Genom skriften tog författarna avstånd från de krafter inom den svenska högern som förespråkade att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands nazistiska linje, liksom från den vänster som följde Moskvas kommunistiska linje.

Det senare var väl knappast uppseendeväckande, men brytningen med Tyskland var verkligen betydelsefull eftersom den svenska högern traditionellt hade varit mycket tyskvänlig. Invasionerna av Danmark och Norge under våren 1940 visade dock en gång för alla att nazismen var oförenlig med den demokratiska högern och att Tredje riket utgjorde ett direkt hot mot Sverige.

Pamflettförfattarna insåg att ett fritt Sverige förutsatte frihet också för våra nordiska grannar, varför de krävde att ockupationerna av Danmark och Norge måste upphöra och att Finland skulle stå fritt från sovjetiska påtryckningar. I konflikt med tysk- och rysslandsvännerna stakade pamflettförfattarna därför ut en egen svensk linje för att värna landets oberoende svenska medborgares frihet.

Utan att göra något likställande i övrigt känns det som att Donald Trumps utrikespolitiska vägval har haft en liknande effekt på dagens svenska höger. Från att vi har sett det stora landet i väster som en inspirationskälla och en i grunden god kraft internationellt, är det nu svårt att helt lita på Förenta staterna.

Visserligen lär den amerikanska kongressen knappast tillåta en militär intervention mot Danmark, men presidentens aggressiva uttalanden och vägran att utesluta några handlingsalternativ för att Grönland ska bli amerikanskt var skadliga nog. Sannolikt kommer inte heller det republikanska partiets ledarskikt att tillåta att Atlantfördragets artikel 5 undermineras. Ändå är Trumps retorik mot en Natoallierad mycket oroande och riskerar att sänka tröskeln för ett ryskt angrepp.

Högre än Trumps ord talar dock hans handlingar. Under förra året har det amerikanska militära stödet till Ukraina i princip helt sinat. De redan beslutade stödpaket som ännu inte hade hunnit implementeras stoppades vid Trumpadministrationens tillträde och några nya är inte på väg. Utöver egenvärdet i att Ukraina kan försvara sig och skydda sina medborgare, är ett ryskt nederlag kanske Sveriges främsta säkerhetsintresse. Båda riskeras nu av USA:s agerande.

Sina löften om att vara en fredspresident till trots, har Trump visat sig mycket villig att använda militära medel på annat håll. Att president Nicolás Maduro kommer att ställas till svars för sina brott och inte längre kommer att styra Venezuela är efterlängtat. Tyvärr blev det snabbt tydligt att målet med operationen inte var att försöka få till stånd demokrati och rättsstat i Venezuela, exempelvis genom att stödja oppositionen. I stället verkar chavismen få behålla makten genom Maduros vicepresident.

Liknande svängningar har visats rörande Iran. Den tolvdagarsoperation som genomfördes förra sommaren mot landets kärnvapenanläggningar tycks välavvägd och framgångsrik. Men när massiva demonstrationer ett halvår senare fyllde Irans gator mot regimen, delvis uppmuntrade av Trumps egna ord, fanns ingen amerikansk hjälp att få. Först när tiotusentals människor hade mördats av säkerhetstyrkor skred Trump till verket i vad som är den största amerikanska väpnade konflikten sedan Irakkriget.

Även om Sverige självklart ska sträva efter goda relationer med USA, måste landet under nuvarande ledning betraktas som opålitligt. På World Economic Forums årliga konferens i Davos konstaterade den kanadensiska premiärministern Mark Carney just detta. Den liberala, regelbaserade världsordningen är över eftersom dess främsta försvarare har övergett den. I stället förespråkar han mer samarbete mellan medelstora och mindre stater. Tillsammans kan vi forma ett eget demokratiskt block för att inte fångas mellan stormakterna.

Carneys ord var kloka och fick gott gensvar från framför allt europeiska ledare. I praktiken verkar dock många som borde ingå i de mellanstoras block bara byta en linje mot en annan. Såväl Australien, Tyskland, Storbritannien som Kanada självt har vänt sig till Kina för ökat ekonomiskt samarbete. Dessutom verkar de alltför villiga att ge säkerhetspolitiska eftergifter. Den brittiska regeringen har till exempel plötsligt godkänt ett nytt ambassadkomplex i London, trots farhågor att det kan nyttjas av den kinesiska säkerhetstjänsten.

Liksom 1940 års studenthöger stakade ut en svensk linje, måste 2026 års studentborgerlighet göra detsamma. Då som nu är vår frihet beroende av andras frihet. Linjen bör därför inte bara vara svensk eller ens nordisk, utan europeisk och västerländsk. Militär upprustning, säkerhetspolitiskt samarbete, fri handel och ekonomiskt utbyte inom Europa och med våra demokratiska vänner i andra världsdelar: det bör vara grunden för vår linje.

Ordförande Daniel Åkerman

Dagligen diskuteras konservativa talepunkter på nyheterna: vi måste rusta upp försvarsmakten, det är dags att vi börjar värna om traditioner, det är viktigt att vi inte försummar det som gör vår lilla del av jorden unik, jag vill hellre leva i en värld där mina barn känner sig trygga än en där vi ägnar oss åt storskaliga experiment. Detta synsätt har tack och lov kommit att bli det dominerande narrativet bland politiker från högerkant till långt in på vänstersidan.

Denna utveckling har skett som en reaktion på en mer utmanande politisk verklighet än den som rådde för 15 år sedan, då en enad västvärld förväntade sig kunna fortsätta sprida rättsstatliga principer, kvinnors rättigheter och marknadsliberalism till utvecklingsländer under en överskådlig framtid. Givetvis var världen inte perfekt; konflikter drabbade bland annat Irak och det nyligen sönderfallna Jugoslavien. Men det fanns ändå en framtidsoptimism.

Den utveckling som gett upphov till den nya konservativa vågen kan anses ha uppstått i samband med den arabiska våren, då hundratusentals människor störtade statsmakter i Nordafrika och Mellanöstern i protest gentemot korrupta ledare och i försök att etablera rättsstater av västerländskt snitt. Utvecklingen följdes dock av en motreaktion, när de krafter som despoterna hållit stångna gjorde sig gällande tillsammans med de välmenande demonstranterna: religiösa fundamentalister som desperat försökte återvända till en mer medeltida världsordning. Snart därpå följde en flyktingkris, och ett överrumplat Europa märkte knappt när Ryssland tog en tugga av Ukraina. Bristen på reaktion var ett moraliskt svek från vår sida och avsaknad av handlingskraft 2014 kan ses som en direkt orsak till att Moskva vågade sig på kriget 2022.

Nu står Sverige och Europa inför större utmaningar än vi gjort sedan kalla kriget, och i Sveriges fall kanske ännu längre tillbaka i historien. När våra ekonomier stagnerar, integrationen misslyckas och kontinentens gränser hotas, både från väst och från öst, släpper människor sina vänsterideal. De överger den värld som skulle kunna skapas i teorin och griper tag i det bekanta. Människor blir alltså konservativa när de inser att deras liv, sådant det är, har ett värde. De tänker på sina familjer och hur rädda de är för att förlora dem. De börjar därtill värdesätta sin egendom och den trygghet som finns i det vidare samhället.

Problemet är dock att rädda människor söker både skydd och någon att skylla på. Dessa konvertiter från socialdemokratin har nämligen inte gått till den borgerliga konservatismen, den som eftersträvar eget ansvar och fria marknader. Konvertiterna har i stället sökt sig till nationalkonservatismen, och i Sverige till idétraditionens representant: Sverigedemokraterna.

Resultatet blir den konservativa försvarsviljan utan den engelska konservatismens individualism. Medborgarna bryr sig inte om sänkta skatter och ansvar, de vill i stället ha övervakningskameror och protektionistiska åtgärder. Detta ger upphov till ett samhälle som långsamt lämnar friheten bakom sig.

Ett annat problem med denna populistiska nationalkonservatism är dess antiintellektuella främlingsfientlighet. Kritiken verkar inte ligga i att utlänningar nödvändigtvis är sämre än svenskar, men att dessa som kollektiv grupp anses oönskade när de på något vis förändrar samhället. De äldre nationalkonservativa drömmer sig tillbaka till det samhälle som fanns när de var små och de yngre har lagt sig an med en mytologisk bild av ett förflutet de aldrig upplevt. Det vill säga ett fattigare Sverige, ett mer slutet land där mycket av dagens frihet och välstånd ännu inte hade vuxit fram.

Det är nödvändigtvis inte fel att motsätta sig en generös invandringspolitik, om grunden till detta ställningstagande utgår från en försiktighetsprincip snarare än en avsky gentemot de som anses hota en mytologisk bild av ett förflutet.

