Huvudpersonen, klädd i en fotsid kåpa, vandrar genom vad som verkar vara en övergiven ruin. Som spelare vet man inte var eller vem man är, eller vad man ska göra. Så småningom hittar man en spak, och bredvid den en skylt med två främmande glyfer. Genom att använda spaken förstår man snabbt att det ena ordet betyder öppna, och det andra stäng. Denna mekanik, gissandet av främmande tecken baserat på kontext, utgör själva grunden för spelet, och med den information man får löser man olika pussel. Man träffar snart andra, och genom att prata och interagera med dem ökar man sitt ordförråd, tills det att man kan klättra upp till nästa nivå av det Babel-liknande tornet, till nästa folk, kultur, och språk.

De olika nivåerna känns som skilda världar, och de olika folkens oförmåga att tala med varandra är ett tema som löper genom spelet. Genom att lära sig deras olika språk och resa mellan nivåerna utgör spelaren den länk som kopplar samman tornet till en enhet. Man ska helt enkelt laga språkförbristningen.

Spelet är kul i sin enkelhet, miljöerna vackra, men hanteringen av tematiken kanske är något valhänt. Det må vara en frisk fläkt när alltför många spel hanterar problematik som Alexander den gordiska knuten – slå sönder skiten – men budskapen ”din granne är nog snäll och ni borde prata” och ”skärmar är dåliga” läser tyvärr lite banala, hur viktiga och sanna de än är, och när eftertexterna har rullat finns inte så mycket kvar att fundera över. Chants of Sennaar är ändå en trevlig upplevelse, och det är kul att se ett spel som åsidosätter traditionellt berättande till förmån för att på ett mer avskalat sätt utforska mänskliga problem.

Simon Nordman

Till min barndoms mer morbida fascinationer hör ett intresse för 27 club, alltså artister som dött vid tjugosju års ålder. “Originaluppställningen” är Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison som alla dog inom två år, och mer sentida tillskott exempelvis Kurt Cobain och Amy Winehouse. Det är ett intresse som legat mer latent upp i vuxen ålder, men slår till med full kraft i samband med att jag ser utställningen Headstrong med målningar av huvuden signerade mannen, myten, varumärket Jean Michel Basquiat på Louisiana.

Kanske är det att jag gör det i samband med att jag själv precis passerat den magiska gränsen och fyllt tjugoåtta, och genomgående har svårt att skaka känslan att jag är äldre än konstnären någonsin blev. Kanske också för att hans verk känns så påtagligt ungdomliga, Basquiat kom ur graffitin och de verk som alla föreställer huvuden som visas tycks målade snabbt och med hög energi. Färgerna är starka, uttrycket är eget, den största anledningen att ogilla dem är att det är något lite störigt med tvättäkta underbarn som Basquiat. Som konstnär formades han av att få studera Gray’s Anatomy (referensboken, ej att förväxla med tv-serien) under en konvalescens och utbildade sig själv på New Yorks gator istället för att gå på konstskola.

Basquiat var lika hårt arbetande och ultrabegåvad som superkommersiell. Det är svårt att inte dras lite extra till huvudet som pryds av en krona, den kanske mest igenkännbara delen av Basquiats varumärke. Han samarbetade med Warhol. Nu pryder hans verk t-shirts från typ Uniqlo. Hans ansikte med förresten, för det skadar ju inte direkt hans oeuvre att han var bildskön själv, och genom sin för tidiga död evigt ung. Ett fotografi pryder en hel vägg mot slutet av utställningen.

Därefter tar videos med ett antal nu levande konstnärer som får förklara hans betydelse, ett grepp som misslyckas med att sätta de andra konstnärerna i ett sammanhang där de blir riktigt relevanta för den som inte redan vet vem det är – men som lyckas skissera konturerna av tomheten och effektivt pekar mot all konst som inte blev, på grund av en heroinöverdos.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är Svensk Linjes kulturredaktör.

Likväl hade jag kunnat igenkänna åtminstone en smygkristdemokrat på varenda kurs jag ditintills läst. Jag berättade att få samtidsförfattare engagerat mig, utom Lena Andersson och Michel Houellebecq, och därmed kunde KD:aren tipsa mig om Therese Bohman.

Jag googlade fram att hon skrivit för Aftonbladet och Expressen, (dåligt, tänkte jag då), men även Axess och Kvartal (bra). På Helsingborgs stadsbibliotek lånade jag Den andra kvinnan (2014) samt Aftonland (2016). Jag läste båda romaner samma dag, ”ett slags bulimisk läsning”, med Bohmans ord i Den drunknade (2010); en ungdoms hastiga avverkande av böcker i brist på andra mål och bedrifter.

Den andra kvinnan följer en bildnings- och skönhetstörstande tjej i övre tjugoårsåldern som vill bryta upp från sitt arbetarklassliv i Norrköping. Temat är välförankrat i svensk litteraturhistoria; Harry Martinson hör till karaktärens uttalade författarförebilder bland Dostojevskij, Thomas Mann och Baudelaire. Huvudkaraktären när ett litteraturideal om en kompromisslös, amoralisk äkthet. Främst för att kunna omarbeta erfarenheterna till romanstoff börjar hon fantisera om att bli älskarinna till en gift man; en som efterlever Klas Östergrens BBB-ideal ur Gentlemän: Berest, Beläst, Belevad.

Efter ett kvävande politiskt korrekt 2010-tal var detta befriande för mig att läsa. Så även Bohmans raljerande över de litteraturteorier som jag med avsky pluggade in, vare sig det hette posthumanism, ekokritik eller dekonstruktion. Studenterna som anammar det sågas av Bohman. Där är en tjej ”så uppfylld av sina teorier och strukturer att hela tillvaron bara är ett enda navigerande kring dem”, liksom hennes kille, ”som på ett passivt aggressivt och milt översittaraktigt sätt är medveten om orättvisor och maktstrukturer och kan föreläsa för henne om dem samtidigt som han är ödmjuk inför sina egna privilegier som vit heterosexuell medelklassman”.

I slutet av romanen antas huvudkaraktären till en litteraturvetenskaplig sommarkurs i Stockholm: ”Landskap som minne, berättelse och konstruktion”. Hon inser att det är ”en skitkurs” och ordet ”konstruktion” provocerar: ”Jag hatar att allt alltid är en konstruktion”. Men hon ska våga komma med invändningar och försvara sin litteratursyn.

I Aftonland är berättarjaget en konsthistorieprofessor vid Stockholms universitet, Karolina Andersson, specialist på kvinnoavbildningar från förra sekelskiftet. Karolina lever i fin-de-siècle-stämningar och upplever ”att allt håller på att gå åt helvete”, i synnerhet för den västerländska civilisationen. Här röns starkt inflytande från Houellebecqs romaner.

Bland Karolinas älskare finns en sympatiskt skildrad man som avslöjar att han röstat på SD. Tidigare har han varit trogen S, men sjuk- och äldrevård, skolan och alla andra samhällshaverier hade föranlett missnöjes- eller hämndrösten. Då kulturklimatets beröringsskräck gentemot SD var alltöverskuggande trodde jag inte att en sådan karaktär var möjlig i svensk litteratur, inte hos en tillsynes rumsren, kritikerrosad författare som Bohman.

Till skillnad från liberala Lena Andersson, som också kritiserar vänstern och dogmatiska teorier, vädrar Bohman kulturkonservatism. Karolina vägrar följa med i den relativistiska tidsandan där alla kulturuttryck tillskrivs lika värde; virkade grytlappar är inte lika högtstående som konsthistoriens bästa måleri. En önskan om mer klassicistisk arkitektur är inte heller nödvändigtvis fascism, utan ”man borde vara glad och tacksam över alla kolonner man får”. Då Karolina lär sina grundkursstudenter att inte omedelbart avkräva samtida politisk medvetenhet ur över hundraåriga konstverk, utan i stället försöka förstå dem på egna grunder, fann jag det otroligt mycket mer sympatiskt gentemot mina föreläsningserfarenheter.

Trots att jag upprymd sträckläst Den andra kvinnan och Aftonland noterade jag dock vissa romantekniska brister och klichéer inom författarskapet; det ständiga insupandet av mansdofter, vinberusningar följda av elipser, twists för twistens skull.

År 2022 utgavs Bohmans fjärde roman, Andromeda. På stockholmsförlaget Rydéns – tänk Bonniers – leder en äldre BBB-man en sista, dödsdömd kamp att utge ”litteratur som tilltalade den bildade, läsande allmänhet som knappt existerade längre”. Förkärleken för klassiker, historia, den stora litteraturen, vantrivseln i en sönderkommersialiserad och politiserad samtid – det som tjusat mig hos Bohman år 2020 föreföll nu tjatigt. Fortfarande höll jag med om nästan allt Bohman skrev, men jag var inte fullt lika ung och bortkommen längre. 2010-talets snäva kulturklimat hade lättat sitt tryck. Jag hade lämnat min politiska garderob, hittat allt fler likasinnade vänner i Lund, och behövde inte läsa ännu en sorgesång om ”litteraturen som gick alltmer förlorad”. Liksom Bohmankaraktärerna ville jag ta del av äkta, bra romaner som står på egna ben.

Ändå återvände jag till Bohman hösten 2025, nu som utexaminerad student och Lund bakom mig. Jag läste två romaner: Sanningsberget (2024) – som Henrik Dalgard lyft i SvD för dess klassiskt borgerliga konstsyn – samt Kammakargatan (2025). Varför blev jag nu åter förtjust över författarskapet? Hade det romantekniska bygget bättrats, eller hade jag bara saknat Bohmans Hjalmar Söderbergska stil, som alltid hållit hög nivå? Förklaringen vilar tydligast i hur Kammakargatan hänger sig åt lycklig nostalgi, medan Andromeda beklagar sig i samtiden. Här skildrar Bohman erfarenheten av att ha hittat rätt i universitetsvärlden, för hennes del i 1990-talets Stockholm. Det självsäkra handslaget, en välmående bokhandel, fester i en sekelskiftesvåning, poesi och grammofonknaster, det första konstinköpet, glühwein och champagne – ännu var det möjligt att inrätta en kulturborgerlig bildningsoas. Och ännu blir man upprymd av att läsa Bohmans romaner.

