Handlingen kretsar kring fyra flickor ur olika generationer på samma plats, en kringbyggd gård i en slags tysk bullerbyidyll med smutsig byk som under 1900-talets gång ligger i Tyskland, Nazityskland, DDR och slutligen det återförenade Tyskland. Våldet, ofta sexuellt, är ständigt närvarande. Det känns lite som de mörkaste delarna av Mare Kandres författarskap, där flickskapet kunde framstå som ett litet helvete. Stämningen är lynchiansk, men sprungen ur ett europeiskt urmörker snarare än ett amerikanskt.

Flickornas ibland klaustrofobiskt lilla värld känns hemsökt, av trauman som orsakas både av den närmaste familjen och världshändelser som tränger sig på. Kanske hemsökt av tittarens blick, som får komma så skrämmande nära och ibland möts av filmgestalternas blickar, som om de betraktade oss tillbaka.

Filmen är dessutom stark som en rent audiovisuell upplevelse. Bilder stannar kvar. Av skänken med fotografier av bortgångna familjemedlemmar poserade efter sin död, som förundrar vitblonda Alma, särskilt den avlidna flickan som ser ut precis som henne själv. Av Angelika som hittar ett dött rådjurskid på fältet, och lägger sig i fosterställning bredvid, när tittaren ser skördetröskan närma sig. Anna von Hauswolffs låt Strangers ekar i öronen när man går från biografen.

“Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss,” sa regissören Mascha Schilinski när hon intervjuades om filmen i DN, och visst besitter filmen en slags kraft som gör det svårt att tänka sig dess tillkomst på något annat sätt. På pappret är det likt annat man sett tidigare, talande är att Schilinski gärna talar om hur trauman sätter sig i kroppen, men när det kommer till liv på bioduken är mina ögon uppspärrade, som vore de en döds uppsydda ögon redo för en close-up.

av kulturredaktör Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Att beskriva verket som en allegori är dock inte helt rättvisande. Snarare är det en bok som handlar om helvetesfärder och akademin samtidigt. Ibland sammanstrålar de två tematikerna, men ofta känns de skilda från varandra. Resultatet blir något spretigt.

Som aspirerande filolog studsar jag till inför flera märkliga referenser till antiken. Sedan när åt Persefone persimmon och inte granatäpple? Sedan när var Anubis underjordens härskare? Det är oklart om hon menar något med ändringarna, eller bara gjort slapp research. Undrar dessutom lite vad som ens menas med att det är “svårt att läsa av tonläge i antik grekisk text” – är det inte det på alla språk? Ibland känns det som att Kuang försöker bygga upp ett magiskt skimmer kring just den antika grekiskan, som får det att låta som Dee och Kellys enokiska, snarare än ett helt vanligt språk talat av människor som bara råkade leva för 2 500 år sedan.

Trots detta hålls berättelsen ihop samtidigt som läsaren fångas in av Kuangs goda berättarförmåga. Det är stabil genrelitteratur. Flertalet hemligheter avslöjas ur de två huvudpersonernas förflutna, som både påverkar deras relation till varandra, men även hur läsaren förstår dem. Där Katabasis skiner och griper tag om mig som läsare är när den handlar om Alice upplevelser som kvinna i akademin på 1980-talet. Detta utan att heller bli för förhärligande av hennes person: hon är bitvis väldigt osympatisk, men Kuang gör en hel del av dynamiken “snäll kille vars plats i akademin ses som självklar” kontra “taskig tjej som behövt kämpa sig dit”.

Men slutligen har boken samma problem som mycket som beskrivs som “dark academia”. Fokus ligger på ytan, och den som försöker gräva djupare än så lär inte tränga igenom till Hades. Enstaka skatter går att finna, men de flesta spadtag är bara mer jord.

Simon Nordman

Genom att blicka tillbaka till början av 1800-talet och Wienkongressens konsertdiplomati förklarar Kragh hur olika världsmakter har försökt etablera internationella ordningar för att främja internationell stabilitet. Kragh visar dock att få ordningar är tillräckligt vitala för att överleva dramatiska geopolitiska skiften. Därmed bidrar boken med en uppfriskande och kritisk analys av de internationella relationernas historia. Likaså bidrar Kragh med analytiskt djup genom att löpande hänvisa till både nutida händelseutvecklingar och lärdomar från gamla klassiker såsom Thukydides historia om det peloponnesiska kriget. Med det sagt är den ambitiösa ansatsen också en av bokens största svagheter och analysen är ibland för ytlig för att ge en rättvisande bild av de senaste tvåhundra årens geopolitiska dramatik.