När Edmund Burke la grunden till den liberalkonservativa idétraditionen så visste han att samhället skulle komma att förändras. Hans ambition var blott att kunna garantera att denna utveckling skulle ske utan att riva ner de institutioner och traditioner som människor byggt sina liv kring.

Av denna anledning är det extremt viktigt att man bejakar och värnar om ordet konservativ. Låt inte de hatiska rösterna i samhället monopolisera en term som egentligen betyder kärlek till familjen, samhället, friheten, traditionen och en stadig kurs framåt. För om de tillåts kapa begreppet kommer denna tankerika idétradition att förvanskas till något enkelt, fult och radikalt; en ideologiskt oklar blandning av statlig interventionism och nationalism.

Det finns därför goda skäl för fler att våga kalla sig konservativa igen. Det är viktigt för att återta begreppet från nationalkonservatismens fotbollshuliganism att våga identifiera sig som konservativ. Att värna om sin omvärld är inget att skämmas över. För att göra detta kan en sympatisör kalla sig för liberalkonservativ, miljökonservativ eller kulturkonservativ. Det medger ett utrymme, en möjlighet för nyansering, som kan hjälpa till socialt med detta uppdrag. På så sätt kan man förhindra rädda och arga socialdemokrater från att monopolisera en idétradition som i grunden handlar om att skydda det värdefulla samtidigt som samhället försiktigt tillåts utvecklas.

Detta nummer av Svensk linje handlar om brutna kontinuiteter, vilket kan illustreras med den ovan beskrivna förändrade bilden av konservatismens inneboende mening. För den som är intresserad av de mer direkta konsekvenserna av denna idéutveckling så rekommenderar jag Bean Khalils text om Torypartiets historiska pragmatism. Vidare skriver Arvid Bertilsson en eulogi för den liberala världsordningen och Daniel Leviathan om Hebreiskans återkomst.

God läsning,

Markus Linder

Efter ett besök nere i katakomberna, där jag huvudsakligen försökte undvika att smutsa ner mina byxor med damm och fladdermusskit, så satte jag mig i skuggan och började läsa i en bok jag tagit med.

Boken var en samling av översatta skrifter från antika Egypten, huvudsakligen från utmejslade texter som pryder kungar och överklassens gravkammare. Jag började dock läsa en text från en gränsmarkör från landets sydliga front. Den bar på ett budskap som Senusret II:s son låtit skriva, den kreativt döpta Senusret III. På denna gränssten förmedlade kungen sitt hat mot nubierna, det folk som bodde söder om hans rike. Han påstår att de inte är riktiga människor, att han dödade deras kvinnor, stal deras boskap och att denna front ska hållas till vilket pris som helst. Därefter proklamerade han att den efterkommande kung som inte vidmakthöll samma gräns skulle vara en ovärdig arvtagare.

Jag tittade därpå upp på faderns pyramid och insåg att min uppfattning om monumentet hade förändrats. Det var inte längre en vacker grav utan en symbol för fadern till en krigsförbrytare, en ondskefull makthavare som förslavade civila och ägnade sig åt folkmord. Jag kom dock snart därpå på bättre humör då jag erinrade att hans gräns inte höll evinnerligt, och även om det skulle dröja lång tid så kom så småningom en nubisk dynasti, från moderna Sudan, att erövra Senusret III:s rike.

Ett liknande maktskifte har skett under 1900-talet, då koloniala avtal gav Egypten makten att diktera över Nilens vatten. Detta gav landet en orättvis kontroll över sina sydliga grannar. Denna hegemoni har dock kommit att utmanas sedan det brittiska protektoratet avslutades. Etiopien och Sudan har därmed hävdat sin rätt gentemot de tidigare tyrannerna i Kairo. Dammar och jordbruksprojekt har därmed byggts, vilket har gett el, vatten och jobb till miljontals människor.

Den nyfunna suveräniteten över vattnet kan dock ha gått från att vara ett frihetsprojekt till en ny form av tyranni då Etiopien färdigställt ett megaprojekt som hotar Egyptens själva existens. The Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD), är en så stor byggnation så att den riskerar att, under de kommande uppfyllandsåren, minska vattenflödet till Egypten med upp till 30 procent.

Egypten lider redan av en massiv vattenbrist. En genomsnittlig egyptisk medborgare har tillgång till häften av de 1000 kubikmeter vatten som FN påstår krävs årligen, och med en ökande befolkning riskerar nöden att bli ännu värre.

Samtidigt vägrar Etiopien att hejda sig och diskutera en gemensam lösning med Egypten. Addis Abeba hävdar snarare att det vatten som kommer från Blå-Nilen härstammar från etiopiska källor och att det därför är deras egendom. Etiopiens officiella förhållningssätt är alltså “tough luck!”. En sträng doktrin kan man tycka, synnerligen då de hotar den källa som bidrar med 98% av Egyptens vatten.

Att rättfärdiga sin politik genom att peka på en annan regering och anklaga dem för att ha varit elaka historiskt förhindrar framtida samarbetsmöjligheter och ger upphov till ett förvärrat politiskt klimat. Detta förhållningssätt är därmed ohållbart för Etiopien. Addis Ababa kan inte fortsätta att behandla andra länder i sin region på detta vis, om de inte vill att de ska besvara med militära medel.

Om dessa stater dock skapade en gemensam politik angående dammen och skrev ett kontrakt där de klargjorde hur vinsten skulle fördelas för att kompensera Egypten, då skulle kanske länderna undgå det makabra maktspel som stater tillämpat sedan Senusret III:s tid.

Det är nämligen inte en sund politisk doktrin att efterlikna gatuhunden som morrar och slåss för att roffa åt sig så mycket mat som möjligt. Riktig internationell politik är snarare en produkt av gemensamma intressen, något som marknadsliberaler verkligen förstår sig på. Att se Nilen som en gemensam resurs, något som kan nyttjas på många sätt och platser för att säkerställa att företag, bönder och stater ska kunna bli flitigare, skapar gynnsamma förutsättningar. För även om Egypten var den dominanta parten under antiken och nubierna senare intog makten så vände det tillbaka.

Slaven från igår kan en dag bli din mästare, så frigör honom innan han vänder sig mot dig! Om du beter dig hyggligt kommer konflikterna långsamt att tyna bort. Jag tror till exempel inte att många från Sydtyrolen längre skulle ta till vapen för att bli självständiga från Italien. Kan det möjligtvis ha något att göra med att de blev en autonom region och senare fick rätten att korsa gränsen till Österrike utan pass i fickan? Ja! Det är anledningen. För när stater behandlar andra länder och oss människor med vett och etikett så kommer det att få en bredare inverkan på den lokala tidsandan. På det viset slutar vi att vara hundar som slåss i ett nollsummespel och blir till moraliska människor som förhandlar fram en bättre framtid.

I detta nummer av Svensk Linje kan ni läsa många spännande texter på temat vett och etikett. Bland annat skriver Albin Zettervall om hur man ska föra sig i bastun och Sofia Ek Hallonqvist ämnar uppmuntra mer socialt beteende bland dem som inte kan föra sig när de anställt städhjälp.

God läsning och god jul!

Denna bild är bara delvis sann. Många av de ledande beslutfattarna både i Ententen och bland Centralmakterna var väl medvetna om det fruktansvärda pris som ett europeiskt storkrig skulle utkräva. Likaså var reaktionen bland allmänheten knappast en samstämmig förtjusning. Tvärtom betraktades inkallelseorderna i många familjer som rena dödsbud, vilket de i miljontals fall också visade sig vara. Ändå har bilden satt sig av att det är lätt att propagera för krig.

Politiker, gärna gamla gubbar, sitter på bekvämt avstånd från slagfälten och skickar bekymmerslöst unga män in i döden. Flera av efterkrigstidens väpnade konflikter har förts in i denna berättelse, förvisso inte utan skäl. Tre amerikanska presidentadministrationer vilseledde väljarna om landets deltagande i Vietnam, samtidigt som krigets verklighet var fruktansvärd för de enskilda soldaterna.

På liknande sätt motiverades invasionen av Irak 2003 med falska uppgifter om att landet utvecklade massförstörelsevapen. Det senare har därefter även kommit att färga av sig på uppfattningen om den samtida insatsen i Afghanistan trots att denna var FN-sanktionerad. Många amerikaner uppfattar det som att politikerna i Washington lät deras söner dö i fjärran länder enbart för att främja sina egna politiska ambitioner.

Denna kulturella förståelse för hur och varför krig bryter ut står nu i centrum för diskussionen kring fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. Förenta staternas president Donald Trump fokuserar påfallande ofta på antalet döda och det lidande som dessa förluster för med sig. Det är ett fruktansvärt krig. Människor dör. Det måste få ett slut, säger han. Hans andra återkommande tema är att kriget aldrig skulle ha brutit ut om han själv hade varit president i stället för den gaggige, gamle Joe Biden. Han konstaterar vidare att det är ett krig som aldrig borde ha startats.

