften i stället att försämras. I samband med CBA är även handeln med utsläppsrätter hotad, och risken finns att någon hybridlösning med CBA i spetsen ersätter utsläppsrättssystemet trots att detta har fungerat förhållandevis väl.

På toppmöte i Bryssel
Den nya kommissionen fick tidigt en lite svårare nöt att knäcka, nämligen att försöka styra ett europeiskt samarbete genom coronapandemin. En ”europeisk återstart” steg högst upp på dagordningen. För Sverige var toppmötet i juli svårsmält, men det är min starka tro att även Europa i stort lämnade förhandlingsbordet som förlorare. Man kan inte förbise vikten av en kompromissvilja inför stora motgångar och att tillsammans försöka bekämpa de negativa effekter som en global pandemi för med sig. Inte minst i dyningarna av den ekonomiska nedgången vore en koordinerad återhämtning, i viss mån lik hanteringen av finanskrisen, att föredra. Däremot var det inte detta som skedde – fördelarna med överenskommelsen är en klen tröst jämfört med de enorma eftergifter som medlemsländerna gav upp.

Toppmötet i Bryssel innebar en rekordstor långtidsbudget och återhämtningsfond innehållande utgiftsposter som ännu saknar finansiering. I praktiken är detta utgifter som kommissionen delvis kommer finansiera genom europeiska skatter, ett kompetensområde som EU inte har enligt fördragen. Fördelningen av bidrag inom unionen har enligt min mening aldrig fungerat väl eller särskilt logiskt, och det finns lite som talar om att detta skulle förändras. De tre största bidragstagarna av återhämtningsfonden och omfördelningen genom MFF förväntas fortsatt vara Italien, Spanien och Frankrike, men även Polen och Ungern kommer få hundratals miljarder kronor. Med tanke på de två sistnämndas protester gentemot skrivelser om rättsstaten borde det vara självklart att skattebetalare i andra medlemsstater inte ska finansiera dessa länders återhämtning.

I återhämtningsfonden finns heller inga konstruktiva incitamentsstrukturer eller krav på motprestation från bidragstagarna. Mycket av den rädsla som finns vad gäller upprättandet av en ”bidragsunion” är befogad och om unionen under ledning av kommissionen inte förvaltar skattebetalarnas pengar bättre än så här finns det stor risk för en allt större spricka från medlemsland till medlemsland och mellan medlemsland till hela det europeiska samarbetet. För att inte tala om de ödesdigra ekonomiska konsekvenser detta kan innebära. Flera av de större bidragsländerna är i starkt behov av långsiktig, finansiell stabilitet och hållbara statsfinanser, och där kommer inte en återhämtningsfond, oberoende dess magnitud, vara till räddning. Exempelvis ligger den grekiska och italienska statsskulden på 177 respektive 134 procent av BNP medan prognoser förväntar sig att dessa växer till 197 respektive 160 procent endast under 2020. I Greklands fall har den ekonomiska tillväxten – det bästa botemedlet för att motverka offentlig skuldsättning – sjunkit med magnituden 51 miljarder euro mellan 2009 och 2019.

I november 2020 nådde även EU-parlamentet och medlemsländerna en preliminär uppgörelse om det förslag på MFF och återhämtningsfond som tagits fram under toppmötet. EU-parlamentet ville se ytterligare anslag för områden såsom forskning, klimat och gränsskydd, vilka nu blir realitet då ytterligare 15 miljarder euro tillförs. Att dessa områden prioriterats är välkommet, men detta borde snarare ha skett genom en omfördelning av utgiftsposterna än genom en tillskjutning av ytterligare medel. Ansvaret för att värna om skattebetalarnas pengar måste vara vägledande i sådana här beslut.

”Never Waste a Good Crisis”
Coronapandemin utmärker sig från finanskrisen genom att den i nationalekonomisk terminologi varit exogen. Tidig forskning pekar på att de ekonomiska effekterna inte kommer bli lika långvariga, även om de i vissa fall varit djupare. Runt om i Europa har vi sett hur makthavare passat på att nyttja det reformutrymme som finns för att stärka staten på frihetens bekostnad. De har brytt sig föga om den fria rörligheten, näringsfriheten och individens frihet. Krisen har visat på väldigt tydliga brister i samarbetet; ett illustrativt exempel var Frankrikes beslagtagande av sex miljoner ansiktsmasker producerade i Mölnlycke som sålts till Spanien och Italien.

”Strategisk autonomi”, det vill säga skyddandet av samhällskritisk infrastruktur, har kommit att bli ett av flera återkommande slagord under 2020. I grunden finns det en viktig poäng med att öka sin självförsörjningsgrad och förebygga att aktörer såsom kommunistiska partiet i Kina får möjlighet att snedvrida marknader till sin fördel. På denna front har även unionens arbete varit fruktsamt genom inrättandet av en gemensam investeringsmekanism i oktober i år. Det är även välkommet att flertalet medlemsländer själva börjat utreda möjligheterna för likadana åtgärder på nationell nivå.

Det är däremot oerhört viktigt att inte slå mot hela den globala värdekedjan i strävan efter ökad självförsörjning. De delar av värdekedjorna som befinner sig i tredje länder som aktivt försöker ta del av globaliseringens frukter bör inte omfattas av ett återtagande. Omotiverade återtaganden bör granskas och inte begränsa europeiska aktörer som vill bedriva näringslivsverksamhet på fria marknader utanför Europa.

Därutöver besannades mångas rädslor när minimilöner lyftes upp på dagordningen inom ramen för den sociala pelaren. Den sociala pelaren är inte juridiskt bindande, men i realiteten har kommissionen presenterat en rad direktiv som gör delar av pelaren bindande. De minimilöner som unionen strävar efter har som syfte att skydda arbetstagare i länder som inte har en lagstadgad minimilön, men risken är stor för att en heltäckande EU-minimilön införs på lång sikt, även i Sverige. Emellertid finns det ingenting som garanterar att minimilöner skulle pressa lönenivåerna i Sverige. Däremot skulle den svenska arbetsmarknaden bli föremål för reglering av politiker nere i Bryssel och innebära allt mer integrerad social- och arbetsmarknadspolitik.

Kommissionen har även varit tydlig med att man anser gå vidare med en europeisk digitalskatt enligt samma modell som OECD, utifall att OECD-förhandlingarna inte bär frukt. Tanken bakom skatten är att premiera europeiska aktörer, specifikt IT-företag, som ska kunna kan tävla med bland annat Facebook, Amazon och Apple. Med detta i åtanke verkar en europeisk digitalskatt ytterst kontraproduktivt och löper risken att kraftigt försämra Europas konkurrenskraft och tillväxt. Att aktörer från tredje länder etablerar sig i Europa främjar konkurrensen och därav konsumentnyttan, och är i förlängningen en fantastisk förmån för hela Europa.