Även om Kragh med rätta hävdar att internationella ordningar är ömtåliga och inte går att ta för givet, är inte föreställningen om historiens slut förhastad. Det är tvärtom förhastat att påstå att historien har återuppstått. Fukuyama hävdade att historiens slut innebar att det inte längre fanns en ideologisk motkraft som kunde konkurrera med den liberala demokratins attraktionskraft, men han var medveten om att världens liberala demokratier inte hade vunnit en slutgiltig seger. Trots att autokrater som Putin utgör ett allvarligt hot mot världens liberala demokratier har de inte lyckats bygga en alternativ ordning som attraherar andra än kleptokrater och krigsherrar. Samtidigt ser vi nu att den liberala demokratin fortfarande har en global attraktionskraft och i Venezuela och Iran kämpar folket fortfarande för frihet och demokrati trots brutal repression.

Robin Sällström

Som blyg och oerfaren, men 1,91 meter lång, tjugotreåring blev han 1908 plikttroget bortgift med den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna, kusin till tsar Nikolaj II. De klickade inte. Under parets resa till Siam skrev Maria Pavlovna om Wilhelm: : ”En fruktansvärd tanke – år efter år i Stockholm med denne unge gubbe och omgiven av den där idiotiska familjen!”. Äktenskapet upplöstes 1914. Ett citat som nu påminner lite om ”Come save us. I’m dying of boredom”, som den norska kronprinsessan Mette-Marit skrev.

Wilhelms nästa kärleksrelation slutade också tragiskt. I 40 år levde han halvhemligt med Jeanne Tramcourt, officiellt ”värdinna” på hans slott, Stenhammar. Att gifta sig med henne, en enskild mans dotter, vore att avsäga sig arvsrätten till kronan – ett hot mot kungahuset. En snöig januaridag 1952 girade den bilglade Wilhelm för en fotgängare och krockade i vägräcket. Jeanne slog i huvudet och dog. Sorgen och skuldkänslorna bearbetade Wilhelm i diktform.

Wilhelms största önskan var att tas på allvar som poet och dramatiker, men framgångar och beröm kunde alltid tolkas som färgat av rojalistisk välvilja. Jag läste prinsen för första gången i diktsamlingen Ond tid (1942). Beredskapsdikter är ofta klichétunga, men följande rim slog an: ”Här snurrar, förryckta, ett jordklots miljoner / till knattret av luftvärn och snabbeldskanoner”. Så även den oväntade referensen till en gammaltestamentlig tjurgud, då ”människor kastas som mat / åt Molok”. Tyvärr går Ottosson inte in för att på ett mer självständigt vis behandla Wilhelms lyrik, men biografin förblir dock en fin insats för att lyfta en av 1900-talets mest intressanta svenska kungligheter.

av Agardh Hjärne

Apropå att lägga Bob Dylans trettiofjärde studioalbum Christmas in the Heart på vinylspelaren; nobelveckan hör december till. Årets litteraturpristagare, ungraren László Krasznahorkai, har jag unnat priset sedan jag köpte Motståndets melankoli på bokmässan som sextonåring. Något mindre generös kände man sig dock gentemot hans svenska förlag Norstedt, som förutom att förlora Knausgård till Albert Bonniers förlag verkade något tagna på sängen när priset annonserades. Viktiga böcker i hans produktion, förutom tidigare nämnda Motståndets melankoli debuten Satantango, var ur tryck när Mats Malm klev ut genom dörren i Börshuset tidigare under hösten

Annars handlar årets slutspurtssträcka helt om Jesus. Det är Carolas favoritmånad, den tid på året då det blir helt normalt att vara Jesusfreak. Då det i många församlingar går från luftigt till trångt i kyrkbänkarna när alla vill vara med och nöta. Som året runtare klandrar jag dock ingen – vem älskar inte att vara med och ropa הוֹשִׁיעָה־נָּא?