Det sistnämnda har han så klart rätt i. Dock sätter han betydligt hårdare tryck på president Zelenskyj jämfört med president Putin. Sammantaget verkar Trump lägga skulden på ukrainarna och Bidenadministrationen för att inte ha gett efter för alla ryska krav. Då hade ju fler liv räddats.

En liknande tankegång undersöktes tidigare i höst av Lena Andersson i Svenska Dagbladet – emellertid med mer intellektuell hederlighet. Hon frågade om slagorden om att stötta Ukraina så länge som det behövs verkligen stämmer. Är västvärldens stöd verkligen obegränsat? Och om så är fallet, är det verkligen rätt? Hur många ukrainska (och ryska) liv bör kriget få kosta? Även om hon sin vana trogen var fåordig med konkreta ståndpunkter, var det många läsare som tolkade Anderssons svar på den sista fråga vara: färre än som dött hittills.

Naturligtvis är det hemskt att människor dör. Varje utsläckt liv är en tragedi. Men det finns också saker som det är värt att offra livet för – inte minst att skydda andras liv. Rädslan för att motstånd kan leda till förlust av människoliv riskerar då att orsaka ännu mer skada.

Under andra världskrigets inledande månader var den franska politiska och militära ledningen lamslagen av erfarenheterna från det stora kriget tjugo år tidigare. Trots att den tyska krigsmakten var uppbunden i invasionen av Polen och hade lämnat västra och centrala Tyskland i stort sett oförsvarat, vägrade man skicka någon större trupp över gränsen. Många historiker menar att Hitlertyskland hade kunnat besegras där och då. I stället fick tyskarna tid att runda franska ställningar och invadera landet genom Ardennerna. Även denna gång valde det franska ledarskapet att inte riskera fortsatt konflikt och kapitulerade.

Bara för att det formella krigstillståndet avslutades innebar dock inte heller att alla fransmän kunde leva i fred. Såväl under Vichyregimen som i ockupationszonen skickades tiotusentals människor, främst judar och romer till koncentrationsläger. Pressen censurerades och fackförbund förbjöds. På liknande sätt har befolkningarna i de ockuperade delarna av Donetsk och Luhansk i hög grad tvångsinskrivits i den ryska armén och mött döden på slagfältet. I de områden som den ukrainska armén har befriat sedan februari 2022 – inte minst i Kyivförorten Butja – har den ryska brutaliteten blottlagts. Vore det verkligen fred för dem som skulle utlämnas åt rysk ockupation?

Många fransmän vägrade att acceptera fredsfördraget 1940. I stället fortsatte de striden i de fria franska styrkorna och i motståndsrörelsen. De valde att riskera döden framför en falsk fred. Av samma anledning kommer ukrainarna att fortsätta kämpa oavsett hur mycket den amerikanska presidenten tycker att de borde sluta. Ytterst är det sina egna liv de offrar i insikten om att fred inte alltid är det högsta goda.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata studentförbundet.

Botanik och kulturell antropologi är på så sätt kanske inte särskilt väsensskilda. För det finns många traditioner mänskligheten bevarat utan att det tillför särskilt mycket gott. Jantelagen har väl egentligen aldrig gjort tillvaron så mycket behagligare? Den har snarare gjort våra liv gråare. Andra traditioner är till och med direkt farliga och förtryckande. Kvinnor som uttrycker sig fritt eller har utomäktenskapliga relationer misshandlas till följd av hederskultur. Släktingar mobiliseras och samlar sig utanför vuxna människors hem, enbart i syfte att straffa dem som inte upprätthåller den gemensamma förtryckande dogmen.

Dessa våldsamma och förtryckande kulturella uttryck kanske tjänade ett syfte i en tid när rättsstaten saknades. När någon form av moralisk lag behövde existera mellan människor för att upprätthålla social ordning. Sådana ålderdomliga traditioner saknar dock all relevans i ett modernt samhälle, där människor är kapabla att ta hand om sig själva och polisen bistår medborgarna.

På liknande vis kan man argumentera för att klassamhället inte är mer än en relik från en primitiv epok. För på vilket sätt skulle det i dag vara meningsfullt att dela upp människor baserat på hennes religiösa förbindelser, släktskap och relation till jordbruk? Majoriteten av människor tillhör inte ens dessa samhällsstånd längre och logiken bakom dem motsatte sig redan tidiga kristna tänkare, sedermera följda av upplysningsfilosoferna.

Trots denna idemässiga kamp mot hierarkierna, har dess kategoriseringar visat sig vara väldigt ihärdiga. Landägande junkrar styrde Preussen och Tyskland fram till Weimarrepubliken. House of Lords är fortfarande en institution som förkroppsligar adelns och prästerskapets upphöjda ställning inom den brittiska demokratin. Vatikanen är en anti-egalitär organisation, med en administrativ struktur som symboliserar en kosmisk ordning baserad på människans underlägsenhet. Men varför finns då denna förlegade och förargande struktur kvar? Särskilt då den historiskt verkat för att minimera mänskliga friheter, från förtrycket av kastlösa i Indien till indirekta konflikter i moderna Europa. Finns det verkligen någonting värt att bevara från vårt hierarkiska och primitiva förflutna? Eller är det så att blomman saknar all skönhet?

Personligen anser jag inte att klassamhället saknar all charm, givet att den kulturella strukturen bygger på en meritokratisk och respektingivande grund. För strukturen innebär inte nödvändigtvis att somliga klasser behöver anses vara överordnade andra. Denna inställning är också något jag tycker mig skönja i det moderna Sverige. För vem anser egentligen att bonden, som brukar många hektar skog och åker, skulle stå lägre än en präst?

Det har snarare blivit så att vi respekterar de som lever och arbetar med någonting meningsfullt. Den traditionella arbetarklassen har fått det mycket bättre, men känner de att de gör något med djup signifikans? Troligen känner gruvarbetarna att de möjliggör Sveriges välstånd. Baristan på ditt lokala kaffe finner nog inte samma värde i sitt arbete. Arbetarklassen skulle därmed kunna anses ha delats i två, en del som har och en som saknar inneboende mening. Det nya bottenskiktet har blivit de som jobbar för snabbmatskedjor, i köpcenter eller med att leverera mat. Dessa människor i den framväxande gig-ekonomin representerar dock inte någon underklass, utan en total avsaknad av ståndstillhörighet. Arbetarklassen har alltså skakat av sig dem som inte längre passar in i mallen, de som lever som kastlösa och mästarlösa tjänare.

Det var kanske det som klass alltid syftade till att tillföra, en känsla av mening. Människan visste då hur hennes sociala krets förde sig, de utförde uppgifter som tjänade ett långtgående syfte, och de var omgivna av liknande människor med liknande jobb. När man tänker på det ur ett sådant perspektiv börjar man nästan längta efter den tydlighet som ståndssamhället förde med sig.

Det innebär inte nödvändigtvis att vi behöver acceptera de negativa aspekterna av klassamhället. Vi kan i stället tänka på utvecklingen som en hegeliansk dialektik, vari en felbar tes möter en utmanande men inkomplett antites, vilka tillsammans frambringar en bättre syntes. I detta fall mötte tesen hierarki, antitesen jämställdhet – för att frambringa det nu frivilliga klassamhället.

Inom ramen för denna uppfattning känner jag en längtan efter att tillhöra ett samhällsstånd, att tilldelas en tydlig uppgift som jag tillsammans med mina kamrater kan utföra till samhällets gagn. Just frivilligheten minner om ett segment i den studentikosa sången “O gamla Klang och Jubeltid”, då de fyra ursprungliga fakulteterna ska ställa sig upp under olika tidpunkter och tillkännage sitt kall. Teologerna plåstrar själen och läkarna kroppen. Visan sjungs och samtidigt känner man att man utför en hedervärd gärning inom sitt skrå. Finns det en bättre känsla än det? Broderskap och mening. Så välj en klass!

I detta nummer behandlas klass utifrån ett flertal olika infallsvinklar. Douglas Thor diskuterar hur Sverige bör ta sig an utanförskapsproblematiken, Marcus Björk skriver om sociala indelningar i Ryssland och Joakim Broman skildrar hur förhållningssättet till bildning har utvecklats över tid.

Markus Linder är redaktör för Svensk Linje

Tron på det öppna samtalet och en fri debatt var central för Kirks gärning. Han upplevde debattklimatet på amerikanska lärosäten som inskränkt och konformistiskt, där enbart progressiva vänsteråsikter tolererades. Universitetsturnéerna syftade därför till att skapa utrymme för debatt och diskussioner som annars inte fördes. I ett av många videoklipp som fick förnyad spridning efter hans död, förklarade Kirk att ett öppet samtal som ger utrymme för respektfull oenighet är grunden för demokratin – utan det finns bara våld som alternativ.

