Mycket har hänt under de två år som gått sedan jag först fick förtroendet att leda detta förbund. Något jag har noterat hos mig själv är en tilltagande pessimism om samhällets utveckling och världen i stort. På en middag hos några vänner, kort efter att jag hade valts, framförde jag min då fasta övertygelse om att saker och ting kommer att bli bättre. Att utvecklingen går åt rätt håll. För sällskapet var det en frisk fläkt mot deras egen känsla av missmod. O tempora.

När jag läser igenom mina tidigare texter i Linjen är det knappast svårt att spåra en tilltagande misströstan. Inte minst då jag har återkommit till utvecklingen i Förenta staterna. Med lite perspektiv verkar jag nästan vara farligt nära stadiet att den amerikanska debatten lever hyresfritt i min skalle, som ungdomarna säger. Trots den etablerade sanningen att Sverige är som USA med tio års fördröjning, är vår politiska kultur inte samma som den amerikanska.

Vad som verkligen har oroat mig är den tilltagande radikaliseringen hos den politiska högern över hela västvärlden. Särskilt på sociala medier har den blivit som en spegelbild av vänsterns värsta sidor. Västfientlighet, antikapitalism och våldsromantik har blivit comme-il-faut, inte bara på den extrema ytterkanten, utan breda kretsar av vad som utgör den digitala tyckonomin.

Det är inte helt utan skäl som många lockas av radikala lösningar. Förra året fick jag tillfälle att skriva om framför allt unga mäns dragning högerut, i ett kapitel i antologin Efter Tidö (Timbro förlag). Historiskt har normen i Nordvästeuropa för unga vuxna varit att flytta hemifrån och tjäna egna pengar innan man bildar familj. Självförsörjning och självständighet har varit ledstjärnan – inte bara för materiellt välstånd, utan även själsligt välmående. Det har gett en känsla av värdighet och skapat mening.

När det i många västerländska länder är svårt för unga att hitta arbete, ha råd med stigande priser på basvaror och – inte minst – att kunna köpa en egen bostad, blir frustrationen mer begriplig. För den som saknar mening i tillvaron och inte ser möjligheter att skapa sig ett värdigt liv är det svårt att känna tillit till samhällssystemet.

Att brist på mening skadar förtroendet för den liberala demokratin och liberalismen i stort är knappast en ny insikt. I den nyutgivna boken Liberalismen efter historiens återkomst (Timbro förlag) tar förbundsordförande emerita Catarina Starfelt ett samlat grepp om de senaste decenniernas kritik mot liberalismen. För de så kallade postliberala kritikerna har just liberalismens tomhet och oförmåga att säga någonting bortom statens legitima maktutövning legat i fokus.

Starfelt ger kritikerna rätt i att andra värden allt för ofta har saknats i den liberala idédebatten. Däremot innebär det knappast att de är främmande för liberalismen. Som Francis Fukuyama konstaterade redan 1989 är risken påtaglig att människan vid historiens slut antingen förfaller i apati eller kontinuerligt försöker skapa nya konflikter för att återskapa känslan av mening. Vi verkar tyvärr, konstaterar Starfelt, ha fått bägge delarna.

Lösningen är dock inte att överge liberalismen – eller, om jag skulle använda en bredare betäckning, det borgerliga samhället. Där bör det, som Starfelt slår fast, finnas utrymme för sådant som ger människor gemenskap och mening: familj, föreningsliv, kyrka, nation. Det är i ett borgerligt samhälle som medborgarna får friheten att söka mening i andra sfärer. Därtill är det liberal ekonomisk politik som ger bättre förutsättningar för människor, inte minst unga, att skapa sina egna liv genom studier och arbete. Liksom chansen att köpa ett eget hem.

Trots min egen misströstan över den stora världens utveckling bör vi därför tro, som det uttrycks i en klassisk studentförbundsaffisch, att det är våra idéer som bygger framtiden. Passande nog återvänder jag alltså till temat för mitt första ordförandeord. Det är i det lilla livet vi kan skapa vår egen mening. För min del har inte minst de tre gångna åren i studentförbundets presidium gett såväl glädje och erkännelse som mening. Inte minst alla otaliga möten med medlemmar, på pubkvällar, föredrag, förbundsseminarier och representantskap. Stort tack för de här åren!

Daniel Åkerman är (var) ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Det finns dock miljö- och klimatfrågor som aldrig varit riktigt populära. Givetvis är det förståeligt att det finns ett stort engagemang för att rädda isbjörnen som klamrar sig fast vid ett litet isflak omgivet av vatten. Han är ju söt och ser ju ledsen och strandsatt ut! Men ingen bryr sig om vad som potentiellt kan vara den viktigaste frågan i miljödebatten: insekternas försvinnande.

Det finns runt en miljon kända insektsarter, medan miljontals arter fortfarande antas vara oupptäckta. Alltså finns det fortfarande gott om möjligheter till upptäckter om du blir entomolog, det vill säga insektsforskare. Dessa många arter utgör uppskattningsvis 10 kvintiljoner (10 000 000 000 000 000 000) individer. Det är en siffra som är svår att ta in, om inte helt omöjlig.

Men siffran är högst verklig, och dessa djur är med stor sannolikhet bland de viktigaste för ekosystemen. Samtidigt har de nu börjat försvinna. Det började med anekdotiska belägg. Personer beskrev hur de inte längre hörde lika mycket smatter när de körde och hur motorhuven för 10–20 år sedan täcktes av krossade exoskelett.

Det kanske känns lite skönt att slippa torka bort de slemmiga små explosionerna från fönsterrutorna. Men samtidigt vittnar detta om en av de mest skrämmande utvecklingarna, som nu börjat kläs i siffror.

Årligen dör i genomsnitt 1,5 procent av alla insekter i världen, på grund av mänsklig påverkan, och uppemot 8 procent hos några av de vanligaste arterna.

Denna massdöd hade nästan kunnat vara tolerabel om de djur som dog alla hade varit parasiter, små obetydliga djur som lever på andras bekostnad. Men så är inte fallet. Pollinerande arter som humlor och bin minskar kraftigt, vilket långsamt kommer att påverka antalet växter i världen. Grönsaker, nötter och andra växter skulle dö ut. Långsamt skulle världen bli död som i The Road av Cormac McCarthy. Hungersnöden skulle sprida sig samtidigt som världsekonomin skulle tyna bort. Det skulle bli en tom värld där endast det döda gräset rasslar likt tidningspapper i vinden.

Men vad orsakar detta problem? Det är en blandning av olika faktorer. Klimatförändringar, bekämpningsmedel och urban utbredning samverkar för att förstöra krypens habitat. Detta är dock ett dilemma, för det är inte som om vi bara kan begränsa all utveckling för att främja insekterna. Att fortsätta använda kolkraft och gamla förbränningsmotorer skulle bara göra saken värre, men det är inte heller som att vindkraft och futtig solkraft kommer att rädda alla. Särskilt inte när varje vindkraftverk kan döda uppemot hundratusentals insekter i månaden. Svaret måste vara innovation. Det är det enda som tagit oss ur tidigare knipor; stagnation har aldrig räddat en civilisation. Men till dess att detta kan ske behöver vi förändra vår politiska kultur och vårt förhållningssätt till naturen för att främja insektsvänliga områden.

Det kommer att vara markägare som räddar djuren. Staten har sällan lyckats främja skogsmiljöer som inte enbart har blivit till oskötta monokulturer. Det är små markägare som kan se till att blommor, träd och bin kan tas om hand. Därför kan det vara bra att minska skattetrycket på småskaligt jordbruk som väljer att inte använda för mycket bekämpningsmedel. Detta är dessutom bra för civilförsvaret om vi blir attackerade, att ha stort och småskaligt jordbruk som kan livnära svenskarna under en kris.

Vidare kan vi nedmontera vindkraftverken som dödar flera miljarder insekter om året. Kärnkraften skulle vara mycket bättre för dessa ekosystem. Vad som behövs är helt enkelt ett miljökonservativt attitydskifte för att främja idén om marknadsinnovation, samtidigt som man räddar det lokala ekosystemet. Det är svårt att säga om detta kommer att vara nog. Men alla sunda samhällsprojekt börjar med att man krattar löven från sin egen uppfart.

En sista uppmaning riktas dessutom till de högermänniskor som rynkar på ögonbrynen varje gång klimatet eller miljön kommer på tal. Det är mycket bättre att slå vakt om värdet av det gröna än att låta frågan erövras av den tafatta skaran på andra sidan den politiska kammaren. För en dag kan det bli så att de unga inte hör gräshopporna spela längre. Och om mänskligheten låter det ske utan motstånd, ja då förtjänar vi det gråa, apokalyptiska ödet som insektsdöden obönhörligen för med sig.

Markus Linder är redaktör för Svensk Linje.

Genom skriften tog författarna avstånd från de krafter inom den svenska högern som förespråkade att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands nazistiska linje, liksom från den vänster som följde Moskvas kommunistiska linje.

Det senare var väl knappast uppseendeväckande, men brytningen med Tyskland var verkligen betydelsefull eftersom den svenska högern traditionellt hade varit mycket tyskvänlig. Invasionerna av Danmark och Norge under våren 1940 visade dock en gång för alla att nazismen var oförenlig med den demokratiska högern och att Tredje riket utgjorde ett direkt hot mot Sverige.

Pamflettförfattarna insåg att ett fritt Sverige förutsatte frihet också för våra nordiska grannar, varför de krävde att ockupationerna av Danmark och Norge måste upphöra och att Finland skulle stå fritt från sovjetiska påtryckningar. I konflikt med tysk- och rysslandsvännerna stakade pamflettförfattarna därför ut en egen svensk linje för att värna landets oberoende svenska medborgares frihet.

Utan att göra något likställande i övrigt känns det som att Donald Trumps utrikespolitiska vägval har haft en liknande effekt på dagens svenska höger. Från att vi har sett det stora landet i väster som en inspirationskälla och en i grunden god kraft internationellt, är det nu svårt att helt lita på Förenta staterna.

Visserligen lär den amerikanska kongressen knappast tillåta en militär intervention mot Danmark, men presidentens aggressiva uttalanden och vägran att utesluta några handlingsalternativ för att Grönland ska bli amerikanskt var skadliga nog. Sannolikt kommer inte heller det republikanska partiets ledarskikt att tillåta att Atlantfördragets artikel 5 undermineras. Ändå är Trumps retorik mot en Natoallierad mycket oroande och riskerar att sänka tröskeln för ett ryskt angrepp.

Högre än Trumps ord talar dock hans handlingar. Under förra året har det amerikanska militära stödet till Ukraina i princip helt sinat. De redan beslutade stödpaket som ännu inte hade hunnit implementeras stoppades vid Trumpadministrationens tillträde och några nya är inte på väg. Utöver egenvärdet i att Ukraina kan försvara sig och skydda sina medborgare, är ett ryskt nederlag kanske Sveriges främsta säkerhetsintresse. Båda riskeras nu av USA:s agerande.

Sina löften om att vara en fredspresident till trots, har Trump visat sig mycket villig att använda militära medel på annat håll. Att president Nicolás Maduro kommer att ställas till svars för sina brott och inte längre kommer att styra Venezuela är efterlängtat. Tyvärr blev det snabbt tydligt att målet med operationen inte var att försöka få till stånd demokrati och rättsstat i Venezuela, exempelvis genom att stödja oppositionen. I stället verkar chavismen få behålla makten genom Maduros vicepresident.