Tillsammans med förbundets internationella sekreterare tillika viceordförande Martin Bergman lyckades vi vinna stöd för vår motion om ett motstånd mot en europeisk digitalskatt inom vår europeiska paraplyorganisation European Democratic Students, EDS. Det är min starka förhoppning att frihetligt lagda partier inom Europa följer samma linje.

Frågan om europeisk beskattningsrätt är en naturlig följd av detta och en alldeles avgörande diskussion i frågan om framtidens EU. Jag är av åsikten att den första skatten uppburen direkt av unionen från dess medborgare tydligt markerar övergången från ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga kompetenser till ett de facto inrättande av en överstat. Jag hoppas innerligt att Sveriges statsminister, oberoende av partitillhörighet, ställer sig starkt emot att ge EU denna kompetens. Om vi mot förmodan går ett sådant beslut till mötes bör det förankras i folket genom en folkomröstning.

Handelspolitiken – EU i sitt esse?
En av de största rubrikerna sedan 2016 har naturligtvis varit brexit. Denna har däremot fått ta ett steg tillbaka under det gångna året, trots att förhandlingarna om utträdesavtalet löper fram till den 31 december 2020. Förhandlingarna har å EU:s vägnar letts av den erfarna Michael Barnier, före detta kommissionär och minister i Frankrike, och å Storbritanniens vägnar av David Frost, tidigare ambassadör till Danmark och nationell säkerhetsrådgivare.

De stora skiljelinjerna har varit frågan om ”level playing field” och tillgången till brittiskt fiskevatten. Level Playing Field berör de så kallade gemensamma spelreglerna mellan bägge parter, primärt konkurrenslagstiftningen och då främst hur statliga subventioner bör hanteras. På denna punkt vill EU att Storbritannien fortsätter följa europeisk konkurrenslagstiftning, medan den brittiska invändningen är att det är just detta man ville undkomma med sitt utträde. Samtidigt verkar EU ha svårt att förstå varför Storbritannien inte är villiga att ge efter, vilket ter sig konstigt med tanke på att Storbritannien faktiskt röstat för att lämna gemenskapen. Anklagelser mot Storbritannien för att vara krångliga eller sakna samarbetsvilja ter sig minst sagt märkliga när flera av de krav som EU ställt i princip innebär att Storbritannien fortsatt skulle behandlas som ett medlemsland, bland annat genom att tvingas följa EU-lagstiftning.

I skrivande stund har parterna en dryg månad på sig att nå en överenskommelse för att undvika ett avtalslöst utträde, även kallat för en hard Brexit eller no deal. De negativa ekonomiska effekterna av en sådan lösning vore ödesdigra, och det är få som skulle ha något att vinna på en framtida relation mellan EU och Storbritannien utan ett frihandelsavtal. Samtidigt är det viktigt att folkviljan i Storbritannien respekteras fullt ut, och på denna punkt borde EU vara mer flexibla för att ro hem ett frihandelsavtal som fungerar för bägge parter.

EU undertecknade i början av året ett omfattande frihandelsavtal med Vietnam. Genom frihandelsavtalet slopades 99 procent av samtliga tullar som funnits länderna emellan, medan möjligheterna för europeiska aktörer att investera i Vietnam underlättades. Frihandelsavtalet inkluderade även delkapitel om hållbar tillväxt och sociala rättigheter, något som blivit standard i EU:s frihandelsavtal. Utöver frihandelsavtalet med Vietnam pågår förhandlingar med Australien, Nya Zeeland, Indonesien och Filippinerna.

Det behövs framtidsvisioner
Avslutningsvis kan det konstateras att det europeiska projektet genomgår stora förändring just nu, inte minst där omständigheterna visat sig lämpliga för en ambitiös reformagenda. I denna stund, då vikten av en tydlig vision är som mest påtaglig, lyser den svenska visionen med sin frånvaro. Oberoende var man ställer sig i sakfrågan verkar Liberalerna vara de enda med en tydlig linje – ett federalt Europa. Sverige behöver vara en konstruktiv part och samtidigt motvikt mot de allra mest protektionistiska förslagen, men för att kunna navigera ett stormigt hav behöver man en stabil kompass.

Sverige får inte vara rädd för att just uppfylla rollen som motvikt – inte minst nu när en nära allierad i Storbritannien lämnat unionen. Kravlösa bidrag åt icke-skötsamma medlemsländer, strävan mot integrerad social- och arbetsmarknadspolitik och beskattningsrätt är allt sådant som Sveriges medborgare inte röstade för i folkomröstningen 1994. Det krävs att Sverige axlar en ledarroll och enar likasinnade medlemsländer inom unionen för att motverka förslag som dessa. Det är häri viktigt att påpeka att en mera konstruktiv roll inte alls innebär mera överstatlighet och att utveckling i EU-samarbetet inte alls behöver betyda ett federalt Europa. Att verka för det mellanstatliga Europa görs bäst genom att staka fram en alternativ väg, genom att visa hur ett eventuellt mellanstatligt projekt kan se ut och genom att fokusera på det mellanstatliga samarbetets fördelar.

Det första steget är dock att samtliga partier presenterar en tydlig vision om vilket EU de vill se och för detta har partierna en gedigen hemläxa. Vägen och visionen framåt är av oerhörd vikt.

Theo Herold är europapolitisk sekreterare i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i nationalekonomi vid Lunds universitet.

Coronapandemin har vänt upp och ner på tillvaron och fått oss att ifrågasätta sådant som vi annars har tagit för givet. Därutöver har sjukdomen och dess konsekvenser tvingat oss att konfrontera de ödesfrågor som visserligen cirkulerat länge i den globala offentligheten, men som man gott kunnat få spekulera kring i lugn och ro utan att nödvändigtvis tvingas till att besvara med detsamma.

En sådan fråga är vart i hela friden är globaliseringsprocessen på väg.
Västvärldens hantering av covid-19 blottar en infekterad fråga kring dess regeringars förmåga att hantera problem som kräver effektivt beslutsfattande och transnationellt samarbete. Trots stora ord om gemenskap och medgörlighet tycks de globala institutionerna vara långt ifrån den goda form de en gång var i.

På andra sidan Atlanten har Donald Trump stridit mot alla politiska institutioner och normer i över tre och ett halvt år. Det envisa America First-idealet i alla slags sammanhang – ekonomiska, politiska, sociala – sänder världen ett tydligt budskap: USA håller på att dra sig tillbaka från den internationella arenan. Den unilaterala världsordning som präglat vår värld sedan Sovjetunionens upplösning luckras sakta upp. Det är tydligt att det från amerikansk sida saknas politisk ork och vilja för globalt inflytande och samarbete.

Samtidigt kräver världsordningen nya hegemoner. I skuggan av pandemin fortsätter Kina obemärkt att flytta fram sina positioner och stärka de auktoritära tendenserna ytterligare. Peking inskränker friheten för såväl sina egna medborgare som hongkongbor och taiwaneser, samtidigt som linjen mot Washington hårdnar. En eskalerande konflikt mellan två globala supermakter gynnar knappast strävan efter fredlig gemenskap och samexistens.