Julen är årets bästa högtid, så är det bara. Den är ljuset i mörkret, när vi behöver det som mest. Lite som Rosalías Lux, ett riktigt bra popalbum som förtjänar att hyllas även om det inte bokstavlingen är the second coming. Det kommer i alla fall finnas i mina tankar, några veckor in på det nya kyrkåret när man börjar höra vissa toner av ABBA och det är dags att summera årets kulturkonsumtion – till mina främsta upplevelser har Konklaven, Phoenician Scheme, Kölnerdomen, Nunnan 25 år i kloster, utställningen Havet på Louisiana, och Ateneums bokklubbs läsning av Olga Tokarczuks Gammeltida och andra tider hört.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är kulturredaktör för Svensk Linje.

Den kanoniserade dikten, ”Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon”, publicerades 1798. I diktens kändaste strof avråds dottern från att läsa, till förmån för hushållssysslor:

Litteraturvetare är oense om huruvida Lenngren var uppriktig eller ironisk i dessa råd. Kanonkommitténs expertgrupp tycks mena det senare. Tolkningen förstärks av att Lenngren själv var vitter, beläst och berömd som satiriker. I Svenska Dagbladets podcast Dagens story om kulturkanon, fann Elsa Westerstad att det är feministiskt i sig att lyfta en tidig kvinnlig författare. Westerstad gladde sig även över metahumorn i valet. Det är lekfullt att i en litteratur- och bildningsbefrämjande kanon belysa rader som till ytan instruerar unga kvinnor till motsatsen: ”Ett odladt vett, en upplyst själ, / Hvad! kunna böcker blott det skänka?”. Mer än andra val bevisar inkluderandet av Lenngrens dikt att Sveriges kulturkanon inte är ett moraliskt rättesnöre, utan ett fönster till reflektion och historiska kontexter. Förhoppningsvis bidrar också vår kanon till att Lenngren och andra namn på listan inte längre står osålda eller glömda i landets antikvariat och magasin.

Agardh Hjärne

Först 1992 vigdes kvinnor i Göteborgs stift – 34 år efter den nationella öppningen.

När jag tänker på ordet präst föreställer jag mig dock en kvinna. Min mamma, pastor, och faster, präst, har alltid varit självklara modeller för vad en präst är. Den präst jag oftast hör av mig till är min före detta praktikhandledare Maria, numera församlingsherde i Göteborgs domkyrka. Samma plats där min faster var bland de två första kvinnorna att vigas av en stiftets egen biskop. Ett ämbete hon idag innehar.

Den tidens strider är dagens självklarheter, men vägen hit var allt annat än självklar.

1958 tilläts kvinnor vigas i Svenska kyrkan, och i samband med detta beslutade Göteborgs stifts då sittande biskop Bo Giertz att författa den skrift som kom att cementera stiftet som kvinnoprästmotståndets högborg: De 17 punkterna.

I punkt efter punkt formulerade han olika förhållningssätt för hur kvinnliga präster skulle motverkas av såväl den gemene gudtjänstdeltagaren som makthavaren. Giertz efterträdare, Bertil Gärtner, var en anhängare av samma princip. Han bildade Den Fria Synoden, vars ändamål var att skapa en plats för de manliga präster som inte ville vigas av eller arbeta under en kvinnlig biskop. Ett safe space för män som inte gillade kvinnor, alltså.

Jag imponeras av de första kvinnliga prästerna, allra särskilt de i Göteborgs stift. Som trots detta uppenbara motstånd följde sitt kall. Som stod emot och stod ut.

Idag är majoriteten av präster i Svenska kyrkan kvinnor. Dagens kvinnliga präststudenter vet sin historia, men förstår samtidigt att de inte är bakbundna av den. Antalet stift som inte haft en kvinnlig biskop minskar successivt.

När jag pratat med präster, manliga såväl kvinnliga, konservativa såväl progressiva, om hur det var och vad de minns av stridstiderna är det ofta en sak de framhåller: de aldrig vill uppleva det igen. Inte bara frågan i sig, utan framförallt debatten kring den. Den slet upp hela kyrkan i två bitar, och som än idag har satt sina spår.