Liknande svängningar har visats rörande Iran. Den tolvdagarsoperation som genomfördes förra sommaren mot landets kärnvapenanläggningar tycks välavvägd och framgångsrik. Men när massiva demonstrationer ett halvår senare fyllde Irans gator mot regimen, delvis uppmuntrade av Trumps egna ord, fanns ingen amerikansk hjälp att få. Först när tiotusentals människor hade mördats av säkerhetstyrkor skred Trump till verket i vad som är den största amerikanska väpnade konflikten sedan Irakkriget.

Även om Sverige självklart ska sträva efter goda relationer med USA, måste landet under nuvarande ledning betraktas som opålitligt. På World Economic Forums årliga konferens i Davos konstaterade den kanadensiska premiärministern Mark Carney just detta. Den liberala, regelbaserade världsordningen är över eftersom dess främsta försvarare har övergett den. I stället förespråkar han mer samarbete mellan medelstora och mindre stater. Tillsammans kan vi forma ett eget demokratiskt block för att inte fångas mellan stormakterna.

Carneys ord var kloka och fick gott gensvar från framför allt europeiska ledare. I praktiken verkar dock många som borde ingå i de mellanstoras block bara byta en linje mot en annan. Såväl Australien, Tyskland, Storbritannien som Kanada självt har vänt sig till Kina för ökat ekonomiskt samarbete. Dessutom verkar de alltför villiga att ge säkerhetspolitiska eftergifter. Den brittiska regeringen har till exempel plötsligt godkänt ett nytt ambassadkomplex i London, trots farhågor att det kan nyttjas av den kinesiska säkerhetstjänsten.

Liksom 1940 års studenthöger stakade ut en svensk linje, måste 2026 års studentborgerlighet göra detsamma. Då som nu är vår frihet beroende av andras frihet. Linjen bör därför inte bara vara svensk eller ens nordisk, utan europeisk och västerländsk. Militär upprustning, säkerhetspolitiskt samarbete, fri handel och ekonomiskt utbyte inom Europa och med våra demokratiska vänner i andra världsdelar: det bör vara grunden för vår linje.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata studentförbundet.

Dagligen diskuteras konservativa talepunkter på nyheterna: vi måste rusta upp försvarsmakten, det är dags att vi börjar värna om traditioner, det är viktigt att vi inte försummar det som gör vår lilla del av jorden unik, jag vill hellre leva i en värld där mina barn känner sig trygga än en där vi ägnar oss åt storskaliga experiment. Detta synsätt har tack och lov kommit att bli det dominerande narrativet bland politiker från högerkant till långt in på vänstersidan.

Denna utveckling har skett som en reaktion på en mer utmanande politisk verklighet än den som rådde för 15 år sedan, då en enad västvärld förväntade sig kunna fortsätta sprida rättsstatliga principer, kvinnors rättigheter och marknadsliberalism till utvecklingsländer under en överskådlig framtid. Givetvis var världen inte perfekt; konflikter drabbade bland annat Irak och det nyligen sönderfallna Jugoslavien. Men det fanns ändå en framtidsoptimism.

Den utveckling som gett upphov till den nya konservativa vågen kan anses ha uppstått i samband med den arabiska våren, då hundratusentals människor störtade statsmakter i Nordafrika och Mellanöstern i protest gentemot korrupta ledare och i försök att etablera rättsstater av västerländskt snitt. Utvecklingen följdes dock av en motreaktion, när de krafter som despoterna hållit stångna gjorde sig gällande tillsammans med de välmenande demonstranterna: religiösa fundamentalister som desperat försökte återvända till en mer medeltida världsordning. Snart därpå följde en flyktingkris, och ett överrumplat Europa märkte knappt när Ryssland tog en tugga av Ukraina. Bristen på reaktion var ett moraliskt svek från vår sida och avsaknad av handlingskraft 2014 kan ses som en direkt orsak till att Moskva vågade sig på kriget 2022.

Nu står Sverige och Europa inför större utmaningar än vi gjort sedan kalla kriget, och i Sveriges fall kanske ännu längre tillbaka i historien. När våra ekonomier stagnerar, integrationen misslyckas och kontinentens gränser hotas, både från väst och från öst, släpper människor sina vänsterideal. De överger den värld som skulle kunna skapas i teorin och griper tag i det bekanta. Människor blir alltså konservativa när de inser att deras liv, sådant det är, har ett värde. De tänker på sina familjer och hur rädda de är för att förlora dem. De börjar därtill värdesätta sin egendom och den trygghet som finns i det vidare samhället.

Problemet är dock att rädda människor söker både skydd och någon att skylla på. Dessa konvertiter från socialdemokratin har nämligen inte gått till den borgerliga konservatismen, den som eftersträvar eget ansvar och fria marknader. Konvertiterna har i stället sökt sig till nationalkonservatismen, och i Sverige till idétraditionens representant: Sverigedemokraterna.

Resultatet blir den konservativa försvarsviljan utan den engelska konservatismens individualism. Medborgarna bryr sig inte om sänkta skatter och ansvar, de vill i stället ha övervakningskameror och protektionistiska åtgärder. Detta ger upphov till ett samhälle som långsamt lämnar friheten bakom sig.

Ett annat problem med denna populistiska nationalkonservatism är dess antiintellektuella främlingsfientlighet. Kritiken verkar inte ligga i att utlänningar nödvändigtvis är sämre än svenskar, men att dessa som kollektiv grupp anses oönskade när de på något vis förändrar samhället. De äldre nationalkonservativa drömmer sig tillbaka till det samhälle som fanns när de var små och de yngre har lagt sig an med en mytologisk bild av ett förflutet de aldrig upplevt. Det vill säga ett fattigare Sverige, ett mer slutet land där mycket av dagens frihet och välstånd ännu inte hade vuxit fram.

Det är nödvändigtvis inte fel att motsätta sig en generös invandringspolitik, om grunden till detta ställningstagande utgår från en försiktighetsprincip snarare än en avsky gentemot de som anses hota en mytologisk bild av ett förflutet.

När Edmund Burke la grunden till den liberalkonservativa idétraditionen så visste han att samhället skulle komma att förändras. Hans ambition var blott att kunna garantera att denna utveckling skulle ske utan att riva ner de institutioner och traditioner som människor byggt sina liv kring.

Av denna anledning är det extremt viktigt att man bejakar och värnar om ordet konservativ. Låt inte de hatiska rösterna i samhället monopolisera en term som egentligen betyder kärlek till familjen, samhället, friheten, traditionen och en stadig kurs framåt. För om de tillåts kapa begreppet kommer denna tankerika idétradition att förvanskas till något enkelt, fult och radikalt; en ideologiskt oklar blandning av statlig interventionism och nationalism.

Det finns därför goda skäl för fler att våga kalla sig konservativa igen. Det är viktigt för att återta begreppet från nationalkonservatismens fotbollshuliganism att våga identifiera sig som konservativ. Att värna om sin omvärld är inget att skämmas över. För att göra detta kan en sympatisör kalla sig för liberalkonservativ, miljökonservativ eller kulturkonservativ. Det medger ett utrymme, en möjlighet för nyansering, som kan hjälpa till socialt med detta uppdrag. På så sätt kan man förhindra rädda och arga socialdemokrater från att monopolisera en idétradition som i grunden handlar om att skydda det värdefulla samtidigt som samhället försiktigt tillåts utvecklas.

Detta nummer av Svensk linje handlar om brutna kontinuiteter, vilket kan illustreras med den ovan beskrivna förändrade bilden av konservatismens inneboende mening. För den som är intresserad av de mer direkta konsekvenserna av denna idéutveckling så rekommenderar jag Bean Khalils text om Torypartiets historiska pragmatism. Vidare skriver Arvid Bertilsson en eulogi för den liberala världsordningen och Daniel Leviathan om Hebreiskans återkomst.

God läsning,

Markus Linder

Efter ett besök nere i katakomberna, där jag huvudsakligen försökte undvika att smutsa ner mina byxor med damm och fladdermusskit, så satte jag mig i skuggan och började läsa i en bok jag tagit med.

Boken var en samling av översatta skrifter från antika Egypten, huvudsakligen från utmejslade texter som pryder kungar och överklassens gravkammare. Jag började dock läsa en text från en gränsmarkör från landets sydliga front. Den bar på ett budskap som Senusret II:s son låtit skriva, den kreativt döpta Senusret III. På denna gränssten förmedlade kungen sitt hat mot nubierna, det folk som bodde söder om hans rike. Han påstår att de inte är riktiga människor, att han dödade deras kvinnor, stal deras boskap och att denna front ska hållas till vilket pris som helst. Därefter proklamerade han att den efterkommande kung som inte vidmakthöll samma gräns skulle vara en ovärdig arvtagare.

Jag tittade därpå upp på faderns pyramid och insåg att min uppfattning om monumentet hade förändrats. Det var inte längre en vacker grav utan en symbol för fadern till en krigsförbrytare, en ondskefull makthavare som förslavade civila och ägnade sig åt folkmord. Jag kom dock snart därpå på bättre humör då jag erinrade att hans gräns inte höll evinnerligt, och även om det skulle dröja lång tid så kom så småningom en nubisk dynasti, från moderna Sudan, att erövra Senusret III:s rike.

Ett liknande maktskifte har skett under 1900-talet, då koloniala avtal gav Egypten makten att diktera över Nilens vatten. Detta gav landet en orättvis kontroll över sina sydliga grannar. Denna hegemoni har dock kommit att utmanas sedan det brittiska protektoratet avslutades. Etiopien och Sudan har därmed hävdat sin rätt gentemot de tidigare tyrannerna i Kairo. Dammar och jordbruksprojekt har därmed byggts, vilket har gett el, vatten och jobb till miljontals människor.

Den nyfunna suveräniteten över vattnet kan dock ha gått från att vara ett frihetsprojekt till en ny form av tyranni då Etiopien färdigställt ett megaprojekt som hotar Egyptens själva existens. The Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD), är en så stor byggnation så att den riskerar att, under de kommande uppfyllandsåren, minska vattenflödet till Egypten med upp till 30 procent.

Egypten lider redan av en massiv vattenbrist. En genomsnittlig egyptisk medborgare har tillgång till häften av de 1000 kubikmeter vatten som FN påstår krävs årligen, och med en ökande befolkning riskerar nöden att bli ännu värre.

Samtidigt vägrar Etiopien att hejda sig och diskutera en gemensam lösning med Egypten. Addis Abeba hävdar snarare att det vatten som kommer från Blå-Nilen härstammar från etiopiska källor och att det därför är deras egendom. Etiopiens officiella förhållningssätt är alltså “tough luck!”. En sträng doktrin kan man tycka, synnerligen då de hotar den källa som bidrar med 98% av Egyptens vatten.

Att rättfärdiga sin politik genom att peka på en annan regering och anklaga dem för att ha varit elaka historiskt förhindrar framtida samarbetsmöjligheter och ger upphov till ett förvärrat politiskt klimat. Detta förhållningssätt är därmed ohållbart för Etiopien. Addis Ababa kan inte fortsätta att behandla andra länder i sin region på detta vis, om de inte vill att de ska besvara med militära medel.

Om dessa stater dock skapade en gemensam politik angående dammen och skrev ett kontrakt där de klargjorde hur vinsten skulle fördelas för att kompensera Egypten, då skulle kanske länderna undgå det makabra maktspel som stater tillämpat sedan Senusret III:s tid.

Det är nämligen inte en sund politisk doktrin att efterlikna gatuhunden som morrar och slåss för att roffa åt sig så mycket mat som möjligt. Riktig internationell politik är snarare en produkt av gemensamma intressen, något som marknadsliberaler verkligen förstår sig på. Att se Nilen som en gemensam resurs, något som kan nyttjas på många sätt och platser för att säkerställa att företag, bönder och stater ska kunna bli flitigare, skapar gynnsamma förutsättningar. För även om Egypten var den dominanta parten under antiken och nubierna senare intog makten så vände det tillbaka.