EU, som i denna situation bör åta sig rollen som frihetens bastion, tycks vara mer hjälplös än någonsin. Coronakrisen har lyckats blottlägga den tröga byråkratins inkompetens bättre än något annat. Samtidigt är det tydligt att medlemsstaterna inte alltid är villiga att samarbeta med varandra. Flera länder införde exportförbud för medicinsk skyddsutrustning från andra EU-medlemmar, någonting som går emot den inre marknadens logik. Dessutom ekade de tidigt drabbade staternas rop om stöd länge för döva öron och EU-kommissionens ordförande Ursula Von Der Leyen tvingades i april att gå ut med en ursäkt till Italien å EU:s vägnar för den uteblivna hjälpen i krisens tidiga skede.

Institutioner som Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken tycks ha devalverat i sin betydelse för ekonomisk utveckling. Världshandelsorganisationen, WTO, anses inte längre vara huvudarenan för förhandlingar och dess handelsregler upplevs som allt mindre relevanta.

Det är i dessa tider som idén om globaliseringen upplevs som blasé. Men vännen av globalt samarbete får ej misströsta. Idéerna kring protektionistiska åtgärder burna av högljudda populister må öka i popularitet, men paradoxalt nog gäller samma för ekonomiska liberaliseringar. Trots pandemin förutspås 2020 att bli året med minst skadliga ekonomiska interventioner sedan 2008 års finanskris. Det är ett gott tecken.

Sedan svallvågorna från finanskrisen avtagit har den globala tillväxten ökat stadigt, något som bland annat genererat miljontals arbetstillfällen. De globala nivåerna på varuimport och export har ökat med omkring 20 procent varje år sedan 2012. En liknande tillväxttrend noteras hos EU:s inre marknad.

En annan viktig trend att notera är att det som driver dagens tillväxtnivåer är digitala tjänster och idéutbyte, i form av tekniska innovationer och kunskap. En sådan utveckling sätter käppar i hjulet på protektionistiskt sinnade aktörer. Det är lätt att införa tariffer på olja eller fordon, men desto svårare att göra det på en app eller en ny idé kring effektiv molnlagring. De nya tendenserna trotsar således de illiberala trenderna och bidrar till att globaliseringsprocessen ändrar skepnad. Globaliseringen har inte stagnerat, utan snarare bytt karaktär. De konventionella institutionerna upplever ett bakslag, medan nya får ta plats och ändra förutsättningarna för global utveckling.

På framtidens globala arena spelar inte Washington, Bryssel eller IMF längre huvudrollen. Istället är det driftiga entreprenörer från världens alla hörn som driver den globala utvecklingen framåt. Eländet och fattigdomen i många av världens stater kommer inte botas av FN:s organ, utan av uppfinningsrika individer med hjälp av smarta innovationer. På så sätt drivs globaliseringsprocessen framåt. Därmed är det tydligt att vi måste tänka om vad vi menar när vi talar om globalisering. Det traditionella aktörerna är helt enkelt inte särskilt relevanta längre.

Den handlingskraftiga individens längtan efter att göra sin och andras tillvaro lite bättre trumfar de trötta och sönderbyråkratiserade globala institutionerna. Vetskapen om detta är betryggande i dessa svåra tider. För varje dag som går blir världen en lite bättre plats att leva på – trots allt.

Margareta Barabash är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i statskunskap.

Sent i november lämnar jag ett grått Stockholm för Wien, efter att ha beviljats Arvid Lindmanfondens resestipendium för unga skribenter i syfte att ”studera ÖVP:s framgångssaga”. Många vet att det har gått väldigt bra för Moderaternas och Kristdemokraternas systerparti Österrikiska folkpartiet, ÖVP, med Kurz i spetsen, samt att det på senare tid gått allt sämre för Frihetspartiet, FPÖ, som man skulle kunna kalla för Sverigedemokraternas vänner. 

Att jämföra den aktuella österrikiska politiken med den svenska tycks först vara relativt enkelt: väljare har gått över från M / ÖVP, till SD / FPÖ. Å ena sidan stämmer detta, då extremhögern har tagit många traditionella högerväljare och frågan hur vi ska kunna locka tillbaka dem uppstår. Å andra sidan tycks Ibiza-skandalen vara en stor orsak till FPÖ:s nedgång, medan skandaler inom SD inte tycks förändra deras väljarstöd något särskilt. Dessutom kommer ÖVP nu, efter nyvalet i september och samtalen under hösten, ingå i en regeringskoalition med De gröna; skulle ett samarbete med Miljöpartiet fungera för Moderaterna och Kristdemokraterna? Vad är man egentligen beredd att offra för att få makten? 

Så fort jag klev in på ÖVP:s högkvarter, beläget i hjärtat av Wien, var det tydligt att Sebastian Kurz var partiets frontfigur. En receptionist tilltalade mig på tyska, men märkte snabbt att jag inte förstod ett ord av vad hon sade och instruerade mig istället att vänta en stund. Strax därefter kom Monika Reiner, ÖVP:s internationella sekreterare, som var den första av ett antal personer som hade tid att träffa mig. Samtidigt som jag var i Wien var förhandlingarna med De gröna nämligen i full gång såväl dag- som kvällstid, och det var detta som diskuterades i alla mötesrum och under alla luncher. 

Samtliga personer som jag träffade talade varmt om Moderaterna och Sverige. Trots det fanns det några saker de menade att Moderaterna borde ta efter för att få en lika ljus framgångssaga som ÖVP. En första var att ha en trovärdig ledare, vilket många är överens om att Kurz är. Dels kommer han inte från en klassisk ”politikerbakgrund”, utan han växte upp i en vanlig familj och har ett liv som vanliga människor kan relatera till; dels visade han som utrikesminister under flyktingkrisen 2015 handlingskraft, och detta är han igenkänd för internationellt. Redan innan han blev partiledare fanns det därför stort stöd för honom. 

Förutom en trovärdig ledare är en annan viktig punkt att fokusera på sakpolitik som väljarna bryr sig om. Lägg därtill att man kan samarbeta med partier som delar ens åsikter i dessa frågor. I och med detta var det inte konstigt att ÖVP tidigare bildade en koalitionsregering med FPÖ eftersom flera frågor, såsom sänkt skatt och hårdare migrationspolitik, förenade partierna. Tack vare detta samarbete kunde ÖVP locka tillbaka många av de väljare som hade gått över till FPÖ – både eftersom samarbetet visade att man tog frågorna på allvar och för att FPÖ klantade till det rejält i och med Ibiza-skandalen. Det blev helt enkelt naturligt för dessa väljare att gå till ÖVP, menade Matteo Altenburger från partiets strategiavdelning, som jag träffade på resan.