Frågan som ersatt den så kallade ämbetsfrågan är frågan om samkönade vigslar. En debatt som sittande kyrkoherde i Mölndal, Carl Sjögren, påtalar kan sätta kyrkan i samma uppslitande polemik igen. Då var det de konservativa unga männen som satte dit liberaler. Nu oroar sig Carl att det omvända kan komma att ske. Hämnd, istället för barmhärtighet.

Jag känner mig lugn. De som idag leder det stift som en gång var högborgen för Svenska kyrkans mest uppslitande strid slipar inte några stridsyxor. De planterar olivträd, försöker söka förståelse och samtal. Istället för konflikt och oheliga synoder.

Jakob Norrhall är prästkandidat

Skrönan säger att Linköpings Universitet först skulle förläggas i Norrköping men att lokalpolitikerna ansåg att ”det här är fan en industristad”. Ett par decennier senare öppnade LiU Campus Norrköping, ironiskt nog i det gamla Industrilandskapet. Andra byggnader återupplivades med museum, gymnasium, restauranger och teknikhubbar. Ett nytt konserthus smälldes också upp.

Innan detta återupplivande kunde man knappt ”gå där utan att bli knivhuggen”. Nu går man mycket gärna där (hett tips), och nu när Industrilandskapet är kulturkanoniserat förväntar jag mig rena rusningen.

Vattenfallen: kanoniserade. Broarna: kanoniserade. Strykjärnet, kullerstenen, Norrköpingsgult, det malplacerade lusthuset, Värmekyrkans skorstenar: kanoniserade hela rubbet.

Även Moa Martinsson, eller åtminstone hennes staty, kom på det här viset med på listan (i brist på annan arbetarlitteratur). Och det är väl just via henne man kan förstå vad detta kanoniserade världsarv har för stort att säga om Sverige. Vi brukade fan slita. På samma sätt som människor dör som flugor i produktionen i andra delar av världen idag brukade vi dö som flugor då. Idag symfoniorkester och fotoutställningar, då tuberkulos och barnarbete. Industrilandskapets förvandling är Sveriges förvandling under 1900-talet i miniatyr.

Eller?

Frågan vad vi borde göra efter att ha effektiviserat bort eller outsourcat den tunga produktionen fick ju faktiskt ett annat svar i Sverige i stort än i Norrköpings industrilandskap. Det tunga, själadödande, arbetet ersattes i industrilandskapet med kultur, vetenskap och mänskliga möten. I Sverige i stort jobbar vi istället på något sätt mer än vad vi gjorde när de sista textilindustrierna lämnade Norrköping - samtidigt som kulturen amerikaniserats, bildningen urholkats och fördumningen brett ut sig.

Mer än att gestalta historien borde vi kanske låta Industrilandskapet visa vägen in i framtiden. Fram tills dess är ni välkomna hit.

Marcus Hägglund

Innan kanon presenterades gick det att läsa långt i Svenska Dagbladet om kopplingarna mellan Svensk Linje och Ax:son Johnson-stiftelsen. Där finns främst en semiplausibel förklaring till det svårbegripliga valet att inkludera Hilma av Klint (vars fulla katalog är utgiven på Ax:son Johnson-ägda Stolpe förlag) i en kanon med en strikt femtioårsgräns. Eller halvstrikt då, eftersom man inkluderade Målningarna till templet som visserligen tillkom mellan 1906 och 1915, men först blev kända med konstnärsskapet som helhet på 1980-talet. Lite knepigt i kanon som dess syfte formulerats.

Det SvD inte gräver djupare i är kopplingarna mellan Linjen och kanonkommittén, och det ryktas att de är många. Det tisslas om samtal bakom stängda dörrar på Kungsgatan 60, och rent av blodsband. Själva har vi ingen grävredaktion som kan undersöka. Jag kan som nytillträdd kulturredaktör dock avslöja att jag till mina främsta alster räknar en parafras på kanoniserade dokumentären Dom kallar oss mods, twittrad på Stoffes dödsdag 2019:

Riktigt mysko. Dessutom har vår vidarevandrade redaktör Henrik Dalgard skrivit en (läsvärd!) bok om bland andra Carl Jonas Love Almqvist. Mystiken tätnar. Vilka som var den riktiga maktfaktorn lär dock vara för evigt höjt i dunkel.