Att Kirk mördades då han satt på scen under ett sådant samtal och besvarade publikfrågor är lika talande som det är tragiskt. Charlie Kirk var ingen makthavare. Han hade visserligen stort inflytande, men bara genom sin opinionsbildning och förmåga att kanalisera andras politiska engagemang. Att döma av vad som i skrivande stund har framkommit om den misstänkte gärningsmannen verkar det just ha varit Kirks framförande av sina åsikter som utgjorde motivet. Hans ord besvarades med våld.

Till skillnad från många andra har jag hittills inte varit särskilt orolig för den tilltagande polariseringen i USA. Även om retoriken har varit skarp har landet gått igenom betydligt värre politiska konflikter under sin historia. Inte minst präglades 1960 talet av utbrett politiskt våld i form av upplopp, bombdåd och de uppmärksammade morden på president John F Kennedy, Martin Luther King Jr, Malcom X och Robert F Kennedy. Nu undrar jag dock om inte situationen är obehagligt lik 60-talet.

Den 14 juni sköts demokraten Melissa Hortman, talman i Minnesotas representanthus, och hennes make ihjäl i deras gemensamma hem. Gärningsmannen hade tidigare samma dag skjutit statssenatorn John Hoffman (D) och hans fru, som dock båda tack och lov överlevde. Den 21 maj mördades två anställda vid Israels ambassad då de lämnade en mottagning på Judiska Muséet i Washington DC. Natten den 13 april utsattes Pennsylvanias guvernörsresidens för mordbrand då guvernören Josh Shapiro (D) och hans familj låg och sov. Ingen kom dock till skada. I december 2024 sköts vd:n för sjukförsäkrningsbolaget UnitedHealth Group, Brian Thompsson, ihjäl på öppen gata i New York. Självklart går det heller inte att förbise de två mordförsöken på Donald Trump under presidentvalskampanjen 2024.

Det är svårt att komma ifrån misstanken att våldsutvecklingen späds på av ett allt mer radikalt tonläge i främst sociala medier. Såväl vanliga användare som politiska influencers beskriver sina motståndare i oförsonliga termer. Den progressiva och i allt högre grad socialistiska vänstern skämtar exempelvis om att döda hyresvärdar och att liberaler minsann också kommer få smaka kulorna när revolutionen kommer. Efter mordet på Brian Thompsson spred flera framträdande sociala mediepersonligheter en bild om att det är lika mycket mord att neka någon sjukförsäkring.

Ironiskt nog har även den radikala högern anammat den antikapitalistiska retoriken. Där ligger fokus mer på hur utländsk arbetskraft utnyttjas av globalisterna för att göra den amerikanska arbetarklassen obsolet, och hur löneslaveri åt multinationella företag utarmar det goda familjelivet. I allt detta sägs demokraterna vara förrädiskt delaktiga, när de inte också skyddar pedofiler eller vill tvinga barn till könsbyten. Till allt detta har naturligtvis kriget i Gaza adderat en sörja av västfientlighet, antisemitism och terrorromantik.

De politiska kommentatorer som sprider den demoniserande retoriken befinner sig dock på tryggt avstånd från sina motståndare. Från studion kan de lajva revolution till sina följare utan att faktiskt behöva offra sitt ofta goda leverne. Tvärtom är det polariseringen som drar in fler tittare och därmed större intäkter. Problemet är att det alltid finns några som tar retoriken på allvar och bestämmer sig för att göra något åt den. Verkligheten anpassar sig efter dikten, vilket samtidigt får anklagelserna att verka än mer rättfärdigade.

I Sverige är vi ännu långt från den amerikanska polariseringen. Vi bör tänka över hur vi själva uttrycker oss om våra politiska motståndare. Annars kan vi råka lajva oss fram till revolution.

Daniel Åkerman är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet

Men de sista veckorna i december kan också vara en tid för tillbakablickar och tacksamhet. En liten halv- eller helårskontroll, om man så vill, beroende på om man lever efter kalenderår, verksamhetsår eller terminskalender. Här på kansliet i Stockholm drömmer jag mig tillbaka till allt fint som Studentförbundets och våra föreningars sprudlande sammanhang har bjudit på under året – och samlar intryck att ta med mig in i januari och 2024 års verksamhet.

Det här uppslaget är alldeles för begränsat (och mitt minne bitvis för dimmigt) för att jag ska kunna räkna upp alla glada ögonblick, alla viktiga insatser, alla kloka tankar och alla inspirerande samtal. Men några guldkorn biter sig fast lite extra.

Jag tänker på guruseminariet i våras, där förbundet äntligen kunde lansera en uppdaterad upplaga av Guruhandbok i fysiskt format, sprängfylld med nya tänkare att utforska. Att dessförinnan ha fått följa redaktionskommitténs hårda arbete för att vaska fram och göra rättvisa åt alla dessa historiska och nutida inspirationskällor gjorde känslan ännu större. Den som inte var med på sittningen på Kristinehovs malmgård missade verkligen något.

Sista april, för egen del i Lund hos Ateneum med vänner, bjöd på sillfrukost, blommande magnolior, punsch och spex och sång. Det var vårfriskt och sprudlande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt drabbade bilderna hemifrån Uppsala och Geijerska mig med den starkaste hemlängtan jag känt sedan de tidiga tonåren. Det är studenttiden när den är som allra vackrast, och år efter år har jag fått ynnesten att dela den med just Studentförbundet. 

Bara några veckor senare stundade representantskapet på ett Blommenhof i försommarskrud. De som var där i år, eller som varit med tidigare, minns debatter om högt och lågt, utskottsförhandlingar där nyvunna bekantskaper diskuterar intensivt men respektfullt, nära nog frejdigt, på det där sättet som bara vi kan. Vi minns sexorna som aldrig vill ta slut. Just i år drar jag mig till minnes den gryende majsolen över taket som jag av någon anledning hamnade på under den tidiga söndagsmorgonen. 

Sommaren bjöd på seglats till Visby och Almedalsveckan, i år återigen med dubbla båtar – på hemvägen över vågor som var alldeles för höga för min smak, men som stärkte både ett och annat tillitsband. Delegationen som spred friheten och glädjen över kullerstenen under veckan, och det glada hundratal som ville komma och diskutera högre utbildning med oss på rapportsläppet i Visby, skapade tillsammans den bästa ”semester” jag kunnat tänka mig.

Vi inledde hösten med Höstgimo i ett soligt Uppsala. Jag har sällan hört så bra argument för medeltida rättsordningar, eller så kloka funderingar om genteknikens etiska dilemman. I vart fall den senare frågan lär vi alla få skäl att återkomma till – och den tidigare är nog så viktig för att stärka både resonemangsförmåga och ryggradsreflexer.

Förbundsseminariet på tema försvarspolitik präglades av en glädjande frågvishet och nyfikenhet. Arbetet med Gimoavtalet, som presidiet lanserade i samband med Moderaternas partistämma, var både uppiggande och väldigt roligt. (Det finns videomaterial som ni ännu inte har sett.) Det är min fasta övertygelse att Studentförbundets radikala röst och samtidiga vilja till genomtänkt långsiktighet kommer att bli allt viktigare framöver. 

Den årliga Brysselresan gick i år till Tomas Tobé, och bjöd på såväl givande samtal och möten som sena kvällar i vänners (och sångglada sossars) lag. Därutöver gläds jag åt alla talarpass, pubkvällar och föreningssexor runt om i landet här hemma. Alla nya ansikten, alla gamla, alla oväntade diskussioner. Nätter som blivit, och fortsätter bli, betydligt längre än vad jag tänkt mig. 

Alla ni medlemmar och engagerade som säger så mycket klokt. Som gör så mycket spännande. Och alla ni som skriver, oavsett om det är motioner, rapporter, debattartiklar, essäer till någon annan tidskrift – eller texter till just Svensk Linje. Det är så glädjande att följa er alla.

Även de återkommande internationella utflykterna till, och samtalen med, våra vänner och systerförbund runtom i Europa påminner om att vi har många vänner i frihetskampen – vilket både stärker och förpliktigar. Även om utmaningarna ser väldigt olika ut – socialdemokrati, korruption, diktatur och krig är, så att säga, olika storheter – så blir vi starkare av det internationella samarbetet.

***

Det är lätt att bli tungsint när man tänker på världen. Stora värden står på spel. I Ukraina i synnerhet, men också i Mellanöstern. I Kinas försök till omkalibrering av maktbalansen i världen. Hoten mot friheten, freden och folkrätten är många. Den regelbaserade världsordningen, frihandeln och klimatet står alla på spel. 