Slaven från igår kan en dag bli din mästare, så frigör honom innan han vänder sig mot dig! Om du beter dig hyggligt kommer konflikterna långsamt att tyna bort. Jag tror till exempel inte att många från Sydtyrolen längre skulle ta till vapen för att bli självständiga från Italien. Kan det möjligtvis ha något att göra med att de blev en autonom region och senare fick rätten att korsa gränsen till Österrike utan pass i fickan? Ja! Det är anledningen. För när stater behandlar andra länder och oss människor med vett och etikett så kommer det att få en bredare inverkan på den lokala tidsandan. På det viset slutar vi att vara hundar som slåss i ett nollsummespel och blir till moraliska människor som förhandlar fram en bättre framtid.

I detta nummer av Svensk Linje kan ni läsa många spännande texter på temat vett och etikett. Bland annat skriver Albin Zettervall om hur man ska föra sig i bastun och Sofia Ek Hallonqvist ämnar uppmuntra mer socialt beteende bland dem som inte kan föra sig när de anställt städhjälp.

God läsning och god jul!

Denna bild är bara delvis sann. Många av de ledande beslutfattarna både i Ententen och bland Centralmakterna var väl medvetna om det fruktansvärda pris som ett europeiskt storkrig skulle utkräva. Likaså var reaktionen bland allmänheten knappast en samstämmig förtjusning. Tvärtom betraktades inkallelseorderna i många familjer som rena dödsbud, vilket de i miljontals fall också visade sig vara. Ändå har bilden satt sig av att det är lätt att propagera för krig.

Politiker, gärna gamla gubbar, sitter på bekvämt avstånd från slagfälten och skickar bekymmerslöst unga män in i döden. Flera av efterkrigstidens väpnade konflikter har förts in i denna berättelse, förvisso inte utan skäl. Tre amerikanska presidentadministrationer vilseledde väljarna om landets deltagande i Vietnam, samtidigt som krigets verklighet var fruktansvärd för de enskilda soldaterna.

På liknande sätt motiverades invasionen av Irak 2003 med falska uppgifter om att landet utvecklade massförstörelsevapen. Det senare har därefter även kommit att färga av sig på uppfattningen om den samtida insatsen i Afghanistan trots att denna var FN-sanktionerad. Många amerikaner uppfattar det som att politikerna i Washington lät deras söner dö i fjärran länder enbart för att främja sina egna politiska ambitioner.

Denna kulturella förståelse för hur och varför krig bryter ut står nu i centrum för diskussionen kring fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. Förenta staternas president Donald Trump fokuserar påfallande ofta på antalet döda och det lidande som dessa förluster för med sig. Det är ett fruktansvärt krig. Människor dör. Det måste få ett slut, säger han. Hans andra återkommande tema är att kriget aldrig skulle ha brutit ut om han själv hade varit president i stället för den gaggige, gamle Joe Biden. Han konstaterar vidare att det är ett krig som aldrig borde ha startats.

Det sistnämnda har han så klart rätt i. Dock sätter han betydligt hårdare tryck på president Zelenskyj jämfört med president Putin. Sammantaget verkar Trump lägga skulden på ukrainarna och Bidenadministrationen för att inte ha gett efter för alla ryska krav. Då hade ju fler liv räddats.

En liknande tankegång undersöktes tidigare i höst av Lena Andersson i Svenska Dagbladet – emellertid med mer intellektuell hederlighet. Hon frågade om slagorden om att stötta Ukraina så länge som det behövs verkligen stämmer. Är västvärldens stöd verkligen obegränsat? Och om så är fallet, är det verkligen rätt? Hur många ukrainska (och ryska) liv bör kriget få kosta? Även om hon sin vana trogen var fåordig med konkreta ståndpunkter, var det många läsare som tolkade Anderssons svar på den sista fråga vara: färre än som dött hittills.

Naturligtvis är det hemskt att människor dör. Varje utsläckt liv är en tragedi. Men det finns också saker som det är värt att offra livet för – inte minst att skydda andras liv. Rädslan för att motstånd kan leda till förlust av människoliv riskerar då att orsaka ännu mer skada.

Under andra världskrigets inledande månader var den franska politiska och militära ledningen lamslagen av erfarenheterna från det stora kriget tjugo år tidigare. Trots att den tyska krigsmakten var uppbunden i invasionen av Polen och hade lämnat västra och centrala Tyskland i stort sett oförsvarat, vägrade man skicka någon större trupp över gränsen. Många historiker menar att Hitlertyskland hade kunnat besegras där och då. I stället fick tyskarna tid att runda franska ställningar och invadera landet genom Ardennerna. Även denna gång valde det franska ledarskapet att inte riskera fortsatt konflikt och kapitulerade.

Bara för att det formella krigstillståndet avslutades innebar dock inte heller att alla fransmän kunde leva i fred. Såväl under Vichyregimen som i ockupationszonen skickades tiotusentals människor, främst judar och romer till koncentrationsläger. Pressen censurerades och fackförbund förbjöds. På liknande sätt har befolkningarna i de ockuperade delarna av Donetsk och Luhansk i hög grad tvångsinskrivits i den ryska armén och mött döden på slagfältet. I de områden som den ukrainska armén har befriat sedan februari 2022 – inte minst i Kyivförorten Butja – har den ryska brutaliteten blottlagts. Vore det verkligen fred för dem som skulle utlämnas åt rysk ockupation?

Många fransmän vägrade att acceptera fredsfördraget 1940. I stället fortsatte de striden i de fria franska styrkorna och i motståndsrörelsen. De valde att riskera döden framför en falsk fred. Av samma anledning kommer ukrainarna att fortsätta kämpa oavsett hur mycket den amerikanska presidenten tycker att de borde sluta. Ytterst är det sina egna liv de offrar i insikten om att fred inte alltid är det högsta goda.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata studentförbundet.

Botanik och kulturell antropologi är på så sätt kanske inte särskilt väsensskilda. För det finns många traditioner mänskligheten bevarat utan att det tillför särskilt mycket gott. Jantelagen har väl egentligen aldrig gjort tillvaron så mycket behagligare? Den har snarare gjort våra liv gråare. Andra traditioner är till och med direkt farliga och förtryckande. Kvinnor som uttrycker sig fritt eller har utomäktenskapliga relationer misshandlas till följd av hederskultur. Släktingar mobiliseras och samlar sig utanför vuxna människors hem, enbart i syfte att straffa dem som inte upprätthåller den gemensamma förtryckande dogmen.

Dessa våldsamma och förtryckande kulturella uttryck kanske tjänade ett syfte i en tid när rättsstaten saknades. När någon form av moralisk lag behövde existera mellan människor för att upprätthålla social ordning. Sådana ålderdomliga traditioner saknar dock all relevans i ett modernt samhälle, där människor är kapabla att ta hand om sig själva och polisen bistår medborgarna.

På liknande vis kan man argumentera för att klassamhället inte är mer än en relik från en primitiv epok. För på vilket sätt skulle det i dag vara meningsfullt att dela upp människor baserat på hennes religiösa förbindelser, släktskap och relation till jordbruk? Majoriteten av människor tillhör inte ens dessa samhällsstånd längre och logiken bakom dem motsatte sig redan tidiga kristna tänkare, sedermera följda av upplysningsfilosoferna.

Trots denna idemässiga kamp mot hierarkierna, har dess kategoriseringar visat sig vara väldigt ihärdiga. Landägande junkrar styrde Preussen och Tyskland fram till Weimarrepubliken. House of Lords är fortfarande en institution som förkroppsligar adelns och prästerskapets upphöjda ställning inom den brittiska demokratin. Vatikanen är en anti-egalitär organisation, med en administrativ struktur som symboliserar en kosmisk ordning baserad på människans underlägsenhet. Men varför finns då denna förlegade och förargande struktur kvar? Särskilt då den historiskt verkat för att minimera mänskliga friheter, från förtrycket av kastlösa i Indien till indirekta konflikter i moderna Europa. Finns det verkligen någonting värt att bevara från vårt hierarkiska och primitiva förflutna? Eller är det så att blomman saknar all skönhet?

Personligen anser jag inte att klassamhället saknar all charm, givet att den kulturella strukturen bygger på en meritokratisk och respektingivande grund. För strukturen innebär inte nödvändigtvis att somliga klasser behöver anses vara överordnade andra. Denna inställning är också något jag tycker mig skönja i det moderna Sverige. För vem anser egentligen att bonden, som brukar många hektar skog och åker, skulle stå lägre än en präst?

Det har snarare blivit så att vi respekterar de som lever och arbetar med någonting meningsfullt. Den traditionella arbetarklassen har fått det mycket bättre, men känner de att de gör något med djup signifikans? Troligen känner gruvarbetarna att de möjliggör Sveriges välstånd. Baristan på ditt lokala kaffe finner nog inte samma värde i sitt arbete. Arbetarklassen skulle därmed kunna anses ha delats i två, en del som har och en som saknar inneboende mening. Det nya bottenskiktet har blivit de som jobbar för snabbmatskedjor, i köpcenter eller med att leverera mat. Dessa människor i den framväxande gig-ekonomin representerar dock inte någon underklass, utan en total avsaknad av ståndstillhörighet. Arbetarklassen har alltså skakat av sig dem som inte längre passar in i mallen, de som lever som kastlösa och mästarlösa tjänare.

Det var kanske det som klass alltid syftade till att tillföra, en känsla av mening. Människan visste då hur hennes sociala krets förde sig, de utförde uppgifter som tjänade ett långtgående syfte, och de var omgivna av liknande människor med liknande jobb. När man tänker på det ur ett sådant perspektiv börjar man nästan längta efter den tydlighet som ståndssamhället förde med sig.

Det innebär inte nödvändigtvis att vi behöver acceptera de negativa aspekterna av klassamhället. Vi kan i stället tänka på utvecklingen som en hegeliansk dialektik, vari en felbar tes möter en utmanande men inkomplett antites, vilka tillsammans frambringar en bättre syntes. I detta fall mötte tesen hierarki, antitesen jämställdhet – för att frambringa det nu frivilliga klassamhället.

Inom ramen för denna uppfattning känner jag en längtan efter att tillhöra ett samhällsstånd, att tilldelas en tydlig uppgift som jag tillsammans med mina kamrater kan utföra till samhällets gagn. Just frivilligheten minner om ett segment i den studentikosa sången “O gamla Klang och Jubeltid”, då de fyra ursprungliga fakulteterna ska ställa sig upp under olika tidpunkter och tillkännage sitt kall. Teologerna plåstrar själen och läkarna kroppen. Visan sjungs och samtidigt känner man att man utför en hedervärd gärning inom sitt skrå. Finns det en bättre känsla än det? Broderskap och mening. Så välj en klass!

I detta nummer behandlas klass utifrån ett flertal olika infallsvinklar. Douglas Thor diskuterar hur Sverige bör ta sig an utanförskapsproblematiken, Marcus Björk skriver om sociala indelningar i Ryssland och Joakim Broman skildrar hur förhållningssättet till bildning har utvecklats över tid.

Markus Linder är redaktör för Svensk Linje

Tron på det öppna samtalet och en fri debatt var central för Kirks gärning. Han upplevde debattklimatet på amerikanska lärosäten som inskränkt och konformistiskt, där enbart progressiva vänsteråsikter tolererades. Universitetsturnéerna syftade därför till att skapa utrymme för debatt och diskussioner som annars inte fördes. I ett av många videoklipp som fick förnyad spridning efter hans död, förklarade Kirk att ett öppet samtal som ger utrymme för respektfull oenighet är grunden för demokratin – utan det finns bara våld som alternativ.