 I Sverige skulle detta kunna manifesteras i diskussioner och samtal i sakfrågor mellan Moderaterna och Kristdemokraterna samt Sverigedemokraterna. Enligt Altenburger behöver detta inte, som många fasar för, betyda att Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig Sverigedemokraternas politik. Det handlar om att vara handlingskraftiga och ta samhällets problem på allvar för att kunna rätta till dem. Altenburger exemplifierade med problem kring integration som en fråga vi skulle kunna samarbeta i. 

Reformer som enligt Altenburger har fungerat i Wien handlade exempelvis om språkkrav för att personer som kommit till landet fortsatt ska få bidragsstöd. Kunskap i svenska språket möjliggör snabbare inträde på arbetsmarknaden, vilket är positivt för såväl individen som för samhället som helhet. Att ha detta som krav för bidrag ökar incitamenten att dyka upp på SFI-lektionerna samt anstränga sig för att lära sig svenska, annars riskerar man att bli utan försörjningsstöd. Detta kan även handla om lektioner i svenska värderingar för ökad förståelse för det svenska samhället. Att korsa den svenska gränsen innebär inte att du per automatik erhåller värderingar och normer kring till exempel jämställdhet som är en viktig del i det svenska liberala samhället. 

En fundering som följde mig under samtalen var om detta betyder att Moderaterna och Kristdemokraterna måste gå till val tillsammans med Sverigedemokraterna. Detta är något som en stor del av väljarkåren ogillar och en fråga som jag inte är säker på min egna ståndpunkt i. Här kommer jag ta med mig en av Altenburgers kloka formuleringar: det är inte rättvist inför väljarna att ge ett slutgiltigt svar på hur en framtida regering kommer se ut, eftersom vi inte vet hur valresultatet kommer att se ut i september 2022. När resultaten kommit kommer alla partier föra diskussion såväl internet som med andra vilka som skulle ingå i en potentiell regeringskoalition – detta är inget vi vet redan nu, och därför är det lönlöst eller rentav destruktivt att spekulera för mycket. 

När jag efter tre fullspäckade dagar lämnar Wien för att resa tillbaka till Stockholm har jag börjat bearbeta vad som diskuterats under de olika mötena. Framförallt är det en tanke som återkommer. Skulle Moderaterna och Kristdemokraterna i Sverige kunna inspireras av och ta efter ÖVP:s framgångar, för att nå samma succé?

Vendela Magnell är vice ordförande för Moderata Studenter i Stockholm.  

Kina är i den politiska hetluften. Igen. Och nej, det handlar inte om coronaviruset denna gång, utan om landets intensiva investeringar och det alltjämt stärkta positionen som ekonomisk stormakt. Sverige har alla anledningar att vara på sin vakt.

Det är ett faktum att den svenska arbetsmarknaden håller på att bli allt mer beroende av Kina. Över 60 000 svenska jobb är direkt beroende av företagens kinesiska ägare. Och fler lär det bli. Bland annat finns ett starkt intresse för den svenska bilindustrin, inte minst då kinesiska Geely Automobile som äger Volvokoncernen sneglar mot en sammanslagning med Volvo Cars. 

Den som hävdar att utländska investeringar är bra för den svenska ekonomin har givetvis inte fel i sak. Men diktaturen Kina är inte vilken aktör som helst. Det handlar om ett land som fängslar oliktänkande, förbjuder andra politiska organisationer än kommunistiska, placerar etniska minoriteter i koncentrationsläger och är i full färd med att utveckla ett samhälleligt poängsystem där de som handlar ”rätt” gynnas medan syndarna (läs: regimkritikerna) straffas. 

Samtidigt har den kinesiska staten ett uttalat mål att etablera sig som en global stormakt. Detta görs genom att pumpa ut miljarder i investeringar runt om i världen. Man satsar strategiskt på Afrika, en region rik på både naturresurser och arbetskraft – och som dessutom utvecklas i en allt snabbare fart. Med detta utnyttjar Kina även regionens svaghet: den socioekonomiska och politiska instabiliteten. Genom att investera i alltifrån gruvor och infrastruktur till arenor och mediebolag skapar man ett asymmetriskt beroende. På så vis skapar Kina en bekväm allierad som kommer att stötta landets makthavande i vått och torrt.

Men trots storsatsningen på Afrika, är Sverige och Europa inga undantag för den kinesiska drakens investeringseld. Exempelvis är det statliga byggföretaget China Railway Tunnel Group en av huvudaktörerna i utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät. Som grädde på moset förvaltas både tunnelbane- och pendeltågsnätet av megabolaget MTR med huvudkontor i Hongkong. Nu har Hongkong visserligen både marknadsekonomi och särskild administrativ styrning, men de senaste årets massprotester har återigen bevisat regionens känslighet, inte minst när det kommer till det komplicerade förhållandet med Kina. 

Det som egentligen är mest skrämmande i situationen är de svenska politikernas naivitet. I en intervju med SvD Näringsliv (20 februari 2020) gav f.d. infrastrukturminister Anna Johansson sin syn på Kinas uppköp på Västkusten. Hon hävdade att hon visserligen kände en viss oro, men att den ”hade funnits där oavsett vilken utländsk aktör som köpt in sig så stort i regionen”. Hon ansåg inte heller att politikerna borde ha agerat annorlunda. 

Att man från politikens håll inte inser allvaret i att låta den svenska arbetsmarknaden gå till sängs med en människorättsfientlig diktatur är inte bara blåögt. Det är att underminera svenska försvarsintressen. För den kinesiska staten är investeringarna i andra länder knappast en filantropisk gärning. Som vilken rationell aktör som helst förväntar man sig någonting tillbaka. Och Kina är dessutom inte vilken aktör som helst. Att Anna Johansson inte klarar av att se skillnaden mellan Kina och exempelvis Tyskland är anmärkningsvärt och ytterst allvarligt.

Kinas tvetydiga intentioner borde ringa en varningsklocka både hos våra företagare och förtroendevalda. Å ena sidan finns ett starkt intresse för den svenska industrin. Å andra sidan har Kina gång på gång agerat respektlöst mot svenska intressen. Fallet Gui Minhai är ett tydligt exempel. Men även Kinas ambassadörs uttalanden om den svenska mediagranskningen av landet, som blivit så pass hotfulla att Utrikesdepartementet har tvingats att kalla upp honom till ett möte, har ett starkt signalvärde.

Det är därmed av yttersta vikt att Sverige tar ansvar. Vi måste värna om vårt oberoende och stå upp för våra intressen. Att skapa arbetstillfällen och utveckla den svenska industrin är viktigt, men det får aldrig ske på bekostnad av rikets säkerhet. Globalisering är aldrig roligare än vad man gör det.

Margareta Barabash är medlem av Svensk Linjes redaktion.

En gråmulen och regnig februarimorgon begav sig undertecknad ut till Landvetter för att flyga mot kontinenten och åter ett rådsmöte med European Democrat Students, EDS, som är studentförbundets europeiska paraplyorganisation tillika det officiella studentförbundet för moderaternas partigrupp i Europaparlamentet, EPP. 