Vad som dock förtjänar att belysas är de nykanoniserade hundra, så låt flitens lampa lysa och försök bekanta dig med åtminstone några få av dem. Jag lovar att det kommer vara väl värt tiden. Se våra smulor som en liten aptitretare.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är kulturredaktör för Svensk Linje

Historien om drottning Elizabeths besök på London School of Economics efter finanskrisen och hennes fråga till ekonomerna, "Varför såg ingen det komma?" dyker ibland upp, speciellt då nationalekonomi ska kritiseras. Varför såg inte nationalekonomer det komma? För den funderande är Erik Angners bok How Economics Can Save the World: Simple Ideas to Solve Our Biggest Problem en startpunkt.

Ett svar till drottning Elisabeth lutar åt – visst finns det nationalekonomer som studerar finansmarknaden, men de flesta gör inte det, den absoluta majoriteten gör helt andra saker. Nationalekonomi handlar inte heller primärt om att med absolut säkerhet förutse framtiden, även om många verktyg finns för att i alla fall försöka. Lika lite som seismologer kan ge ett datum för när en jordbävning kommer inträffa kan nationalekonomer säga om en ny finanskris kommer bryta ut om tio år, även om man ibland inte är jätteförvånad av att handlingar någon gång får konsekvenser. När katastrofen väl har hänt kan dock nationalekonomer (eller seismologer) förklara vad som har hänt. 

Angner inleder med att förklarar många missförstånd och hur man ska tolka nationalekonomin. Många utan en nationalekonomisk utbildning och även A-nivåstudenter som för första gången ser antaganden som görs skakar ofta på huvudet och funderar på vilka utomjordingar som studeras och vilken planet dessa bor på. Visst, alla antaganden inte perfekta för att förklara verklighetens beskaffenheter men de ger en tillräckligt bra bild för att förklara det nationalekonomer vill förklara. Ämnet nationalekonomin är fortfarande till stor del rörlig materia och den förbättras ständigt, precis som världen i stort. 

Skapandet av en bättre värld är det nationalekonomi handlar om enligt författaren. Nationalekonomi är inte en konservativ verksamhet, tvärtom. Nationalekonomer funderar på optimering, själva passionen är ofta någonstans att göra det imperfekta till något bättre. Angner tar upp Karl Marx som sa att poängen inte är att tolka världen utan att göra den bättre. Eller Marshall som menade att nationalekonomi är alla mänsklighetens drömmar och mål, beteenden och aktiviteter, allt som är kopplat till människors välmående. 

För mig fanns behållning i den första halvan av boken, i den andra halvan var många av forskningsområdena för bekanta. Exempel är kapitel två om barnuppfostran som introducerar Emily Osters böcker. Här gör Angner en god poäng att nationalekonomer som Oster kan säga mycket om ämnen man inte formellt forskar om genom sin träning i nationalekonomins metoder. Nationalekonomer är tränade att se vad som är relevant och inte samt har ett stort fokus på kausalitet. Alvin E. Roths Who Gets What - And Why som är en bärande del för kapitel fem vilket är en bra introduktion. 

Kapitel 8 ”How to get rich” önskar jag att hela befolkningen läser. Inte nödvändigtvis för att alla ska bli rika utan för att människor inte ska falla för de stora dumheterna. Om en för dig okänd person kommer och säger att denne har ett fantastiskt investeringserbjudande som kommer dubbla dina pengar snabbt och själv inte gör det så dra öronen åt dig. Angner visar även att många av de dyra förvaltade fonderna också är något att undvika. Men sparandets ränta på ränta effekt är något som alla borde veta om och utnyttja. Kapitel 9 ”How to build community” som avhandlar mycket av Elenor Ostroms forskning. Intressant forskning men om man redan har läst mycket av hennes arbete blir kan sidorna snabbt bläddras igenom. Å andra sidan, är det kanske inte allas fredagsnöje att läsa böcker om nobelpristagare i nationalekonomi och dess forskning så många kommer lära sig mycket. 