Jag rekommenderar henne särskilt till studenter; både nyblivna och tillbakablickande.

Agardh Hjärne

Handlingen kretsar kring fyra flickor ur olika generationer på samma plats, en kringbyggd gård i en slags tysk bullerbyidyll med smutsig byk som under 1900-talets gång ligger i Tyskland, Nazityskland, DDR och slutligen det återförenade Tyskland. Våldet, ofta sexuellt, är ständigt närvarande. Det känns lite som de mörkaste delarna av Mare Kandres författarskap, där flickskapet kunde framstå som ett litet helvete. Stämningen är lynchiansk, men sprungen ur ett europeiskt urmörker snarare än ett amerikanskt.

Flickornas ibland klaustrofobiskt lilla värld känns hemsökt, av trauman som orsakas både av den närmaste familjen och världshändelser som tränger sig på. Kanske hemsökt av tittarens blick, som får komma så skrämmande nära och ibland möts av filmgestalternas blickar, som om de betraktade oss tillbaka.

Filmen är dessutom stark som en rent audiovisuell upplevelse. Bilder stannar kvar. Av skänken med fotografier av bortgångna familjemedlemmar poserade efter sin död, som förundrar vitblonda Alma, särskilt den avlidna flickan som ser ut precis som henne själv. Av Angelika som hittar ett dött rådjurskid på fältet, och lägger sig i fosterställning bredvid, när tittaren ser skördetröskan närma sig. Anna von Hauswolffs låt Strangers ekar i öronen när man går från biografen.

“Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss,” sa regissören Mascha Schilinski när hon intervjuades om filmen i DN, och visst besitter filmen en slags kraft som gör det svårt att tänka sig dess tillkomst på något annat sätt. På pappret är det likt annat man sett tidigare, talande är att Schilinski gärna talar om hur trauman sätter sig i kroppen, men när det kommer till liv på bioduken är mina ögon uppspärrade, som vore de en döds uppsydda ögon redo för en close-up.

av kulturredaktör Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Att beskriva verket som en allegori är dock inte helt rättvisande. Snarare är det en bok som handlar om helvetesfärder och akademin samtidigt. Ibland sammanstrålar de två tematikerna, men ofta känns de skilda från varandra. Resultatet blir något spretigt.

Som aspirerande filolog studsar jag till inför flera märkliga referenser till antiken. Sedan när åt Persefone persimmon och inte granatäpple? Sedan när var Anubis underjordens härskare? Det är oklart om hon menar något med ändringarna, eller bara gjort slapp research. Undrar dessutom lite vad som ens menas med att det är “svårt att läsa av tonläge i antik grekisk text” – är det inte det på alla språk? Ibland känns det som att Kuang försöker bygga upp ett magiskt skimmer kring just den antika grekiskan, som får det att låta som Dee och Kellys enokiska, snarare än ett helt vanligt språk talat av människor som bara råkade leva för 2 500 år sedan.

Trots detta hålls berättelsen ihop samtidigt som läsaren fångas in av Kuangs goda berättarförmåga. Det är stabil genrelitteratur. Flertalet hemligheter avslöjas ur de två huvudpersonernas förflutna, som både påverkar deras relation till varandra, men även hur läsaren förstår dem. Där Katabasis skiner och griper tag om mig som läsare är när den handlar om Alice upplevelser som kvinna i akademin på 1980-talet. Detta utan att heller bli för förhärligande av hennes person: hon är bitvis väldigt osympatisk, men Kuang gör en hel del av dynamiken “snäll kille vars plats i akademin ses som självklar” kontra “taskig tjej som behövt kämpa sig dit”.

Men slutligen har boken samma problem som mycket som beskrivs som “dark academia”. Fokus ligger på ytan, och den som försöker gräva djupare än så lär inte tränga igenom till Hades. Enstaka skatter går att finna, men de flesta spadtag är bara mer jord.

Simon Nordman

Genom att blicka tillbaka till början av 1800-talet och Wienkongressens konsertdiplomati förklarar Kragh hur olika världsmakter har försökt etablera internationella ordningar för att främja internationell stabilitet. Kragh visar dock att få ordningar är tillräckligt vitala för att överleva dramatiska geopolitiska skiften. Därmed bidrar boken med en uppfriskande och kritisk analys av de internationella relationernas historia. Likaså bidrar Kragh med analytiskt djup genom att löpande hänvisa till både nutida händelseutvecklingar och lärdomar från gamla klassiker såsom Thukydides historia om det peloponnesiska kriget. Med det sagt är den ambitiösa ansatsen också en av bokens största svagheter och analysen är ibland för ytlig för att ge en rättvisande bild av de senaste tvåhundra årens geopolitiska dramatik.

Även om Kragh med rätta hävdar att internationella ordningar är ömtåliga och inte går att ta för givet, är inte föreställningen om historiens slut förhastad. Det är tvärtom förhastat att påstå att historien har återuppstått. Fukuyama hävdade att historiens slut innebar att det inte längre fanns en ideologisk motkraft som kunde konkurrera med den liberala demokratins attraktionskraft, men han var medveten om att världens liberala demokratier inte hade vunnit en slutgiltig seger. Trots att autokrater som Putin utgör ett allvarligt hot mot världens liberala demokratier har de inte lyckats bygga en alternativ ordning som attraherar andra än kleptokrater och krigsherrar. Samtidigt ser vi nu att den liberala demokratin fortfarande har en global attraktionskraft och i Venezuela och Iran kämpar folket fortfarande för frihet och demokrati trots brutal repression.

Robin Sällström är doktorand i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Som blyg och oerfaren, men 1,91 meter lång, tjugotreåring blev han 1908 plikttroget bortgift med den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna, kusin till tsar Nikolaj II. De klickade inte. Under parets resa till Siam skrev Maria Pavlovna om Wilhelm: : ”En fruktansvärd tanke – år efter år i Stockholm med denne unge gubbe och omgiven av den där idiotiska familjen!”. Äktenskapet upplöstes 1914. Ett citat som nu påminner lite om ”Come save us. I’m dying of boredom”, som den norska kronprinsessan Mette-Marit skrev.

Wilhelms nästa kärleksrelation slutade också tragiskt. I 40 år levde han halvhemligt med Jeanne Tramcourt, officiellt ”värdinna” på hans slott, Stenhammar. Att gifta sig med henne, en enskild mans dotter, vore att avsäga sig arvsrätten till kronan – ett hot mot kungahuset. En snöig januaridag 1952 girade den bilglade Wilhelm för en fotgängare och krockade i vägräcket. Jeanne slog i huvudet och dog. Sorgen och skuldkänslorna bearbetade Wilhelm i diktform.

Wilhelms största önskan var att tas på allvar som poet och dramatiker, men framgångar och beröm kunde alltid tolkas som färgat av rojalistisk välvilja. Jag läste prinsen för första gången i diktsamlingen Ond tid (1942). Beredskapsdikter är ofta klichétunga, men följande rim slog an: ”Här snurrar, förryckta, ett jordklots miljoner / till knattret av luftvärn och snabbeldskanoner”. Så även den oväntade referensen till en gammaltestamentlig tjurgud, då ”människor kastas som mat / åt Molok”. Tyvärr går Ottosson inte in för att på ett mer självständigt vis behandla Wilhelms lyrik, men biografin förblir dock en fin insats för att lyfta en av 1900-talets mest intressanta svenska kungligheter.

av Agardh Hjärne

Apropå att lägga Bob Dylans trettiofjärde studioalbum Christmas in the Heart på vinylspelaren; nobelveckan hör december till. Årets litteraturpristagare, ungraren László Krasznahorkai, har jag unnat priset sedan jag köpte Motståndets melankoli på bokmässan som sextonåring. Något mindre generös kände man sig dock gentemot hans svenska förlag Norstedt, som förutom att förlora Knausgård till Albert Bonniers förlag verkade något tagna på sängen när priset annonserades. Viktiga böcker i hans produktion, förutom tidigare nämnda Motståndets melankoli debuten Satantango, var ur tryck när Mats Malm klev ut genom dörren i Börshuset tidigare under hösten

Annars handlar årets slutspurtssträcka helt om Jesus. Det är Carolas favoritmånad, den tid på året då det blir helt normalt att vara Jesusfreak. Då det i många församlingar går från luftigt till trångt i kyrkbänkarna när alla vill vara med och nöta. Som året runtare klandrar jag dock ingen – vem älskar inte att vara med och ropa הוֹשִׁיעָה־נָּא?

Julen är årets bästa högtid, så är det bara. Den är ljuset i mörkret, när vi behöver det som mest. Lite som Rosalías Lux, ett riktigt bra popalbum som förtjänar att hyllas även om det inte bokstavlingen är the second coming. Det kommer i alla fall finnas i mina tankar, några veckor in på det nya kyrkåret när man börjar höra vissa toner av ABBA och det är dags att summera årets kulturkonsumtion – till mina främsta upplevelser har Konklaven, Phoenician Scheme, Kölnerdomen, Nunnan 25 år i kloster, utställningen Havet på Louisiana, och Ateneums bokklubbs läsning av Olga Tokarczuks Gammeltida och andra tider hört.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är kulturredaktör för Svensk Linje.

Den kanoniserade dikten, ”Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon”, publicerades 1798. I diktens kändaste strof avråds dottern från att läsa, till förmån för hushållssysslor:

Litteraturvetare är oense om huruvida Lenngren var uppriktig eller ironisk i dessa råd. Kanonkommitténs expertgrupp tycks mena det senare. Tolkningen förstärks av att Lenngren själv var vitter, beläst och berömd som satiriker. I Svenska Dagbladets podcast Dagens story om kulturkanon, fann Elsa Westerstad att det är feministiskt i sig att lyfta en tidig kvinnlig författare. Westerstad gladde sig även över metahumorn i valet. Det är lekfullt att i en litteratur- och bildningsbefrämjande kanon belysa rader som till ytan instruerar unga kvinnor till motsatsen: ”Ett odladt vett, en upplyst själ, / Hvad! kunna böcker blott det skänka?”. Mer än andra val bevisar inkluderandet av Lenngrens dikt att Sveriges kulturkanon inte är ett moraliskt rättesnöre, utan ett fönster till reflektion och historiska kontexter. Förhoppningsvis bidrar också vår kanon till att Lenngren och andra namn på listan inte längre står osålda eller glömda i landets antikvariat och magasin.

Agardh Hjärne

Först 1992 vigdes kvinnor i Göteborgs stift – 34 år efter den nationella öppningen.

När jag tänker på ordet präst föreställer jag mig dock en kvinna. Min mamma, pastor, och faster, präst, har alltid varit självklara modeller för vad en präst är. Den präst jag oftast hör av mig till är min före detta praktikhandledare Maria, numera församlingsherde i Göteborgs domkyrka. Samma plats där min faster var bland de två första kvinnorna att vigas av en stiftets egen biskop. Ett ämbete hon idag innehar.

Den tidens strider är dagens självklarheter, men vägen hit var allt annat än självklar.

1958 tilläts kvinnor vigas i Svenska kyrkan, och i samband med detta beslutade Göteborgs stifts då sittande biskop Bo Giertz att författa den skrift som kom att cementera stiftet som kvinnoprästmotståndets högborg: De 17 punkterna.

I punkt efter punkt formulerade han olika förhållningssätt för hur kvinnliga präster skulle motverkas av såväl den gemene gudtjänstdeltagaren som makthavaren. Giertz efterträdare, Bertil Gärtner, var en anhängare av samma princip. Han bildade Den Fria Synoden, vars ändamål var att skapa en plats för de manliga präster som inte ville vigas av eller arbeta under en kvinnlig biskop. Ett safe space för män som inte gillade kvinnor, alltså.

Jag imponeras av de första kvinnliga prästerna, allra särskilt de i Göteborgs stift. Som trots detta uppenbara motstånd följde sitt kall. Som stod emot och stod ut.

Idag är majoriteten av präster i Svenska kyrkan kvinnor. Dagens kvinnliga präststudenter vet sin historia, men förstår samtidigt att de inte är bakbundna av den. Antalet stift som inte haft en kvinnlig biskop minskar successivt.

När jag pratat med präster, manliga såväl kvinnliga, konservativa såväl progressiva, om hur det var och vad de minns av stridstiderna är det ofta en sak de framhåller: de aldrig vill uppleva det igen. Inte bara frågan i sig, utan framförallt debatten kring den. Den slet upp hela kyrkan i två bitar, och som än idag har satt sina spår.

Frågan som ersatt den så kallade ämbetsfrågan är frågan om samkönade vigslar. En debatt som sittande kyrkoherde i Mölndal, Carl Sjögren, påtalar kan sätta kyrkan i samma uppslitande polemik igen. Då var det de konservativa unga männen som satte dit liberaler. Nu oroar sig Carl att det omvända kan komma att ske. Hämnd, istället för barmhärtighet.

Jag känner mig lugn. De som idag leder det stift som en gång var högborgen för Svenska kyrkans mest uppslitande strid slipar inte några stridsyxor. De planterar olivträd, försöker söka förståelse och samtal. Istället för konflikt och oheliga synoder.

Jakob Norrhall är prästkandidat

Skrönan säger att Linköpings Universitet först skulle förläggas i Norrköping men att lokalpolitikerna ansåg att ”det här är fan en industristad”. Ett par decennier senare öppnade LiU Campus Norrköping, ironiskt nog i det gamla Industrilandskapet. Andra byggnader återupplivades med museum, gymnasium, restauranger och teknikhubbar. Ett nytt konserthus smälldes också upp.

Innan detta återupplivande kunde man knappt ”gå där utan att bli knivhuggen”. Nu går man mycket gärna där (hett tips), och nu när Industrilandskapet är kulturkanoniserat förväntar jag mig rena rusningen.

Vattenfallen: kanoniserade. Broarna: kanoniserade. Strykjärnet, kullerstenen, Norrköpingsgult, det malplacerade lusthuset, Värmekyrkans skorstenar: kanoniserade hela rubbet.

Även Moa Martinsson, eller åtminstone hennes staty, kom på det här viset med på listan (i brist på annan arbetarlitteratur). Och det är väl just via henne man kan förstå vad detta kanoniserade världsarv har för stort att säga om Sverige. Vi brukade fan slita. På samma sätt som människor dör som flugor i produktionen i andra delar av världen idag brukade vi dö som flugor då. Idag symfoniorkester och fotoutställningar, då tuberkulos och barnarbete. Industrilandskapets förvandling är Sveriges förvandling under 1900-talet i miniatyr.

Eller?

Frågan vad vi borde göra efter att ha effektiviserat bort eller outsourcat den tunga produktionen fick ju faktiskt ett annat svar i Sverige i stort än i Norrköpings industrilandskap. Det tunga, själadödande, arbetet ersattes i industrilandskapet med kultur, vetenskap och mänskliga möten. I Sverige i stort jobbar vi istället på något sätt mer än vad vi gjorde när de sista textilindustrierna lämnade Norrköping - samtidigt som kulturen amerikaniserats, bildningen urholkats och fördumningen brett ut sig.

Mer än att gestalta historien borde vi kanske låta Industrilandskapet visa vägen in i framtiden. Fram tills dess är ni välkomna hit.

Marcus Hägglund

Innan kanon presenterades gick det att läsa långt i Svenska Dagbladet om kopplingarna mellan Svensk Linje och Ax:son Johnson-stiftelsen. Där finns främst en semiplausibel förklaring till det svårbegripliga valet att inkludera Hilma av Klint (vars fulla katalog är utgiven på Ax:son Johnson-ägda Stolpe förlag) i en kanon med en strikt femtioårsgräns. Eller halvstrikt då, eftersom man inkluderade Målningarna till templet som visserligen tillkom mellan 1906 och 1915, men först blev kända med konstnärsskapet som helhet på 1980-talet. Lite knepigt i kanon som dess syfte formulerats.

Det SvD inte gräver djupare i är kopplingarna mellan Linjen och kanonkommittén, och det ryktas att de är många. Det tisslas om samtal bakom stängda dörrar på Kungsgatan 60, och rent av blodsband. Själva har vi ingen grävredaktion som kan undersöka. Jag kan som nytillträdd kulturredaktör dock avslöja att jag till mina främsta alster räknar en parafras på kanoniserade dokumentären Dom kallar oss mods, twittrad på Stoffes dödsdag 2019:

Riktigt mysko. Dessutom har vår vidarevandrade redaktör Henrik Dalgard skrivit en (läsvärd!) bok om bland andra Carl Jonas Love Almqvist. Mystiken tätnar. Vilka som var den riktiga maktfaktorn lär dock vara för evigt höjt i dunkel.

Vad som dock förtjänar att belysas är de nykanoniserade hundra, så låt flitens lampa lysa och försök bekanta dig med åtminstone några få av dem. Jag lovar att det kommer vara väl värt tiden. Se våra smulor som en liten aptitretare.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är kulturredaktör för Svensk Linje

Historien om drottning Elizabeths besök på London School of Economics efter finanskrisen och hennes fråga till ekonomerna, "Varför såg ingen det komma?" dyker ibland upp, speciellt då nationalekonomi ska kritiseras. Varför såg inte nationalekonomer det komma? För den funderande är Erik Angners bok How Economics Can Save the World: Simple Ideas to Solve Our Biggest Problem en startpunkt.

Ett svar till drottning Elisabeth lutar åt – visst finns det nationalekonomer som studerar finansmarknaden, men de flesta gör inte det, den absoluta majoriteten gör helt andra saker. Nationalekonomi handlar inte heller primärt om att med absolut säkerhet förutse framtiden, även om många verktyg finns för att i alla fall försöka. Lika lite som seismologer kan ge ett datum för när en jordbävning kommer inträffa kan nationalekonomer säga om en ny finanskris kommer bryta ut om tio år, även om man ibland inte är jätteförvånad av att handlingar någon gång får konsekvenser. När katastrofen väl har hänt kan dock nationalekonomer (eller seismologer) förklara vad som har hänt. 

Angner inleder med att förklarar många missförstånd och hur man ska tolka nationalekonomin. Många utan en nationalekonomisk utbildning och även A-nivåstudenter som för första gången ser antaganden som görs skakar ofta på huvudet och funderar på vilka utomjordingar som studeras och vilken planet dessa bor på. Visst, alla antaganden inte perfekta för att förklara verklighetens beskaffenheter men de ger en tillräckligt bra bild för att förklara det nationalekonomer vill förklara. Ämnet nationalekonomin är fortfarande till stor del rörlig materia och den förbättras ständigt, precis som världen i stort. 

Skapandet av en bättre värld är det nationalekonomi handlar om enligt författaren. Nationalekonomi är inte en konservativ verksamhet, tvärtom. Nationalekonomer funderar på optimering, själva passionen är ofta någonstans att göra det imperfekta till något bättre. Angner tar upp Karl Marx som sa att poängen inte är att tolka världen utan att göra den bättre. Eller Marshall som menade att nationalekonomi är alla mänsklighetens drömmar och mål, beteenden och aktiviteter, allt som är kopplat till människors välmående. 

För mig fanns behållning i den första halvan av boken, i den andra halvan var många av forskningsområdena för bekanta. Exempel är kapitel två om barnuppfostran som introducerar Emily Osters böcker. Här gör Angner en god poäng att nationalekonomer som Oster kan säga mycket om ämnen man inte formellt forskar om genom sin träning i nationalekonomins metoder. Nationalekonomer är tränade att se vad som är relevant och inte samt har ett stort fokus på kausalitet. Alvin E. Roths Who Gets What - And Why som är en bärande del för kapitel fem vilket är en bra introduktion. 

Kapitel 8 ”How to get rich” önskar jag att hela befolkningen läser. Inte nödvändigtvis för att alla ska bli rika utan för att människor inte ska falla för de stora dumheterna. Om en för dig okänd person kommer och säger att denne har ett fantastiskt investeringserbjudande som kommer dubbla dina pengar snabbt och själv inte gör det så dra öronen åt dig. Angner visar även att många av de dyra förvaltade fonderna också är något att undvika. Men sparandets ränta på ränta effekt är något som alla borde veta om och utnyttja. Kapitel 9 ”How to build community” som avhandlar mycket av Elenor Ostroms forskning. Intressant forskning men om man redan har läst mycket av hennes arbete blir kan sidorna snabbt bläddras igenom. Å andra sidan, är det kanske inte allas fredagsnöje att läsa böcker om nobelpristagare i nationalekonomi och dess forskning så många kommer lära sig mycket. 

Bokens styrka är dess förmåga att på ett övertygande koka ner svåra frågor till lättförstådda kapitel. Boken ger en översikt över angelägna problem, och de nationalekonomiska ekonomiska verktyg som finns tillgängliga för individer och beslutsfattare. Angner går igenom många viktiga koncept såsom rational choice, sociala kostnader och negativa externa effekter.

Något som jag uppskattar är att boken är fylld av nationalekonomskämt och anekdoter. Historien om varför president Truman ville ha en enarmad nationalekonom för att de inte skulle kunna säga ”on the one hand, and on the other hand”. Eller en egen favorit om sedeln på gatan som nationalekonomen inte plockar upp för att om det verkligen var en sedel på gatan hade någon redan plockat upp den. Men även klassiska statistiska fenomen som att nästan alla bilförare rankar sina färdigheter som långt över medel. 

En annan sak jag uppskattar är att ett känt uttryck reds ut. ”The dismal science” används ibland som uttryck för nationalekonomin, av dem som inte gillar den. Användarna vet mest troligt inte vad den kommer ifrån. Termen kommer från en skrift av Thomas Carlyle som verkligen hatade nationalekonomer. Han hatade dem för att de var emot slaveriet. I en femtio sidors text uttrycker han en triad av rasism på en nivå som gör att inte ens titeln är lämplig att skriva ut. Mest arg var han nog på John Stuart Mill som är mest känd för hans bok om utilitarism samt om principen om att skapa största möjliga lycka.

Kan nationalekonomi rädda världen som titeln antyder. Nja, är svaret på den frågan. Angners bok rör sig mer i den lilla världen som sociologen Hans Zetterberg skulle ha kallat den, vilket i sig är klart värd att rädda. Svar på den stora världens frågor är delvis obesvarade men om man aggregerar alla små världar så får man till slut den stora världen. 

Boken är för dem som vill fatta och för dem som inte fattar någonting om nationalekonomi. Doktorander och studenter i nationalekonomi kommer förstå sina kurser betydligt bättre av denna bok. De i professionen har också behållning av boken, men drabbas inte av högmod, vi kan nog inte själva rädda hela världen.

Jonas Grafström är fil dr och forskare inom nationalekonomi samt vice VD på Ratio och gästlektor på Luleå tekniska universitet.

Så skriver Per L. Bylund i sin nya bok How to Think about the Economy. Per L Bylund är författare, forskare och associerad professor vid School of Entrepreneurship, Oklahoma State University. Han är även Senior Fellow vid Mises Institute och associerad forskare på Ratio i Stockholm, men framför allt är han också tidigare redaktionssekreterare i Svensk Linje.  

Boken är pedagogiskt upplagd i tre delar. I den första behandlas hur ekonomin fungerar i praktiken. Där definieras också begreppet ekonomi, och Bylund förklarar både grundläggande ekonomisk teori och prismekanismens natur. Därefter kommer ett avsnitt om marknaden att marknaden inte är statisk utan en kontinuerlig process, ett resultat av människors handlingar och ett närmast oändligt antal parallella produktionsprocesser. Slutligen kommer en diskussion om interventioner i marknaden och dess direkta och indirekta konsekvenser.  

Att sträva efter ökad ekonomisk läskunnighet är både en lovvärd ambition och angeläget. Särskilt med tanke på den senaste årens populistiska strömningar där marknadsliberala reformer fått stå tillbaka för ineffektiva statliga interventioner. Ett sådant exempel går att finna i den gångna valrörelsen där flera partier presenterade förslag för att kompensera hushållen för de höga elpriserna. Från höger lanserades ett högkostnadsskydd för höga elpriser, vilket i princip innebär att man sätter ett pristak på el. Kritiken från ekonomer lät inte vänta på sig. Till och med på grundkursen i nationalekonomi får man lära sig att pristak snedvrider ekonomin och ofta ger skadliga följder. Resultatet blir att det konstgjorda priset skapar ett efterfrågeöverskott och ökad konsumtion av el, vilket riskerar att förvärra elkrisen.

Huruvida och i vilken grad regleringar av ekonomin är rättfärdigade är en politisk fråga. Men oavsett behövs det grundläggande förståelse för hur marknaden fungerar för att regleringen ska få önskad effekt. Ska man införa regler bör målet vara att de ska ge det resultat som eftersträvas. Deras syfte är trots allt att påverka individers val i önskad riktning. Effektiva regleringar medför alltså beteendeförändringar och därmed förändringar av den ekonomiska strukturen. Får regleringarna ingen eller en annan effekt än den önskade är det dålig politik.

Samhällsdebatten och reformagendan hade tjänat på om världens beslutsfattare läste boken och kanske fick en bättre förståelse för hur marknader fungerar. På dryga 130 sidor förklarar Bylund enkelt och pedagogiskt de grundläggande delarna i samhällsekonomin utifrån ett österrikiskt perspektiv, och strävar efter att väcka intresse för detta tema. Boken är lätt att ta sig till även för den ovana läsaren. Det krävs inga särskilda förkunskaper i ämnet utöver nyfikenhet och ett öppet sinne, vilket verkar vara ett huvudsyfte med boken. Men med det sagt kan även den som är väl insatt och har ett större intresse av ekonomi och marknader lära sig ett och annat från boken. Ibland behöver alla gå tillbaka till de fundamentala grunderna och repetera den grundläggande teorin.

En viktig poäng som görs i How to Think about the Economy är att ekonomi handlar om att skapa värde, genom att använda de ändliga resurserna så effektivt som möjligt. Den faktor som på sikt driver teknologisk utveckling och tillväxt är entreprenörskap, och entreprenörer har således en avgörande roll i marknadsekonomin. De skapar tillväxt genom att finna nya arbetsmodeller eller arbetsmetoder, nya inventioner och innovationer. Det bidrar i sin tur till produktivitetsutveckling – att skapa mer värde med samma mängd resurser – som är det som driver ekonomisk tillväxt och ökar vårt välstånd.

Därför är det bekymmersamt att samhällsdebatten, såväl i Sverige som internationell, saknar diskussioner om hur värde skapas. Om det inte var klart innan jag läste boken är det ännu tydligare nu. I tider då vi rör oss in i sämre ekonomiska tider borde det vara självklart att diskutera hur vi ser till att skapa bättre villkor för individer, entreprenörer och företag, men icke.

I valrörelsen pratades det minimalt om hur entreprenörers villkor kan förbättras. På sin höjd upprepades talepunkter om att det måste bli billigare för företag att anställa och att 3:12-reglerna ska förenklas. På EU-nivå är det än värre. Perspektivet att det är frihandel och marknadsekonomi som skapar tillväxt och ökad konkurrenskraft är frånvarande i den politiska diskussionen. Den nuvarande retoriken går tvärtom ut på att minska Europas beroende av omvärlden och att utveckla någon slags teknisk suveränitet. Enskilda kommissionärer har också uttryckt att globaliseringen har gått för långt och att vi måste ta tillbaka produktionen tillbaka till Europa i vissa sektorer. Det visar på okunskap om hur ekonomin och marknadsekonomin fungerar.   

Tvärtom har många av de problem vi ser idag skapats av just en alltför interventionistisk politik. Offentliga ingrepp skapar felaktiga förutsättningar för ekonomiska aktörer, vilket kan få stora oförutsedda konsekvenser. Den extrema lågräntepolitiken är ett tydligt exempel. Genom en konstgjord låg ränta har marknadsmekanismerna rubbats. Investeringar dras till vissa branscher på bekostnad av andra. Då det inte frigjorts mer kapital samtidigt som efterfrågan ökat driver det upp priserna till höga nivåer. Detta blir ohållbart i längden då de stora prisökningarna som blir följden skapar bubblor som förr eller senare kommer spricka.      

Med en ökad ekonomisk läskunnighet skulle vi förhoppningsvis kunna få en bättre samhällsdebatt och bättre policyförslag. Ekonomin och marknaden är inte magi utan är tvärtom ganska verklig och ter sig på ett visst sätt, med sin grund i människors val och interaktioner med varandra. Vare sig man är för eller emot marknadsekonomin går processerna inte att bortse ifrån. Om fler förbättrade sin ekonomiska läsförståelse och fick en större förståelse för hur marknader fungerar vore mycket vunnet.

Johannes Nathell är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Ett bra ledmotiv för Mattias Svenssons bok är samma som spelas i filmen Avengers: Endgame när alla Marvels superhjältar kommer ut genom portaler öppnade av Doktor Strange. För mig är Svenssons bok ett hjälteepos som behövs då det inte går att säga att det nuvarande tillståndet i världen inte är kaotiskt och förtvivlat. För många av oss verkar världen hopplös – ofta känns det som om vi inte har någon att se upp till (Go Zelenskyj!). Bra idéer ger helt enkelt hopp. 

Visste du att Stålmannen skapades under den stora depressionen för att ge hopp till gemene man under dessa svåra tider eller att Captain America skapades för att ge amerikaner ett patriotiskt hopp under andra världskriget? Hjältarna vi har vuxit upp med och älskar genom filmer och tv skapades ofta för ett syfte – att ge oss ett hopp och för att ge oss någon att se upp till. Det kanske bara är jag som läser Svenssons bok som ett hjälteepos mot destruktiva krafter men låt mig förklara.

På kullen mittemot Captain America, som i min fantasi spelas av Mattias Svensson, står klimat Thanos och vill knäppa i väg eller ”degrowtha” hälften av vårt välstånd. På kullen myllrar det även ut hjärnlösa planerare (vars planer aldrig överlever kontakt med verkligheten), alla möjliga trollkarlar som vill trolla bort demokratin (bara för en dag eller två) och muskelknippen (som mest tycker det är kul att protestera och få friskluft). 

Visst, det går inte speciellt bra gällande arbetet mot klimatförändringarna. I FN:s miljöprograms (UNEP) rapport för 2020 drogs slutsatsen att världen, trots den tillfälliga nedgången i atmosfärisk koldioxid orsakat av Covid-19-pandemin, fortfarande var på väg mot en temperaturökning på över tre grader detta århundrade. Ändhållplatsen är långt bortom Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader och sträva efter 1,5 grader (UNEP, U. (2020). Emissions gap report 2020. UN Environment Programme.). Koldioxidutsläppen hade år 2021 den näst största årliga ökningen i historien, den största ökningen kom under återhämtningen efter finanskrisen (IEA, (2021). Global Energy Review 2021. https://www.iea.org/reports/global-energy-review-2021). Ökningarna drevs av en stor ekonomisk nedgång och sedan globala stimulanspengar för återhämtning. Men kämpa bör man annars drar värmen iväg. 

Problemet med att ogenomtänkt kämpande kan förvärra problem och göra livet jävligare. Tänk att du fastnat i något så otrevligt som taggtråd och ett ordentligt sprattlande kommer sannolikt förvärra situationen. 

Tänk att du fastnat i något så otrevligt som taggtråd och ett ordentligt sprattlande kommer sannolikt förvärra situationen. 

Mattias Svensson skriver fram en rad rimliga idéer för att lösa klimatfrågan, och bra idéer behövs. Liberaler i allmänhet ligger efter i klimatfrågan och det är deras eget fel då det suttit och luktat på blommorna. En av de första hoppfulla idéerna som träder fram är den om teknikutveckling. 

I slutet av 2011 påbörjade jag min doktorsavhandling, som fokuserade på teknikförändring i den europeiska miljöenergisektorn. Då var vind- och solkraften föga lönsamma men hade potential – om kostnadsminskningen fortsatte i samma takt som decenniet före. Decenniet före avhandlingsarbetet hade både vind- och solkraft fallit med över tio procent i pris per år (Das, S., Hittinger, E., & Williams, E. (2020). Learning is not enough: Diminishing marginal revenues and increasing abatement costs of wind and solar. Renewable Energy, 156, 634-644.) Prisminskningen fortsatte och nu är till och med solkraft lönsamt i det mörka vinterlandet Sverige (Lindahl, J., Lingfors, D., Elmqvist, Å., & Mignon, I. (2022). Economic analysis of the early market of centralized photovoltaic parks in Sweden. Renewable Energy, 185, 1192-1208.). De senaste seklerna har kol och andra fossila bränslen varit det billigaste sättet att skapa energi, men detta håller på att förändras till följd av teknikutvecklingen. Kostnaden för att framställa sol- och vindkraft har under det senaste decenniet sjunkit årligen, och inget tyder på att den utvecklingen kommer att brytas (IRENA, 2021. Majority of New Renewables Undercut Cheapest Fossil Fuel on Cost. https://www.irena.org/newsroom/pressreleases/2021/Jun/Majority-of-New-Renewables-Undercut-Cheapest-Fossil-Fuel-on-Cost). 

Det viktigaste vi påminns om i Svenssons bok är att det öppna samhället ger fria och rika demokratier med dynamiska ekonomier som har en chans att göra något åt utsläppen. I den fria världen har utsläppen gått ner under årtionden medan diktaturernas utsläpp ökar även fast de presenterar grandiosa femårsplaner på minskningar. Poängen med det öppna samhället är inte att en person sitter på alla svar utan att många vägar kan prövas och att det finns incitament att prova nya vägar. 

Jag kan medge att jämförelsen mellan boken Den öppna klimatpolitiken och dess fiender och filmen Avengers: Endgame är krystad men Svensson presenterar många inspirerande idéer om hur klimatfrågan kan tacklas. De som vill att staten ska göra allt och att välståndet ska halveras må ha fel men finns inga motförslag så vinner förslagen på bordet. Kärnkraft må vara bra men hör jag det förslaget en gång till kommer mitt huvud gå som Linda Blairs i Exorcisten.

Jonas Grafström är nationalekonom, vice vd och forskare vid forskningsinstitutet Ratio.

Vem lagade Adam Smiths middag? Det var ingången till Katrine Marçals förra bok, som kom ut första gången 2012, då under titeln Det enda könet. Varför tog det femtusen år från det att vi uppfann hjulet till att vi lyckades sätta dem på en resväska? Det är en av frågorna som är utgångspunkten för hennes andra bok Att uppfinna världen: Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Frågorna hänger liksom svaren ihop – det handlar om kön, dumbom.

Vad har Adam Smiths kvällsmål då med hjul på resväskor att göra? På olika sätt handlar det om hur kvinnor glömts bort, och saker som är kvinnligt kodade nedvärderats av samhället genom historien. Eftersom det ansågs ”omanligt” att dra sin väska i stället för att bära den gjordes bedömningen att hjul på resväskor inte skulle slå på marknaden, varför den moderna rullväskan såg dagens ljus först på 1970-talet. Nationalekonomins fader glömde att det var hans mamma som ställde fram middagen åt honom varje kväll, vilket hon knappast gjorde av det berömda egenintresset. Om detta skrev undertecknad i Svensk Linjes andra nummer i år, under rubriken ”Maten på bordet och kärlek i konserv.”

Idén om traditionellt kvinnliga uppgifter som omtanke, hemarbete och socialt ansvar som något väsensskilt från ekonomin och lönearbetet har gjort att kvinnor osynliggjorts i historien. I Marçals senaste bok visar hon hur mycket som gått förlorat i historien, just eftersom vi suttit fast i vad som närmast får beskrivas som vanföreställningar om kön. Till exempel hjul på resväskor.

Vad är då problemet? När vi uppfann världen, så uppfann vi a rich man’s world. Det gör att många innovationer försenats och i vissa fall förlorats. I de fall där kvinnor uppfunnit saker eller revolutionerat tekniken och vetenskapen har det konsekvent hamnat i skymundan.

Här finns Bertha Benz, Karl Benz fru som var högst delaktig i uppfinningen av bilen, och den första personen att göra en längre bilresa. Ändå drogs snabbt slutsatsen att kvinnor var olämpliga som bilförare. Omkring år 1900 var en tredjedel av alla bilar i Europa elbilar. I samma veva började bilen slå igenom brett och debattörer propagerade för att körkort inte skulle ges till någon under 18 år och ”aldrig någonsin till en kvinna, förutom möjligtvis för elektriska bilar.” Så etablerades elbilen som ett ”kvinnligt fordon”. Andelen eldrivna fordon sjönk också drastiskt efter det.

Är det möjligt att djupt invanda och rätt löjeväckande föreställningar om vad som är ”tjejgrejer” och ”killgrejer” har lett till att vi kånkade kofferter i femtusen år efter hjulet uppfunnits? Att vi försakade en innovation som hade kunnat hjälpa oss rejält på traven när det kommer till klimathotet? Tyvärr tyder mycket på det.

Att uppfinna världen är skriven i en betydligt mer optimistisk ton än Vem lagade Adam Smiths middag? Det som går igen är blottläggandet av hur kvinnor på olika sätt har exkluderats ur historien och utvecklingen. Få vet vilken avgörande roll som sömmerskorna på damunderklädesföretaget ILC spelade i skapandet av de vita måndräkterna som användes vid månlandningen 1969, att programmerare från början var ett kvinnodominerat yrke eller att rullatorn uppfanns av en svensk kvinna från Västerås som sålde patenten på uppfinningen för en spottstyver.

Historien intresserar sig med andra ord inte särskilt mycket för kvinnor. Men framtiden borde göra det.

Ibland hamnar jag i situationer där jag försöker förklara mina egna feministiska ställningstaganden, eftersom djupt invanda föreställningar om kön påverkat och fortfarande påverkar vår syn på samhället och ekonomin. Det är inte alltid så lätt. Genusvetenskapen får just nu löpa gatlopp för att mer fördummande delar av den akademiska disciplinen dragits ut i det mediala rampljuset, vilket gör att genusperspektiv ibland avfärdas helt kategoriskt. Men det finns också genusperspektiv som klargör saker. Att uppfinna världen är ett utmärkt exempel på det.

En vanlig invändning är att man visserligen kan vara för jämställdhet när det kommer till möjligheter, men inte för jämställdhet i utfall. Den sistnämnda är både en socialistisk idé och i förlängningen alltså bara en feministisk version av socialism. Så om det nu blir lite olika här och där när det kommer till män och kvinnors yrkes- och livsval, vilken moralisk eller politisk överhet har rätt att gå in och peta i det? Kvinnor kan faktiskt göra sina egna val, annars underkänner vi ju dem som beslutskapabla individer.

Preferenssnacket står mig upp i halsen. Och den som nöjer sig med svaret att män och kvinnor bara råkar göra olika val, och detta leder till att kvinnor konsekvent hamnar i mindre välbetalda sektorer än män, får nog tänka ett varv till.

I bokens fjärde kapitel skildras en bransch som till en början dominerades av kvinnor. Marçal benämner det att ”jobba som dator”. En mer korrekt svensk översättning hade kanske varit räknebiträde. Poängen kvarstår: innan själva datorn var en maskin var den ett yrke. Och det var ett yrke som dominerades av kvinnor.

Från 1860-talet och en bit in på 1900-talet var arbetet som räknebiträde, en slags mänsklig dator, nämligen en av få vetenskapliga karriärer som ansågs passande för kvinnor. I korthet gick jobbet ut på att räkna ut ekvation efter ekvation som du tilldelats. Givet arbetets rätt monotona natur hade det inte så hög status till att börja med, och det i kombination med att det gick att betala ut lägre löner till kvinnor (på denna tiden fanns det de facto löneskillnader, som inte bara grundades i att kvinnor gjorde vissa val) blev det snabbt ett yrke som i princip bara utövades av kvinnor. När de första datamaskinerna kom efter andra världskriget, mättes därför kostnaden för de kolossala och kostsamma maskinerna mot ”flickår”. Den dyra datamaskinens kapacitet jämfördes helt enkelt mot arbete som utfördes av de anställda flickorna och deras lönekostnader. Det var en elementär ekonomisk analys. Arbetskraften som tidigare fyllt datorernas funktion, och som i stor utsträckning skulle komma att programmera dessa, var nämligen unga kvinnor.

Från början var programmeraren alltså ingen IT-överintresserad person i luvtröja, utan snarare ”lågbetalda kedjerökande tjejer i minikjol”, som Marçal uttrycker det. Men i takt med att datorerna blev allt viktigare – plötsligt körde man statliga program för såväl ekonomi som militären via dem – började de manliga makthavarna tänka om. Kanske var det ändå bra om tillflödet av män kunde öka till programmeraryrket? Brittiska staten satte till och med in ett program för att locka flera män till detta kvinnorförbannade yrke som var på uppsving. Från mitten av 1980-talet sjönk andelen kvinnor i datorbranschen stadigt världen över. Samtidigt skiftade branschens status, och lönerna därefter.

Det är inte första gången ett yrke genomgår en sådan utveckling till följd av det går från kvinnodominerat till mansdominerat – eller vice versa. Sekreteraryrket gick från manligt till något kvinnligt, och tappade i status. Att barnmorskor från början inte fick tillnärmelsevis samma medicinska befogenheter som läkare hade att göra med att det var ett yrke som dominerades av kvinnor. Det går såklart att hävda korrelation och slumpen, som i så många fall. Men med några steg tillbaka blir mönstret tydligt. Branscher där andelen kvinnor är hög har haft ofta både lägre status och sämre betalt.

Att säga att kvinnor ”bara föredrar” exempelvis omsorgsyrken blir därför i bästa fall en bråkdels förklaring, i värsta fall ett sätt att vifta bort problemet. Varför har vi bestämt oss för att omhändertagande av våra äldre är mindre värt än att bygga saker? Det är en motiverad retorisk fråga. Samtidigt innebär också den en förenkling, eftersom den flyttar faktorer som värdeskapande och ägande ut ur ekvationen. Omsorgsarbete har historiskt inte betalat alls, i många fall. Adam Smiths mamma fick ingen lön för att laga middag åt sin son. Det är den parallella ekonomin som Marçal också tar upp i sin första bok. Det sägs att kvinnor började arbeta vid sekelskiftet, men i själva verket har de alltid arbetat. De har bara gjort det i hemmen i stället, ofta utan att få en krona för det. I takt med att delar av omsorgsarbetet delegerades till välfärdsstaten, inte minst i statsindividualismens förlovade land Sverige, så har de som jobbar inom dessa yrken visserligen börjat få betalt. Men det är varken högavlönade eller särskilt statusfyllda yrken.

Att dessa yrken ofta sker i offentlig regi kan såklart ha en inverkan på löneutvecklingen. Men det finns också en djupare kulturellt invand föreställning som gör att de som arbetar med människor tjänar mindre. En dålig ursäkt är ibland att omsorg inte kan ”kvantifieras” eller inte bör ”ekonomifieras”. Det är givetvis trams. Då skulle vi inte betala någon i varken sjukvården eller äldreomsorgen. Snarare finns det ett mönster där ”de som arbetar med människor tjänar mindre än de som arbetar med siffror eller bilmotorer” som Marçal skriver.

Det är här många invändningar mot feminismen faller som ett korthus. Och på samma sätt är det också här en del feministiska strategier faller på eget grepp.

Somliga menar ju att kvinnor söker sig till omsorgsyrken för att de har en preferens, vanligen uttrycks det som att de ”gillar att arbeta med människor”. Sedan råkar det oturligt nog falla sig som så att dessa yrken har sämre betalt. Det är det första felslutet. Antagligen är det exakt tvärtom. Många sektorer är lågbetalda just för att de domineras av kvinnor. Ofta för att de historiskt varit det, och kvinnor har genom historien tjänat mindre. Att man lät kvinnor jobba som räknebiträden och programmerare i början av 1900-talet var inte för att man desperat ville skapa karriärvägar för en ny generation unga kvinnor – utan för att de var billigare arbetskraft. Här blir också argumentet om att löneskillnaden mellan män och kvinnor i dag skulle vara en produkt av val lite trubbigt. Kvinnodominerade yrken halkar ju efter i löneutvecklingen för att de varit kvinnodominerade även historiskt – och därmed betalat sämre.

Kvinnor vill gärna jobba med människor, eftersom de är så omhändertagande. Män däremot är risktagande, så de kanske i högre utsträckning vill jobba med aktier. Det är svårt att inte ana en rätt essentialistisk syn i de tongångarna. Men låt oss ändå utmana påståendet som det är. Om kvinnor vill tjäna mer – varför väljer de inte att bli traders i stället för vårdbiträden?

Länge har man försökt locka över kvinnor till mer mansdominerade domäner, inte minst inom akademin. För två år sedan tryckte KTH upp tygpåsar med texten ”The future is too important to be left to men” i en kampanj för att få fler tjejer att söka till lärosätet. Det behövs fler kvinnliga ekonomer och civilingenjörer, konstateras det ofta. Och fler kvinnliga nobelpristagare! (Gärna inom något annat än litteratur.) Besattheten av kvinnlig representation har inte bara lätt till kollektivistisk kvoteringsiver, utan också till ett djupare felslut inom själva feminismen. Även om det är eftersträvansvärt att fler sektorer och yrken blir mindre könsuppdelade, måste vi ställa oss frågan: Är lösningen att vi får fler kvinnor att söka sig till mer statusfyllda mansdominerade yrken och discipliner? Eller är den att vi i grunden förändrar hur vi ser på och värderar olika delar av samhället och ekonomin?

Det sistnämnda framstår onekligen som ett rimligare alternativ. Inte bara för att snäva könsroller begränsar individer, utan också för att våra föreställningar om kön gör att vi går miste om innovationer. Men det kan vara så att den utvecklingen redan är på väg att föregå sig själv.

På en arbetsmarknad där yrken i allt högre utsträckning utförs av robotar och datorer råkar det nämligen vara mansdominerade sektorer som hotas. Strukturomvandlingar är som bekant påfrestande. Men med kreativ förstörelse kommer också något nytt, och bättre, i det utrotades ställe. Och för kvinnligt kodade yrken innebär omvandlingen kanske en helt ny chans till uppvärdering. Robotar och AI är bra på att räkna ut och montera saker. Vad de klarar betydligt sämre, eller inte alls, är omsorgsyrken och arbeten som kräver emotionell intelligens. ”Maskinerna skulle därmed kunna kasta om tusentals år av patriarkal ordning – inte bara ge oss bilar som kan flyga och silkesstrumpor som det inte blir hål i.” som Marçal uttrycker det. I en förestående framtid lär visserligen robotar ta över fabrikerna, men att rekrytera, ge psykologisk rådgivning eller ta hand om våra äldre lär de klara betydligt sämre.

Förhoppningsvis kan den nya tekniken i detta fall inte bara bana väg för innovation, utan kanske också för ett helt nytt sätt att tänka kring män, kvinnor och ekonomi. Men en sådan utveckling kräver hjälp på traven. Ett första steg är att vi slutar tänka kring kön som om vi vore dumbommar.

Amanda Broberg är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

För mig har Hippo, varit en myt, en legend och ett arv med många historier. Han köptes in av föreningens ombudsman Björn Engström på 1970-talet på Harrods i London. Innan hade han enbart funnits på teckningar.

– Johan Hjertqvist (föreningsordförande 1970-1971, reds am) ritade flodhästar/Hippos överallt – i synnerhet mina pärmar och block, berättar Annika Sandström, ordförande 1971-1972.

När jag valdes till ordförande 2019 lovade jag att ta tillbaka Hippo. Att försöka hitta vår ursprungliga kändes efter år hopplöst, så styrelsen bestämde sig år 2020 att adoptera en ny Hippo. Vi hittade honom lyckosamt nog, i en naturbokhandel på Öland. Han inledde sin tid i FMS på Gimo under hösten 2020 på samma sätt som sin företrädare – genom att gömma sig i en stor väska under förhandlingarna och sedan träda fram under lördagens festligheter. Han kom dock sedan hem till Stockholm efter Gimo välbehållen.

– Under min tid i föreningen stal teknologerna (Högerteknologerna reds am) emellanåt vår Hippo men vi lyckades alltid sno tillbaka honom, säger Johan Westrin, skattmästare hösten 1974.

En dag kort efter Hippo den andre introducerats fick jag ett meddelande från Fanny Svenonius. Den ursprungliga Hippo hade hittat hem efter 30 år på rymmen.

– Jag påminde Peter J Olsson i många år om att Hippo borde komma hem till FMS Stockholm. Till slut gav han med sig när jag argumenterade för att han borde komma hem till 85-års jubileet, säger Fanny Svenonius, ordförande för nuvarande Högerjuristerna 1987-1988.

Efter att kontaktat med atenaren Peter J Olsson – på den tiden avgående viceordförande – fick vi förklaringen att ordförande för FMS Stockholm år 1989–1990 gett bort Hippo som gåva till Peter personligen. Hippo representerade nämligen det studentikosa och traditioner som föreningens ordförande inte tyckte föreningen borde förknippas med. Under många år har Hippo varit i tryggt förvar i Olssons källare.

– Cigarettmärket däremot på honom har funnits där längre än så. Jag har tagit hand om honom mycket väl, säger Peter J Olsson.

Hippo har sagt att hans återkomst skulle ske med pompa och ståt. Lite besviken blev han att inte få vara stjärnan på föreningens 85-års jubileum som skulle skett i oktober i år – men som sköts upp till mars med tanke på det rådande läget i världen. Det nästa bästa – föreningens 85-års dag fick det istället bli.

Han är inte jätteglad över Hippo den andre (speciellt inte namnet) men han har sagt att han kan tänka sig att sakta men säkert lära sig acceptera honom. Han muttrade något om till Fanny om att det i alla fall är tur är att Hippo ser lika barsk som honom själv. Vem vet – kanske de till och med kan bli vänner en dag?
Hippo kommer vid lämpligt tillfälle presenteras mer officiellt på Hippoteket, även känt som Stockholmshögerns lokal i Gamla stan.

Slutligen: Hippo är det som definierar Fria Moderata Studentföreningen Stockholm. Det är ett arv, en nutid och en framtid – för oavsett vad världen utvisar kommer det nu alltid finnas två barska flodhästar som fortsätter skapa glädje och engagemang i en förening.
Hippo är här för att stanna.

Skål och botten opp – för Hippo och för en pigg 85-årig förening.

Johanna Patricius är ordförande Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm

P.S.
Stort tack till framför allt Fanny Svenonius och Peter J Olsson som hittade Hippo, till Johan Westrin för hans detaljerade historia om Hippo i föreningens 50-årsskrift, till föreningens kassör Elias Barkvall som fotograferade Hippo den andre, Niklas Törnå som hjälpte till med att sammanställa fotona och slutligen Svensk Linjes redaktion som har varit vänlig nog att publicera detta.

D.S.

Välkomna till Bräcke, en av Sveriges minsta kommuner och hem till ett av Sveriges värsta skatteslöserier. Det är kommunen som skulle sätta sig själva på världskartan genom att bygga världens längsta skidtunnel. Tunneln går årligen med förlust och har i dagsläget kostat över 40 miljoner kronor. Förlusterna stiger för varje år som går. Notan? Den skickas till skattebetalarna.

I dagarna har Johan Gustafsson, även kallad Slöseriombudsmannen, släppt boken ”Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för”, en viktig bok om skatteslöseri som sätter politikerna på plats när det kommer till ansvarslöshet med de svenska skattebetalarnas pengar. 

De lurar i varje hörn av Sverige: de fantasifulla, ambitiösa och alldeles galna glädjekalkylerna. Malmö stad betalade 364 000 kronor för att spela in ”ljudet av Malmö” och ta fram stadens alldeles egna ljudidentitet. Jönköping betalade hisnande elva miljoner kronor för att få dit en utställning om gladiatorer. Eller vad sägs om Nordmaling, som spenderade en miljon kronor på konst för daggmaskar, där daggmaskar – inte människor – var målgruppen för konstprojektet. Notorna? De skickades till skattebetalarna. 

Det är lätt att skratta åt dessa fantasiprojekt som politikerna strösslar över storstad som landsbygd innan man blir plågsamt medveten om det faktum att detta inte är en saga – allt är på riktigt. Långt ifrån alla exempel är lika skrattretande som Malmö stads egna ljudidentitet eller Nordmalings konst för daggmaskar. Allas vår Arbetsförmedlingen kostar Sveriges skattebetalare miljarder varje år men förmedlar, föga förvånande, nästan inga arbeten. 

Slöseriombudsmannen visar att under 2017 förmedlade myndigheten endast 1,5 procent av alla jobb. ”Jag skulle säga att vi är hyfsat bra”, sade myndighetschefen Mikael Sjöberg till Sveriges Radio Ekot. Det är dags att avskaffa er själva, säger jag. Som grädden på moset lovade finansminister Magdalena Andersson vid valet 2014 att hon skulle minska kostnaden för Sveriges myndigheter. Fyra år senare hade myndighetskostnaderna ökat med över 18 miljarder kronor. 

Slöseriombudsmannen tar oss igenom Sveriges värsta skatteslöserier i modern tid och ställer frågan är det här rimligt? Och vad skulle pengarna kunnat användas till istället? Boken varvas med goda läxor om skattepengar och viktiga frågor som varje individ bör ställa sig i fråga om vad våra – skattebetalarnas – pengar används till. Johan Gustafsson tar bland annat förtjänstfullt upp Milton Friedmans fyra sätt att spendera pengar, citerat direkt från boken:

Du kan spendera dina egna pengar på dig själv. 

När du gör det är du noggrann med vad du köper och vill få ut så mycket som möjligt för pengarna du spenderar. 

Du kan spendera dina egna pengar på någon annan.

Nu är det kanske inte riktigt lika viktigt vad du köper – det är ju inte du som ska använda det du köper ändå. Men det är trots allt dina pengar, därför vill du få ut så mycket som möjligt av pengarna du spenderar. 

Du kan spendera någon annans pengar på dig själv.

Då är kanske prislappen inte riktigt lika viktig, men det gäller att använda pengarna rätt – du ska ju trots allt ha användning för det du köper.

Du kan spendera någon annans pengar på någon annan. 

Nu är varken priset eller vad du får för pengarna avgörande – du har ju varken nytta av det du köper eller betalar för det själv.

Prislappen som någon annan betalar är med andra ord lättspenderad som ingen annan. Vi ställs här inför människan bakom pengarna som politikerna ofta verkar glömma. I Sverige betalar vi en av världens högsta skatter, pengar som går och ska gå till att finansiera viktiga samhällsfunktioner som vårt rättsväsende, vår välfärd och skola. Den höga skatten sätter däremot inte ett likamedtecken mellan hög skatt och pengar att slösa på dyra konstprojekt och myndigheter som inte uppfyller sitt syfte. Enligt en rapport skriven av Skattebetalarnas Förening, Slöseriombudsmannens hemvist, skulle Sveriges kommuner kunna spara avsevärt med pengar genom enkla effektiviseringar och godare etik mot slöseriet. I en tid där allt fler kommuner kämpar med stramare ekonomiska förhållanden och ett stadigt minskande skatteunderlag, till följd av att allt färre i arbetsför ålder måste försörja desto fler, är det lätt att fråga sig vad som pågår i politikernas huvuden. Det offentliga kärnuppdraget handlar om att tillgodose kärnverksamheten som ska tillfalla invånarna, det är det som skattebetalarnas pengar ska gå till. 

Kan vi ändå enas om att i Sverige har vi en skola och välfärd i världsklass, med alla de skattepengarna vi betalar? Nej, inte ens det får vi. Kvar är vi med den krassa sanningen att efter fyra år kan ansvariga politiker med uppvisade kvitton och god bokföring avgå med ansvarsfrihet utan att någonsin krävas på sin ansvarslöshet. 

Från mitt föräldrahem i Umeå kan jag blicka ut över ytterligare ett av Sveriges 258 värsta skatteslöserier – det uppvärmda cykelgaraget som kommunen lät bygga för 11 miljoner kronor. Cykelgaraget står oftast tomt, men kanske hade Umeås skattebetalare en dag fått möda för sina pengar om det inte vore för faktumet att det ska rivas om ett par år. 

Skatteslöseri löser inte arbetslöshet, vägkonst löser inte välfärden och uppvärmda cykelgarage ger oss inte ett bättre fungerande rättsväsende eller tryggare gator. Exemplen som radats upp här är bara en bråkdel av alla förväntade guldsatsningar som blivit till sand. Gemensamt har de alla att det är ett slöseri med dina inarbetade pengar som hade kunnat göra större nytta någon annanstans – i skolan, i välfärden eller i plånboken hos oss som betalar en av världens högsta skatter. 

”Slöseriet med dina skattepengar” är underhållande och plågsam på samma gång, men framförallt tänkvärd, och borde ha en given plats i mångas bokhylla. Skattebetalare som skatteslösare har en läxa att lära av Johan Gustafsson. Jag skrattar högt åt Nordmalings daggmaskar en sista gång, slår bort idén om att åka på skidsemester i Bräcke och har aldrig varit så övertygad om att det statliga inflytandet måste minska.

Beatrice Backman är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet, tidigare redaktionssekreterare för Svensk Linje och pressekreterare åt Moderaterna i Stockholms stad.

I början av september kom Samantha Power, före detta USA-ambassadör till Förenta Nationerna under Barack Obamas presidentskap, ut med sin memoar, The Education of an Idealist. Den skildrar hennes brokiga uppväxt, åren som journalist och akademiker med fokus på humanitära frågor, och sedan tiden som rådgivare till Obama i utrikes- och säkerhetsfrågor.

Hennes första kontakt med Obama kom under hans tid som senator. De delade en grundsyn på utrikespolitiken, med ett intresse i institutioner, mänskliga rättigheter, och utveckling. Power kom att agera rådgivare under hans presidentkampanj, men behövde lämna den rollen efter att några olyckliga uttalanden om Obamas rival Hillary Clinton publicerades i en tidning.

Efter att Obama segrat i presidentvalet fick Power lämna kylan och tillsattes i tjänsten som senior director för multilaterala frågor i det nationella säkerhetsrådet, vilket gav henne särskilt ansvar för samverkan med den amerikanska FN-delegationen i New York. Hennes personliga relation med presidenten var också något som gav henne extra inflytande i administrationen. 

Det som kom att ta det mesta av hennes tid i anspråk (för att inte nämna Obama-administrationens utrikespolitiska agenda) är de politiska revolutioner i Arabvärlden som bröt ut åren 2010–2011. Power beskriver i boken hur hon och Obama åt lunch tillsammans vid ett tillfälle där de pratade om det missnöje som fanns hos befolkningar i Mellanöstern. 