Att Kirk mördades då han satt på scen under ett sådant samtal och besvarade publikfrågor är lika talande som det är tragiskt. Charlie Kirk var ingen makthavare. Han hade visserligen stort inflytande, men bara genom sin opinionsbildning och förmåga att kanalisera andras politiska engagemang. Att döma av vad som i skrivande stund har framkommit om den misstänkte gärningsmannen verkar det just ha varit Kirks framförande av sina åsikter som utgjorde motivet. Hans ord besvarades med våld.

Till skillnad från många andra har jag hittills inte varit särskilt orolig för den tilltagande polariseringen i USA. Även om retoriken har varit skarp har landet gått igenom betydligt värre politiska konflikter under sin historia. Inte minst präglades 1960 talet av utbrett politiskt våld i form av upplopp, bombdåd och de uppmärksammade morden på president John F Kennedy, Martin Luther King Jr, Malcom X och Robert F Kennedy. Nu undrar jag dock om inte situationen är obehagligt lik 60-talet.

Den 14 juni sköts demokraten Melissa Hortman, talman i Minnesotas representanthus, och hennes make ihjäl i deras gemensamma hem. Gärningsmannen hade tidigare samma dag skjutit statssenatorn John Hoffman (D) och hans fru, som dock båda tack och lov överlevde. Den 21 maj mördades två anställda vid Israels ambassad då de lämnade en mottagning på Judiska Muséet i Washington DC. Natten den 13 april utsattes Pennsylvanias guvernörsresidens för mordbrand då guvernören Josh Shapiro (D) och hans familj låg och sov. Ingen kom dock till skada. I december 2024 sköts vd:n för sjukförsäkrningsbolaget UnitedHealth Group, Brian Thompsson, ihjäl på öppen gata i New York. Självklart går det heller inte att förbise de två mordförsöken på Donald Trump under presidentvalskampanjen 2024.

Det är svårt att komma ifrån misstanken att våldsutvecklingen späds på av ett allt mer radikalt tonläge i främst sociala medier. Såväl vanliga användare som politiska influencers beskriver sina motståndare i oförsonliga termer. Den progressiva och i allt högre grad socialistiska vänstern skämtar exempelvis om att döda hyresvärdar och att liberaler minsann också kommer få smaka kulorna när revolutionen kommer. Efter mordet på Brian Thompsson spred flera framträdande sociala mediepersonligheter en bild om att det är lika mycket mord att neka någon sjukförsäkring.

Ironiskt nog har även den radikala högern anammat den antikapitalistiska retoriken. Där ligger fokus mer på hur utländsk arbetskraft utnyttjas av globalisterna för att göra den amerikanska arbetarklassen obsolet, och hur löneslaveri åt multinationella företag utarmar det goda familjelivet. I allt detta sägs demokraterna vara förrädiskt delaktiga, när de inte också skyddar pedofiler eller vill tvinga barn till könsbyten. Till allt detta har naturligtvis kriget i Gaza adderat en sörja av västfientlighet, antisemitism och terrorromantik.

De politiska kommentatorer som sprider den demoniserande retoriken befinner sig dock på tryggt avstånd från sina motståndare. Från studion kan de lajva revolution till sina följare utan att faktiskt behöva offra sitt ofta goda leverne. Tvärtom är det polariseringen som drar in fler tittare och därmed större intäkter. Problemet är att det alltid finns några som tar retoriken på allvar och bestämmer sig för att göra något åt den. Verkligheten anpassar sig efter dikten, vilket samtidigt får anklagelserna att verka än mer rättfärdigade.

I Sverige är vi ännu långt från den amerikanska polariseringen. Vi bör tänka över hur vi själva uttrycker oss om våra politiska motståndare. Annars kan vi råka lajva oss fram till revolution.

Daniel Åkerman är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet

Det är svårt för oss att föreställa oss hur brutalt livet har varit under majoriteten av historien. Människan har huvudsakligen tvingats kämpa för sin överlevnad, samtidigt som hon plågats av den ständiga hungern. Magra mödrar har under svältår dränkt sina undernärda spädbarn, och många fler har dött av sjukdom i vaggan eller på grund av de komplikationer som kan uppstå i samband med barnafödsel. De som överlevde ungdomen behöver dock fortfarande slita på fälten, och om de blev gamla saknade de kunskap och maskinerna för att lindra sina åkommor.

Livet i medeltida Europa skulle kunna skildras så här: Grå människor, klädda i smutsiga kläder, med synförsämringar orsakade av grå starr matades gröt av deras sönderarbetade barn. Prästerna kunde möjligen dämpa den själsliga smärtan, men de kunde inte hantera de fysiska symptomen. Majoriteten av historien kan därmed beskrivas som Thomas Hobbes (1588-1679) beskrev livet i naturtillståndet, det vill säga som: “solitary, poor, nasty, brutish, and short.”

Trots att jag studerar historia och ofta tänker på de svunna samhällena, i vilka konstnärer skapade fantastisk konst och arkitektur, känner jag ingen vilja att resa tillbaka. Jag vill inte bo i ett nedgånget torp, jag vill ha en dusch och jag vill att min läkare ska tvätta sina händer. Det innebär dock inte att all teknisk utveckling har varit fördelaktig. För som Tolkien visade i Sagan om ringen bär moderna maskiner, synnerligen i diktatorers händer, på en enorm potential till förstörelse. Industrier har skadat naturen och arbetarna på fabriksgolvet. De kan därtill producera ondskefulla vapen vilka har använts för att erövra länder och avlyssna oliktänkande. Dessa potential har vidare diskuterats i dystopiska böcker som Kallocain av Karin Boye och Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Sådana verk har syftat till att skapa en förståelse för den makt tyranner får då tekniken utvecklas.

Att stoppa den teknologiska utvecklingen är dock minst lika ondskefullt. En sådan ideologi skulle beröva den fria marknaden från att tillmötesgå mänskliga behov. Vi hade i ett sådant förtryckande samhälle mist vår förmåga att utveckla nya metoder för att förlänga tiden då en människa är hälsosam och lycklig. Vi hade berövat oss på den drift som garanterat att hundramiljontals människor kan leva med mer bekvämligheter än vad en medeltida kung gjorde. Kan vi beröva våra barn på den fortsatta utvecklingen? Nej! Den viljan, den kapitalistiska strävan, har frambringat allt det som är värt att skydda.

Vi kan därmed inte sätta stopp för teknologisk utveckling, trots att dess framfart riskerar att orsaka andra skador. Förhoppningsvis kommer vi dock inte att orsaka vår egen undergång. Även om vi gör det så kanske det reflekterar den ultimata friheten, en kollektiv innovationskraft, en frihet till att efterlikna gudarna. Och även om undergången kommer, är jag glad att jag möter den efter ett liv av moderna bekvämligheter och inte som ett pestoffer under medeltiden. Jag föredrar alltså att stupa med den gudomliga kraft och frihet som Prometeus givit oss, snarare än att falla offer för det okända i en grå och våldsam värld som jag inte ens hade burit på kunskaperna att begripa mig på.

Men nog om Prometeus och åter till detta nummer av Svensk Linje. Detta är mitt första nummer som redaktör och jag är väldigt tacksam för det förtroende jag har tilldelats. Linjen har länge haft en särskild plats i mitt hjärta, då den har givit mig möjligheten att skriva om ett flertal olika ämnen som står mig nära hjärtat. Jag har kunnat publicera texter om allt från min favoritbar i Lund till mina reflektioner angående när det är rättfärdigt för en liberal att ta till vapen. Varje text har varit ett nytt äventyr, en möjlighet att reflektera över den kontemporära samhällsdiskussionen. Linjen har därtill fördjupat mina kunskaper angående historia och filosofi. Jag vill därför tacka Henrik Dalgard, för att han valde att anta mig till redaktionen, för hans fantastiska ledarskap samt för de skarpa texter han skrivit som redaktör.

Hoppas ni njuter av läsningen,

Markus Linder är redaktör för Svensk Linje.

Sedan följde President Donald Trumps egna utfall mot Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj på sociala medier som kulminerade i att de rök ihop i Vita husets ovala rum. Vi inom den gamla högern som länge har sett på Republikanerna och USA som ett föredöme, måste nu leva med en ny höger och ett nytt USA.

Det är ett USA som inte ser på invasionens offer med sympati eller förövaren med avsky, och som hotar sina grannar och allierade med att ta över deras territorium. Som öppet sår tvivel om tilliten hos artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget. Som drar in militärt bistånd och underrättelsedelning till Ukraina under brinnande krig.

Att just Republikanerna har tagits över av MAGA-rörelsen är symboliskt. För tyvärr har den gamla högern i västvärlden en skuld i att vi har hamnat i denna situation från första början. Den har inte förvaltat segern från Kalla kriget. Trots att de borde ha vetat bättre begick framstående högerledare flera stora politiska misstag under 2000-talet.

President George W Bush valde att folkrättsvidrigt och på falska grunder invadera Irak år 2003. Det underminerade förtroendet för USA som land liksom legitimiteten hos det internationella systemet. Därutöver spädde det på en utbredd misstro mot den amerikanska staten hos många medborgare. Följden är att många republikanska väljare och partiaktivister i dag betraktar stödet till Ukraina som ett nytt forever war.

I Tyskland valde förbundskansler Angela Merkel efter härdsmältan i Fukushima år 2011 att fasa ut landets kärnkraftsreaktorer. Detta trots att risken för motsvarande olyckor i Tyskland var obefintligt. Resultatet har varit kraftigt ökande energipriser vilket bidragit till minskad konkurrenskraft för den tyska industrin.

Merkel öppnade också, i princip reservationslöst gränserna under flyktingkrisen åren 2014–2015. Västvärlden bör självklart vara öppen för personer som önskar bygga ett nytt liv här och bli en del av våra samhällen. Att däremot ta emot miljontals människor utan att bedöma deras förmåga att integrera sig eller undersöka huruvida de hade skyddsskäl var rent oansvarigt. Tillsammans med energipriserna har vi som följd har sett kraftigt ökat väljarstöd för ytterkantspartierna Die Linke, AFD och BSW. Partier som också motsätter sig stöd till Ukraina och den liberala världsordningen som sådan.

Därtill ökade Merkel importen av rysk naturgas, inte minst genom byggande av gasledningen Nord Stream 2. Tillsammans med låga försvarsanslag eggade detta på Vladimir Putin att invadera Ukraina eftersom han inte trodde att Europa skulle kunna enas kring kraftfulla motåtgärder, såsom sanktioner mot Ryssland och militärt bistånd till Ukraina.

Vid det här laget är det väl avhandlat att även Moderaterna under Fredrik Reinfelds ledning begick motsvarande misstag i Sverige. Höjning av skatten på termisk effekt år 2008, migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet år 2011, nedskärningar av försvaret samt eftergivenhet mot Ryssland trots invasionerna av Georgien år 2008 och Ukraina år 2014.

Mot denna bakgrund är det därför glädjande att en av få ljusglimtar i samtiden mörka världsutveckling är att Europas ledare på allvar tycks vilja fylla det tomrum som Donald Trump skapar. Framför allt ledare som delar politiskt hemvist i den gamla högern. I Tyskland har CDU:s partiledare och blivande förbundskansler Friedrich Merz drivit en historiskt stor försvarssatsning genom förbundsdagen. Polens premiärminister Donald Tusk har påpekat det absurda i att 500 miljoner européer ska be 300 miljoner amerikaner om hjälp för att skydda sig mot 140 miljoner ryssar. Det som saknas är viljan.

En sådan vilja visar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som samlar EU-länderna kring fortsatt militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina liksom en expansion av europeisk försvarsindustri och försvarsförmåga. På hemmaplan levererar statsminister Ulf Kristersson regering en fördubbling av anslagen till totalförsvaret jämfört med år 2020.

Byggd på idéer om att främja internationellt samarbete och en regelbaserad ordning, lagstyrning, marknadsekonomi och människors frihet, allt tryggat av ett starkt försvar, är den gamla högern väl lämpad att ta sig an utmaningen från såväl Ryssland och Kina som, numera, USA. Vi har inte bara en möjlighet att lägga 2000- och 2010-talens misstag bakom oss, utan en plikt att laga dem. Vi måste ta oss an utmaningen och bevisa värdet av våra idéer. De bygger framtiden.

Daniel Åkerman är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet

När jag kom hem från redaktionsmötet slog jag upp vad som kanske är svenskans bästa gestaltning av kärlek: Johan Henric Kellgrens långdikt Den nya skapelsen (1790). Hjalmar Söderberg, Carl Jonas Love Almqvist och Gun-Britt Sundström får ursäkta. Det som är så intressant med Kellgrens poetiska hyllning till Hilma, diktarens kärleksintresse, och hur hon får honom att se det vackra i världen, är att kärleken också blir en komponent i Kellgrens liberala syn på världen och människan.

***

Johan Henric Kellgren var en av 1700-talets största upplysningsmän. I Afhandling om näringstvånget (1784) motsatte han sig exempelvis allt tvång inom näringslivet. Den ekonomiska friheten var för Kellgren inte en avgränsad till dåtidens ekonomiska centrum i städerna, utan i bokens inledning slog han bestämt fast att ekonomisk frihet och tryckfrihet gick hand i hand. Båda var en förutsättning för varandra.

Kellgren inspirerades starkt av liberalismens förgrundsfigur John Locke, och kom även att finna en mer samtida inspirationskälla i Voltaire och dennes ovillkorliga förespråkande för yttrandefrihet. Hans upplysningsideal går framförallt att finna i långdikten Ljusets fiender där han i humoristiska ordalag hyllar ljuset och sanningen och gör ner de gamla samhällets representanter för dogm och mörker.

Den nya skapelsen kan dock sägas vara Kellgrens mest radikala dikt. Det som gör den till svenskans kanske vackraste gestaltning av kärlek är att kärleksobjektet Hilma knappt figurerar i dikten. Istället beskriver diktjaget hur hans blick på världen förändras efter att han sett sin älskade.

Och ljuset kom, och lifvet tändes,

En själ i stela massan flöt;

Allt tog ett anletsdrag som kändes,

En röst som till mitt hjerta bröt

Horace Engdahl beskriver fint i Den romantiska texten (1986) att det Kellgren visar på är hur kärleken ”förvandlar världen till text”. Kärleken kan med andra ord göra en död värld, som inte har någon mening, till poesi. Det som är så radikalt i Kellgrens dikt är dock att kärleken beskrivs som intimt sammanbunden med den enskilda människans blick på världen. Det som gör den värdefull är just att den är subjektiv, unik för varje människa. Eller som Engdahl uttrycker det ”skönheten är inte återskenet från en evig idé, utan reflexer av den föreställning som jaget bär”.

Den nya skapelsen gör dock mycket mer än att skildra kärlekens natur. Dess fullständiga titel var när diktverket publicerades för första gången Den nya skapelsen eller Inbildningens Verld. Det Kellgren skriver om är inte bara kärleken utan också inbillningen, fantasin som sådan:

Kring jorden nya himlar sträcktes,

och jorden nya skrudar drog,

och bildningen och snillet väcktes,

och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,

sig sprungen av en gudastam,

och såg de under i naturen,

som aldrig visheten förnam.

För att ge världen mening räcker det med andra ord inte med vishet och rationalitet. Världen blir meningsfull genom inbillningen, genom fantasin. Som Engdahl noterat är det en skildring som är radikal i sin subjektivitet. Meningen i världen finns inom varje mänskligt huvud. Det är hon som fyller en själlös värld med innehåll. Det värdefulla kommer inte från någon platonsk idévärld eller bestäms inte av gudar, kungar eller stater, utan från den enskilde människan och dennes fantasi. En mer radikal och vacker grund för liberalismen är svår att finna.

***

Det här blir den sista ledaren jag skriver som redaktör för Svensk Linje. Det har varit en ära att tillsammans med redaktionen producera denna anrika tidskrift under de senaste åren. Linjen har för mig enda sedan jag blev medlem i Studentförbundet varit ett ideal för hur idédebatten ska se ut. Radikal och spetsig, men också med studentens finurlighet och glimt i ögat. Varje år brukar jag titta tillbaka på de texter jag skrivit under året. Nästan alltid har det varit de som skrivits på dessa sidor som inte bara varit de roligaste utan också de jag känt var de bästa. Det finns något i väggarna i den här tidskriften som får en att tänka nytt och pröva nya idéer, både innehållsmässigt och stilistiskt.

Framförallt är jag otroligt tacksam över att under tiden i redaktionen fått arbetat med alla er redaktionsmedlemmar. Ingen nämnd, ingen glömd. Det har blivit många sena kvällar med diskussioner över härligt ljummen öl där nya idéer och projekt tagit form. Precis som det ska vara.

Tack för allt,

Henrik Dalgard

Uppenbarligen saknas det självförtroende att försvara borgerliga principer.

I grunden handlar frågan om medborgarnas frihet och huruvida det ska finnas alternativ till offentlig verksamhet.

Visserligen berör debatten ofta specifika frågor om hur valfrihetssystemet konkret ska utformas. Hur ska skolpengen beräknas? Vilka krav ska ställas på enskilda huvudmän? Vilket är det bästa sättet att göra urval till skolor? Dessa kan mycket väl vara berättigade att ställa. Inget system är perfekt och uppenbarligen finns förbättringspotential hos den svenska skolan.

Skrapar man lite på ytan hos många kritiker av friskolesystemet blottläggs dock ett fundamentalt annorlunda synsätt på det offentligas roll och värdet av privata företag.

Linnea Lindqvist är en framstående debattör och kritiker av friskolesystemet. Själv framhåller hon ofta att hon principiellt är för valfrihet och friskolor, men att dagens system fungerar illa. Hon fokuserar särskilt på hur kommunala skolor påverkas av friskolor. Det är självklart viktigt att den kommunala skolan har goda förutsättningar att uppfylla sitt uppdrag – särskilt då den ska verka kompensatoriskt åt barn med sämre förutsättningar.

Hos Lindquist framkommer dock en syn på offentlig verksamhet som ett självändamål – snarare än samhällsservice till medborgarna. I ett inlägg beklagar hon ”att enskilda huvudmän får grönt ljus att expandera eller etablera sig, “trots att det inte behövs skolor”, eftersom alla elever redan har plats på kommunens skolor. Som om det faktum att vissa elever väljer att byta inte spelar någon roll. Att elever tar de möjligheter som finns visar att friskolorna visst behövs – åtminstone för de eleverna.

Lindquist går så långt att hon bara vill ”tillåta att enskilda huvudmän etablerar sig där de inte kommer att påverka elevantalet negativt i kommunala skolor”. Det enda sättet som elevantalet i kommunala skolor inte påverkas negativt är om ingen byter skola. Lindquist vill alltså bara tillåta friskolor i vilka ingen vill gå. I praktiken innebär det så klart inga friskolor alls. Det viktiga tycks vara att kommunens tjänstemän får styra utbildningen i lugn och ro.

Denna systemkramande syn är precis vad som drev fram kraven på valfrihet från första början. Som maktutredningen konstaterade 1990 hade den välfärdsstaten skapat en utbredd känsla av vanmakt inför den offentliga sektorn. Människor var utlämnade till byråkraters godtycke kring vilken skola deras barn skulle gå i eller vilken läkare de kunde träffa för sina besvär. Därmed saknade de inflytande över sina egna liv. Valfrihet är att ge människor större egenmakt.

På liknande sätt avslöjas en principiell motvilja mot privat företagande hos många friskolekritiker. Linnea Lindquist har många förslag som hon menar skulle åtgärda de skadliga incitamenten på skolmarknaden. Ändå vill hon helt förbjuda aktiebolag från att vara huvudmän. Ännu tydligare är Marcus Larsson, som skriver på den friskolekritiska tankesmedjan Balans. Han har kallat friskolekoncerner för ”parasiter” och ”samhällsskadliga”.

Det är ett alltför välbekant vänsterperspektiv att företagare bara är giriga utsugare som inte på något sätt bidrar till samhället. Trots att det är uppenbart på alla andra marknader att fri företagsamhet både är grunden för vårt välstånd och det bästa sättet att tillmötes gå människors behov. Tyvärr får denna motvilja mot privata företag allvarliga konsekvenser.

I Stockholm har de socialdemokratiskt ledda styrena i både kommunen och regionen aktivt börjat motarbeta privata vårdgivare inom sjukvård och omsorg. Kliniker har tvingats lägga ned enbart på grund av att de var privat drivna. Detta trots att det offentliga inte har haft möjlighet att ersätta de indragna vårdplatserna. I kläm lämnas patienter och brukare som nu måste vänta månader på behandling – om de alls får den i tid.

Självklart är det viktigt att ställa höga krav på välfärdens aktörer – även de privata – liksom att identifiera och åtgärda problem. Vi kan dock inte låta motståndarna lura oss att överge våra grundprinciper. Dessa måste alltid vara att människor förtjänar valfrihet och att privat företagsamhet är något gott.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

I dag är sådana pacifistiska tankegångar märkbart frånvarande i det liberala lägret, framförallt när tidens största frihetsfråga utgörs av Ukrainas rätt att försvara sig och ta tillbaka sitt eget territorium. Men det finns trots allt fortfarande några klassiskt liberala pacifister kvar. Nationsbyggande, menar de, har ju aldrig funkat för så varför skulle det göra det nu? När jag exempelvis för ett par år sedan besökte Washington och tidskriften Reason, blev tidningens medarbetare märkligt defensiva när det kom till frågor om utrikespolitik. Flera beskrev hur de hade svårt att applicera sina libertarianska principer om människans okränkbara rättigheter på utrikespolitikens kaotiska värld.

Så varför inte, i sann studentförbundsk anda, göra ett försök. Den filosofisk grundbult de flesta libertarianer utgår ifrån är tanken om att människan har vissa grundläggande okränkbara rättigheter. Den som söker stöd för militära interventioner utifrån rättighetsetiken behöver inte gå långt ifrån den klassiskt liberala idéhistoriens kanon. En hjälpsam utgångspunkt finns hos den tänkare som brukar beskrivas som liberalismens fader – John Locke.

***

Inom den liberala idétraditionen är Locke kanske mest känd för hans teori om naturtillståndet. Den brittiske filosofen och teologen beskrev i den andra delen av Two Treatises of Government att det innan statens framväxt fanns ett tillstånd där enbart den ”naturliga lagen” gällde. Varje människa åtnjöt vissa grundläggande naturliga rättigheter i form av rätten till liv, egendom rätten att försvara sitt liv och sin egendom samt rätten till revolution. Något som dock inte brukar tas i beaktande när det kommer till Lockes filosofi är hans teori om krigstillståndet. I de inledande passagerna i Andra avhandlingen om styrelseskicket, där Locke diskuterar naturtillståndet som konstruktion, gör han även en utvikning om vad som händer om en människa kränker någon annans naturliga rätt till liv. Då skulle de båda enligt Locke försättas i ett så kallat krigstillstånd där den individ som blivit utsatt för kränkningen hade rätt att ta till det våld som krävdes för att försvara sitt liv. Det är dock inte enbart den individ som blivit utsatt som har rätt att göra detta utan Locke beskriver hur andra individer hade rätten att ingripa för att skydda den utsattes rätt till liv. För att citera Locke exakt:

The state of war is a state of enmity and destruction. So when someone declares by word or action—not in a sudden outburst of rage, but as a matter of calm settled design—that he intends to end another man’s life, he puts himself into a state of war against the other person; and he thereby exposes his life to the risk of falling into the power of the •other person or anyone that joins with •him in his defence and takes up his quarrel. For it is reasonable and just that I should have a right to destroy anything that threatens me with destruction, because the fundamental law of nature says that men are to be preserved as much as possible, and that when not everyone can be preserved the safety of the innocent is to be preferred. ·In line with this·, I may destroy a man who makes war on me or has revealed himself as an enemy to my life, for the same reason that I may kill a wolf or a lion; because such men are not under the ties of the common law of reason, have no rule except that of force and violence, and so may be treated as beasts of prey—dangerous creatures that will certainly destroy me if I fall into their power.

Just resonemang likt dessa som utgår från naturtillståndet kan vara svårt att applicera på dagens värld och politiska problem. Det var något som Lockes samtida kritiker även påtalade. Enligt dem var Lockes naturtillstånd enbart en abstrakt tankekonstruktion. Ett sådant tillstånd sades aldrig ha existerat och användningen av det skalade bort sociala konventioner och normer som Lockes kritiker ansåg vara viktiga för att beskriva människans tillvaro. Detta var dock en kritik som Locke i en brevväxling svarade på, och hans svar är högst relevant för den som vill finna libertarianskt motivation till militära interventioner. De enda som befann sig i ett naturtillstånd i den moderna civilisationen var enligt Locke envåldshärskare. Envåldshärskare lyder inte under några lagar, de handlar fritt och gör som de behagar och lyder enbart under naturrätten.

Lockes svar på sina kritiker kan rekontextualiseras till dagens utrikespolitiska kontext. Diktatorer som Putin lyder inte under några lagar än de själva konstruerar och de gör som de själva behagar. De lyder således under den naturliga rätten. De rättighetskränkningar som Putin gör sig skyldig till i Ukraina försätter honom i ett krigstillstånd och det blir därmed legitimt för, inte bara de han angriper, utan också andra aktörer att söka hindra de rättighetskräkningar som pågår. Resonemanget kan även med större enkelhet översättas till den utrikespolitiska teoribildningen där världen ofta betraktas som just ett naturtillstånd, och nationer ses som handlande aktörer.

***

Men nog med resonemang om Locke. I det här numret av Svensk Linje vill vi närma oss just krig och kolonialism utifrån ett liberalt och borgerligt perspektiv, i allt från politiken till kulturen. Krigets natur och koloniala föreställningar har varit högts närvarande genom den liberala idéhistorien, och hur frihetligt sinnade resonerat och var de landat har ofta skiljt sig åt. Avsevärt dessutom.

I numret möter ni bland annat Liberal Debatts Eric Luths vindlande undersökning om hur Frankrikes koloniala föreställningar format den fransk litteraturen. Redaktionens egna Margareta Barabash skriver om hur stater numera bedriver krigsdiplomati genom jakten på viralt content på sociala medier, och Rutger Brattström ger såklart en detaljerad genomgång över Falklandskriget.

Hoppas du käre läsare har kommit in i julledigheten och njuter av konsumism, god mat och rusande dryck i familjen och goda vänners sällskap.

Henrik Dalgard är redaktör för Svensk Linje.

I Förenta staterna, där svenska trender som så ofta börjar, hade invasionen av Irak kraftigt underminerat förtroendet för regeringen. George W. Bushs påståenden om att Saddam Hussein besatt massförstörelsevapen och samarbetade med al-Qaida, visade sig sakna grund.

När Barack Obama sedan gick till val på förändring, ledde det bara till större besvikelse när han inte motsvarade löftet. Inte minst oviljan hos hans administration att inleda åtal mot många av de ansvariga för finanskrisen 2007, samt den fortsatta grundlagsvidriga massavlyssningen av amerikanska medborgare tärde på väljarnas förtroende. Historiska erfarenheter som Vietnamkriget och Watergate-skandalen tjänade som god grogrund för växande misstänksamhet mot makthavarna.

Anti-etablissemang som politisk hållning erbjuder en enkel förklaringsmodell för politiska skeenden. Ansvariga politiker, tjänstemän, företagsledare, journalister och så vidare, lyssnar inte på dina åsikter, de ljuger för dig för att kunna genomföra en egen agenda. I de fall när detta faktiskt stämmer, är det så klart en relativt bra modell. Det är också värdefullt med en hälsosam skepsis mot makthavare så att de inte tillåts komma undan med lögner och fulspel.

Etablissemangskritik är dessutom personligt attraktivt då den tillskriver kritikerna särskild insikt om sakernas tillstånd. Till skillnad från folk i allmänhet kan de ju genomskåda spelet. För en ung människa som precis är på väg ut i vuxenlivet, är det en tilltalande tanke.

Därför kan det också vara väldigt upplyftande att vara mot etablissemanget. Själv upplevde jag det som tydligast vid presidentvalet år 2016. Efter att i veckor ha intalats av rapporteringen att Hillary Clintons seger var oundviklig, kom det faktiska resultatet som en välkommen överraskning – trots att jag inte hade stöttat Donald Trump dessförinnan.

Det var som att hans oväntade valvinst visade att det finns fri vilja i världen, att förändring var möjlig. I det läget verkade det inte heller så dumt med någon som rörde om grytan i Vita huset. Bättre att vända upp och ned på ett korrupt system än att låta det fortsätta i stagnation.

Åtta år senare står vi inför ännu ett presidentval där Donald Trump än en gång ställer upp mot det demokratiska etablissemanget, vad han kallar den djupa staten. Mina känslor inför den möjligheten har – milt uttryckt – förändrats. Det system han försökte vända upp och ned visade sig vara själva valsystemet. Grunden för det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Omvärlden påminde också om att det amerikanska systemet, såväl dess styrelseskick och rättsstat som dess fria ekonomi och lika möjligheter, är betydligt bättre än alternativen. Även om USA har sina problem, bleknar dessa i jämförelse med Vladimir Putins Ryssland. Den storskaliga invasionen av Ukraina visade värdet av fungerande internationella system med en regelbaserad världsordning. Det är vad som håller förtryckare i schack.

Samtidigt har den slentrianmässiga misstänksamheten som underbygger anti-etablissemangshållningen visat sig från sin sämsta sida. En salig blandning av misstro mot allt som etablerade medier skriver, konspirationsteorier om CIA:s inblandning i Euromajdan och isolationistisk anti-amerikanism har skapat många nyttiga idioter åt Putin. De nya alternativa medierna ägnar sig åt minst lika mycket ”alternativa fakta” som de anklagar det gamla medieetablissemanget för.

Förklaringsmodellen som etablissemangskritikerna erbjöd visar sig inte hålla i längden. Precis som det är dumt att förutsätta att allt som rapporteras på nyheterna är sant, lika dumt är det att förutsätta att det måste vara falskt. I själva verket tycks anti-etablissemangsmedia kommit längre ifrån sanningen än de traditionella någonsin gjorde.

För att kunna väga upp måste etablissemanget återuppbygga sitt förtroende. Det är lättare sagt än gjort. Då krävs att beslutsfattare inte ger skäl åt misstron utan håller sanningen som sin ledstjärna. I det arbetet har vi alla en fortsatt uppgift att granska, kritisera och utkräva makten ansvar – i synnerhet på vår egen sida. Internkritik biter som bekant djupast. Då kanske pro-etablissemang kan bli inne igen.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

USA ses ofta vara en stat vars grund vilar på idéer, snarare än kungarnas anspråk på urminnes hämnd eller långa släktfejder. Och det kanske är därför landet ofta inom högern, och även utanför politiken, har betraktats som just ett ideal. Något på andra sidan Atlanten som legat bortom Sveriges och Europas politiska bekymmer, något som kan utgöra symbolen för politiska förhoppningar.

Det är även så amerikaner själva ofta begreppsligjort landet de lever i. Allt från talet om den amerikanska drömmen till den egna identiteten, där en amerikan är något som alla människor kan bli, så länge de förenas i landets ideal om strävandet efter den egna lyckan. Den positiva självbilden kanske bäst kan exemplifieras av Ronald Reagans fras “the shining city upon a hill.” I sitt sista tal som president konkretiserade han den metafor som kanske i dag är mest kännetecknande för hans tid som president.

Dessa romantiska tongångar om USA ter sig dock nu märkbart föråldrade, och rent ut sagt konstiga att beskriva i en text. Numera är landet inte längre en skinande stad på en kulle utan symbolen för det mesta som är fel med politiken i västvärlden. Populism, polarisering, ett förgiftat offentligt samtal – allt jobbigt med samtiden kan med lätthet härledas till den politiska utvecklingen i USA.

Men som bekant för studentförbundaren blir den som bara fokuserar på politik lätt deprimerad. Politiken målar alltid upp stora problem och samhällsutmaningar som enbart de själva, ofta bara om de får utökade befogenheter, kan lösa. Den som blickar bortom bråkiga valdebatter och landets så träiga politiska kommentatorer och kommentatorer kan snabbt bli mer optimistisk. Den amerikanska ekonomin fortsätter att gå starkt och utgör fortfarande världens självklara ekonomiska centrum. Städer som New York har inte slutat vara en smältdegel av olika kulturella perspektiv där de nyaste konstuttrycken föds. Och så vidare.

Just att det amerikanska samhället, samhället bortom politiken, utmålades redan 1835 av Alexis de Tocqueville som själva kärnan i varför den då nybildade staten fortsatt skulle komma att bestå. Civilsamhället utgjorde inte bara grunden för den enskildes sökande efter mening i det nya moderna samhället utan var också enligt den franska aristokraten en viktig maktdelande institution som kunde förhindra politikens maktmissbruk. Samhället bortom staten var minst lika viktigt för landets frihetliga ideal som de idéer som formade dess institutioner.

När det i tidningar skrivs artikel efter artikel om USA är det just det samhället som lyser med sin frånvaro. På sin höjd åker den skrivande reporten iväg för att intervjua någon väljare i en viktig delstat om just dennes syn på varför landet är på väg åt fel håll.

När vi redaktionen beslutade oss för att göra ett nummer om USA inför det amerikanska valet var det därför viktigt för oss att det inte skulle bli ännu en samling artiklar som belyste polarisering och ett dåligt offentligt samtal. Därför skymtar valet, och rädslan inför Donald Trumps återkomst, enbart fram i bakgrunden i detta nummer. I stället ville vi beskriva USA bortom den direkta politiken, med fokus på amerikansk kultur, ekonomi och historia.

Ett av numrets stora läsfester kommer från filosofen Matt Zwolinski och statsvetaren John Tomasi där vi publicerar ett kapitel om den amerikanska libertarianismens brokiga historia ur deras nyöversatt bok ”Individualisterna”. Joakim Broman tar pulsen på det amerikanska samhället genom att analysera den tecknade serien South Parks utveckling, och Jonathan Lilja skriver om hur en musikal kom att utgöra en viktig del i omskrivandet av landets skapelseberättelse. Här finns även en djupgående analys över varför amerikanska konservativa män klär sig så dåligt och en berättelse om hur förbundsnålen – stålkulan – kom till. Samt mycket mycket mer.

Hoppas att du käre läsare kommit igång med studierna, romantiserar hösten och framförallt – inte fokuserar allt för mycket på den politiska retoriken. Livet blir så mycket roligare då.

Henrik Dalgard är redaktör Svensk Linje.

Om jag fick ordentlig med tid och hade konstnärlig förmåga, skulle jag nog ha ritat en stadsgata – gärna med en allé – med butiker och restauranger på markplan i husen. Kanske finns en uteservering eller en park. Människor rör sig och uträttar sina bestyr: de handlar, äter lunch med en vän, leker i parken eller är på väg till sitt arbete. En butiksinnehavare ställer ut en gatupratare, en polis patrullerar till fots och en elektriker byter en gatlykta.

Till skillnad från många andra politiska visioner är detta knappast en radikal bild. I stort är det (möjligen med undantag av den patrullerande polisen) verklighet i dag. Det är det samhälle i vilket vi lever. Ett borgerligt samhälle. Det innebär inte att visionen saknar politisk sprängkraft. Tvärtom, tror jag att den förklarar den liberala och konservativa gemenskap som vi samlar i studentförbundet bättre än abstrakta ideologiska resonemang.

Napoleon ska nedlåtande ha kallat England för ett land av butiksinnehavare. För den som ser politiken i sig som en målsättning, kan det verka futtigt att fokusera på vardagslivet. Men det borgerliga samhället handlar just om att främja det lilla livet. En fri, dynamisk marknad möjliggör utveckling som skapar välstånd. Tillsammans med friheten att göra egna val låter det oss lägga vår tid och våra resurser på de projekt som är viktiga för oss.

I kulturdebatten om så kallade ”soft-girls” som pågick tidigare i vår, ifrågasatte religionshistorikern och författaren Joel Halldorf idéen om drömjobb. Varför skulle någon vilja drömma om att jobba? Förvisso kan det finnas behov av en mer nyanserad syn på den protestantiska arbetsmoralen och dess moderna uttryck i den moderata arbetslinjen: allt handlar inte om att jobba. Däremot är det en styrka i det borgerliga samhället att människor kan göra vad de drömmer om och samtidigt försörja sig.

Vi nedvärderar inte yrkesarbetet i sig eller ser det enbart som ett medel för att kunna uppnå andra mål. Vissa socialister talar om ”löneslaveri” och framställer lönearbetare som kuggar i ett maskineri som bara skapar profit åt kapitalägarna. I själva verket låter fria marknader människor försörja sig genom att skapa varor och tjänster som andra vill ha. Vi kan bara hjälpa oss själva genom att hjälpa andra.

Det är en värdegemenskap som sträcker sig längre än Sveriges nationella gränser. I skrivande stund pågår valrörelsen för valet till Europaparlamentet. Det är en konkret påminnelse om att vi varken är eller kan vara isolerade från omvärlden. Även om man kan vara kritisk mot många av besluten som fattas i Bryssel och Strasbourg, betyder inte det att europeiskt samarbete är dåligt. Vi hör ihop med våra grannländer. I EU liksom i Nato. Det är inte en självklarhet för alla politiska rörelser.

Efter att Sveriges Natoansökan äntligen fullbordades i mars uttryckte många borgerliga opinionsbildare känslan av att vi nu hade kommit hem. Johan Wennström, fil. Dr i statskunskap och gästforskare vid Försvarshögskolan, anklagade då denna retorik för att den skulle implicera att Sverige aldrig hade haft ett värde i sig självt. Idén om en västerländsk gemenskap skulle, enligt Wennström, vara en ideologisk dimridå över en rent realpolitisk allians.

Det är dock inte vi på den borgerliga sidan som har fört in värderingar och ideologi på en opolitisk arena. Tvärtom, var det Socialdemokraterna som sökte klä säkerhetspolitiken i ideologisk skrud. De framställde sin säkerhetspolitiska hållning som moraliskt högtstående, medan de själva inte förmådde välja sida mellan väst och öst; mellan demokrati och diktatur; mellan frihet och förtryck. Sverige har alltid varit en del av Europa och Västvärlden i stort. Vårt land blir inte mindre värt för att vi samarbetar med länder som delar våra värderingar. Tillsammans kan vi bygga och försvara ett borgerligt samhälle över nationsgränser.

Avslutningsvis vill jag ägna de sista raderna i mitt första ordförandeord till att tacka för förtroendet att få leda detta förbund. Fria Moderata Studentförbundet har i över åtta decennier varit den främsta kraften för borgerliga värderingar. Till alla medlemmar: varmt tack! Jag ska göra mitt allra bästa för att motsvara det förtroende ni visat mig.

Daniel Åkerman är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Det intressanta med begreppet folkpartism, bortom dess komiska klang, är att det är ett begrepp som först och främst åsyftar den något mystiska partipolitiska logiken i det parti som numera kallas Liberalerna – seminarierna, hänvisningarna till den sanna liberalismen och det stolta påpekandet om att man faktiskt var först med reform X. Men där finns också en ideologisk klangbotten. Folk!partiet är trots allt det parti i Sveriges riksdag som man närmast skulle kunna beskriva som ett idéparti, med dess långa historiska kopplingar till socialliberalismen.

Socialliberalism, och framför allt folkpartism, brukar också vara näst intill synonymt med en politisk mittenposition, ibland med en näst intill antiprincipiell hållning. ”Jaaa den enskildes naturliga rättigheter är viktigt, men vi måste ju inse att vi lever i ett samhälle”. Liberalism inför verkligheten, om man nu så vill, för att parafrasera Nils Karleby.

Det är en bild av socialliberalismen som jag länge har haft svårt att förstå. Om man går bortom de sakpolitiska förslagen till de grundläggande principiella utgångspunkterna finns där ofta en stark radikalitet.

Den utgångspunkt som merparten av socialliberaler ofta håller varmt om hjärtat är förespråkandet för lika möjligheter. I den bredare allmänna debatten används den frekvent av liberaler av de flesta olika skolor ofta för att kontrastera det liberala samhällets natur mot den planerande socialistens fokus på lika utfall. Principen om lika möjligheter kan vidare sägas grundas på ett slags meritokratiskt likhetsideal. Så länge människor utgår från samma position så kommer resultatet av deras handlingar, de materiella, kulturella och sociala mönster som uppstår när människor interagerar fritt varandra, vara rättvisa. Då är det ju skicklighet, flit och den enskildes val, och kanske lite tur, som bestämmer var denne hamnar i livet.

Det är en fin grundtanke som kan tyckas gifta sig väl med det fria liberala samhället. Men den som följer principens trådar och drar dem till sin spets kommer att hamna i en rad svåra avvägningar som kan resultera i en näst intill lika styrande och planerande inställning till samhället som socialistens.

Låt oss anta att hela nästa generation av svenska barn växer upp i folkpartistiska uppfostringscentraler. De skiljs direkt vid födseln från föräldrarna, de skadliga föräldrarna. De kan ju på alla möjliga sätt, genom rikedom, politiska åsikter och kulturella preferenser, göra så att deras barn inte får lika möjligheter, påverka deras startposition till det bättre eller sämre.

Under tiden i uppfostringscentralerna växer barnen upp. Raka i ryggen sitter de på rad i träbänkar, lyssnar på läraren bakom katedern, den ohotade auktoriteten för att förmedla den enda sanna kunskapen. De läser den svenska kulturkanonen, lär sig räkna matte och programmera. Här finns ingen tillstymmelse till något som kan liknas vid ”fria kurser.” Men med tiden kommer även de första dragen av individualitet. En av eleverna på anstalten börjar gilla indiepop från söder, som på något mirakulöst sätt har letat sig in bakom väggarna. En annan drömmer sig tillbaka till The Cure och Joy Division. En tredje förälskar sig i modernistiska romaner och en fjärde får upp ögonen för kryptovalutors radikala kraft.

När de väl, vid den lämpliga åldern på 18 år, släpps ut från anstalten väljer de således olika studie- och yrkesvägar. Till slut när medlemmarna av den folkpartistiska generationen är gamla nog att skaffa egna barn, har någon lyckats väl ekonomiskt, en annan har fått ett stort kulturellt kapital och en stackare har misslyckats totalt. När deras barn föds till värden är uppfostringsanstaltens ideal om lika möjligheter som bortblåsta. På grund av enskilda människors fria val uppstod stora ojämlikheter som drabbade de stackars barnens startposition i livet.

Idealet om lika möjligheter kan bara uppfyllas om det folkpartistiska experimentet görs om på även nästa generation.

Men nog med satiriska tankeexperiment. I det här numret vill vi i redaktionen genom en rad textnedslag ta ett bredare grepp om folkpartismen och socialliberalismen. Jesper Ahlin Marceta undersöker den socialliberala husguden John Stuart Mill och resonerar om dennes mångsidighet som tänkare. Karin Petersson skriver ett passionerat folkpartistiskt försvarstal, och Sofia Hallonqvist skriver en passionerad roast av den folkpartistiska rörelsen. Och Caspian Rehbinder skriver målande om den ökande Carl Tham som höll på att föra bort Folkpartiet från liberalismen.

Hoppas du, kära läsare, har tagit dig igenom de sista tentorna, skrivit klart de sista raderna på uppsatsen och klarat den sista deadlinen. Nu närmar sig sommaren och då finns det ingen bättre plats att vara än på ett kafé med en tidskrift i handen, och ett kallt glas öl.

Skål och trevlig läsning

Henrik Dalgard är redaktör för Svensk Linje.

För så skulle jag säga att det är. Något så banalt självklart som årstidernas och vädrets växlingar formar den mellanmänskliga samvaron. Därmed påverkas också det offentliga rummet – både i dess fysiska och konceptuella bemärkelse. Under vinterhalvåret är vi helst inomhus – åtminstone för den sortens diskuterande folksamlingar, nya vänskaper och kulturella uttryck vi räknar till offentligheten. Vasaloppsåkare får ursäkta att de är uträknade ur denna generalisering, men även om föreningsliv och vintersport säkert gör sitt för den mellanmänskliga tilliten brukar man vare sig läsa tidningen eller diskutera politik i spåret.

Det är inte särskilt förvånande att Aten, Rom och Jerusalem alla ligger på behagliga breddgrader. Försök föreställa dig torgfilosofi, promenadlektioner och nakengymnastik i den skandinaviska fimbulvintern.

Nej, under vintern flyttar det offentliga rummet in i diverse byggnader. Föreningslokaler, kulthurhus, barer och bibliotek. Alla dessa rum är viktiga och värdefulla, både för den enskilda människan och för det öppna samhället i stort, men de präglas av en gemensam sak: man måste söka upp dem. Aktivt hitta rätt dörr att öppna. Och visst går det, men det kräver en annan ansträngning och målmedvetenhet än mötet med medmänniskornas åsikter på gatan eller i parken. Vintern blir en tid för förkovran och fördjupning i det tysta och avskilda.

Många använder i stället vintern för att krypa längre in i den privata sfären, till hemmets härd, omsorg och trygghet. Förhoppningsvis har man turen att ha en varm och mysig sådan sfär, men den är sällan särskilt ny eller omväxlande. Nuförtiden kan man förstås nå omvärlden genom Twitter, Flashback, streamingtjänster och det digitala nyhetsflödet i stället. Ett politiskt och medborgerligt samtal grundat helt på anonyma replikskiften i skrift och utslätad algoritmunderhållning har dock sina tilltagande påtagliga problem.

Med våren välkomnas vi ut i det fria igen. Plötsligt blir det lättare och mer lockande att flanera runt planlöst, att ramla på nya och gamla bekanta (som man känner igen nu när halsduken inte längre täcker ansiktet), att slinka in på spontant upptäckta evenemang. Att orka cykla iväg till biblioteket och ta med matlådan ut på trappan. Denna tilltagande öppenhet för människor, idéer, inspiration och omvärlden är central för vår intellektuella, kulturella och politiska utveckling – både som individer och som samhälle.

En annan fin sak är att det inte heller kostar skjortan. Sommaren kan rentav sägas vara mer demokratisk än vintern. Det spelar ingen roll om kaféerna och barerna har öppet, eller om du har råd att betala för ett kopp eller ett glas i timmen; det spelar heller ingen roll var eller hur du bor. Den som vill umgås har plötsligt hela världen till sitt förfogande utan att löpa risk för köldskador.

Det vore vanskligt att underskatta vikten av det offentliga rummet ”parkhäng”, särskilt för de unga och menlösa — den grupp där vi ofta hittar det mest radikala nytänkandet. Alla dessa gnistor behöver en mötesplats, gärna en där studenter kan umgås utan större kostnad än den danskimporterade ölen och där tonåringar kan tjuvröka långt utom föräldrarnas och lärarnas räckhåll. Bara så tänds den eld som har kraft att skapa något genuint nytt.

För den som kan sin Ronja Rövardotter: vintern är en oändlig längtan tillbaka till vännen och äventyren ute i vårskogen.

Eller, som vi säger det: fram med picknickfiltarna – snart är valborgshelgen här.

P.S. Efter sista april är det bara ett par veckor tills vi samlas till representantskap på Blommenhof. Du kommer väl?

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet

Utan att allt för mycket föregå texterna i detta nummer beskriver Habermas först och främst kommersens genombrott i västvärlden. Hur detta sedan medförde att makten flyttades från adelns gods och hovets slott till de kommersiella miljöerna i handelsstäder som Amsterdam och Antwerpen. I sin läsvärda roman Wolf Hall beskriver Hilary Mantel skiftet väl:

Det var dock inte bara varor och tjänster som kom att utbytas i dessa nya handelscentrum utan också idéer. Dit kom författare, poeter, vetenskapsmän, filosofer och tidningsmän för att de upplevde de nya kommersiella miljöerna som mer fria och sprudlande jämfört med adelns gamla maktcentrum. På städernas kaffehus, krogar och restauranger kom de att sitta och diskutera samtidens nyheter och idéer. I mångt och mycket är det myllan där liberalismens idéer för första gången formulerades.

Habermas beskrivning över den borgerliga offentligheten visar hur kommers hänger ihop med andra mjuka värden och samhällsfenomen. Först och främst med den tolerans och pluralism som präglade kaffehusen och krogarna, men också med de former som där etablerades. Som Horace Engdahl noterade i sin senaste bok Spårvagnsresor med Mr Hume finns det ett tydligt samband mellan kommersiella centrum och blomstrande kulturliv.

I den moderna forskningen runt dåtidens offentlighet reduceras Habermas och hans så ofta refererade begrepp till något entydigt politiskt. Men i den borgerliga offentlighetens sammanhang diskuterades det inte bara politik och filosofi, och de skrivna sidor som diskussionerna resulterade i var inte enbart politiska pamfletter. Miljöerna utgjorde också myllan för två av modernitetens viktigaste kulturella medium: den fria pressen och den moderna romanen.

Det var med andra ord miljöer där vad vi idag betraktar som distinkt separata idésfärer - marknaden, kulturen, politiken, och akademin, möttes och influerade varandra utan att någon helt konkurrera ut varandra. Det påminner mycket om det sociologen Hans Zetterberg senare kom att beskriva som allsidighetens samhälle.

Varför är då Habermas teori och historieskrivningen, trots att den är en av de mest refererade inom den humanvetenskapliga forskningen, så märkbart bortglömd inom dagens unga borgerlighet? Kanske har det att göra med hur vi i dag närmar oss politik. 2020-talet kan onekligen hittills beskrivas som pragmatikens årtionde. I blickfånget finns de politiska reformerna, och ibland, om man har tur, de idéer reformerna bygger på. Men vi tycks ha glömt bort att sammanhangen idéerna formuleras i, och sammanhangen den förda politiken skapar ibland kan vara lika viktiga som förslagen och idéerna i sig.

Därför har vi i redaktionen valt att viga det här numret åt det offentliga rummet. I en rad textnedslag vill vi på olika sätt beskriva hur de olika offentligheter som existerar i dagens samhälle påverkar människor och idéer. Den som vill djupdyka ner i Jürgen Habermas kan direkt bläddra fram till Olofs Hallonstens text. Redaktionssekreterare Elias Nilsson har åkt över till Köpenhamn och träffat arkitekturkritikern Mark Isitt för ett samtal om hur man skapar blomstrande städer. Och redaktionens kulturredaktör har givit sig ner under marken till Stockholms tunnelbana och recenserat den offentliga tunnelbanekonsten. Det är med andra ord ett nummer som innehåller något för alla.

Avslutningsvis, när det ändå är offentligheter som är ämnet, är det viktigt att påpeka att dessa inte enbart formas från centralt håll av beslutfattare och tjänstemän. Den borgerliga offentligheten växte en gång i tiden fram på grund av tusentals spontana interaktioner och idéutbyten. Vad vi gör, vilka idéer vi för fram, och på vilket sätt vi gör det, kommer också att forma morgondagens offentligheter.

Så kanske är detta ett nummer av Svensk Linje som inte ska avnjutas i hemmets privata rum. Kanske ska du, käre läsare, cykla ned till ett kaffe, och sitta och läsa i vårsolen. Kanske till och med börja diskutera texterna med sällskapet bredvid.

Men för guds skull. Gör det inte på Bröd & Salt.

Henrik Dalgard är redaktör för Svensk Linje

Men de sista veckorna i december kan också vara en tid för tillbakablickar och tacksamhet. En liten halv- eller helårskontroll, om man så vill, beroende på om man lever efter kalenderår, verksamhetsår eller terminskalender. Här på kansliet i Stockholm drömmer jag mig tillbaka till allt fint som Studentförbundets och våra föreningars sprudlande sammanhang har bjudit på under året – och samlar intryck att ta med mig in i januari och 2024 års verksamhet.

Det här uppslaget är alldeles för begränsat (och mitt minne bitvis för dimmigt) för att jag ska kunna räkna upp alla glada ögonblick, alla viktiga insatser, alla kloka tankar och alla inspirerande samtal. Men några guldkorn biter sig fast lite extra.

Jag tänker på guruseminariet i våras, där förbundet äntligen kunde lansera en uppdaterad upplaga av Guruhandbok i fysiskt format, sprängfylld med nya tänkare att utforska. Att dessförinnan ha fått följa redaktionskommitténs hårda arbete för att vaska fram och göra rättvisa åt alla dessa historiska och nutida inspirationskällor gjorde känslan ännu större. Den som inte var med på sittningen på Kristinehovs malmgård missade verkligen något.

Sista april, för egen del i Lund hos Ateneum med vänner, bjöd på sillfrukost, blommande magnolior, punsch och spex och sång. Det var vårfriskt och sprudlande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt drabbade bilderna hemifrån Uppsala och Geijerska mig med den starkaste hemlängtan jag känt sedan de tidiga tonåren. Det är studenttiden när den är som allra vackrast, och år efter år har jag fått ynnesten att dela den med just Studentförbundet. 

Bara några veckor senare stundade representantskapet på ett Blommenhof i försommarskrud. De som var där i år, eller som varit med tidigare, minns debatter om högt och lågt, utskottsförhandlingar där nyvunna bekantskaper diskuterar intensivt men respektfullt, nära nog frejdigt, på det där sättet som bara vi kan. Vi minns sexorna som aldrig vill ta slut. Just i år drar jag mig till minnes den gryende majsolen över taket som jag av någon anledning hamnade på under den tidiga söndagsmorgonen. 

Sommaren bjöd på seglats till Visby och Almedalsveckan, i år återigen med dubbla båtar – på hemvägen över vågor som var alldeles för höga för min smak, men som stärkte både ett och annat tillitsband. Delegationen som spred friheten och glädjen över kullerstenen under veckan, och det glada hundratal som ville komma och diskutera högre utbildning med oss på rapportsläppet i Visby, skapade tillsammans den bästa ”semester” jag kunnat tänka mig.

Vi inledde hösten med Höstgimo i ett soligt Uppsala. Jag har sällan hört så bra argument för medeltida rättsordningar, eller så kloka funderingar om genteknikens etiska dilemman. I vart fall den senare frågan lär vi alla få skäl att återkomma till – och den tidigare är nog så viktig för att stärka både resonemangsförmåga och ryggradsreflexer.

Förbundsseminariet på tema försvarspolitik präglades av en glädjande frågvishet och nyfikenhet. Arbetet med Gimoavtalet, som presidiet lanserade i samband med Moderaternas partistämma, var både uppiggande och väldigt roligt. (Det finns videomaterial som ni ännu inte har sett.) Det är min fasta övertygelse att Studentförbundets radikala röst och samtidiga vilja till genomtänkt långsiktighet kommer att bli allt viktigare framöver. 

Den årliga Brysselresan gick i år till Tomas Tobé, och bjöd på såväl givande samtal och möten som sena kvällar i vänners (och sångglada sossars) lag. Därutöver gläds jag åt alla talarpass, pubkvällar och föreningssexor runt om i landet här hemma. Alla nya ansikten, alla gamla, alla oväntade diskussioner. Nätter som blivit, och fortsätter bli, betydligt längre än vad jag tänkt mig. 

Alla ni medlemmar och engagerade som säger så mycket klokt. Som gör så mycket spännande. Och alla ni som skriver, oavsett om det är motioner, rapporter, debattartiklar, essäer till någon annan tidskrift – eller texter till just Svensk Linje. Det är så glädjande att följa er alla.

Även de återkommande internationella utflykterna till, och samtalen med, våra vänner och systerförbund runtom i Europa påminner om att vi har många vänner i frihetskampen – vilket både stärker och förpliktigar. Även om utmaningarna ser väldigt olika ut – socialdemokrati, korruption, diktatur och krig är, så att säga, olika storheter – så blir vi starkare av det internationella samarbetet.

***

Det är lätt att bli tungsint när man tänker på världen. Stora värden står på spel. I Ukraina i synnerhet, men också i Mellanöstern. I Kinas försök till omkalibrering av maktbalansen i världen. Hoten mot friheten, freden och folkrätten är många. Den regelbaserade världsordningen, frihandeln och klimatet står alla på spel. 

Men så länge vi orkar fortsätta stå upp för vad vi tror på, själva och tillsammans med andra, är förändring möjligt. Våra idéer om den enskilda människans rätt, de negativa rättigheternas universalitet, om marknaden, rättsstat och liberal demokrati, står sig fortfarande. Det är vår plikt att inte ge upp drömmen om att fler människor ska få möta morgondagen i en sådan verklighet.

När jag tänker tillbaka på året som gått känner jag både glädje och outsäglig stolthet över vårt förbund. Men jag känner också tillförsikt. Att vi har trevligt längs vägen gör stegen lättare, men ska inte misstas för bristande allvar i den riktning vi vandrar. För allt det vi skapar, upptäcker, förvaltar och gör till vårt – det har verklig kraft att förändra.

God jul och gott nytt år, kära läsare, så hoppas jag att vi ses snart igen. Kanske rentav på förbundsseminariet i Lund den 27 januari? 

Linnea Dubois är förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.