Men så länge vi orkar fortsätta stå upp för vad vi tror på, själva och tillsammans med andra, är förändring möjligt. Våra idéer om den enskilda människans rätt, de negativa rättigheternas universalitet, om marknaden, rättsstat och liberal demokrati, står sig fortfarande. Det är vår plikt att inte ge upp drömmen om att fler människor ska få möta morgondagen i en sådan verklighet.

När jag tänker tillbaka på året som gått känner jag både glädje och outsäglig stolthet över vårt förbund. Men jag känner också tillförsikt. Att vi har trevligt längs vägen gör stegen lättare, men ska inte misstas för bristande allvar i den riktning vi vandrar. För allt det vi skapar, upptäcker, förvaltar och gör till vårt – det har verklig kraft att förändra.

God jul och gott nytt år, kära läsare, så hoppas jag att vi ses snart igen. Kanske rentav på förbundsseminariet i Lund den 27 januari? 

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Det blev precis tvärtom. 

Debatten, om det går att kalla det en sådan, och det politiska klimatet som följt har präglats av desinformation, konspirationsteorier, och att annars tänkande människor valt att lita på uppgifter från en terrorsekt snarare än de från en demokrati. Det har varit ett tydligt exempel på att det vi kallar ”teori”, det där som i bästa fall ska föra oss närmare verkligheten och fylla den med mening, även kan ta oss längre ifrån den, exempel på hur vissa teoretiska utgångspunkter, som i grunden kan tyckas korrekta, kan leda till moralisk förkastliga ställningstaganden. 

***

1945 skrev en då ung Jean-Paul Sartre en essä i magasinet La République Francaise med titeln ”Vad är en kollaboratör?”. Sartre ställde sig frågan varför så många fransmän kom att samarbeta med nazisterna efter deras invasion. Han syftar inte på de som gjorde det för ekonomisk vinning, av ideologiska skäl eller de som blev tvingade under pistolhot. Sartre beskriver de individer som accepterade och underlättade det nazistiska styret av humanitära skäl, de som ville få stopp på kriget: de franska pacifisterna. De var enligt Sartre oförmögna att se krigets realitet, och i rädsla för våldet accepterade de allt, verkligen allt, som skulle medföra ett slut på lidandet och garantera freden. De glömde att världen inte bara är krass realism, där det enbart existerar starka och svaga, där det enda alternativet är våld eller fred. Pacifisternas centrala felslut var att de inte såg att bakom krigets brutala vardag fanns moraliska ideér.

Det finns det nu också. Ibland kan vara så enkelt som att en sida representerar det goda och en det onda.

En närliggande teoretisk utgångspunkt jämfört med pacifismen är maktanalysen. Den som utgår från att maktordningar fördunklar mellanmänskliga relationer, och att de bör brytas ner för att frigöra människan. Det är ett perspektiv som naturligt förhåller sig skeptisk till de institutioner, länder och människor som sitter på och utövar makten. Maktanalysen kan ha sina fördelar som teoretiskt verktyg men som en sammanhållen syn på världen landar den i samma felslut som pacifismen, den misslyckas med att ta hänsyn till vilka moraliska idéer som finns bakom makten.

I essän Värdenas kris påpekar författaren och poeten Lars Gustafsson att Sartres kritik av den maktpositivistiska hållningen grundade sig på att den som enbart har makten och våldet för ögonen missar kanske den viktigaste aspekten i ett mänskligt liv – den mänskliga friheten:

Kollaboratören (maktpositivisten) säger han tror inte på den mänskliga friheten, han inser inte att, i en viss mening, historien skapas varje dag. Det finns i hans hållning ett slags fundamental rigiditet som har att göra med att han inte kan godta också det orealiserade, det som ännu bara finns som idé, möjlighet, potentialitet som någonting som besitter en makt.

Gustafsson sammanfattar själv: ”Kollaboratören är, kunde man säga, alltför lite diktare”. Han kan med andra ord inte föreställa sig något annat än det redan existerande. 

Men nog om Sartre och Gustafsson och åter till det här numret av Svensk Linje. Det här kunde blivit ett temanummer om Israel-Palestina. Men vi i redaktionen har valt fokusera på det maktpositivisten inte förmår: idéerna. Temat på det här numret blev därmed politik och religion. I en rad textnedlsag vill vi belysa vilken roll religion har haft, idag har, och kanske framförallt bör ha i den politiska sfären och i det bredare samhället. 

Bland annat skriver Joel Halldorf om den viktiga roll frikyrkorörelsen spelat i framväxten av den moderna demokratin. Den var en central del i det föreningsliv som utgjorde det demokratiska ekosystemet och fostrade demokratiska dygder. Hannah Stutzinsky skriver en litterär vardagsbetraktelse över det judiska livet och spanar efter en tid utan potentiell flykt. Och Jakob Norrhall tar avstamp i John Lockes A Letter Concerning Toleration för att nyansera den samtida debatten om sekularism. 

Trevlig läsning!

Henrik Dalgard är redöktör för Svensk Linje.

Det är, på det hela taget, en besvikelse. Man kanske inte ska vara alltför förvånad – Sverigedemokraterna har högst begränsade borgerliga reflexer, och ekonomisk frihet har aldrig varit en särskilt prioriterad fråga för Kristdemokraterna – men likväl. Höstens budgetprocess – i synnerhet turerna kring brytpunkten för den statliga inkomstskatten – hade varit ett utmärkt tillfälle att med självförtroende, tillförsikt och ryggrad förklara varför borgerlig, och i synnerhet moderat, ekonomisk politik skiljer sig från socialdemokratisk sådan. En borgerlig regering ska inte nöja sig med att endast förvalta det rådande systemet – som Socialdemokraterna till stor del varit arkitekterna bakom. 

För vi är inte socialdemokrater. Vi tror på frihet och ansvar. Det innebär att människor har principiell rätt till de pengar man tjänar. Att skatt för att finansiera gemensamma åtaganden på sin höjd är ett nödvändigt ont. Att det dynamiska, öppna samhälle som skapas av att människor själva producerar och prioriterar är ett bättre samhälle än alternativet. 

Det minsta man kan förvänta sig av en borgerlig regering och en moderat finansminister är att man rakryggat kan stå för kärnan i borgerlig politik. Och vid behov argumenterar för den. 

När man blir sviken i sina förväntningar har man dock inte råd att tappa modet. Det är en gammal sanning att partier och partiföreträdare lätt tappar bort sin ideologiska kompass i regeringsställning. Det är så många svåra avvägningar och så många brådskande ärenden som fyller skrivbordet och inkorgen att det blir lätt att förlora det långsiktiga målet ur sikte. Att prioritera det brådskande framför det viktiga till dess att man glömt vad det viktiga egentligen var. Det är just då de behöver vår hjälp. 

Jag önskar mig inte nödvändigtvis att regeringen börjar hänvisa uttryckligen till Hayek, Mises eller Munkhammar – i vart fall inte i det dagliga arbetet. Men likadant som med bildningen, som enligt det gamla Ellen Key-citatet är vad vi har kvar när vi har glömt vad vi lärt oss, fungerar det med ideologiska principer. När de fungerar som bäst är de invanda ryggradsreflexer. Även när man väljer att förklä sina vägval till ”pragmatism” eller ”ansvarstagande” bär man ett grundläggande synsätt med sig. 

Som en klok samtidsliberal formulerade det härom helgen: ”man har alltid principer – sina egna eller någon annans”. 

Här ligger en viktig uppgift på Studentförbundet. Under en tid har talet om ideologiska principer i det partipolitiska samtalet låtit stumt och ihåligt. Begrepp som tolerans, liberal demokrati och alla människors lika rätt slängs fortfarande pliktskyldigt in i anförande och utspel. Frågan är dock vad de egentligen åsyftar. För att tala med just Hayek kommer det en tid i varje generation då frihetens principer måste återaktualiseras för att inte falla i glömska. Den tiden är nu. Det är därför viktigt att vi, under sena kvällar när vi digna ner under mat och dryck, fortsätter de ideologiska samtalen. Att vi talar om vad de principer vi håller kära egentligen betyder i vår tid. 

Men principer ges inte bara innehåll i den principiella diskussionen. Framförallt tar de form och ges konkret innehåll när de praktiseras, när de styr människors handlande. Ansvaret för principernas praktik ligger helt på politiken. Vi kan aldrig se det verkliga utfallet av exempelvis äganderätten om den inte vägleder det vardagliga politiska arbetet som tillslut mynnar ut i en reform. Kanske en skattesänkning. 

Att våga hålla fast vid borgerliga idéer och låta dem vägleda politiken, även i tuffa tider, är med andra ord ett måste om dessa idéer inte ska bli ihåliga och till sist glömmas bort. Det vore kul om regeringen försökte.

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Vid middagen deltog författare, tidningsmän, förläggare, grosshandlare och riksdagsmän. Där fanns bland andra tidningsmannen och förläggaren Lars Johan Hierta, författaren och journalisten Carl Jonas Love Almqvist, samt riksdagsledamoten Carl Henric Anckarsvärd. De var alla en del av Reformvännernas sällskap, som hade bildats tidigare samma år. Sällskapets syfte var att sprida idéer om alla människors lika rätt till politisk representation och verka för avskaffandet av ståndsriksdagen. Det var Reformvännernas sällskap som var arrangör av middagen. 

De så kallade reformmiddagarna var ett vanligt inslag i 1800-talets radikala politiska sammanhang. Ursprunget var Frankrike, men olika tappningar av formatet spreds till länder runt om i Europa. Middagarna utgjorde en samlingspunkt för politiker och intellektuella, där idéer kunde spridas, men också stötas och blötas. 

Under kvällen på Ferdinand de la Croix salonger utbringades bland annat kungens skål på initiativ av några av middagens mer moderata deltagare, något som förargade de mest radikala i sällskapet som hoppades på kungamaktens avskaffande och republikens införande. Efter att sångerna som följde kungens skål hade tystnat, reste sig författaren Carl Anton Wetterbergh och föreslog i stället en skål för representationsreformen. De efterföljande sångerna ljöd markant högre än de som följt kungens skål. Det mest uppmärksammade talet under middagen hölls dock av den liberala riksdagsledamoten Anckarsvärd från adelsståndet. Han hävdade bestämt att det fanns ”något ruttet i samhället”, nämligen ståndsordningen, och förespråkade ståndsskillnadernas avskaffande samt en utvidgning av rösträtten så långt det gick.

***

Jag har under de senaste åren ägnat ohälsosamt mycket tankeverksamhet åt de liberala idéernas framväxt i Sverige. De sammanhang där idéerna växte fram, och de personer som formulerade dem, är förvånansvärt outforskade, både inom akademin och den borgerliga sfären. När vi inom borgerligheten och Studentförbundet diskuterar ideologi och filosofi blickar vi ofta ut mot Europa, mot de stora tänkarna som Locke och Mill i Storbritannien eller  de franska caféerna i Paris under upplysningen. Men frihetens framväxt hemma i Sverige överblickas allt för ofta. 

De liberala och borgerliga idéernas framväxt i Sverige är ofta kopplade till sammanhang likt den reformbankett som beskrivits ovan. De presenterades inte enbart av politiker i riksdagens salar eller av filosofer i avhandlingar, utan också ofta i romaner och diktverk. Idéerna tog form på middagar, i studentrum, på tidningsredaktioner och krogar - sammanhang där det ofta dracks en och annan flaska. Den något pretentiöst lagda medlemmen kan tänka på det nästa gång hon befinner sig på Bildning och dekadens hos Ateneum eller på en sexa hos Geijerska. Nya idéer kläcks oftast när några glas vin har gjort tanken lite smidigare och munnen går lite snabbare. Och framförallt när man befinner sig i sammanhang med människor som också är benägna att diskutera just idéer. 

I det här numret av Svensk Linje vill vi i redaktionen belysa frihetens idéer i Sverige genom en rad textnedslag som lyfter fram tänkare och sammanhang som har gjort Sverige lite friare. Bland annat skriver Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth om de radikala liberala idéer som tog form i Jönköping under 1800-talets mitt, där Carl Jonas Love Almqvist och Victor Rydberg utgjorde huvudrollsinnehavarna. Redaktionens egna Mimmie Björnsdotter Grönqvist skriver om hur Stig Larsson och Mare Kandre på 1980-talet bidrog till att styra litteraturen bort från att vara domderande och politiskt fostrande, till att i stället centreras runt konsten i sig. Mattias Svensson skriver målande om dekadensen på den libertarianska svartklubben Tritnaha och hur det perifera och upproriska kan utgöra en grogrund för frihetliga ideal. 

Det här är även det första numret där undertecknad är redaktör. Linjen har historiskt vilat på två ben. Det första är det idémässiga, en tidskrift som höjer sig över det dagspolitiska för att i stället undersöka det principiella och filosofiska. Det andra är det studentikosa, glimten i ögat och den spetsiga satiren. Det arvet ska bevaras och vidareutvecklas.

Linjen ska vara en symbol för idédebatt när den är som bäst: radikal, studentikos och riktigt, riktigt nördig.

Henrik Dalgard är redaktör för Svensk Linje.

Det gäller, tänker jag, även om det ”bara” är en av många kurser eller terminer som klarats av. En avklarad tenta är alltid värd att fira; det finns som bekant fler omtentor än omfester. 

Denna skolavslutningsstämning i vuxen ålder är ett av studietidens många vackra element. Vi som får uppleva den bör vara lyckliga och tacksamma. Att få ägna några år åt förkovran och utveckling – och samtidigt ha tid över för föreningsengagemang och spontanitet – är verkligen inte en självklarhet på alla platser på jorden, särskilt inte för alla människor oavsett kön eller social bakgrund. Om man går tillbaka i historien var det ett privilegium få förunnat även här i Sverige – när de första svenska universiteten väl hade grundats. I sammanhanget är 1477 någorlunda respektabelt, men ändå ganska sent. Och Betty Pettersson, Sveriges första kvinnliga universitetsstudent, fick särskild dispens av kungen för att få studera först 1872. 

Universiteten är en samhällsklenod som vi ska vara stolta över att få ärva en del av. Tacksamheten och stoltheten bör dock inte riktas mot staten, eller mot CSN – staten försvårar och försämrar oftare än vad den hjälper – utan mot universiteten själva. Mot alla de som undervisar och forskar, mot alla de som en mot alla de medstudenter som gör sitt bästa, mot alla de som engagerar sig ideellt för att det myllrande sociala livet runt om själva studierna ska kunna vara vad det är. Och mot alla de som gjort samma saker före oss, och lämnat efter sig sina bästa idéer och lärdomar som traditioner för oss att invigas i och så småningom vidareutveckla själva. Oavsett om det var Johan Skytte eller Hasse Alfredsson. 

För vad är egentligen ett universitet, annat än människor som samlats på en plats för att dela med sig av sina kunskaper och tillsammans söka nya? 

Under de senaste månaderna har det pågått en debatt om akademins frihet i och med regeringens förslag om att korta universitetsstyrelsens mandatperioder. Förslaget kan diskuteras — det har både för- och nackdelar — men förvånande nog tycks den samlade tyckarkåren helt missat det största hotet mot den akademiska friheten – att akademin inte är fri utan i praktiken fungerar som en samling myndigheter, underordnade den politiska makten.

Som en konsekvens behandlas universiteten ofta bara som ett politiskt verktyg. Oj behövs det fler ingenjörer? Jo men då utökar vi bara platserna på landets ingenjörsutbildningar. Lite som om universiteten, och de människor som lever och verkar inom dem, enbart är små brickor som ska flyttas för att öka den samhälleliga nyttan. 

Universiteten och den akademiska sfären borde få vara fria på riktigt — få fungera efter sin egen logik. Människor söker sig inte till universitetet för att bidra till den gemensamma nyttan. Studenter går till föreläsningarna, seminarierna och till tentamenssalarna för förkovran och strävan efter nya möjligheter i livet. Doktoranderna och professorerna tar de första stegen på slingrande kunskapsmässiga stigar där ingen tidigare gått. Låt universiteten få vara just det och inget annat.  

***

Sedan förra numret är ett nytt verksamhetsår inlett, och ett nytt presidium valt. Oss kan ni lära känna närmare lite längre fram i detta nummer – och om ni inte redan träffat oss på representantskapet eller någon annanstans ute i verksamheten. Vi har mycket spännande på gång, och ser mycket fram emot att dela det med er. När det här numret når din brevlåda är vi kanske redan på väg till Almedalen för att sprida frihetens budskap bland politiker, tjänstemän, journalister och lobbyister; det är många i den gruppen som behöver höra att det finns andra sätt att lösa problem och skapa välstånd än genom att det offentliga förbjuder, påbjuder eller omfördelar pengar med tvång. Presidiet tar med andra ord inte sommarlov – så om du själv, ditt kompisgäng eller föreningen har någon spännande idé, tveka inte att höra av er!

Sommarlov från studierna är det dock för de allra flesta, eftersom vi fortfarande inte har reformerat tvåterminssystemet till något som är mer ändamålsenligt. För många väntar säkerligen sommarjobb eller spännande resor. Det kan vara en värdefull paus i sig att ägna sig åt något annat än studierna ett tag. Förhoppningsvis finns också tid för frivillig bildning och rent lustdriven förkovran. Den som vill förstå samhället, människan eller bara sig själv gör dumt i att avfärda skönlitteraturen och lyriken.

Och om inspirationen slår till, vässa pennan eller torka av tangentbordet! Oavsett om det handlar om en novell, en snapsvisa eller en sylvass debattartikel att liva upp sommartorkan med. Men skäms heller inte för att först stanna upp och känna in livets allra ljusaste och vackraste stunder – det är de som gör att vi orkar kämpa vidare, eftersom de ger oss något att kämpa för.

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Symptomatisk för det svenska EU-medlemskapet och för svensk EU-debatt är att utvärdera ”vad vi har fått” – gärna en summa, kronor och ören – i stället för en diskussion om vad vi vill. Frånvaron av en egen agenda har bidragit till att ge Sverige sin roll som nej-sägare. Eller till att Sverige går in i nästan samtliga EU-förhandlingar med ett tvärsäkert kanske. Sverige engagerar sig för sent i processerna, inleder allt som oftast tveksamma och med att streta emot, men tvingas samtidigt oftast säga ”ja” till slut i frånvaron av andra förslag eller idéer.

En av de stora EU-konflikterna de senaste åren var den om EU:s återhämtningsplan i svar på Coronakrisen, typiskt benämnd NextGenerationEU. Federalisterna inom unionen såg inte bara krisfond som ett verktyg att ta EU ur den ekonomiska krisen utan som ett tillfälle att starta reformprocessen av det ekonomiska samarbetet, i en mer överstatlig riktning, nu när de primära reformmotståndarna, Storbritannien, hade lämnat. Förhandlingarna om storleken på fonden, och om hur stor andel av utbetalningarna som skulle vara bidrag respektive lån, gav Sverige tillsammans med de allierade Danmark, Nederländerna och Österrike smeknamnet den frugala fyran. Den större nyheten, som gick någorlunda obemärkt förbi, var dock att EU upptog egen skuld på kapitalmarknaderna – som medlemsländerna måste betala tillbaka – för att finansiera fondens utbetalningar. I konflikt med EU:s bestämmelser om att finanspolitiken är en nationell kompetens och hanteras separat av de individuella medlemsstaterna. NextGenEU blev därmed ett viktigt steg för federalisterna mot mer finanspolitisk integrering och ett hårt slag mot subsidiaritetsprincipen. De frugala fyra hade inte kraft nog att sätta emot. Men inte heller agendan eller visionerna att erbjuda ett alternativ.

En EU-vision som Sverige skulle kunna stå för och driva bör vila på idéer om, och ligga till grund för reformer inom, rättsstat, fri handel, marknadsekonomi, konkurrenskraft och fri rörlighet. EU är världens mest framgångsrika fredsprojekt, och det är främst genom att fördjupa samarbete inom handel, på marknaden, mellan människor, mellan företag, mellan kulturer som freden har säkrats. Dessa områden bör uppdateras, fördjupas och förbättras.

En vision kan inte handla om att säga ”nej”, den måste erbjuda en bild om hur EU ska se ut om 15 till 20 år. Och den måste även knytas ihop med ett reformpaket som visar hur vi ska nå dit. Sverige bör tillsätta en idékommission och staka ut en vision för EU-samarbetet, en som ska centreras kring det ekonomiska samarbetet i unionen och som måste fungera partigränsöverskridande för att säkerställa dess överlevnad vid regeringsskiften. Därefter behöver Sverige söka samarbete kring denna vision och stöd hos de övriga nordiska länder, men även de baltiska staterna. I flera specifika frågor lär Sverige dessutom kunna finna stöd hos exempelvis Polen, Österrike, Irland och Nederländerna. 

Det är genom att fokusera på ekonomi, rollen som geoekonomisk stormakt och EU som handelsblock som fredsprojektet hålls intakt. Unionens kraft strömmar från den inre marknaden. Världens mest framgångsrika fredsprojekt får varken glömma sin bakgrund, sitt existensberättigande eller varför man varit framgångsrik. Svensk EU-politik bör centreras runt en vision som minns detta.

Gustaf Reinfeldt är redaktör för Svensk Linje.

Om man vill kan man förhålla sig till numrets tema – denna gång klimat och miljö. Annars kan man med fördel kommentera aktuell dagspolitik – där en av de mer oroande debatterna just nu är den om EU-kommissionens så kallade Chat Control 2.0. (Ja, eller frånvaron av en sådan debatt.) Någon som tidigt varnade för riskerna med massövervakning, även om den användes i goda syften, var Gösta Bohman. 

I ett anförande på Moderata ungdomsförbundets stämma i november 1975, sade Bohman, i ett resonemang om den svällande offentliga sektorn och teknokraternas kartläggningsiver, följande:

Nästan femtio år senare är verklighetsbilden knappast någon överraskande nyhet. Den övervakningsutveckling Gösta Bohman förutspådde i Rättvik 1975 har fortsatt i rasande fart, samtidigt som vanliga människor anförtror den allt mer avancerade kommunikationstekniken allt mer känslig information.

Alltifrån uppslitande bråk mellan familjemedlemmar och komprometterande gnäll över närmsta myndighetschefen till källskyddade samtal med journalister och rentav koordinering av demokratiska oppositionsrörelsers utsatta verksamhet finns där i ett chattverktyg. Förhoppningsvis är i vart fall de sistnämnda konversationerna skyddade av något slags kryptering. Men vad händer om den krypteringen bryts eller rentav förbjuds – för att ”få fast pedofiler”?

Det är nämligen vad som håller på att hända. Genom chat control-lagstiftningen, som är under konstruktion just nu, vill EU-kommissionen skapa nya verktyg för vad som i praktiken är massövervakning över all digital kommunikation för att motverka sexuellt utnyttjande av barn på nätet. Förespråkare menar att den som värdesätter barnens rätt måste vara för förslaget. Det är en halmdocka av rang. Målet är gott, men medlen är oproportionerliga helt bortom rim och reson. (För att inte tala om att de troligen blir ineffektiva.)

Bortom den rena rättighetsöverträdelsen har tunga leverantörer av krypteringstjänster redan varnat för att förslaget i nuvarande form gravt försvårar förutsättningarna för säker digital kommunikation. Felflaggning lär bli regel snarare än undantag. Om en aktör ska kunna läsa innehållet i en konversation öppnas det dessutom med nödvändighet dörrar för fler. Risken för att information som samlas in i ett syfte senare används i ett annat är alltid närvarande.

Den svenska regeringen är anmärkningsvärt svävande i frågan. Justitieminister Gunnar Strömmers pressekreterare meddelade inledningsvis att regeringen ställer sig bakom förslaget, utan att något statsråd kommenterade eller försvarade detta ställningstagande mer utförligt. Sedan dess (SvD 19/4) har ställningstagandet dragits tillbaka och nyanserats till ett ”vi får se när vi kliver av som ordförandeland, frågan är svår”. Om denna tvehågsenhet fortsätter vore det ett svek mot hela det svenska folket – och i förlängningen mot hela Europa. Ska exempelvis den belarusiska oppositionen, numera baserad i Vilnius, behöva återgå till fysiska brev eller handchiffer för att undgå illasinnade underrättelseagenter? 

Det är glädjande att notera att Moderaterna i Europaparlamentet kommer att rösta emot förslaget i dess nuvarande form. Även flertalet av de borgerliga ungdomsförbunden, och ett antal tyngre ledarsidor, har markerat. Var Studentförbundet står i frågan lär det knappast råda några tvivel om, men vi har skäl att återkomma i frågan. Debatten behöver föras, vitt och brett och ljudligt. Än finns det lite tid kvar för regeringen att ta ställning för det rätta.

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

En sådan tid kräver en framstegsinriktad och offensiv grön höger. Det ”gröna” går förvisso att finna historiskt inom samtliga fyra allianspartier, och tidigare moderatledda regeringar har respektive åstadkommit framgångar inom vissa av dessa områden. Den nuvarande moderatledda regeringen har potential att uppnå positiva resultat vad gäller kärnkraft, jakt- och landsbygdsfrågor. Det behövs dock ett mer bestämt helhetsgrepp om en grön agenda, där in alla policyfält inkluderas. Programmet behöver grundas i både liberala och konservativa värden.

Det liberala i form av att äganderätten spelar en central roll. Där finns också insikten om vikten av en öppen och fri marknadsekonomi som en del av lösningen, och en teknikoptimistisk inställning där innovation inom grön teknologi och grön industri är nyckeln.

Den konservativa i form av förståelsen att miljön och naturen behöver ”konserveras” — vårdas av den nuvarande generationen — såsom tidigare generationer har gjort, för att den ska finnas kvar till framtida generationer. Här finns insikten om människans vilja till närhet till skog, natur, vatten och djurliv är en del av vår historia, att det behövs, och finns, många som vill bo och verka i glesbygden. För dessa är en levande landsbygd, med allt vad det innebär, och ett inte för stadscentrerat policytänkande, avgörande.

Det borgerliga parti som tar ett ägandeskap över hela denna portfölj står väl rustat och kan erbjuda ett adekvat alternativ till många väljare i framtida valrörelser.

 Det är ingen slump att mer mittenorienterade gröna partier, framför allt i Tyskland och Österrike, är framgångsrika hos både traditionella höger- respektive vänsterväljare. Det finns en oro – av olika skäl – hos både äldre och unga väljare över vad som ska hända med klimatet under de kommande decennierna, och coronapandemin ökade många människors intresse av att tillbringa mer tid i naturen. Rysslands brutala invasion av Ukraina, och Kinas potentiella dito av Taiwan, har återaktualiserat geopolitiska orosmoln kopplade till energikällor och naturresurser. Och diverse EU-lagstiftning utgör svårigheter (i vissa fall även möjligheter, så klart) för Sverige inom flertalet områden såsom skog, jakt, kärnkraft, miljö och natur.

När den gröna politiska agendan formuleras inom borgerligheten har den oftast varit fokuserad främst på energikällor, jaktfrågor, en levande landsbygd och grön teknikinnovation. Viktiga frågor. Men det finns en tydlig hemläxa till allianspartierna att angripa med ett vidare perspektiv för att svara på väljarnas frågor och funderingar.

För sällan diskuteras det estetiska värdet av naturen, det intrinsikala värdet av natur- och djurliv, det mänskliga intresset, samt hennes välmående av att vara ute i naturen. Måhända att det är svårt att kvantifiera och på så vis göra relevant för politiken, men ack så viktigt. Det behövs en politisk rörelse som slår vakt om även detta.

Gustaf Reinfeldt är redaktör för Svensk Linje.

Till namn och komposition är den nya regeringen också otvivelaktigen borgerlig. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla bekänt sig till en blandning av liberala och konservativa grundvärderingar – även om de alla dras med sina tolkningsproblem. Sverigedemokraterna är ett fortsatt problematiskt och allt annat än borgerligt parti, men samarbetet bör utvärderas efter resultatet snarare än efter vilka partier som ingår i det. 

Anslaget i regeringsförklaringen var överlag bra, med fokus på att återupprätta statens hårda kärna för att leverera den grundtrygghet som är en av statens få legitima uppgifter. För att citera statsministern direkt: 

Det är högtravande och ganska abstrakta formuleringar, men det abstrakt principiella är i vanlig ordning en sund början. Det är den ideologiska inriktningen som bör vara vägledande för det praktiska policyarbetet. Det känns tryggt att ha en statsminister på plats som förstår det, och som i allt väsentligt bottnar i sin liberalkonservatism. En statsminister som läst sin Hayek, även om det var i ungdomen.

Policyarbetet kommer dock att behöva bevakas och utvärderas löpande under mandatperioden. Studentförbundet har en naturlig plats som ideologisk vakthund i detta, och vi bör gemensamt ta den uppgiften på största allvar – även om kritiken säkerligen ser olika ut beroende på den exakta egna ideologiska hemvisten. 

När migrations- och rättspolitik ska stramas åt är det förvillande lätt att glömma fundamentala rättighetsfrågor – eller att ”tillfälligt” sätta dem åt sidan i nödvändighetens namn. När vi går mot lågkonjunktur och energikris i krigets spår är det lika lätt att strössla pengar och specialsnickrade stöd till det som är, och att genom detta underminera och snedvrida de marknadsmekanismer som erbjuder både viktig resiliens och sund förnyelse. Invasiva folkräkningar, angiverisystem och moraliserande punktskatter förblir problematiska. Skyddet för den enskildes personliga integritet kommer att bli allt viktigare. 

Och tro mig, regeringen kommer inte att få några frikort bara för att den inte är socialdemokratisk.  

Så här i juletider tänkte jag därför passa på att komma med en liten önskelista till regeringen. Inte för att jag på något sätt vill likställa Ulf Kristersson med tomten – politiken kan trots allt inte vara alla goda gåvors givare, och bör heller inte försöka – men så är det heller inte ett glöggfryntligt sagoväsen som fyller julstrumporna. Således, käre statsministern, önskar jag mig å allas våra vägnar:

• en övergripande prioritering av individen framför systemet

• sänkt skatt

• en försvarspolitisk offensiv 

• fortsatt och förstärkt stöd till Ukraina

• ett strategiskt, öppet och visionärt EU-arbete 

• fler europeiska frihandelsavtal 

• legalisering av narkotika (avkriminalisering kan fungera som alternativ)

• avskaffat alkoholmonpol 

• bibehållen humanism i den nya migrationspolitiken

Slutligen vill jag önska dig som läser en god jul och ett gott nytt år, med tid för återhämtning och inspiration på det sätt som passar dig bäst. Vi ses i det nya året – på välkomstmässor, föreningsevenemang och i alla de andra förbundssammanhang jag är så tacksam för att få dela med er alla.

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Om beslutsfattare ska kunna hantera dessa utmaningar behövs en långsiktig policyagenda. Men i Sverige finns det en avsaknad av visionärt politiskt tänkande. De flesta debatter och politiska förslag handlar om målsättningar för nästa år, nästa mandatperiod i bästa fall. Detta är naturligtvis relevant för många politikområden, men det är problematiskt att den nyss genomförda valrörelsen inte innehöll någon diskussion om idéer för eller visioner om hur Sverige bör se ut om 10 till 30 år. Att ha en blick mot 2030-talet, och en politisk agenda för det årtiondet, är inte mindre viktigt än att ha en plan utarbetad för återstoden av 2020-talet. 

Hur bör då en borgerlig politisk agenda se ut för 2030-talet? Som tidigare borgerliga reformagendor behöver den innehålla en blandning av liberal och konservativ politik som syftar till att frigöra människor, marknaden och samhället från för mycket statligt inblandning. Den bör vara moraliskt grundad, obeveklig gällande potentialen i individens inneboende kraft och med en klar övertygelse om vikten av frihet och valfrihet. Även glasklar om att marknadsekonomi leder till ökat välstånd och att en fri ekonomi leder till friare människor. Givet de idémässiga trenderna kommer även motståndet mot nationalistiska och protektionistiska tendenser, försvaret och främjandet av internationellt engagemang samt fortsatt globalisering vara viktiga pelare i den framtida borgerlighetens idébygge.

Det borgerliga projektet behöver också vara optimistiskt, präglat av en hoppfullhet om att morgondagen kommer att bli bättre än gårdagen och att framtida generationer kommer att få det bättre än tidigare. Detta är lättare sagt än gjort. Många projekt och reformprogram går, av naturliga skäl, i opposition mot samhällsutvecklingen, men handlar därför ofta om hur de närtida och överskådliga problemen ska lösas eller hanteras, snarare än att staka ut en mer långsiktig plan. De mer kortsiktiga perspektiven har en tendens att bli reaktiva och negativa när de ska omsättas till politiska budskap och till valkampanjer, vilket de senaste valrörelserna varit goda exempel på.

Adderat till en borgerlig agenda för 2030-talet – något detta nummer av Svensk Linje försöker att bistå med ­– behövs ett mer strategiskt tänkande och en bredare palett av perspektiv inom politiken och hos politiker. Fler infallsvinklar handlar inte om att förespråka en identitetspolitisk representationsfördelning, utan om att politiker ­– precis som alla andra människor – formas extra mycket av erfarenheter från sina tidiga och unga levnadsår. Vilket betyder att man lär sig att se på, och förstå, världen på ett visst sätt. Därefter byts eller uppgraderas sällan de glasögonen senare i livet. Problemformuleringar och förklaringsmodeller hamnar lätt i gamla hjulspår, som går att spåra tillbaka till ens formativa tid. Inte för att säga att människor inte kan förändras, men det gäller för de flesta människor, och därmed även beslutsfattare, att underliggande synsätt på världen lever vidare och har en påverkan på analys- och beslutsförmåga.

Det innebär att en borgerlighet för 2030-talet också behöver se över vilka företrädare som är värdefulla. Det kan vara relevant att minnas att en borgerlig person som engagerade sig politiskt på 70- eller 80-talen, när Sverige var en relativt ofri, enparti-demokrati, som var alliansfritt i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen och där det var inte tals om ett svenskt EU-medlemskap, har andra erfarenheter och därför andra prioriteringar än en som engagerat sig politiskt på den här sidan av millennieskiftet, när världen och Sverige såg väldigt annorlunda ut.

Ska borgerligheten vara relevant och intressant på 2030-talet bör tankearbetet om vilken politik som ska bedrivas, och vilka som ska bedriva den, påbörjas snarast.

Gustaf Reinfeldt är redaktör för Svensk Linje.