Det stod klart redan på väg till flygplatsen att detta skulle komma att bli en intressant resa både vad gällde organisationens internpolitik och den tyska inrikespolitiken. Bara dagar innan hade Annegret Kramp-Karrenbauer givit upp racet för att ta över som förbundskansler efter Angela Merkel, och det kristdemokratiska partiet CDU var att ses som något vilset i slitningar mellanpartiets olika falanger. Süddeutsche Zeitung illustrerade stämningen med en förarlös bil, där Merkel tillsammans med de främsta kandidaterna att efterträda henne satt skräckslagna i baksätet. 

På den internpolitiska fronten väntade en hel del förslag och stadgeändringar för rådet att behandla. Från våra systerförbund i Tyskland, Österrike, Belgien och Storbritannien låg ett antal förslag på bordet för att stärka interndemokratin och ansvarsutkrävandet i organisationen. Därutöver låg tre ansökningar om ny medlemsstatus på bordet, varav två ansökningar om observatörsstatus och en om fullt medlemskap med rösträtt. 

Efter en liten omväg ner via München slog landningshjulen i marken på den uttjänta gamla flygplatsen Tegel, som sedan 2011 har väntat på att bli utbytt. Skrytbygget till ny storflygplats, som fortfarande är under byggnation i den tyska huvudstaden, har blivit en skamfläck för den tyska självbilden, och kan närmast beskrivas som tyskarnas motsvarighet till Nya Karolinska vad gäller offentliga byggnationsskandaler. 

Väl på plats i Berlin var det dags för rådsmötet att öppnas. Sedvanan trogen skedde detta med en välkomstmiddag och gott återseende av goda vänner från runtom kontinenten. Som alltid var där också många nya ansikten att bekanta sig med. Middagen hölls i en av de aningen dekadenta delarna av Östberlin, vilka för tankarna till mer östligt belägna delar av Europa och är ett av många genuina inslag i den tyska huvudstaden.  Under middagen anslöt även John och Adam, som båda var på sitt första evenemang med EDS och under kvällen fick tid att mjukt introduceras till organisationen.

Efter en god natts sömn började programmet på fredagen med ett besök i förbundsdagen [Tysklands direktvalda parlament, reds. anm.], det mäktiga komplex som är en av Europas modernaste parlamentsbyggnader och öppnades åter år 1999 efter en gigantisk ombyggnation till följd av det tyska återförenandet ett decennium tidigare.  

En rundtur given av några CDU-medarbetare gav goda insikter om både det dagliga arbetet och den tyska politiska kulturen. Gång på gång slås man av hur djupt präglad den senare är av landets historia, och hur närvarande de brott som gjorts av tidigare generationer alltjämt är. Byggnaderna kryllar av utställningar till minne av förintelsens monstruösa brott, och arkitekterna har verkligen betonat denna hågkomst som central. Den långa rundturen till trots så var det väldigt tyst om den överhängande elefanten i rummet: intrigerna i CDU. Det är påtagligt att motsättningarna tar sig uttryck även i förbundsdagens korridorer, och att det politiska spelet ligger grund för rejäla spänningar inom CDU. I skrivande stund ser det ut som ett öppet race för kanslerkandidaturen i Merkels eftersvall. 

På andra sidan den stora och praktfulla parken Tiergarten fortsatte, efter lunch, programmet i Konrad Adenauer Stiftungs akademibyggnad. Den tyska stiftelsen är knuten till CDU, har sedan november även ett skandinaviskt kontor i Stockholm och verkar för internationellt politiskt samarbete bland konservativa värderingsvänner världen över.  

Väl där gavs inledande tal av ordförandena för EDS, Carlo Angrisano, och vår tyska systerorganisation RCDS, Sebastian Mathes. Dagens höjdpunkt blev gästtalaren Dr. Ludger Schuknecht, vice generalsekreterare för OECD, som höll ett mycket intressant anförande om världens utveckling, på teman som spände från demokratiutveckling och dess påverkansfaktorer till hälsoutmaningar och global ekonomisk tillväxt. Som alltid är det väldigt givande att lyfta blicken och fokusera på de längre perspektiven och objektiva fakta. 

Återstoden av helgen kom att tillbringas innanför de välvda betongväggarna för att hantera de många och tidskrävande frågor som väckts inför rådet. Dessa var många fler och mer tidskrävande än vanligt.

»Det nuvarande ledarskapet visar återkommande på en brist av respekt för positionerna de befinner sig i, brist på respekt för rättsstatliga principer, maktdelning och transparens. Organisationens prioriteringar har glidit långt ifrån att skapa ett rimligt mervärde för medlemmarna.«

Efter det mycket givande seminariet visade sig tyvärr den nuvarande situationen i EDS mer och mer ju längre helgen fortskred. Organisationen befinner sig nu i ett läge som är långt ifrån vad vi i Studentförbundet och våra värderingsvänner i Norden och Västeuropa skulle vilja. Det nuvarande ledarskapet visar återkommande på en brist av respekt för positionerna de befinner sig i, brist på respekt för rättsstatliga principer, maktdelning och transparens. Organisationens prioriteringar har glidit långt ifrån att skapa ett rimligt mervärde för medlemmarna, eller att faktiskt påverka europeisk politik i en frihetlig riktning med den maktbas man faktiskt innehar. Fundamentala övertramp av stadgar, kultur och andemening av organisationen sker alltför ofta och det är för tillfället undertecknads primära fokus att råda bot på inom det internationella arbetet. 

Utöver stadgedebaclet, där enbart väldigt modesta förändringar om tidskriften BullsEye röstades igenom, handlade helgen i stort om ansökningar av nya medlemsorganisationer. San Marino blev antagna som observatörsmedlemmar, och Albanien blev efter en starkt ifrågasatt omröstning antagna som fullvärdiga medlemmar i organisationen.  

Det omfattande politiska arbetet blev något undanträngt i skuggorna av de organisatoriska frågorna under detta möte. Studentförbundets gemensamma motion med Høyres Studenter om ett stärkt europeiskt och globalt civilförsvar vann dock gehör och röstades enhälligt igenom utan större tillägg eller modifikationer. Därutöver antogs en resolution på mötets ämne ”European Challenges of Sustainability for the Education and Labour Markets in the 21st century”. Denna var mycket väl framarbetad av den belgiska viceordföranden Thomas Belligh. 

Efter detta rådsmöte står det som alltför ofta klart hur centralt studentförbundets internationella arbete är, och hur få krafter det är som faktiskt har inflytande och fortfarande står upp för klassiskt liberala värderingar – även de mest grundläggande. Det är ett idogt och långsiktigt arbete som pågår på den internationella arenan och som kommer att pågå även framgent. Som medlem är du varmt välkommen att följa med på de öppna evenemang och möjligheter som ges: följ gärna Facebook-gruppen ”FMSF Internationellt” för detta.

Martin Bergman är Fria Moderata Studentförbundets internationella sekreterare.

För politiknörden är Bryssel en bubbla. Mindre våfflor och pommes frites, mer blåa flaggor, gyllene stjärnor, och Ursula von der Leyen. 