Obama konstaterar kallt och rationellt att om de åldrande, auktoritära ledarna i regionen inte lyckas skapa fler möjligheter för deras länders medborgare –  vilka demografiskt sett till stora delar var väldigt unga –  skulle det uppdämda missnöjet till slut explodera. Det visade sig stämma – och betydligt snabbare än vad Obama nog hade velat. 

Det går att dela upp Obamas säkerhetspolitiska team i idealister och realister. Power själv skulle hävda att det är en alltför stor förenkling, men ibland är förenklingar användbara. Det är dessutom inte långt ifrån sanningen. De yngre rådgivarna i Vita Huset var större påhejare av de arabiska protesterna, medan det äldre gardet var mer återhållsamma. 

Gamla ’’cold warriors’’ som försvarsministern Robert Gates försökte dra i bromsen och var helt emot att bifalla interventionen i Libyen 2011. ’’Kan jag inte få avsluta de två krigen vi håller på att utkämpa innan vi startar ett nytt?’’ frågade han vid ett möte. Personer som Power argumenterade starkt för att USA behövde stå på folkets sida och ge allt nödvändigt stöd. 

Hoppfullheten var stark under den s k arabiska vårens första tid. Tunisien gick i en demokratisk riktning, Egypten befann sig i en övergångsperiod, och Muammar Gaddafi störtades i Libyen. Men i sinom tid blev problemen allt större och tillslut träffade idealismen i Obama-administrationen en vägg, nämligen Syrien. 

När frågan om kriget i Syrien aktualiserades hade Power bytt portfölj. Efter att Obama blivit omvald hösten 2012 skedde det en ommöblering i hans kabinett. När Obama frågade Power vad hon ville göra svarade hon omedelbart FN. Presidenten var dock skeptisk. ’’Du har mycket större inflytande på policy där du är nu än vad du skulle ha i FN’’ sa han kort till henne. 

Men hennes önskan uppfylldes och efter att ha bekräftats av senaten kunde hon och hennes familj flytta till New York. Hon redogör i boken för de många insatser och initiativ hon och hennes team gjorde för att lyfta upp mänskliga rättigheter högre på den internationella agendan, men den definierande frågan blev Mellanöstern. Inte minst Syrien. 

De protester som utbröt i Syrien i början av 2011 utvecklades snart – inte minst på grund av regimens brutala ageranden – till ett inbördeskrig. President Obama var djupt skeptisk till om det var värt att stödja rebellerna. Men han drog en ’’röd linje’’ när det kom till användningen av kemvapen. ”Det skulle ändra min kalkyl”, deklarerade han i Vita Husets pressrum. 

I augusti 2013 kom sanningens ögonblick, då det visade sig att Bashar al-Assads regim hade använt sig av saringas i angrepp som kostade flera hundratals människor livet. Power, precis som de flesta andra i administrationen, litade på det presidenten sagt om att bemöta den handlingen med militära medel. 

När stödet för en sådan insats, såväl inrikes som utrikes, visade sig vara svalare än vad han hade trott, började Obama att tveka. Trots att han gett Pentagon klartecken att ta fram mål för luft- och robotangrepp i Syrien ändrade han sig i elfte timmen och sa att istället för att direkt genomföra ett angrepp skulle han gå till kongressen för att be om dess stöd. 

Beslutet tog Power med häpnad. Obama försäkrade henne att han var övertygad om att han skulle vinna det nödvändiga stödet i representanthuset och senaten. Power gjorde sitt bästa för att bilda opinion i stöd för en militär operation, men det visade sig snart att aptiten var liten i kongressen för att göra något sådant. 

När det visade sig att stödet inte skulle materialisera kom en deus ex machina i form av Vladimir Putin. Obama hade övertygat honom vid ett möte i St Petersburg att USA menade allvar med ett militärt angrepp såtillvida ryssarna inte kunde övertyga Assad om att lämna över sina kemvapen. Deras samtal fördes vidare tills ett genombrott nåddes. 

De mesta av kemvapen lämnade Syrien genom en internationell uppgörelse, men Assad-regimen lämnades att fortsätta att mörda och brutalisera sin befolkning. Det bidrog i sin tur till att skapa utrymmet för IS framväxt. Power är märkbart påverkad av erfarenheten. Idealisten som välkomnade den arabiska våren såg när hopp ersattes av fruktan och lidande. 

Som många andra i Obama-administrationen är hon fylld av osäkerhet över det som skedde. Många kom att kritisera Power för att hon inte avgick i protest mot Syrienpolitiken. Ett exempel i boken är när senatorn John McCain skriker till henne i telefon att hon borde lämna sin post. Hon erkänner att hon övervägde det men var övertygad att hon i slutändan kunde påverka mer inifrån än utifrån. Hon förblir en idealist, men kanske som John F Kennedy uttryckte det: utan illusioner.

Zebulon Carlander är medlem av Svensk Linjes redaktion, student i statsvetenskap och fristående skribent med särskilt intresse för försvars- och säkerhetspolitik.

Förra våren damp broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ner i alla svenska hushålls brevlådor. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, var syftet med broschyren att höja privatpersoners kunskap om krisberedskap och, i värsta fall, krig. ”Om krisen eller kriget kommer” var det synligaste tecknet på att insikten om att den svenska beredskapen måste skärpas har sjunkit in. 

Det har varit ett bryskt uppvaknande, inte helt olikt det när andra världskriget bröt ut. I Henrik Berggrens bok ”Landet utanför: Sverige och kriget 1939–1940” skildras hur den förvirrade mobiliseringen gjorde att statsministern Per Albin Hanssons (S) påstående att beredskapen var god ekade tomt. Till exempel var de militära kontoren som ansvarade för mobiliseringen stängda under veckoslutet; ingen verkade ha utgått från att krig kunde bryta ut inför en helg. På kort tid fick det svenska försvaret panikrusta, till den socialdemokratiske statsministerns stora förtret: 

Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat ha social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu komma vi få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan? 

Man kan inte undgå att dra paralleller till den dagsaktuella debatten om försvarets framtida finansiering, när en annan socialdemokratisk statsminister säger: ”Jag kan lova er att det finns mer än försvaret som vill ha pengar. Vi ska förbättra pensioner, vi ska ta bort den orättvisa pensionärsskatten, här ska byggas bostäder, här ska satsas på sjukvård, skolor, järnvägar och vägar.” (DN 15/5) Per Albin Hansson skulle onekligen ha sympatiserat med Stefan Löfven. 

Henrik Berggren låter Per Albin Hansson och regeringens överläggningar stå i centrum i boken tillsammans med några utmärkande individer som journalisten Barbro ”Bang” Alving och en ung Astrid Lindgren. Det går att diskutera hur representativa just dessa personer var för krigstidens Sverige, men de ger i alla fall uttryck för de val och kval som både enskilda människor och hela samhället stod inför. 

Den svenska neutralitetspolitiken var fylld av dubbelmoral och gråzoner. Regeringens balansgång mellan att värna det egna landet och visa solidaritet med omvärlden var aldrig enkel. Trots den översvallande folkliga sympatin för Finlands öde vägde neutraliteten till slut tyngre än den nordiska samhörigheten. Frågan om man skulle erbjuda militärt stöd till Finland höll på att splittra den svenska regeringen, vilket Berggren redogör för i en särskilt läsvärd del av boken. Per Albin Hansson – som aldrig varit särskilt intresserad av utrikespolitiken – tvingades medla mellan den mer Finlandsvänlige utrikesministern Rikard Sandler och den mer skeptiske finansministern Ernst Wigforss. Att Sandler och Wigforss båda var övertygade antinazister och hade liknande bakgrund visar att ideologisk samhörighet är en sak, hur man gör realpolitiska bedömningar en annan.   

Ett annat centralt tema i boken är hur yttrandefriheten i Sverige gradvis nedmonterades under kriget. När det kom till kritan var det viktigare att inte stöta sig med stormakterna än att bevara en fri press. Då tåg med tyska soldater, vapen och krigsmateriel började gå genom Sverige 1940 ledde inte det till någon större offentlig diskussion, med undantag från ett par starka antinazistiska röster som Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT. Denna kritik ledde till att tre nummer av GHT konfiskerades. 

Redan innan officiella inskränkningar i pressens frihet trädde i kraft utövade regeringen en informell censur genom ”grå lappar” som varnade redaktionerna vad man fick och inte fick skriva om. Regeringens övergripande mål var att skydda Sveriges befolkning och undvika att Sverige drogs in i kriget, och tryck- och yttrandefriheten fick inte missbrukas för att försvåra detta. Även antinazister såg ledarskribenter som Torgny Segerstedt som en säkerhetsrisk. Svenskars fri- och rättigheter, liksom freden dessförinnan, togs för givna.

Berggrens porträtt av det svenska samhället vid krigsutbrottet visar samtidigt att neutraliteten var något som de flesta svenskar stod bakom: det ingav trygghet i en allt oroligare värld. Kanske är det detta kollektiva minne av neutralitetens framgång, att Sverige aldrig blev ockuperat av Nazityskland, som gör att så många svenskar än idag klamrar sig fast vid alliansfriheten som ett slags snuttefilt. Neutraliteten räddade liv, men var sällan vacker. 

Henrik Berggrens ”Landet utanför”, den första boken i en tänkt trilogi, är ett exempel på historia så som den borde skrivas: fri från nutidens fördomar och efterklokhet. Rik på detaljer och med minnes- och tänkvärda meningar som ”Krig eller inte, i augusti blev det lovligt att fiska kräftor i Sverige” fångar boken den kollektiva stämningen i Sverige vid krigsutbrottet väl. Innan alla böcker i serien publicerats väntar jag med att ge ett sammanfattande omdöme, men konstaterar att jag redan nu ser fram emot nästa del.

Emanuel Örtengren är projektledare på tankesmedjan Timbro och har under våren ansvarat för EU-satsningen Ett frihetligt Europa.