Bokens styrka är dess förmåga att på ett övertygande koka ner svåra frågor till lättförstådda kapitel. Boken ger en översikt över angelägna problem, och de nationalekonomiska ekonomiska verktyg som finns tillgängliga för individer och beslutsfattare. Angner går igenom många viktiga koncept såsom rational choice, sociala kostnader och negativa externa effekter.

Något som jag uppskattar är att boken är fylld av nationalekonomskämt och anekdoter. Historien om varför president Truman ville ha en enarmad nationalekonom för att de inte skulle kunna säga ”on the one hand, and on the other hand”. Eller en egen favorit om sedeln på gatan som nationalekonomen inte plockar upp för att om det verkligen var en sedel på gatan hade någon redan plockat upp den. Men även klassiska statistiska fenomen som att nästan alla bilförare rankar sina färdigheter som långt över medel. 

En annan sak jag uppskattar är att ett känt uttryck reds ut. ”The dismal science” används ibland som uttryck för nationalekonomin, av dem som inte gillar den. Användarna vet mest troligt inte vad den kommer ifrån. Termen kommer från en skrift av Thomas Carlyle som verkligen hatade nationalekonomer. Han hatade dem för att de var emot slaveriet. I en femtio sidors text uttrycker han en triad av rasism på en nivå som gör att inte ens titeln är lämplig att skriva ut. Mest arg var han nog på John Stuart Mill som är mest känd för hans bok om utilitarism samt om principen om att skapa största möjliga lycka.

Kan nationalekonomi rädda världen som titeln antyder. Nja, är svaret på den frågan. Angners bok rör sig mer i den lilla världen som sociologen Hans Zetterberg skulle ha kallat den, vilket i sig är klart värd att rädda. Svar på den stora världens frågor är delvis obesvarade men om man aggregerar alla små världar så får man till slut den stora världen. 

Boken är för dem som vill fatta och för dem som inte fattar någonting om nationalekonomi. Doktorander och studenter i nationalekonomi kommer förstå sina kurser betydligt bättre av denna bok. De i professionen har också behållning av boken, men drabbas inte av högmod, vi kan nog inte själva rädda hela världen.

Jonas Grafström är fil dr och forskare inom nationalekonomi samt vice VD på Ratio och gästlektor på Luleå tekniska universitet.

Så skriver Per L. Bylund i sin nya bok How to Think about the Economy. Per L Bylund är författare, forskare och associerad professor vid School of Entrepreneurship, Oklahoma State University. Han är även Senior Fellow vid Mises Institute och associerad forskare på Ratio i Stockholm, men framför allt är han också tidigare redaktionssekreterare i Svensk Linje.  

Boken är pedagogiskt upplagd i tre delar. I den första behandlas hur ekonomin fungerar i praktiken. Där definieras också begreppet ekonomi, och Bylund förklarar både grundläggande ekonomisk teori och prismekanismens natur. Därefter kommer ett avsnitt om marknaden att marknaden inte är statisk utan en kontinuerlig process, ett resultat av människors handlingar och ett närmast oändligt antal parallella produktionsprocesser. Slutligen kommer en diskussion om interventioner i marknaden och dess direkta och indirekta konsekvenser.  

Att sträva efter ökad ekonomisk läskunnighet är både en lovvärd ambition och angeläget. Särskilt med tanke på den senaste årens populistiska strömningar där marknadsliberala reformer fått stå tillbaka för ineffektiva statliga interventioner. Ett sådant exempel går att finna i den gångna valrörelsen där flera partier presenterade förslag för att kompensera hushållen för de höga elpriserna. Från höger lanserades ett högkostnadsskydd för höga elpriser, vilket i princip innebär att man sätter ett pristak på el. Kritiken från ekonomer lät inte vänta på sig. Till och med på grundkursen i nationalekonomi får man lära sig att pristak snedvrider ekonomin och ofta ger skadliga följder. Resultatet blir att det konstgjorda priset skapar ett efterfrågeöverskott och ökad konsumtion av el, vilket riskerar att förvärra elkrisen.