Till skillnad från resten av FMSF-gruppen påbörjade jag min resa mot Europas hjärta från London. På två ynka timmar kunde jag ta mig genom tunneln och vara framme i en helt annan verklighet. En verklighet som inte baserades på den heta valdebatten i Storbritannien, utan som omfamnade EU med värme. Samtidigt som mina brittiska vänner frenetiskt laddade upp valmanifest på sociala medier, vandrade FMSF-gruppen från lobbyister till EU-parlamentariker för att förstå sig på EUs faktiska politik. Med andra ord, en stor kontrast till den rådande osäkerheten hemma i London angående den svartvita exit-debatten. 

Mitt Eurostar-tåg anlände till Bryssel på tisdagen kl 21. Trots tågstrejk i Frankrike kunde jag boka om från morgonen till kvällen. Jag hoppade snabbt in i en taxi och åkte mot gruppen som satt och åt middag. I en in medias res, befann jag mig plötsligt på en mysig restaurang i Bryssels stadskärna med den moderata Europaparlamentarikern Jörgen Warborn. Sorgligt nog hade jag missat dagens aktiviteter hos Svenskt Näringsliv, SAAB, samt Wilfrieds Martens Centre for European Studies. Gruppen på cirka 30 personer som hade rest på morgonen från Göteborg, Köpenhamn, och Stockholm verkade däremot nöjda. En händelserik dag för dem, en bitter tågstrejk för mig. 

»I en mer humoristisk ton var det även intressant att få en bättre förståelse för sociala nätverk i den bottenlösa EU-brunnen.«

Dag två av tre inleddes med ett något oväntat energisprudlande föredrag av Amanda Bengtzboe som arbetar som självdefinierad ”lobbyist” på Volvo. Diskussionen belyste funktionen av lobbyister i EU-maskinen och vikten av expertis för att utveckla fungerande policy. I den pågående debatten om the (New) Green Deal, som föreslagits av kommissionen, är det viktigt att prioritera rationalitet över sentimentalitet. Med andra ord är det till exempel problematiskt att trycka på för eldrivna fordon samtidigt som det saknas infrastruktur i form av stolpar eller laddare. Likväl är EU ett pussel av olika medlemsstater som har diverse utmaningar och möjligheter för att tillämpa olika direktiv. Samtidigt som lobbyister ibland ses som drivna av egenintressen är det viktigt att illustrera vikten av marknadens expertis. I en mer humoristisk ton var det även intressant att få en bättre förståelse för sociala nätverk i den bottenlösa EU-brunnen. 

Med bestämda steg rörde FMSF-gruppen sig vidare från Rue du Luxembourg mot EU-parlamentet. Med den traditionella bilden framför parlamentet tagen, lyssnade vi på det halvfranska och halvengelska talet om den så kallade nya gröna given av kommissionsordförande von der Leyen. Trots att innehållet i talet inte var nytt, med fokus på tunga klimatfrågor, kändes det mäktigt att höra framförandet live. I hörlurarna som låg prydligt på varje stol på åhörarläktaren översattes talet till 24 språk löpande. 

I en sal en våning upp gavs gruppen sedan en koncis infopresentation om EU. Svart på vitt stack orden ”förenade i mångfald” ut. Likt ”an ever closer union” framstod mottot surrealistiskt i kontrast till flödet i mina sociala medier. Kort sagt är det lätt att prata om en Bryssel-bubbla. Det faktiska samarbetet mellan myriaden av institutioner som rådet, kommissionen, och parlamentet, är långt ifrån enkelt. Jag påmindes av introduktionen till min EU-policykurs som jag för närvarande läser på LSE. Min professor började den första föreläsningen med att likna EU vid en elefant som undersöks av blinda män. Vi kan kritisera ”förenade i mångfald” med faktumet att parlamentariker åker till Strasbourg en gång i månaden, men det är svårare att lösa problemet på grund av de komplexa bakomliggande drivkrafterna. De blinda männen som undersöker elefanten kommer att ha helt olika insikter. Eftersom den ena rörde vid snabeln, och den andra vid foten, har de alla olika uppfattningar av hur djuret ser ut i verkligheten. 

Kritiken mot EU som en komplex politisk organisation exemplifierades vidare i ett föredrag inne på den privata sektionen av parlamentet av Cecilia Kindstrand-Isaksson från Swedish Match. Trots tung evidens för att snus är mindre hälsoskadande än rökning blåser den politiska motvinden starkt. Snus ‘råkades’ förbjudas i EU innan Sverige kunde yrka på den kända ‘mutual recognition act’ från 1979, och Sverige fick ett undantag när de anslöt sig till unionen 1995. Oberoende av de tydliga fördelarna med snus är startbanan lång för ett grönt ljus på den Europeiska marknaden. 

Per Stånge och Alexander Fritz Englund, som är namnkunniga studentförbundare [föreningsordförande emeritus för Högerteknologerna respektive viceordförande emeritus i förbundet, reds. anm.] och i dag arbetar för Moderaterna i Europaparlamentet, diskuterade vidare ideologins roll i EU. I samma, något syrefattiga rum, fick gruppen lyssna på Per som använde den bisarra policyn på bananer som ett typexempel. Av 751 så kallade ”MEP:ar”, eller EU-parlamentariker, är 4 moderater. 182 är från EPP som består av MEP:ar från 40 länder och 70 partier. Kort sagt är det svårt att hålla en strikt ideologisk linje i diffusa frågor som banankostnader. 

Den sista dagen påbörjades sedan på Avenue de Arts efter en skön sovmorgon. Här fick gruppen avsluta sitt besök med att lyssna på talare från tankesmedjan ECIPE följt av konsultbyrån KREAB. Det avslutades kort och gott med insikter i EU:s inre marknad, monetära policies, och funktionen av lobbyism sett från kommunikationsstrategier.

Sammanfattningsvis var besöket i Bryssel mycket insiktsfullt. Till skillnad från resan jag gjorde med min mamma 2014, för att se på Manneken Pis och äta våfflor, gav de diverse besöken en djupare realistisk insikt i det komplexa EU-maskineriet. I dag är jag 21 och en betydligt större politiknörd än när jag var 16. Som en statsvetenskapsstudent är i dag Bryssel för mig kort sagt ett hopkok av blåa flaggor, gyllene stjärnor, och Ursula von der Leyen.

Anna Johansson är medlem i FMS Stockholm och student i statskunskap och historia vid The London School of Economics.

Den 8–12 november besökte 14 representanter från olika nordiska studentförbund Berlin i samband med firandet av 30-årsjubileet av Berlinmurens fall. Detta var ett samarbete med Konrad-Adenauer-Stiftung, KAS, som under hösten startat ett nytt Nordenkontor i Stockholm.

Två år senare föll muren. Kampen för friheten i ett länge delat land är något vi än i dag är djupt tacksamma för.

Fredagen infann sig och alla deltagare flög under förmiddagen till Berlin, där vi blev upphämtade och körda till hotellet för incheckning. Efter någon timmes väntan var det sedan dags för dagens första aktivitet: en trerätters lunch med kort introduktion till schemat för de kommande dagarna. Det blandades vilt mellan alla språk och man blev ständigt påmind om hur påfrestande det är att byta mellan tre språk i var tredje mening: Sorry? Ja sicher! Nejdå!

Under eftermiddagen samlades deltagarna i lobbyn, då det var dags för en av höjdpunkterna på agendan: Europa-Rede med Dr. Angela Merkel och Dr. Ursula von der Leyen. Att inleda starkt var något som tyskarna visade sig bra på. Väl framme vid Allianz-Forum sattes vi på tredje raden framifrån med en perfekt utsikt över scenen. Merkel inledde med att tala om ett Europa som en gemenskap för fred och att EU som idé – att upprätta ett gemensamt system för att lösa problem på ett fredligt sätt – måste bevaras. Talet innehöll också en konsekvent linje kring vikten av enighet med koppling till tiden innan återföreningen av Öst och Väst. Merkel uttalade (fritt citerat): ”Ohne eine konsequente Freiheitspolitk wäre die deutsche Wiedervereinigung nicht zustande gekommen!” Utan en konsekvent politik för frihet skulle den tyska återföreningen uteblivit. Berlinmurens fall är ett bevis för detta. Slutligen kom teman som Kina, ett Europa som måste ta plats, om de globala utmaningar som världen står inför samt personligen om Dr. Ursula von der Leyens tillträde som ordförande i Europeiska kommissionen. Sammantaget var den genomgående tanken: I vilken utsträckning är vi redo att kompromissa, och när ska vi inte ge vika?

Dr. Ursula von der Leyen inledde sitt anförande med en positivitet och tacksamhet för såväl NATO som USA, Storbritannien och Frankrike, och deras tillförlitlighet, hjälp och stöd. Svedan efter krig har för Tyskland betytt att försöka skapa ett nytt förtroende för framtiden. Detta projekt är också Tysklands skyldighet att genomföra, menade von der Leyen. Hon fortsatte med att påpeka att den 9 november illustrerar också sammandragningar av tysk och europeisk historia. Det är å ena sidan dagen då den europeiska befrielserörelsen kulminerade i Berlinmurens fall, men å andra sidan är det även datumet för Kristallnatten. Detta datum beskriver både tapperhet och feghet, och därigenom olika sätt att tala om historien. Avslutningsvis talade von der Leyen om teman som handelspolitik, migration, klimatförändringar, brexit och dess innebörd samt om det externa ryska hotet mot bland annat Ukraina och Balkan. 

Lördagen inleddes i en dimma av bakfylla. Många deltagare blev säkerligen glada över den privata buss som väntade för en avslappnad sightseeing-tour av gamla Öst- och Västberlin under förmiddagen. Eftermiddagen blev lugn innan ett gäng deltagare samlades för att delta i kvällens stora firande av Berlinmurens fall – ”Open Air Show” vid Brandenburger Tor. Till allas stora besvikelse hade det emellertid monterats upp en stor glob framför Brandenburger Tor vilket tog bort känslan av murens fall. Schade Berlin, kein fingerspitzengefühl!

I den svenska delegationen diskuterades  sannolikheten för ett återseende av ”The Hoff!”. Tonerna från ”I´ve been looking for freedom” hade ständigt återkommit under dagen, men något live-framträdande infann sig dock inte. Några deltagare hade ändock den stora äran att byta några ord med Carl Bildt som var på plats för att fira denna kväll.

Söndagen präglades av guidade turer, först av minnesmärket för Berlinmuren vid Bernauer Straße. I den värmande höstsolen kändes det något paradoxalt att få höra berättelser om de människor som fallit offer vid flykten över muren från Öst till Väst. Eftermiddagen spenderades vid Förintelse-minnesmärket till de mördade judarna i Europa. Alla fick till uppgift att gå runt bland betongblocken och tänka på vad vi hör och tänker på. Personligen gick funderingarna över valet att gå ”Rechts, oder Links” –  höger för att leva och vänster för att dö – en personlig tillbakablick från mitt besök i Auschwitz-Birkenau. Sist på dagordningen besöktes dokumentationscentret under minnesmärket. 

Utvilade vaknade vi till en ny dag, som innebar ett besök vid Deutscher Bundestag för en rundtur. Vår guide, Herr Glühwein med den enorma kavajen, visade oss raskt runt i byggnaden. Herr Glühweins till synes något onyktra tillstånd blev även det en fråga för diskussion. Dessutom frågan om huruvida Sverige har för många riksdagsledamöter. 

Nästa punkt på schemat var ett besök på EU-kommissionens tyska representation och möte med Patrick Lobis, Head of Policy team. Allt ifrån Tysklands roll i kommissionen till säkerhetspolitik och internationell handel diskuterades. Därefter besöktes Junge Union Deutschland där frågan om vilken roll de unga har för det fortsatta europeiska samarbetet. Värt att notera var den stora glädjen över tillgängligheten av kaffe. Därefter bar det snabbt av till ett möte med CDU/CSU:s Elisabeth Motschmann och diskussion angående feminism och hennes bok ”Female Diplomacy: Women in Foreign Policy”. Sist på dagordningen var middag och diskussion med Christoph Bernstiel, ledamot i Bundestag.

Tisdagen markerade resans sista dag och tillbringades på Konrad-Adenauer-Stiftungs huvudkontor. Där mötte vi representanter från KAS inom skilda områden, och tillfälle gavs att diskutera bland annat säkerhetspolitik, Agenda 2030 och Nord Stream 2. Efter besöket på huvudkontoret var det fri lek fram till dess att det var dags att åka till flygplatsen.

Sammanfattningsvis var det en verkligt lyckad resa. Schemat var fullspäckat från början till slut men det fanns ändå tid för reflektion. Deltagarna höll hög nivå när det ställdes frågor och man kan konstatera att det finns en djup kunskap och insikt för de ämnen som diskuterades. Det bådar gott inför framtiden och vi ser fram emot nästa resa!

Freya Björnfot är ordförande emerita i Linköpings Fria Moderata Studentförening. Hon arbetar numera som Finance & Project Coordinator på Konrad Adenauer Stiftung (KAS) i Stockholm.

Så lät ett atenskt välkomstbrev år 1950.

För fem år sedan var Studentföreningen Ateneum, som äldsta förening i Fria Moderata Studentförbundet, först ut att fylla 80 år. Firandet var det första riktigt storslagna på många år i FMSF och skulle följas av minnesvärda jubileer hos såväl FMS Stockholm och Göteborg, Högerteknologerna i Stockholm och Geijerska studentföreningen i Uppsala som förbundet.

Så blev det hösten 2019 återigen dags för klang och jubel i den södra lärdomsstaden. Här följer en betraktelse från gränslandet mellan student och geront.

Här sitter jag på tåget, jag är lycklig jag är säll
nu har jag lämnat Stockholm, jag har lämnat stress och stål 

(ur Ta mig hem till Skåne)

Om än inte det högtidligaste momentet under ett jubileum så är den kanske roligaste delen för föreningsalumni helgens inledande hemvändarafton. Mycket glädjande – och på sitt sätt högtidligt – var att vi denna gång kunde samlas i Borgen igen. 

Ateneum hade tidigare en framträdande roll i Akademiska Föreningen, men de har under större delen av 2000-talet stått på egna ben… AF alltså. Sedan 2018 har dock Ateneum återinträtt. 

Var testas bättre stämbanden än i Sångsalen? Förutom kära återseenden och blågula slipsar var kvällen dedicerad till punschen. Ingen äggakaga eller luad ål, men balgeneral Christopher Ogesjö bjöd på sin hembrända flaska etiketterad Hvid kanin. Den rrrunda smaken imponerade stort på gästande Wolkes punsch från Malmö, som höll i en provning av denna ädla dryck och besvarade frågor som varför det inte är någon is till.

Lundabor är nördar som har vänsterideal 

(ur Ta mig hem till Skåne)

Visbok ritsch, ratsch, filibom-bom-bom, spontan sångordning och Fredmans epistlar följt av det sedan länge stående inslaget med allsång till Nationalteatern och Knutna nävar (texter flera av oss visats kunna bättre än deras egentliga anhängare…) under småtimmarna. Nidbilden av sig själv är något som roar både lundensare och många inom borgerligheten, åtminstone de som engagerat sig efter 68-vågen… Hur kommer då det sig? En djupare analys vore på sin plats men ta bara den självdistans som inte finns hos vänstern och förstås uppfattningen att allt inte är eller ska vara politik. Exempelvis humor.

Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron har sagt att en av hans favoritlåtar under sin tid i kadettkåren vid internatskolan var Eton Rifles från 1979. Han ifrågasatte varför bara vänstern ska ha tillgång den fantastiska musik som (deras) protestsånger är, vilket gjorde The Jams sångare rasande som sa att den inte var menad som en ”glad jävla dryckesvisa”. 

Genom att rusa fram och skrika ”FUCK YOU!” avbröt genusprofessorn och (vänster)feministen Tiina Rosenberg år 2008 en doktorspromotion under ett satiriskt framträdande av Last Call, en ensemble med rötter i Lundaspexarna. Gruppen kommenterade senare detta med att det var på tiden att någon röt ifrån gentemot dem.

Jag hoppas, att Du inte tillhör den verklighetsfrämmande grupp, som inte förstår, att vi studenter måste ta en aktiv del i utformningen av det samhälle, där vi en gång skall utöva vår gärning. (välkomstbrevet 2 oktober 1950.)

Rusdrycker, medaljer och sång i all ära, men den enande kraften till varför vi alls har något att fira är 85 års brinnande frihetspatos. Med denna stolta historia i ryggen handlade lördagens seminarium till stor del om borgerlighetens framtid.  

Genomgående för seminariedagens delar var föreningens eviga oppositionsställning. Opposition mot ett vänsterdominerat Lund med få medlemmar i föreningens linda, och opposition under ett vänsterdominerat 60-tal samtidigt som föreningen slog rekord i medlemsantal och var Skandinaviens största politiska studentförening. En av Moderaternas tidigare främsta företrädare, som kanske vill förbli anonym, har berättat om hur Maos lilla röda låg utspridd över Café Athen (AF-borgens studieplats och Studentföreningens namne) och att han som student var nere och slogs på socialistiska Smålands nation. 

Till och med opposition mot hela Warszawapakten då en föreningsmedlem hölls frihetsberövad i DDR. Detta hot och denna ständiga utsatthet inspirerade stor kreativitet inför opinionsbildning. Kreativitetens nästa hot sammanfattades av Fredrik Haage (ordförande emeritus i Föreningen Heimdal i Uppsala tillika viceordförande emeritus i FMSF) med hotet mot yttrandefriheten. Han tog också upp komikern Jerry Seinfeld som har givit upp att tala vid amerikanska universitet, och hur vänstern verkar mindre och mindre intresserad av debatten utan hellre vill tysta motståndare genom lögner och hot mot arrangörer. Vår egen universitetsvärld brukar ligga några år efter den amerikanska, och det vore dumt att inte förbereda sig när vi kan se in i framtiden. Där åsikten är viktigare än argumenten.

I samband med 85-årsfirandet 2019 har föreningen utkommit med ett specialnummer av Nye Atenaren. I den berättar medlemmar ur olika generationer om vilken påverkan som föreningen haft på dem själva såväl som på debatten och samhället. Ett fritt forum som följer med utvecklingen. Positivt, progressivt, konservativt!, stålkulans skapare och Prinsessan Rosenknopp uttrycker det.

Skriften belyser både de förbrödrande utbyten och motsatsers dynamik som vitaliserat det Fria moderata studentförbundet...  Den vitt spridda representationen från förbundets många föreningar var imponerande. Lördagskvällen startade i enlighet med detta på varsitt håll. De världsvana 08:orna mellanlandade hos sig på den exotiska västra sidan om järnvägen medan de mer traditionella uppsaliensarna från Heimdal höll sig till, den i och för sig nyinvigda, Piratenbaren på Grand Hotel. Atenei seniorskollegium, varifrån ett par medlemmar i samband med jubileet gjort mycket generösa donationer till föreningens stiftelse, sammanträdde i hemligt hörn av AF-borgen. Sedan strömmade frasande långklänningar och färgsprakande frackar till Magle konserthus, ett gatstenkast från Lundagård. 

Med utsikt över festsalen hade styrelsens mer konstnärligt lagda ledamöter dekorerat balkongen med baner i föreningsfärgerna och en förgylld skulptur föreställande det atenska templet. Efter att långbord dukats undan för dansgolv öppnades där uppe också en uppskattad ”senior-loge”.

Högtidsmiddagens höjdpunkt måste ändå sägas vara, det in i det sista hemliga, gästspelet från Lundaspexarna. Stans kanske mest kända sällskap (som själva presenterade sig som de mer konservativa i rummet) bjöd upp till en skräddarsydd show i Ateneums ära. Förutom Djingis Khan fick vi bland annat besök av En såsse! och Esa-Pekka från Konstmuseet Ateneum i Helsingfors, som båda gått fel!

Men en sak är säker. Vi 100 ordinarie deltagare hade inte kommit fel. På få andra platser än i studentvärlden finns den frivilliga gemenskap som under 85 år samlat den frihetliga högern. Den är en påminnelse så god som någon om varför vi alls finns till.

Som en c-uppsats i sociologi slagit fast – En gång atenare, alltid atenare. (Kanske går det att applicera på någon av våra systerföreningar också!)

Johan Eriksson är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet. Han satt i Ateneums jubileumsstyrelse 2014, och var balgeneral för Studentförbundets 75-årsjubileum 2017.