Huruvida och i vilken grad regleringar av ekonomin är rättfärdigade är en politisk fråga. Men oavsett behövs det grundläggande förståelse för hur marknaden fungerar för att regleringen ska få önskad effekt. Ska man införa regler bör målet vara att de ska ge det resultat som eftersträvas. Deras syfte är trots allt att påverka individers val i önskad riktning. Effektiva regleringar medför alltså beteendeförändringar och därmed förändringar av den ekonomiska strukturen. Får regleringarna ingen eller en annan effekt än den önskade är det dålig politik.

Samhällsdebatten och reformagendan hade tjänat på om världens beslutsfattare läste boken och kanske fick en bättre förståelse för hur marknader fungerar. På dryga 130 sidor förklarar Bylund enkelt och pedagogiskt de grundläggande delarna i samhällsekonomin utifrån ett österrikiskt perspektiv, och strävar efter att väcka intresse för detta tema. Boken är lätt att ta sig till även för den ovana läsaren. Det krävs inga särskilda förkunskaper i ämnet utöver nyfikenhet och ett öppet sinne, vilket verkar vara ett huvudsyfte med boken. Men med det sagt kan även den som är väl insatt och har ett större intresse av ekonomi och marknader lära sig ett och annat från boken. Ibland behöver alla gå tillbaka till de fundamentala grunderna och repetera den grundläggande teorin.

En viktig poäng som görs i How to Think about the Economy är att ekonomi handlar om att skapa värde, genom att använda de ändliga resurserna så effektivt som möjligt. Den faktor som på sikt driver teknologisk utveckling och tillväxt är entreprenörskap, och entreprenörer har således en avgörande roll i marknadsekonomin. De skapar tillväxt genom att finna nya arbetsmodeller eller arbetsmetoder, nya inventioner och innovationer. Det bidrar i sin tur till produktivitetsutveckling – att skapa mer värde med samma mängd resurser – som är det som driver ekonomisk tillväxt och ökar vårt välstånd.

Därför är det bekymmersamt att samhällsdebatten, såväl i Sverige som internationell, saknar diskussioner om hur värde skapas. Om det inte var klart innan jag läste boken är det ännu tydligare nu. I tider då vi rör oss in i sämre ekonomiska tider borde det vara självklart att diskutera hur vi ser till att skapa bättre villkor för individer, entreprenörer och företag, men icke.

I valrörelsen pratades det minimalt om hur entreprenörers villkor kan förbättras. På sin höjd upprepades talepunkter om att det måste bli billigare för företag att anställa och att 3:12-reglerna ska förenklas. På EU-nivå är det än värre. Perspektivet att det är frihandel och marknadsekonomi som skapar tillväxt och ökad konkurrenskraft är frånvarande i den politiska diskussionen. Den nuvarande retoriken går tvärtom ut på att minska Europas beroende av omvärlden och att utveckla någon slags teknisk suveränitet. Enskilda kommissionärer har också uttryckt att globaliseringen har gått för långt och att vi måste ta tillbaka produktionen tillbaka till Europa i vissa sektorer. Det visar på okunskap om hur ekonomin och marknadsekonomin fungerar.   

Tvärtom har många av de problem vi ser idag skapats av just en alltför interventionistisk politik. Offentliga ingrepp skapar felaktiga förutsättningar för ekonomiska aktörer, vilket kan få stora oförutsedda konsekvenser. Den extrema lågräntepolitiken är ett tydligt exempel. Genom en konstgjord låg ränta har marknadsmekanismerna rubbats. Investeringar dras till vissa branscher på bekostnad av andra. Då det inte frigjorts mer kapital samtidigt som efterfrågan ökat driver det upp priserna till höga nivåer. Detta blir ohållbart i längden då de stora prisökningarna som blir följden skapar bubblor som förr eller senare kommer spricka.      

Med en ökad ekonomisk läskunnighet skulle vi förhoppningsvis kunna få en bättre samhällsdebatt och bättre policyförslag. Ekonomin och marknaden är inte magi utan är tvärtom ganska verklig och ter sig på ett visst sätt, med sin grund i människors val och interaktioner med varandra. Vare sig man är för eller emot marknadsekonomin går processerna inte att bortse ifrån. Om fler förbättrade sin ekonomiska läsförståelse och fick en större förståelse för hur marknader fungerar vore mycket vunnet.

Johannes Nathell är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet.