Trevlig läsning!

Markus Linder — Svensk Linjes redaktör

Ledare

Kultursidan

Tema: Djur

Tänkvärt

Mycket har hänt under de två år som gått sedan jag först fick förtroendet att leda detta förbund. Något jag har noterat hos mig själv är en tilltagande pessimism om samhällets utveckling och världen i stort. På en middag hos några vänner, kort efter att jag hade valts, framförde jag min då fasta övertygelse om att saker och ting kommer att bli bättre. Att utvecklingen går åt rätt håll. För sällskapet var det en frisk fläkt mot deras egen känsla av missmod. O tempora.

När jag läser igenom mina tidigare texter i Linjen är det knappast svårt att spåra en tilltagande misströstan. Inte minst då jag har återkommit till utvecklingen i Förenta staterna. Med lite perspektiv verkar jag nästan vara farligt nära stadiet att den amerikanska debatten lever hyresfritt i min skalle, som ungdomarna säger. Trots den etablerade sanningen att Sverige är som USA med tio års fördröjning, är vår politiska kultur inte samma som den amerikanska.

Vad som verkligen har oroat mig är den tilltagande radikaliseringen hos den politiska högern över hela västvärlden. Särskilt på sociala medier har den blivit som en spegelbild av vänsterns värsta sidor. Västfientlighet, antikapitalism och våldsromantik har blivit comme-il-faut, inte bara på den extrema ytterkanten, utan breda kretsar av vad som utgör den digitala tyckonomin.

Det är inte helt utan skäl som många lockas av radikala lösningar. Förra året fick jag tillfälle att skriva om framför allt unga mäns dragning högerut, i ett kapitel i antologin Efter Tidö (Timbro förlag). Historiskt har normen i Nordvästeuropa för unga vuxna varit att flytta hemifrån och tjäna egna pengar innan man bildar familj. Självförsörjning och självständighet har varit ledstjärnan – inte bara för materiellt välstånd, utan även själsligt välmående. Det har gett en känsla av värdighet och skapat mening.

När det i många västerländska länder är svårt för unga att hitta arbete, ha råd med stigande priser på basvaror och – inte minst – att kunna köpa en egen bostad, blir frustrationen mer begriplig. För den som saknar mening i tillvaron och inte ser möjligheter att skapa sig ett värdigt liv är det svårt att känna tillit till samhällssystemet.

Att brist på mening skadar förtroendet för den liberala demokratin och liberalismen i stort är knappast en ny insikt. I den nyutgivna boken Liberalismen efter historiens återkomst (Timbro förlag) tar förbundsordförande emerita Catarina Starfelt ett samlat grepp om de senaste decenniernas kritik mot liberalismen. För de så kallade postliberala kritikerna har just liberalismens tomhet och oförmåga att säga någonting bortom statens legitima maktutövning legat i fokus.

Starfelt ger kritikerna rätt i att andra värden allt för ofta har saknats i den liberala idédebatten. Däremot innebär det knappast att de är främmande för liberalismen. Som Francis Fukuyama konstaterade redan 1989 är risken påtaglig att människan vid historiens slut antingen förfaller i apati eller kontinuerligt försöker skapa nya konflikter för att återskapa känslan av mening. Vi verkar tyvärr, konstaterar Starfelt, ha fått bägge delarna.

Lösningen är dock inte att överge liberalismen – eller, om jag skulle använda en bredare betäckning, det borgerliga samhället. Där bör det, som Starfelt slår fast, finnas utrymme för sådant som ger människor gemenskap och mening: familj, föreningsliv, kyrka, nation. Det är i ett borgerligt samhälle som medborgarna får friheten att söka mening i andra sfärer. Därtill är det liberal ekonomisk politik som ger bättre förutsättningar för människor, inte minst unga, att skapa sina egna liv genom studier och arbete. Liksom chansen att köpa ett eget hem.

Trots min egen misströstan över den stora världens utveckling bör vi därför tro, som det uttrycks i en klassisk studentförbundsaffisch, att det är våra idéer som bygger framtiden. Passande nog återvänder jag alltså till temat för mitt första ordförandeord. Det är i det lilla livet vi kan skapa vår egen mening. För min del har inte minst de tre gångna åren i studentförbundets presidium gett såväl glädje och erkännelse som mening. Inte minst alla otaliga möten med medlemmar, på pubkvällar, föredrag, förbundsseminarier och representantskap. Stort tack för de här åren!

Daniel Åkerman är (var) ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

Det finns dock miljö- och klimatfrågor som aldrig varit riktigt populära. Givetvis är det förståeligt att det finns ett stort engagemang för att rädda isbjörnen som klamrar sig fast vid ett litet isflak omgivet av vatten. Han är ju söt och ser ju ledsen och strandsatt ut! Men ingen bryr sig om vad som potentiellt kan vara den viktigaste frågan i miljödebatten: insekternas försvinnande.

Det finns runt en miljon kända insektsarter, medan miljontals arter fortfarande antas vara oupptäckta. Alltså finns det fortfarande gott om möjligheter till upptäckter om du blir entomolog, det vill säga insektsforskare. Dessa många arter utgör uppskattningsvis 10 kvintiljoner (10 000 000 000 000 000 000) individer. Det är en siffra som är svår att ta in, om inte helt omöjlig.

Men siffran är högst verklig, och dessa djur är med stor sannolikhet bland de viktigaste för ekosystemen. Samtidigt har de nu börjat försvinna. Det började med anekdotiska belägg. Personer beskrev hur de inte längre hörde lika mycket smatter när de körde och hur motorhuven för 10–20 år sedan täcktes av krossade exoskelett.

Det kanske känns lite skönt att slippa torka bort de slemmiga små explosionerna från fönsterrutorna. Men samtidigt vittnar detta om en av de mest skrämmande utvecklingarna, som nu börjat kläs i siffror.

Årligen dör i genomsnitt 1,5 procent av alla insekter i världen, på grund av mänsklig påverkan, och uppemot 8 procent hos några av de vanligaste arterna.

Denna massdöd hade nästan kunnat vara tolerabel om de djur som dog alla hade varit parasiter, små obetydliga djur som lever på andras bekostnad. Men så är inte fallet. Pollinerande arter som humlor och bin minskar kraftigt, vilket långsamt kommer att påverka antalet växter i världen. Grönsaker, nötter och andra växter skulle dö ut. Långsamt skulle världen bli död som i The Road av Cormac McCarthy. Hungersnöden skulle sprida sig samtidigt som världsekonomin skulle tyna bort. Det skulle bli en tom värld där endast det döda gräset rasslar likt tidningspapper i vinden.

Men vad orsakar detta problem? Det är en blandning av olika faktorer. Klimatförändringar, bekämpningsmedel och urban utbredning samverkar för att förstöra krypens habitat. Detta är dock ett dilemma, för det är inte som om vi bara kan begränsa all utveckling för att främja insekterna. Att fortsätta använda kolkraft och gamla förbränningsmotorer skulle bara göra saken värre, men det är inte heller som att vindkraft och futtig solkraft kommer att rädda alla. Särskilt inte när varje vindkraftverk kan döda uppemot hundratusentals insekter i månaden. Svaret måste vara innovation. Det är det enda som tagit oss ur tidigare knipor; stagnation har aldrig räddat en civilisation. Men till dess att detta kan ske behöver vi förändra vår politiska kultur och vårt förhållningssätt till naturen för att främja insektsvänliga områden.

Det kommer att vara markägare som räddar djuren. Staten har sällan lyckats främja skogsmiljöer som inte enbart har blivit till oskötta monokulturer. Det är små markägare som kan se till att blommor, träd och bin kan tas om hand. Därför kan det vara bra att minska skattetrycket på småskaligt jordbruk som väljer att inte använda för mycket bekämpningsmedel. Detta är dessutom bra för civilförsvaret om vi blir attackerade, att ha stort och småskaligt jordbruk som kan livnära svenskarna under en kris.

Vidare kan vi nedmontera vindkraftverken som dödar flera miljarder insekter om året. Kärnkraften skulle vara mycket bättre för dessa ekosystem. Vad som behövs är helt enkelt ett miljökonservativt attitydskifte för att främja idén om marknadsinnovation, samtidigt som man räddar det lokala ekosystemet. Det är svårt att säga om detta kommer att vara nog. Men alla sunda samhällsprojekt börjar med att man krattar löven från sin egen uppfart.

En sista uppmaning riktas dessutom till de högermänniskor som rynkar på ögonbrynen varje gång klimatet eller miljön kommer på tal. Det är mycket bättre att slå vakt om värdet av det gröna än att låta frågan erövras av den tafatta skaran på andra sidan den politiska kammaren. För en dag kan det bli så att de unga inte hör gräshopporna spela längre. Och om mänskligheten låter det ske utan motstånd, ja då förtjänar vi det gråa, apokalyptiska ödet som insektsdöden obönhörligen för med sig.

Markus Linder är redaktör för Svensk Linje.

Hade du räddat din hund eller någon annans treåring?

Vid det här laget har nog nästan alla hunnit reflektera kring influencern Alexandra Nilssons uttalande i programmet Skavlan & Sverige på SVT. För de flesta av oss är det inte en särskilt svår fråga, men att det ens blir en diskussion visar på något större – vi har humaniserat våra husdjur.

Vi klär upp dem, tar med dem på resor och ersätter den traditionella familjebildningen med husdjur. Är det då någon som är förvånad över att vi också har börjat låta våra husdjur titta på skärmar som underhållning?

I en artikel i BBC (10/4) intervjuas hundägaren Luca Carano, som, för att undvika att hans hund skulle bli uttråkad när han inte var hemma, började spela videoklipp på sin TV. Och ganska snabbt insåg han att det skulle finnas en marknad specifikt riktad till hundar. Han startade då sin egen youtubekanal, Siesta Dog TV, som i dag producerar timslånga videoklipp bestående av animerade hundar som leker, kör bil och åker på äventyr – specifikt gjorda i färger som sällskapsdjuret kan uppfatta. En sorts såpopera, fast för vovvar.

I dag finns hundratals kanaler som massproducerar liknande videor. På Youtube finns till exempel en med en ständigt pågående livesändning: ”Keep Your Dog Calm with Entertainment Videos for Dog”. Där spelas alltså, 24 timmar om dygnet, AI-animerade videor på andra hundar – menade att konsumeras av din egen, uttråkade hund. Liknande produkter finns också för katter och fåglar där det erbjuds timslånga videor på andra katter och fåglar, i syfte att hålla ditt ensamma husdjur sällskap.

På ett sätt känner man ju igen det här. Går man på stan, äter på restaurang eller handlar i en matbutik, kommer man att stöta på vuxna som trycker upp en skärm i ansiktet på sitt barn för att ge dem lite snabb underhållning. En sorts mental version av att ge sitt barn onyttig snabbmat i stället för något hemlagat och näringsrikt. När man sedan försöker ta ifrån barnet skärmen riskerar det att uppstå en stor konflikt och då är det lättast att bara låta ungen fortsätta med skärmen. Det finns en anledning till varför anställda på stora techjättar placerat sina egna döttrar och söner i skolor där varken mobiler eller datorer används i undervisningen. De vet hur beroendeframkallande skärmar är.

Fenomenet är förhållandevis nytt och därför finns ännu ingen forskning kring katter eller hundars förmåga att bli beroende av skärmar. Men när jag besöker diverse internetforum för att försöka ta reda på mer stöter jag snabbt på personer som ber om tips för sina husdjurs skärmkonsumtion. En person berättar om sin katt som börjar skrika när den inte får titta på sin Ipad. En annan skriver om sin katt som inte kan göra något annat än att titta när man sätter på TV:n – och kan få utbrott på sina ägare om man byter kanal. Det är inte en orimlig tanke att om vi, människor alltså, kan bli beroende kan våra husdjur lika gärna bli det också.

På Luca Caranos webbplats står det att de animerade klippen ska vara lugnande och mentalt stimulerande. Och kanske är det sant. Kanske är man lite för dammig och konservativ för att riktigt förstå vilket tekniskt underverk det här faktiskt är. Men vi borde trots allt förhålla oss skeptiska. Digitaliseringen av den svenska skolan, där mycket små barn skulle få en datorskärm att använda i undervisningen, var ju också en framgång och en demokratifråga – fram till att den inte längre var det.

På ett sätt börjar jag förstå Alexandra Nilsson. Jag börjar respektera hennes beslut att rädda sin egen hund framför en treåring. När vi alla sitter där, fastklistrade bakom en skärm, spelar det ingen roll om vi är hund eller människa. Vi lyder alla samma husse.

Theodor Tralau är fristående skribent.

”Det finnes numera intet kristligt samhälle, der slafvar kunna lagligen införas; och de enda kristna folk, som ännu mot lag och traktater idka den, äro Spaniorer till de spanskt-vestindiska öarna Cuba och Porto-Rico, och Portugiser till de portugisiskt-afrikanska öarna och till Brasilien.”

År 1845 skrev Erik Gustaf Geijer Om Slafveriet, en av hans många insatser som var avgörande för att Sverige till slut skulle avskaffa slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy år 1847. I essän beskrev han den historiska process som ledde fram till att allt fler folk och länder insett att slaveri är moraliskt förkastligt.

För ”Kunde orätt genom häfd försvaras, sa hade slafveriet den äldsta for sig; ty det är urgammalt.” Geijer gör den skarpsynta iakttagelsen att en företeelse inte är moralisk bara för att man hållit på med den länge. Om det finns något som mänskligheten hållit på med längre än att förslava varandra så är det att förslava djur.

Bara för att något är gammalt är det inte heller fel. Många av mänsklighetens relationer till djurvärlden är åtminstone till viss del marknadsbaserade och ger båda sidor mervärde. Kon ger människorna mjölk och till slut kött, men får i sin tur stora mängder mat och tak över huvudet, något som kon inte hade kunnat bygga själv. Man kan se på saken på andra sätt, men det går i alla fall att betrakta som en etiskt försvarbar transaktion.

Det finns dock en relation till djurvärlden som inte kan ses som ett marknadsmässigt utbyte: den mellan hundar och människor.

Till skillnad från boskapen, som domesticerades i samband med jordbrukets framväxt, är hunden människans äldsta sällskap. Relationen byggdes redan under istiden, tiotusentals år innan vi blev bofasta, när nyfikna vargar gradvis närmade sig jägar- och samlarfolkens lägereldar. Till en början bestod alliansen i ett pragmatiskt partnerskap för gemensam överlevnad i en oförlåtande värld. I ena vågskålen låg hundens skarpa sinnen, dess blick i mörkret och snabbhet i jakten, i den andra låg människans förmåga att planera och tänka, ge hunden mat från sina förråd och värme från sina eldar.

Transaktionen gjorde båda sidor till vinnare. Relationen var till bådas gagn.

Över tid hände något. Relationen förändrades. När de mänskliga samhällena utvecklades förlorade hundens egenskaper sitt värde. I dag är det få hundar förunnat att förtjäna sitt dagliga bröd genom ömsesidigt utbyte. Några exempel finns ännu kvar: polishundar, blindhundar, knarkhundar och jakthundar. Men det stora flertalet hundar har inget materiellt att ge i utbyte mot husrum och mat. De kan enbart bidra med gullighet.

Dagens hundar har i all väsentlig bemärkelse bara en sak att erbjuda sina människor: villkorslös kärlek.

Hundens kärlek manifesteras i en hängivenhet som knappast låter sig fångas i några ekonomiska termer. Outtröttligt står den vid dörren och väntar på sin husse, fylld av en närmast hjärtskärande saknad så fort människan lämnar huset. När dörren slutligen öppnas byts sorgen omedelbart ut mot en oförställd glädje. I närvaron av sin herre viftar hunden ständigt på svansen. Hunden är ett djur som berövats sin historiska mening, men som hittat en ny i att ständigt dela med sig av sitt stora hjärta.

Det finns ett ord för transaktionen kärleksakt mot pengar: prostitution.

Prostitution behöver inte vara moraliskt förkastligt. Om det är två fria individer som kommer överens om ett utbyte finns det inte mycket att anmärka på. Tyvärr är det oftast inte så enkelt. Oaktat det ses också den sexuella handling man köper som en del av något större, kärleken. Det verkligt depraverade i prostitutionen ligger i att köparen kan invagga sig själv i tron att vederbörande är älskad, när så inte är fallet. Däri ligger det verkligt tragiska och smutsiga.

Än värre än att köpa sig möjligheten att föreställa sig att vara älskad är att faktiskt köpa själva kärleken. Än värre än prostitution är att skaffa en hund.

Kärleken är till sin natur inte en transaktion. Det är ett band mellan två människor som inte går att sätta värde på. Den är oförklarlig och oemotståndlig. Den kan inte köpas, och ska inte kunna köpas. Det finns få saker som medför så mycket äckel som en 18-åring som gifter sig med en rik gammal snuskgubbe. Med samma äckel bör vi se på hundägare.

Hunden är genetiskt programmerad att älska dig. Det gör den eftersom dess tidigare handelsvaror har tappat sitt värde. I ett desperat försök att överleva vände sig hundsläktet kollektivt mot smutsen.

Din hund vill ha tak över huvudet och rikligt med mat. Den kärlek du får i utbyte är inte äkta kärlek. Det är dags att lämna självbedrägeriet och ta ett etiskt försvarbart beslut: avsluta den falska relationen och ta ansvar för att hitta någon som gillar dig för dig, utan att du behöver betala.

Rutger Brattström är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Jägare tar jakten för given. Ända sedan savannen har människan hävdat sin ställning i näringskedjan – ett urgammalt tillstånd som även moderna jägare betraktar som helt naturligt.

Det är det inte. Sedan savannen har människan också hunnit med slavhandel, häxbål, DDT och en rad andra otyg som vi sedermera lagt av med. Hävdvunna vanor måste rannsakas och utvecklas för att värnas.

Och jakten skaver. Att nöjesdöda vilda djur är ingen småsak. Med sitt oerhörda våld väcker jägarna en instinktiv anstöt som bör tas på allvar, i synnerhet om de vill att en alltmer urban väljarkår ska fortsätta prioritera deras livsstil på andra samhällsintressens bekostnad. Förklaringsbördan vilar helt enkelt på jägarna, och den är tung.

Hur går det, då? Lyckas de övertyga stadsborna om vikten av sin hobby?

Nja. Sveriges jägarkår är förvisso bra på att poängtera jaktens många samhällsnyttor. När de skjuter många älgar minskar risken för en särskilt otäck sorts trafikolycka som personbilar inte är byggda för att klara. Nollvisionen och allt det där. Vildsvinsjakt, i sin tur, behövs för att förhindra bökskador på de åkrar som bär vår matberedeskap. För att återställa förgiftade skärgårdsöar måste många skarvar dö. Och så vidare. Logos.

Den sortens argument är viktiga, särskilt eftersom de kan kopplas rakt in i Sveriges evidensbaserade lagstiftningsmaskineri. Tack vare drömtrion Jägareförbundet, Naturvårdsverket och SLU sitter vårt land på världens kanske vassaste forskning om viltvård. Svenska jägare manövrerar vant och skickligt i den terrängen.

Den sortens argument vinner samtidigt inga hjärtan. Politiken ligger nedströms från kulturen, och det finns en risk att jägarkåren förlorar den mjuka debatten. Instängda i sina ekokammare – Facebookgrupper, Youtube-kanaler och medlemstidningar – radikaliserar jägare varandra och raljerar om hur Södermalm inte fattar något om vargar eller vapen. Det är nog ett dåligt sätt att värna jakten. Det stämmer att den där ön innanför Stockholms tullar inte ens mäter 600 hektar, men där bor likförbannat nästan 120 000 röstberättigade – en ångvält av folkvilja som kan jämna glesbygden med marken om samtiden glider jägarna ur händerna.

Om en så uråldrig mänsklig artefakt ska vinna gehör i mikropizzans tidsålder behöver jägarna berätta bättre om sin jakt: om folkrörelser, ansvar, familjer och platser; om traderad kunskap, och kärleken till naturen. Ethos. Pathos.

Den här texten är en del av den berättelsen.

Jakten är, som sagt, våldsam. Hela poängen är att döda. Man förstår att vanligt folk uppfattar jakten som grym.

Frågan är dock om inte naturen själv är ännu grymmare. Där ute konkurrerar djuren om revir, mat och fortplantning. Vissa arter har också cykliska populationer som ökar varje år tills trängseln sprider sjukdomar och massdöd, vilket får cykeln att börja om. En naturlig död är oftast långdragen och plågsam.

En mänskligt designad död, däremot, är snabb. När en gevärskula som färdas tusen meter per sekund träffar en bröstkorg fläks det mjuka blyet upp som en svamp och öppnar en stor sårkanal genom lungvävnaden. Kretsloppet mellan hjärtat och lungorna töms så snabbt att blodtrycket störtdyker och djuret blir medvetslöst inom några sekunder. Liknande är det med ett par hundra hagelkulor som avfyras på nära håll – en vägg av bly som slår ihjäl djuret nästan direkt. En jägare kan ta ett liv ur naturen på ett relativt skonsamt sätt.

Om hon skjuter några av hararna minskar vi konkurrensen mellan dem, och de når aldrig populationsnivån där harpesten plågar stammen i cyklisk massdöd. Om hon dessutom jagar rävarna räddar vi några harar från att slitas i stycken, precis som en skjuten kråka inte kan hacka ut ögonen på en harunge. De harar som väl lämnas kvar i skogen får leva lite drägligare tack vare jakten.

Att släcka vissa liv för att minska det totala lidandet är inte våld, utan omsorg. Det orörda naturtillståndet är hemskt och bör inte romantiseras. Jagande människor förbättrar naturen.

Och vice versa. Jakten är en hård skola som bygger karaktär.

Den huvudsakliga jaktsäsongen pågår från oktober till januari. Årstiden då snittsvensken mår som jävligast är alltså jägarens höjdpunkt – motion och frisk luft när den behövs som mest. Jakten stärker också helgens dygnsrytm eftersom man går upp tidigt och somnar som en stock. Dessutom får man en digital detox. Man sitter på pass i timmar men kan inte scrolla TikTok – då riskerar man att missa skottläget.

Ljudet av en kvist som knäcks, eller en rörelse i ögonvrån, förbyter den meditativa tristessen i ett adrenalinrus på en bråkdels sekund. När klövar knakar runt passet är jakten vansinnigt spännande. I bytesdjurens närvaro fylls jägarkroppen av en skärpa som tränger ända ut i fingerspetsarna. Man kunde tänka sig att människans belöningssystem för länge sedan riggades till att älska den känslan, lite som det oförklarliga välbehaget när man blickar ut över öppet vatten eller trollfors av de dansande gnistorna över en sprakande eld. Jaktruset känns hårdkodat på stenåldersnivå.

För att inte nämna våndan inför skottet och lättnaden när djuret lägger sig, eller yrseln när man skär upp en fortfarande varm kropp och tvingas konfrontera vad kött är för ett slags livsmedel.

Jakten innebär en känslomässig berg-och-dal-bana som tar udden av fulla mailkorgar, sena bussar och arga chefer. Känslan av en uråldrig och äkta upplevelse ger jägaren råg i ryggen – en tyngre närvaro. Först i mötet med det vilda känner hon sig riktigt mänsklig.

De svenska jägarna förvaltar dessutom en säregen tradition. I andra länder är jakten förbehållen de adelsmän och pensionerade riskkapitalister som sitter på de stora jordegendomarna. Den svenska jorden ägs i stället av många småbrukare. Därför är den svenska jakten folklig, snarare än stekig. Och för att bunta ihop sina småplättar bildar de jaktlag som gemensamt förvaltar större jaktmarker. Eftersom Sveriges karga landskap är relativt viltfattigt använder jaktlagen i sin tur lösspringande hundar för att hitta djuren – en unik metod som bara finns här i Norden, och som har vuxit ur våra lokala förutsättningar. Den svenska jägartraditionen är värd att bevara.

Det är dags att gå in för landning. Trots att jakten tar sig våldsamma uttryck bygger den i själva verket på omsorg och empati. Att jaga är dessutom en god vana för både kropp och själ. Lägg till detta att jägarna förvaltar en unik och utbredd folkrörelse, så skönjer man bilden av jaktens mjuka värden. De låter sig inte vägas i nyttokalkyler, men måste ändå belysas eftersom landsbygden skulle dö om de gick förlorade.

Ansvaret att försvara dessa mjuka värden kräver ett par saker av jägarna. Till skillnad från golfare eller mountainbikecyklister måste de acceptera att deras hobby är kontroversiell. Det är förståeligt att den ibland uppfattas som helt vansinnig i 2026 års innerstadsmiljöer. Förklaringsbördan vilar hos jägarna.

Därtill bör jägarna försöka göra sig kvitt osympatiska tendenser som vapenfetischism, blodtörst och machokultur. I stället bör de luta sig mot mjuka värden som viltvård, karaktärsdaning och lokala traditioner.

Viktigast av allt är att öppna upp jägarlivet för fler. Äldre jaktlag har ofta svårt att säkra sin återväxt och många marker är ojagade. Fler stadsbor borde ges en chans. För att helt fatta jakten måste man trots allt uppleva den själv.

Wilhelm Nyström är skribent och doktorerar på Handelshögskolan.

I artikeln ”The Great Serengeti Land Grab” (The Atlantic, 2024:4) redogör Stephanie McGrummen med skärpa för hur naturen förstörs i naturvårdens namn. Massajfolket, som i århundraden bedrivit nomadliknande jordbruk i områdena Serengeti och Ngorongoro i norra Tanzania, har på senare år helt fördrivits från sin mark. Både rika kineser och araber som vill etablera lyxresorter och privata jaktmarker har haft fingrar med i spelet, men det främsta problemet är västerländska påtryckningar för olika former av naturbevarande. Inställningen är i sig god, men kommer med förödande konsekvenser.

Problemet är att politiken är kontraproduktiv. Den ovärderliga natur som man försöker skydda – både Serengeti och Ngorongoro är sedan länge utsedda till världsarv av UNESCO – har formats av just Massajfolkets roterande betesjordbruk. När jordbruket förbjuds, understött av västerländska aktivistorganisationer, propageras teorin att det naturliga inte kan vara mänskligt.

Beteendet syns i mycket av den politik som ämnar att skydda naturen. Men skydda mot vem och vilka? Mycket miljölagstiftning är både god och nödvändig. I vår eviga strävan efter framsteg har vi människor uppfunnit ett oändligt antal miljöskadliga processer som bör kontrolleras. Regleringar kan förvisso gå överstyr, men det är inte det stora problemet. Än värre är vår dikotomiska syn på naturen.

Svenska Akademiens Svensk ordbok definierar ordet natur som ”den del av den omgivande verkligheten som inte är skapad av människan”. I dag tolkar många naturen, och det naturliga, som något som människan aldrig har rört. Med det synsättet kan man på sin höjd tillåta människor att iaktta naturen på håll, men om vi förändrar den så försakar vi den. Medan en bävers fördämning kan definieras som naturlig, kan inte en mänsklig sådan göra det.

Ska vi upprätthålla det faktumet att vi är djur, då faller begreppet natur.

Akademin gör förvisso en distinktion i sin ordbok. Begreppet natur innehåller växter och mineraler, och ibland även djur. Men vad är naturen om vi räknar bort alla djur? Den skulle inte existera längre. Utan pollinatörer kommer inget att växa, utan nedbrytare hade inte marken haft någon näring. Livet på jorden bygger på en symbios mellan allt levande, av alla dess sorter. Det håller planeten levande.

Synen på naturen som något evigt och beständigt är dessutom historielös. Naturen är under konstant förändring, även från oss. Efter att inlandsisarna dragit sig tillbaka efter den senaste istiden kom människor att snabbt befolka den skandinaviska halvön. Mycket långsammare var träden. De första jägar- och samlarsamhällena levde på en mark där träd var något ovanligt.

Alla djur är dessutom destruktiva. Människan må vara det mer än andra. Men vi måste inse att den faktiska naturen, den vi upplever i vår vardag, kommer av en hållbar relation mellan människan och vår omgivning. Den politik som i dag drivs för att skydda naturen – den som aldrig existerat såsom vi inbillar oss – bortser från denna princip.

Dagens miljöpolitik behandlar naturen som något distant, nästan som en artefakt. Vi kan återställa naturen och bevittna den på ett museum, men vi får aldrig ta del av den. Bara titta. Människan ses som en invasiv art. Varför skulle vi då vilja skydda den? Inom psykologin är det sedan länge etablerat att vi har en större koppling till saker som vi äger eller som befinner sig i vår närhet. Det gäller även naturen. Vi har en större emotionell koppling till platserna och naturen runt omkring oss än något avlägset.

Dagens miljöpolitik har ett top-down perspektiv. Situationen i Serengeti är resultatet av en modern tappning av Rudyard Kiplings The White Man’s Burden. Vi, västerlänningar, tror oss veta bäst hur dessa folk ska bedriva sin miljöpolitik. De vet det inte själva. Vi måste skydda dem från sig själva. Som Kipling skriver:

När västerlänningen är som närmast sitt mål kommer dess subjekt att förstöra för en. Miljöpolitiker är minst lika farliga som shejker och turister för miljön.

Vi ser samma situation här i Sverige. Här sitter myndigheter och länsstyrelser och avgör hur enskilda ska bedriva sitt skogsbruk, eller vilken specifik mark som ska skyddas. Att myndigheter besitter information, och delar med sig till medborgarna, är bra. Men att de ska detaljstyra ens egendom är i slutändan en inskränkning av äganderätten, och en skadlig sådan.

En natursyn där människan inte får plats ligger till grund för vad jag vill kalla den totalitära omställningen. Miljöförstöring och klimatförändringar är skeenden som måste hanteras, det inser varje rationell individ. Dock tar sig åtgärderna tidvis extrema proportioner. I dag framställs ofta dessa hot som överordnade allt annat, vilket tillräckligt motiverar extraordinära, och i vissa fall icke-demokratiska, åtgärder.

Men klimatet är inte liktydigt med miljön, och miljön är inte klimatet. De två frågorna är förvisso besläktade, med liknande orsaker och ackumulerande konsekvenser, men de kräver olika åtgärder. Klimatförändringarna är en global fråga, och bör lösas därefter. Miljöpolitiken, däremot, är lokal. Den påverkar endast dess omgivning. Frågor kring naturrestaurering – rewilding – kan förvisso motiveras ur en klimathänsyn, men jämfört med exempelvis utsläppshandel eller stöd till koldioxidinfångning har det en lokal, och på det stora hela marginell, påverkan. Det finns bättre åtgärder.

Våra traditionella kulturlandskap, där människan brukar jorden i århundraden, är just de platser där den biologiska mångfalden är som störst. Inte i de områden vi avsatt för rewilding. Forskning visar dessutom på att de platser där vi människor avlägsnat oss, vare sig det är på grund av urbanisering eller naturskydd, minskar den biologiska mångfalden. Att människor överger naturen motverkar just det man vill uppnå.

Ulf Lundells Öppna Landskap är inte en steril återvuxen plats, utan ett levande samspel mellan natur och kultur. “Där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart”, men där “tuppar gal på avstånd” och man i natten “kan höra festens skratt”. I vår inofficiella nationalsång lever naturen och människan i ett. Det är där, och inte i en återvuxen monokultur, som Lundell trivs bäst.

Vi kan likna hela detta resonemang med den filosofiska behandlingen av begreppet natur. För tänkare som Jean-Jacques Rousseau eller Thomas Hobbes har den mänskliga evolutionen genomgått ett naturligt stadie, innan samhället utvecklades. För Rousseau är utvecklingen linjär, medan Hobbes menar att man kan gå fram och tillbaka. Även om de ser olika på processen sätter de båda naturen och samhället i ett motsatsförhållande.

Problemet är att det naturliga stadiet aldrig har existerat. Det finns inget tillfälle då vi människor var djur, men sedan utvecklades till att inte bli det (Rousseau och Hobbes kan dock ursäktas med att de levde före Darwin). Det var inte så att vi plötsligt kom på att vi ville äga saker och ting – den mänskliga tendensen till ägande är naturlig och har alltid existerat. Den orörda naturen är däremot ett koncept som människan skapat. John C. Calhoun drar det ett steg längre: ”Instead of being the natural state of man, it is, of all conceivable states, the most opposed to his nature.” Det naturliga stadiet är egentligen det mest onaturliga.

Rousseau är trots det ändå något på spåren. Hans kanske mest kända ord inleder också hans mest kända politiska skrift Om samhällsfördraget (1762): ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Citatet kan dock inte bara förstås som en kritik mot civilisationens, enligt Rousseau, inskränkande äganderätt, utan som en kritik mot oss själva. Det är vi själva som har lagt band på oss. I stället för den totalitära allmänvilja som Rousseau menar ska styra det rättvisa samhället, bör vi göra oss fria från våra självpålagda bojor. Inte minst inom miljöpolitiken.

Borgerligheten har fortfarande ett stort jobb att göra. Vår enda lösning på klimat- och miljöfrågan kan inte vara ett ensidigt fokus på kärnkraft – det är bara en annan sorts totalitär omställning.

Det måste finnas en medelväg. Borgerligheten måste kunna bry sig om klimat och miljö, utan att falla i marxistiska resonemang, trädkramare-retorik, eller helt enkelt strunta i klimatet. I stället för att hela tiden se bakåt, såsom socialister, de gröna, och den nya högern, måste borgerligheten se framåt. Vi kan inte återskapa det förgångna, vi kan bara förbättra det som kommer.

Låt då de som vet bäst, de som faktiskt befinner sig i miljön, besluta. Miljöfrågan är inte en fråga som kan lösas av en central ordning – det kan ingen fråga. Friedrich Hayeks decentraliserade kunskapssyn går att applicera lika bra på miljöpolitiken som ekonomin. Elinor Ostrom har visat att det är möjligt.

I slutändan behövs en mer realistisk politik. En politik som sätter människan främst. Och denna människa är, oavsett hur mycket vi vill det eller inte, ett djur. Politiken hade presterat bättre om vi såg oss själva som en del i det samspel som naturen är. Det finns en annan väg.

Börja se dig som ett djur, i stället för en invasiv art. För miljöns skull.

Harry Grauers är vice ordförande i Geijerska studentföreningen.

2016 var på många sätt ett händelserikt år. Donald Trump närmade sig Vita huset, gemene man hade utvecklat en stark fetisch för Pokémons och britterna inledde en lång period av politiskt kaos i form av en Brexitomröstning. Tillvaron hjälptes inte heller av att man lyckades bli utslagna ur fotbolls-EM av Lasse Lagerbäcks Island.

Men mitt bland alla dessa stora händelser inträffade också en betydligt märkligare incident på Cincinnati Zoo i Ohio i maj månad. En händelse vars eftermäle på många sätt definierar vår tidsepok.

Isaiah Dickerson, en treårig zoobesökare, lyckades falla ned i en gorillainhägnad. För att rädda pojken tog djurparken beslutet att skjuta ihjäl den 17-åriga gorillan Harambe. Ett skott som skulle komma att eka över hela världen.

För i vår galna tidsålder, den digitala, stannade såklart inte händelsen där. Det blev inte bara en bisarr nyhet som blåste förbi i flödet. Under de efterföljande månaderna förvandlades Harambe till ett globalt popkulturellt fenomen.

Gorillan skulle visa sig leva kvar som ett irrationellt meme som på många sätt exemplifierar de internetkrafter som i dag påverkar hela vår tillvaro. Fenomenet var inte direkt politiskt, men det uppstod ur samma internetkultur som under 2016 i allt högre grad började omforma den politiska offentligheten. För genom denna historia kan vi förstå hur politiken under senare delen av 2010-talet rörde sig mot ett helt nytt landskap med helt nya dimensioner.

Harambes historia, från en vanlig gorilla på en djurpark, till ett meme, har analyserats av flera forskare. Den amerikanska medieforskaren och skribenten Brandon Storlie menar i en forskningsartikel från 2021 att Harambe-historien är ett exempel på vad den franske författaren Guy Debord kallade détournement. Begreppet syftar på en omdirigering eller kapning av kulturella artefakter till förmån för subversiva syften. För till en början dominerades incidentens eftermäle av sorg och genuin upprördhet. Kampanjer som #Justice For Harambe och namninsamlingar startades av diverse djurrättsaktivister för att hedra gorillan och kritisera djurparken för dess agerande.

Detta var allmänhetens initiala reaktion, en rationell sådan. Men snart skulle Harambe kapas av internetkulturen.

Storlie menar att vändpunkten kom en knapp vecka efter Harambes död, i samband med boxningsikonen Muhammad Alis bortgång. På internet började foton att delas där Harambe placerades bredvid Muhammad Ali och andra legender som exempelvis Prince och David Bowie, som alla hade avlidit hittills under 2016. Genom att på detta bisarra sätt inkludera en gorilla bland dessa kändisar skiftade tonen i kampanjen från sorg och allvar, till humor och satir.

Begreppet polyvocality (flerrösthet) är också viktigt för att förstå sig på hela Harambe-historien enligt Storlie. Inom sociologin refererar begreppet till hur olika sociala rörelser som exempelvis internetkulturer, bygger sin styrka genom att ge utrymme till en mångfald av perspektiv och alternativa sanningar. Storlie menar att tidigare sociala rörelser som exempelvis Occupy Wall Street, hade använt liknande tillvägagångssätt för att belysa ojämlikhet och antikapitalistisk kritik under hösten 2011. Harambe skulle visa sig användas på ett liknande sätt, fast utan något direkt syfte.

Men med avsaknaden av ett reellt syfte, öppnas faktiskt dörren till alla syften. Just därför kunde Harambe användas av nästan vem som helst, för nästan vad som helst.

Storlie menar också att denna flerröstighet gick i två spår. Den skapade å ena sidan en enorm räckvidd, men det innebar å andra sidan att djurrättsaktivisterna tappade kontrollen över det ursprungliga narrativet. För de som hoppade på tåget, deltog i samtalet, skapade och spred memesen, handlade det inte längre om bara en gorilla, det handlade om att signalera en tillhörighet till något, en växande virtuell rörelse. Genom att dela ett meme eller tweeta ”dicks out for Harambe”, kunde man nu visa en kulturell identitet. En tillhörighet med en växande skara av interna referenser i en fanatisk rörelse.

Med denna logik skapades en djup klyfta mellan internetskvadronen och traditionella maktinstitutioner som inte hängde med i utvecklingen. I stället fick de händerna bakbundna inför den nya och oförutsägbara internetkulturen, då varenda försök att tygla fenomenet bidrog till att spä på satiren ännu mer.

I grund och botten var Harambe som sagt inte ett politiskt meme. Men ändå är fenomenet ett exempel på hur digital viralitet och memes börjat konkurrera ut traditionell politisk kommunikation. Och brytpunkten för denna utveckling skedde samma år, i samband med presidentvalet i USA. Det var då politiken började dansa efter internetkulturens pipa.

Vad som tidigare hade betraktats som harmlösa internetskämt transformerades till politiska verktyg med en enorm kraft och räckvidd, verktyg som snart skulle visa sig inte gick att ignorera. Memes förmåga att direkt kommentera, omtolka och vinkla händelser samma sekund som de sker, är extremt eftersträvansvärt för politiska aktörer.

I den amerikanska valrörelsen blev exempelvis figuren Pepe the Frog utsatt för détournement och kapades till förmån för politisk opinionsbildning enligt memeandan, dock inte i någon vidare positiv bemärkelse. På internetforumet 4chan började den amerikanska alt-right-rörelsen att använda grodan för att dra provokativa politiska skämt, som ofta spelade över i ultranationalism och rasistiska bildmontage. Fenomenet gick så långt att olika organisationer som jobbar mot rasism började registrera vissa versioner av Pepe-memen som rena hatsymboler.

Men å andra sidan fanns det positiva sidor med denna nya spelplan. Till skillnad från tidigare valrörelser, där kampanjarbete och politiska aktörers slagkraft hängde mycket på donationer och andra pengamässiga faktorer, skapade memelogiken en rättvis spelplan. Vilka som helst kunde delta i kampanjandet och vem som fick mest uppmärksamhet handlade inte längre bara om pengar, det handlade om vem som kunde skapa det bästa och mest slagkraftiga memet.

Dessa symptom fortsätter än i dag, memelogiken har till och med institutionaliserats, och det på högsta politiska ort. Vita huset har exempelvis på sina officiella sociala mediekonton publicerat AI-genererade bilder på Donald Trump tillsammans med pingviner och en amerikansk flagga på Grönland, detta i samband med presidentens ambition att vilja köpa ön. Bara det faktum att bilderna innehöll pingviner på Grönland borde kanske i sig klassas som ett meme. Samtidigt har man också tidigare i år publicerat glorifierande videomontage på attackerna i Iran där bakgrundsljudet pryds av en omgjord version av Los del Rios låt Macarena.

Sverige kommer inte heller undan, här lyser också närvaron av viraliteten starkt. I våras publicerades en rapport av Internetstiftelsen som visar att varannan förstagångsväljare tar del av politiskt innehåll på plattformar som Tiktok. Politikinflueraren Amilia Stapelfeldt menar också att Tiktok kommer spela en stark roll för årets svenska valrörelse. Traditionella medier såsom Aftonbladets ledarsida har också gett sig in på samma plattform och startat ett influencernätverk med motiveringen att det är ”en viktig arena inför valet”.

På Tiktok kan man i dag få ta del av Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostars något sassy inlägg där hon bland annat skrivit att hon har mer storkukslugn än alla män i regeringen. Ett bra exempel på hur sociala medier faktiskt kan användas för att nå ut djärv kommunikation. Kristdemokraterna har också skapat ett memeliknande konto på Instagram med namnet “teambusch2026”, där partiet försöker dra nytta av sin karismatiske partiledare. Men svenska partier och politiker har också använt kommunikationen på helt fel sätt. Detta har vi inte minst sett när Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna avslöjades med att sprida politiska budskap via anonyma konton.

Vad meme- och Tiktokpolitiken dock visar är effektiviteten av digital opinionsbildning och rättvisan den för med sig. Men som ovanförda exempel har visat medför det också risker. Risker som exempelvis kan innebära att komplexa politiska frågor reduceras till enkla slagord, radikalisering och att underhållningsvärde prioriteras högre än fakta.

Att den politiska kommunikationen blivit allt mer anpassad till viral internetlogik borde därmed anses naturligt. Faktumet att memes kan spridas okontrollerat och bli ett globalt fenomen, gör att politiska aktörer inte längre kan ignorera internets förmåga att forma opinion, uppmärksamhet och eftersträvansvärda politiska narrativ.

När Harambe sköts ihjäl i maj 2016 var det nog få som förutspådde att gorillans eftermäle skulle bli mer betydelsefull än själva händelsen. Fenomenet var ett tidigt tecken på en ny sorts offentlighet. En offentlighet där humor, deltagande och viralitet blivit lika viktiga politiska resurser som pengar, organisation och traditionella medier.

Om denna utveckling är bra eller dålig är upp till debatt, men för denna utveckling har vi i alla fall memes som Harambe att skylla på (eller tacka).

Max Bundell är vice ordförande i Geijerska studentföreningen

Jag var vegan i flera år. Inte av hälsoskäl och inte för klimatet, utan för att jag tyckte det var moraliskt förkastligt att döda djur. Det började ungefär samtidigt som jag engagerade mig politiskt. Det var, kan jag se i efterhand, en del av samma uppvaknande. Sedan vacklade jag. Långa kvällssamtal med vänner som jag höll med om allt annat fick mig att tvivla. Var det egentligen så fel att döda djur? Jag slutade vara vegan.

Argumentet var att djur ändå inte är självmedvetna och därför inte kan värdera sitt eget liv på det sätt som krävs för att det ska räknas moraliskt. Det var ett bekvämt argument. Det visade sig också vara empiriskt fel. Och jag har sedan dess inte slutat fundera på frågan, för jag misstänker att jag, och med mig de flesta liberaler, lever i strid med våra egna principer.

Den som på allvar tror på naturliga, okränkbara rättigheter, liv, frihet, egendom, kommer förr eller senare att tvingas konfrontera en obekväm konsekvens: principen som säger att jag inte får döda min granne säger också att jag inte bör döda grisen i ladugården. Inte för att grisen och grannen är samma sak, utan för att den filosofiska grund som bär upp den ena rättigheten också bär upp den andra.

Det är en slutsats de flesta liberaler ogärna drar. Vi äter gärna kött, vi bär läder, och vi rycker på axlarna åt djurindustrins värsta avarter. Jag gör det själv. Jag är inte stolt över det.

Robert Nozick tog djurfrågan på allvar (typ), och var själv vegetarian stora delar av sitt liv. I Anarki, stat och utopi formulerade han en princip som går ungefär så här: utilitarism för djur, kantianism för människor. Människor har okränkbara skydd som inte får överskridas ens för att maximera den totala lyckan i världen. Djur har inte samma skydd, men de får inte heller offras hur som helst. De får, som Nozick uttrycker det, offras endast om vinsten är större än förlusten.

Det är en intuitivt rimlig hållning. Men Nozick utvecklar den aldrig. Han avslutar avsnittet med att medge att “djungeln av frågor skrämmer oss” och att djur antagligen har vissa naturliga rättigheter men säger inte vilka. Det är ungefär där liberalismens djurrättsdiskussion har stannat sedan dess. Skrämda av djungeln.

Den vanliga invändningen mot djurs rättigheter lyder: eftersom djur saknar fri vilja och inte är/kan vara moraliska aktörer kan de inte ha rättigheter. Det är sant att de inte kan det. Vi drar inte björnen inför rätta för att den åt blåbärsodlarens skörd. Den agerar på instinkt och saknar dessutom alla begrepp om ägande. Men att en varelse inte kan vara moraliskt ansvarig betyder inte att den inte kan ha rättigheter. Annars skulle inte heller spädbarn eller gravt funktionshindrade omfattas. Vi binder rättigheter vid moralisk hänsyn, inte vid moraliskt ansvar.

Och moralisk hänsyn är just vad forskningen om djurs medvetande tvingar oss till. Spegeltestet, där man målar en färgprick i ansiktet på djuret och ser om det undersöker sitt eget ansikte istället för spegelbilden, visar att flera arter är självmedvetna. Människan klarar testet vid ungefär två och ett halvt års ålder. Mentaliseringsstudier tyder på att åtminstone vissa djur förstår att andra varelser har egna inre tillstånd. Det var det här jag hade fel om när jag slutade vara vegan. Djur är inte stenar. De känner smärta, de upplever något, och i åtminstone några fall verkar de förstå att de gör det.

Lockes härledning av de naturliga rättigheterna utgår från artens grundläggande drift att överleva. Den driften har grisen lika väl som människan. Skillnaden är att människan kan reflektera över den. Men det är driften, inte reflektionen, som är det viktiga.

Du kan kasta en sten i vattnet och försöka få den att studsa på ytan utan att behöva göra någon moralisk avvägning. Stenen känner ingenting. Men om det simmar en svan i vägen för ditt stenkastande, måste du göra en avvägning. Är ditt nöje av att kasta stenen större än den smärta du skulle åsamka svanen? Och även om svaret är ja, är det rätt att kasta stenen? Du kan vänta. Du kan avstå. Som moralisk aktör måste du göra avvägningen, oavsett om svanen är kapabel att göra samma avvägning mot dig.

Ingen skulle tveka om exemplet i stället var ett spädbarn på en badring. Spädbarnet är inte heller en moralisk aktör. Den kan inte värdera sitt eget liv på det sätt en vuxen människa kan. Ändå ger vi den skydd. Skälet är att det är en kännande varelse vars existens har egenvärde och det skälet, om vi är ärliga, gäller även för svanen. Bara i lägre grad.

Man ska däremot inte likställa djurens naturliga rättigheter med människans. Djur har en delmängd, viktade efter vad arten faktiskt kan njuta av.

Frihet är nog den minst viktiga rättigheten för djur. En människa lider av att vara instängd även i en gyllene bur. Vi har ett begrepp om frihet som något i sig själv värdefullt. Det är därför mänskligheten byggt båtar när vi stött på vatten utan synlig kust på andra sidan, vi vill veta vad som finns där borta. Hästen vänder vid kustlinjen och fortsätter beta. Kossan är nöjd i sin hage så länge det finns gräs där. Att begränsa ett djurs rörelseutrymme är därför inte i sig ett rättighetsbrott, så länge djuret kan agera enligt sin natur. Att tillskriva djur vår egen frihetslängtan är ett av djurrättsrörelsens vanligaste misstag.

Egendom, i bemärkelsen självägarskap, gäller däremot. Ett självmedvetet djur som kan agera på sina impulser har en rätt att göra det. Det är därför industriella system, som hindrar djur från att bete sig som de är gjorda att bete sig, är omoraliska. Burhönan som aldrig får picka, suggan som aldrig får böka, kalven som separeras från sin mor. Det är exempel på kränkningar även om djuret aldrig dödas.

Liv är den starkaste rättigheten. Med exakt samma argumentation som Locke använde för människan: arten vill överleva, individen vill överleva, denna drift är moraliskt grundläggande. Att avsluta ett självmedvetet djurs liv kräver därför en motsvarande motivering. Strikt nödvändighet. Inte bekvämlighet. Inte njutning. Nödvändighet.

Köttkonsumtion är inte längre nödvändig för mänsklig överlevnad. Det fanns en tid då den var det, och då gick den att försvara. Den tiden är förbi. Att fortsätta döda självmedvetna djur i industriell skala för smakens skull är, om man menar något med rätten till liv, mycket svårt att försvara filosofiskt. Att jag skriver det med ett paket chorizo från Polen i kylskåpet gör det inte mindre sant.

Däremot finns ingen principiell invändning mot honung, ull, ägg eller mjölk förutsatt att produktionen sker under förhållanden som upprätthåller djurens rättigheter. En höna som lever ett liv minst lika gott som det vilda och får agera enligt sin natur kan rimligen lägga ägg åt oss. Ett får som klipps utan stress och får leva ut sin natur kan ge oss ull. Skillnaden ligger inte i produkten utan i produktionen och det är i produktionsvillkoren, inte i konsumtionen som sådan, som den moraliska striden bör stå.

Husdjur och välskötta djurparker är inte heller principiellt problematiskt. Det är fångenskap utan rätt behandling som är problemet, inte fångenskap i sig.

Den som tar negativa rättigheter på allvar har två val. Det första är att erkänna att djur omfattas av åtminstone en del av dem och dra konsekvenserna. Det andra är att hävda att negativa rättigheter bara gäller varelser som själva kan ge dem tillbaka vilket också innebär att vi måste skriva av spädbarn, dementa och svårt funktionshindrade från rättighetsskydd. Vilket är otänkbart.

Då återstår det första. Det betyder inte att alla måste bli veganer. Det betyder att vi måste ta konsekvenserna av vår egen filosofi på allvar, också när det blir obekvämt vid middagsbordet.

Jag är fortfarande inte vegan, eller ens vegetarian, igen. Men jag är lite obekväm i mitt köttätande. Det kanske du också borde vara.

Erik Johnsson är vice ordförande för Centerstudenter.

Det sägs att en persons syn på djur kan säga något om vilken typ av människa hon är. I vår del av världen har dock synen på djur ur ett moraliskt perspektiv kommit att gradvis förändras över tid. Från tidigare föga ifrågasatta roller som arbets-, jakt- eller slaktdjur, har djur i vår tid till och med kommit att dela sovplats med sina människor. Det förekommer till och med att djurrättsaktivister hotar bönder som håller slaktdjur till livet. Att en människa skulle vara beredd att bringa en annan människa om livet bara för att denna föder upp grisar till slakt skulle nog framstått som fullständigt absurt för någon för bara drygt 100 år sedan.

I stora delar av Östasien har utvecklingen gått i samma riktning, men färgats av andra historiska, sociala och religiösa omständigheter.

Frågor om djurs välfärd har i både vår del av världen och i Östasien kommit att få ökat fokus i takt med att vi blivit rikare. Det råder knappast några större meningsskiljaktigheter om att det är önskvärt att djur har god välfärd, oavsett om de föds upp för slakt eller tjänar som sällskapsdjur. Däremot går det att skönja en intressant skillnad i hur man argumenterar för saken.

I västvärlden har den nuvarande synen på djur formats av kristna idéer om människans särställning och ansvar, upplysningens diskussioner om moral och rättigheter, liberalismens fokus på individen och modern djurrättsfilosofis betoning av djurs lidande och därmed möjliga rättigheter. Djuren har sällan betraktats som människans jämlikar, men de var en del av en skapelse som inte fick behandlas hur som helst. Med industrialiseringen blev relationen dock mer tvetydig. Å ena sidan växte storskalig köttproduktion och företeelser som djurförsök fram. Å andra sidan började borgerliga hem i allt högre utsträckning betrakta sällskapsdjur som en del av familjelivet. Hunden förblev inte enbart ett nyttodjur, exempelvis som vakthund och kattens primära uppgift betraktas inte längre som råttjakt. Diskrepansen som växte fram mellan nytto- och sällskapsdjur följdes också av ett tydlig moraliserande av djurfrågan.

På ytan har utvecklingen i Östasien i modern tid liknat den västerländska, men den historiska bakgrunden är delvis en annan. I den konfucianistiska idétraditionen har människans moraliska ansvar i första hand formulerats genom relationer: mellan barn och föräldrar, härskare och undersåte, make och maka. Djur har därför sällan betraktats som bärare av rättigheter i liberal bemärkelse, men de har inte heller alltid setts som blotta ting. Snarare har deras plats bestämts av vilken relation de haft till människan, hushållet, naturen eller den kosmiska ordningen.

Därtill har buddhismen, särskilt i Kina, Korea och Japan, bidragit med en annan typ av moralfilosofisk syn på djur. Föreställningar om karma och återfödelse har periodvis gjort dödandet av djur religiöst problematiskt. I vissa miljöer har detta tagit sig uttryck i vegetarisk kost, särskilt bland munkar. Det handlade då inte nödvändigtvis om djurets rätt till liv, utan om människans andliga renhet. Att avstå kött har därför varit mindre av en politisk eller moralfilosofisk markering, och oftare en följd av religiös övertygelse och praktik.

I detta ligger också en viktig skillnad. I en västerländsk rättighetstradition blir frågan ofta om djuret har egenskaper som gör det berättigat till skydd: medvetande, lidandeförmåga eller ett intresse av att fortsätta leva. I flera östasiatiska sammanhang har frågan snarare handlat om hur människan bör handla för att upprätthålla harmoni, undvika grymhet och inte störa en större ordning. Djurets värde behöver därmed inte formuleras som en individuell rättighet för att ändå begränsa människans agerande.

I Sverige och västvärlden betraktas däremot veganism oftare som ett moraliskt ställningstagande mot köttindustrins upplevda exploatering av djur. Ett vanligt sätt att motivera det är att hävda att slakt står i motsatsförhållande till ett djurs rätt till liv. Med andra ord är det i grunden en rättighetsbaserad syn på djur, och där de tillmäts vissa rättigheter i egenskap av att vara åtminstone subjekt. Historiskt har köttavhållsamhet i delar av Östasien oftare motiverats religiöst eller andligt, snarare än rättighetsfilosofiskt med djuret som subjekt.

Det betyder inte att djurfrågan skulle vara mindre laddad i Östasien. I väst har frågan i hög grad kommit att handla om djuret som moraliskt subjekt. I öst har frågan snarare rört människans och djurens plats i en större gemensam ordning.

Detta syns exempelvis i Japan, där buddhistiska och shintoistiska föreställningar länge har bidragit till en syn på naturen som något mer än en resurs, samtidigt som det moderna Japan rymmer en mycket kommersialiserad husdjurskultur. Kattkaféer, hundvagnar och maskotdjur existerar sida vid sida med en fortsatt pragmatisk syn på fisk, boskap och försöksdjur. Djuret kan alltså i ett sammanhang upphöjas till familjemedlem och i ett annat betraktas som en naturlig del av människans konsumtion. Detta utan att det nödvändigtvis uppfattas som en moralisk motsägelse, eftersom allt anses ha sin plats i världen.

Den djursyn som i dag förhärskar i västvärlden blir också lätt absolutistisk. Antingen förstås djuret som ett subjekt vars liv inte får kränkas, eller så behandlas det i praktiken som en vara bland andra. Mellanpositioner finns förstås, men de är ofta svårare att försvara och rättfärdiga. Den östasiatiska traditionen rymmer däremot mer bredd. Djur kan vara skyddsvärda utan att vara rättighetsbärare och heliga utan att vara okränkbara.

Frågan om djur handlar kanske inte så mycket om hur mycket medkänsla ett samhälle har, utan om vilka moralfilosofiska grepp som samhället använder för att ordna medkänslan. Kanske är det också därför vår tids djurdebatt så ofta blir infekterad. I grunden handlar det kanske inte främst om grisar, hundar eller fiskar, utan om vilken moralisk ordning vi anser att människan bör leva efter.

Marcus Björk är medlem i Svensk Linjes redaktion.

Vid svenska inlandssjöar har människor i flera tusen år hört storlommen ropa. Jag har kommit att älska detta märkliga och sorgsna läte, som jag räknar bland det vackraste i svensk natur. Jag älskar henne inte ensam. Hon har haft en viktig plats i många kulturer och sägensbildningar; i folktro kallades hon regnfågel, vars sång förebådade oväder, och i samisk tradition är hon den form som nåjderna tar när de har ärenden i dödsriket.

Trots att hennes mer övernaturliga förmågor sedermera har kommit att ifrågasättas, är att få uppleva hennes närvaro icke mindre sagolik. Fråntar man henne varje mytisk egenskap, vilket förnuftet möjligen kräver, för hon alltjämt tankarna till strömkarlar, sjörån och bäckahästar; väsen som i våra förfäders föreställningsvärld var lika verkliga som sjön själv.

Hennes beteende rymmer ännu mer än vetenskapen förmår förklara. Bland det märkligaste är lomringen – ett rituellt spelbeteende där storlommar från sjöar vida omkring oförklarligen söker sig samman. I sjön Båven i Sörmland har ornitologer upptäckt att lommarna om sommarnätterna lämnar sjön och flyger till en liten grannsjö för att övernatta tillsammans, för att sedan återvända i gryningen.

När jag var ett barn kunde vi höra storlommen vid vattnet till vårt familjetorp. Det var troligen samma fågelpar varje sommar, för storlommen är parbildande och lever i upp till trettio år. Nu har nya grannar flyttat dit, och de ödsliga ropen har ersatts med oljud från deras motorbåtar. Storlommar bygger bo nära vattenbrynet och är därför känsliga mot båttrafik och annat som stör häckningen eller som skapar svallvågor som förstör hennes ägg.

Och mitt hjärta brister. Tveklöst är det en släng av den ofta otjänliga nostalgi som många känner inför förändringar i stort som litet. Men det ofrånkomliga i tidens gång fråntar oss inte ansvar i vårt sätt att förhålla oss till vår omgivning. Jämte de ofrånkomliga tragedierna som följer av att leva i en värld av begränsade resurser, där varje ambition gör avkall på en annan, dras vi med de tragedier vi utan anledning förvållar oss själva: det meningslösa utplånandet av det som var vackert och kunde ha förblivit det.

För genom friheten och förmågan med vilken människan lagt världen under sina fötter, ligger storlommen, och annat av naturen som är vackert, helt under vår makt. Åt oss har givits den mest oersättliga, rikaste och äldsta av skatter, att förkasta, leva med, eller förvalta efter eget gottfinnande. Frågan om hur vi gör det sträcker sig från det stora till det lilla; från avvägningen mellan gruvor och dricksvattentäkter, mellan industriparker och gammal skog, ned till den enskilde som måste bestämma vad som är värt att värna vid sin egen sjöstrand. Det står oss människor fritt att antingen leva tillsammans med sjöfåglarna, eller offra dem för andra nyttor eller nöjen.

Ofta, när debatten om naturens bevarande väcks, riktas blicken mot strandskyddet och allemansrätten. Båda har djupa rötter i svensk förvaltning och vittnar om ett folk med ett särskilt omsorgsfullt förhållande till sin natur. Allemansrätten är älskvärd - rätten att vandra fritt på Guds jord, så länge man lämnar den som man fann den. Strandskyddet är svårare. Dess syfte är vackert men dess tillämpning landar alltför ofta fel, i orättvisa mot markägaren och otillräcklighet i skydd för det djurliv som det ibland påstås värna.

Oavsett är dessa skyddsregler tomma utan föreställningen om naturens värde som ger dem mening. Strandskyddet reglerar var vi får bygga, inte hur vi lever. Den som älskar sjön kan bo precis vid vattnet, lägga båtmotorn på land om morgnarna i maj och låta vassruggen stå. Den som inte gör det kan bo hundra meter bort och köra motorbåt varje morgon under häckningssäsongen. Allemansrätten blir utan den rätta föreställningen inte en rätt att vistas i naturen utan ett frikort att profitera på den. Lagstiftning och förbud i syfte att styra vårt beteende får ofta som enda konsekvens skapandet av nya rännor som våra laster flyter nedför.

Båtar och strandliv är lättfattliga nöjen och en självklar del av somrarna för dem som har råd och möjlighet. Det livet är av godo. Men det går att leva det livet med olika föreställningar om värdet av den skatt vi äger i naturen. Dessa föreställningar skiljer oss i vad vi ser när vi betraktar naturen och det som lever i den; vad vi ser när vi ser en storlom.

Hur många av oss som inte vet vad en storlom är, och som möjligen aldrig kommer att undra! Jämte ett sådant ointresse finner man bland vissa den likgiltighet som får vuxna män och kvinnor att lämna plastavfall i naturen eller kasta tomburkar från bryggan. Andra, som måhända visar mer hänsyn, ser naturen som vacker, men också som en egendom som all annan: något som finns där att förbrukas efter marknadens infall och önskemål, och som inte behöver underkastas andra principer än dem vi tillämpar i största allmänhet på kommoditeter, tillgångar eller allmänningar. Sedan finns de som älskar naturen på ett sätt som utesluter människan. För dem är naturen endast ren i hennes frånvaro, och varje mänskligt avtryck ett brott mot något heligt.

Sanningen är att de flesta av oss troligen bär på en blandning av dessa föreställningar. Människan har i alla tider begagnat sig av naturen på ett sätt som omgjuter den. Forntidens jägare jagade uroxen till utrotningens rand, medeltidsbonden dränerade sina våtmarker och romerska legioner avskogade Medelhavsländerna för alltid. Inte heller vi, i vår tid, är utan skuld i den skada som naturen ådrar sig genom oss. Men det är inte heller rätt att hålla människan borta från naturen, att förbjuda henne att leva i den och glädjas åt den, eller att bruka den. Hon hör hemma där. Och ändå, trots min fullaste övertygelse om människans självklara roll i naturen, finns det en del av mig som finner glädje i sagan om en helt orörd natur, obefläckad av våra händer, där storlommen kan sjunga fritt för evigt.

I sprickorna mellan dessa föreställningar finner man de miljökonservativa – de som älskar naturen som människans tillhåll, men som vet att det vackra är sårbart och att förlusten av det är oåterkalleligt, och som av den anledningen varken kan acceptera att naturen förslits för människans skull eller tas ur händerna på henne som älskar den.

Vad som avgör vilka bland våra föreställningar och egenheter som får ledsaga vår förvaltning av naturen beror på om vi, som samhälle och som individer, äger hänsyn och tacksamhet inför det som övergår oss. På vår estetiska känslighet, om vi ser skönhet i en storlom i det fria. Och på vår föreställning om vad det innebär att äga naturen, om vi förstår att den mark som vi för en tid beträder är äldre än oss och bör överleva oss.

Storlommen är ett utmärkt gestaltande av det faktum att vi, i Sverige, äger en rik, oersättlig och uråldrig skatt i vår svenska natur. Det åligger oss ett oeftergivligt ansvar att bevara och förvalta denna rikedom, i ett besinningsfullt och långsiktigt balanserande mot vårt lands övriga angelägenheter.

För trots att hon i dag bedöms vara livskraftig i Sverige, var storlommen hotad under slutet av det förra seklet. Till följd av att atmosfäriskt svavel från Europas industri regnade ner i svenska sjöar försurades våra vatten. Det krävdes betydande kalkning av våra sjöar och stora insatser från ornitologer och naturvänner för att vända på utvecklingen.

I dag hittar vi storlommar vid stora delar av våra svenska, norska och finländska inlandssjöar. I resten av Europa är hon så gott som helt försvunnen, och i de sjöar där hon ropade finns nu reglerade vattenleder, försurade sjöar, och en strandkant till brädden fylld med insprängda hus.

Vi äger ännu friheten att låta storlommens rop eka över våra inlandssjöar, att våra barn och barnbarn får förundras över henne liksom vi och våra förfäder har gjort. Vad vi skyddar när vi skyddar henne vet vi inte helt, för naturen har ännu inte lämnat alla sina hemligheter ifrån sig. Och kanske, när hon dyker ned till dödsriket, lägger hon in ett gott ord för oss.

Arvid Bertilsson är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och för Centre-Right European Association of Students.

En världsordning i gungning och en universalism som sjunger sin svanesång. Det sägs ibland att Europa befinner sig i ungefär samma situation som i början av det förra seklet. Liknelsen görs inte sällan med hänvisning till Stefan Zweig. Få andra verk om Europas tidiga 1900-tal har citerats så flitigt som hans Världen av igår från 1942.

En av dem som påmint om klassikern är Henrik Dalgard. I en ledartext i fjol (SvD 1/1) beskrev han 2024 som ”året då västvärlden, medvetet eller omedvetet, tappade tron på universalismen”. Tydligaste exemplet påstods vara det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps återkomst i Vita huset.

Nu, drygt ett och ett halvt år senare, kan Dalgard knappast beskyllas för att ha haft fel. Åtminstone inte i fallet USA. Men han var också av uppfattningen att samma vindar blåste på vår sida av Atlanten. Som exempel lyfte han kriget i Ukraina, och ett Europa som ”sluter sig inåt”, bland annat genom en allt mer ensidig syn på migration.

Det kan tyckas svårt att säga emot. I alla fall om man anammar universalismen såsom den formulerades av Zweig. Den långtgående fria rörligheten i världen före 1914 var enligt författaren idyllisk. Med stolthet etiketterade han sig själv som kosmopolit och pacifist. Och i hemstaden Wien upplevde Zweig en syntes av kontinentens mångskiftande kultur.

När första världskriget väl bröt ut möttes det, till Zweigs bestörtning, av entusiasm hos många européer. I städer som Berlin, London och Paris tågade tusentals medborgare på gatorna för att visa sin kärlek till fosterlandet. Bland unga sågs kriget som en väg bort från vardagslivets tristess, en chans till äventyr.

Det paradigmskifte som första världskriget innebar kan tyckas ha paralleller i vår tid. Ändå haltar liknelsen. Dagens säkerhetspolitiska läge är förstås allvarligt, och den ryska invasionen av Ukraina en tragedi, men någon chauvinistisk krigsfeber är det knappast frågan om från europeiskt håll. Stödet för Ukraina visar snarare på en långtgående enighet.

Visserligen finns det exempel som utmanar den bilden, men bara under det senaste året har vi sett flera europeiska styrkebesked. Inte minst regeringsskiftet i Ungern. Därtill EU:s uppbackning av Danmark under Grönlandskrisen och de ingångna frihandelsavtalen med Mercosur-länderna och Australien.

Samtidigt återstår frågetecken gällande flera av de nationalkonservativa partier som fortsätter skörda framgångar i sina respektive länder. Men även här är den generella utvecklingen tydlig: euroskeptiker väljer Europa och väst framför Ryssland. Att förknippas med Trump blir också allt mindre populärt.

Parallellt har såväl militär upprustning som stram migrationspolitik blivit regeringspolitik i flera europeiska länder. Det är förståeligt att en del frihetligt sinnade oroas när pendeln svänger långt åt andra hållet. Det är också påkallat att påminna om hur öppenhet gentemot omvärlden bidragit till Europas rikedom.

Men om det är något Världen av igår kan lära oss så är det att universalism och naivitet ofta går hand i hand. Det låter kanske som en sliten analys, men till och med Zweig tillstod att hans hållning var väl idealistisk.

Trots detta tenderade författaren – som egentligen var ointresserad av politik – att beskriva världspolitiken som ett vägval mellan total universalism eller aggressiv nationalism. Samma falska dikotomi har länge bidragit till en förljugen debatt i många europeiska länder. Att vår kontinent nu börjar se fler och mer nyanserade handlingsalternativ är högst välkommet. Om den nya politiken uppfattas som ensidig säger det nog mer om var vi befann oss förut.

Man får såklart drömma om en värld utan gränser och vapen. Den som refererar till Zweig bör dock först påminna sig om att det inte alltid är så svartvitt. Och den som noggrant läser den fantastiska boken kommer märka att även Zweig kunde vara en komplex och mångtydig författare. Till exempel varvades hans reformvänliga anda med en vördnad för det som tidigare generationer byggt upp.

Författarens politiska credo var däremot glasklart: att ena kontinenten och säkra freden. Vilken väg man än väljer förblir detta Europas imperativ.

Jacob Rosén är ordförande emeritus för föreningen Heimdal.

Huvudpersonen, klädd i en fotsid kåpa, vandrar genom vad som verkar vara en övergiven ruin. Som spelare vet man inte var eller vem man är, eller vad man ska göra. Så småningom hittar man en spak, och bredvid den en skylt med två främmande glyfer. Genom att använda spaken förstår man snabbt att det ena ordet betyder öppna, och det andra stäng. Denna mekanik, gissandet av främmande tecken baserat på kontext, utgör själva grunden för spelet, och med den information man får löser man olika pussel. Man träffar snart andra, och genom att prata och interagera med dem ökar man sitt ordförråd, tills det att man kan klättra upp till nästa nivå av det Babel-liknande tornet, till nästa folk, kultur, och språk.

De olika nivåerna känns som skilda världar, och de olika folkens oförmåga att tala med varandra är ett tema som löper genom spelet. Genom att lära sig deras olika språk och resa mellan nivåerna utgör spelaren den länk som kopplar samman tornet till en enhet. Man ska helt enkelt laga språkförbristningen.

Spelet är kul i sin enkelhet, miljöerna vackra, men hanteringen av tematiken kanske är något valhänt. Det må vara en frisk fläkt när alltför många spel hanterar problematik som Alexander den gordiska knuten – slå sönder skiten – men budskapen ”din granne är nog snäll och ni borde prata” och ”skärmar är dåliga” läser tyvärr lite banala, hur viktiga och sanna de än är, och när eftertexterna har rullat finns inte så mycket kvar att fundera över. Chants of Sennaar är ändå en trevlig upplevelse, och det är kul att se ett spel som åsidosätter traditionellt berättande till förmån för att på ett mer avskalat sätt utforska mänskliga problem.

Simon Nordman

Till min barndoms mer morbida fascinationer hör ett intresse för 27 club, alltså artister som dött vid tjugosju års ålder. “Originaluppställningen” är Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison som alla dog inom två år, och mer sentida tillskott exempelvis Kurt Cobain och Amy Winehouse. Det är ett intresse som legat mer latent upp i vuxen ålder, men slår till med full kraft i samband med att jag ser utställningen Headstrong med målningar av huvuden signerade mannen, myten, varumärket Jean Michel Basquiat på Louisiana.

Kanske är det att jag gör det i samband med att jag själv precis passerat den magiska gränsen och fyllt tjugoåtta, och genomgående har svårt att skaka känslan att jag är äldre än konstnären någonsin blev. Kanske också för att hans verk känns så påtagligt ungdomliga, Basquiat kom ur graffitin och de verk som alla föreställer huvuden som visas tycks målade snabbt och med hög energi. Färgerna är starka, uttrycket är eget, den största anledningen att ogilla dem är att det är något lite störigt med tvättäkta underbarn som Basquiat. Som konstnär formades han av att få studera Gray’s Anatomy (referensboken, ej att förväxla med tv-serien) under en konvalescens och utbildade sig själv på New Yorks gator istället för att gå på konstskola.

Basquiat var lika hårt arbetande och ultrabegåvad som superkommersiell. Det är svårt att inte dras lite extra till huvudet som pryds av en krona, den kanske mest igenkännbara delen av Basquiats varumärke. Han samarbetade med Warhol. Nu pryder hans verk t-shirts från typ Uniqlo. Hans ansikte med förresten, för det skadar ju inte direkt hans oeuvre att han var bildskön själv, och genom sin för tidiga död evigt ung. Ett fotografi pryder en hel vägg mot slutet av utställningen.

Därefter tar videos med ett antal nu levande konstnärer som får förklara hans betydelse, ett grepp som misslyckas med att sätta de andra konstnärerna i ett sammanhang där de blir riktigt relevanta för den som inte redan vet vem det är – men som lyckas skissera konturerna av tomheten och effektivt pekar mot all konst som inte blev, på grund av en heroinöverdos.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är Svensk Linjes kulturredaktör.

Likväl hade jag kunnat igenkänna åtminstone en smygkristdemokrat på varenda kurs jag ditintills läst. Jag berättade att få samtidsförfattare engagerat mig, utom Lena Andersson och Michel Houellebecq, och därmed kunde KD:aren tipsa mig om Therese Bohman.

Jag googlade fram att hon skrivit för Aftonbladet och Expressen, (dåligt, tänkte jag då), men även Axess och Kvartal (bra). På Helsingborgs stadsbibliotek lånade jag Den andra kvinnan (2014) samt Aftonland (2016). Jag läste båda romaner samma dag, ”ett slags bulimisk läsning”, med Bohmans ord i Den drunknade (2010); en ungdoms hastiga avverkande av böcker i brist på andra mål och bedrifter.

Den andra kvinnan följer en bildnings- och skönhetstörstande tjej i övre tjugoårsåldern som vill bryta upp från sitt arbetarklassliv i Norrköping. Temat är välförankrat i svensk litteraturhistoria; Harry Martinson hör till karaktärens uttalade författarförebilder bland Dostojevskij, Thomas Mann och Baudelaire. Huvudkaraktären när ett litteraturideal om en kompromisslös, amoralisk äkthet. Främst för att kunna omarbeta erfarenheterna till romanstoff börjar hon fantisera om att bli älskarinna till en gift man; en som efterlever Klas Östergrens BBB-ideal ur Gentlemän: Berest, Beläst, Belevad.

Efter ett kvävande politiskt korrekt 2010-tal var detta befriande för mig att läsa. Så även Bohmans raljerande över de litteraturteorier som jag med avsky pluggade in, vare sig det hette posthumanism, ekokritik eller dekonstruktion. Studenterna som anammar det sågas av Bohman. Där är en tjej ”så uppfylld av sina teorier och strukturer att hela tillvaron bara är ett enda navigerande kring dem”, liksom hennes kille, ”som på ett passivt aggressivt och milt översittaraktigt sätt är medveten om orättvisor och maktstrukturer och kan föreläsa för henne om dem samtidigt som han är ödmjuk inför sina egna privilegier som vit heterosexuell medelklassman”.

I slutet av romanen antas huvudkaraktären till en litteraturvetenskaplig sommarkurs i Stockholm: ”Landskap som minne, berättelse och konstruktion”. Hon inser att det är ”en skitkurs” och ordet ”konstruktion” provocerar: ”Jag hatar att allt alltid är en konstruktion”. Men hon ska våga komma med invändningar och försvara sin litteratursyn.

I Aftonland är berättarjaget en konsthistorieprofessor vid Stockholms universitet, Karolina Andersson, specialist på kvinnoavbildningar från förra sekelskiftet. Karolina lever i fin-de-siècle-stämningar och upplever ”att allt håller på att gå åt helvete”, i synnerhet för den västerländska civilisationen. Här röns starkt inflytande från Houellebecqs romaner.

Bland Karolinas älskare finns en sympatiskt skildrad man som avslöjar att han röstat på SD. Tidigare har han varit trogen S, men sjuk- och äldrevård, skolan och alla andra samhällshaverier hade föranlett missnöjes- eller hämndrösten. Då kulturklimatets beröringsskräck gentemot SD var alltöverskuggande trodde jag inte att en sådan karaktär var möjlig i svensk litteratur, inte hos en tillsynes rumsren, kritikerrosad författare som Bohman.

Till skillnad från liberala Lena Andersson, som också kritiserar vänstern och dogmatiska teorier, vädrar Bohman kulturkonservatism. Karolina vägrar följa med i den relativistiska tidsandan där alla kulturuttryck tillskrivs lika värde; virkade grytlappar är inte lika högtstående som konsthistoriens bästa måleri. En önskan om mer klassicistisk arkitektur är inte heller nödvändigtvis fascism, utan ”man borde vara glad och tacksam över alla kolonner man får”. Då Karolina lär sina grundkursstudenter att inte omedelbart avkräva samtida politisk medvetenhet ur över hundraåriga konstverk, utan i stället försöka förstå dem på egna grunder, fann jag det otroligt mycket mer sympatiskt gentemot mina föreläsningserfarenheter.

Trots att jag upprymd sträckläst Den andra kvinnan och Aftonland noterade jag dock vissa romantekniska brister och klichéer inom författarskapet; det ständiga insupandet av mansdofter, vinberusningar följda av elipser, twists för twistens skull.

År 2022 utgavs Bohmans fjärde roman, Andromeda. På stockholmsförlaget Rydéns – tänk Bonniers – leder en äldre BBB-man en sista, dödsdömd kamp att utge ”litteratur som tilltalade den bildade, läsande allmänhet som knappt existerade längre”. Förkärleken för klassiker, historia, den stora litteraturen, vantrivseln i en sönderkommersialiserad och politiserad samtid – det som tjusat mig hos Bohman år 2020 föreföll nu tjatigt. Fortfarande höll jag med om nästan allt Bohman skrev, men jag var inte fullt lika ung och bortkommen längre. 2010-talets snäva kulturklimat hade lättat sitt tryck. Jag hade lämnat min politiska garderob, hittat allt fler likasinnade vänner i Lund, och behövde inte läsa ännu en sorgesång om ”litteraturen som gick alltmer förlorad”. Liksom Bohmankaraktärerna ville jag ta del av äkta, bra romaner som står på egna ben.

Ändå återvände jag till Bohman hösten 2025, nu som utexaminerad student och Lund bakom mig. Jag läste två romaner: Sanningsberget (2024) – som Henrik Dalgard lyft i SvD för dess klassiskt borgerliga konstsyn – samt Kammakargatan (2025). Varför blev jag nu åter förtjust över författarskapet? Hade det romantekniska bygget bättrats, eller hade jag bara saknat Bohmans Hjalmar Söderbergska stil, som alltid hållit hög nivå? Förklaringen vilar tydligast i hur Kammakargatan hänger sig åt lycklig nostalgi, medan Andromeda beklagar sig i samtiden. Här skildrar Bohman erfarenheten av att ha hittat rätt i universitetsvärlden, för hennes del i 1990-talets Stockholm. Det självsäkra handslaget, en välmående bokhandel, fester i en sekelskiftesvåning, poesi och grammofonknaster, det första konstinköpet, glühwein och champagne – ännu var det möjligt att inrätta en kulturborgerlig bildningsoas. Och ännu blir man upprymd av att läsa Bohmans romaner.

Jag rekommenderar henne särskilt till studenter; både nyblivna och tillbakablickande.

Agardh Hjärne

Nu är rabattsystemet hotat. I augusti röstade riksdagen igenom regeringens förslag att slopa mängdrabatten för brottslingar. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet vill att brottslingar ska fortsätta att få rabatt när de slår, våldtar och mördar och röstade därför nej. Om de vinner valet den 13 september fortsätter vårt rabattkort att gälla som vanligt.

Inför ett eventuellt maktskifte skickar vi ut en ny upplaga av vårt rabattkort som är sprängfyllt med förmåner. Passa på om det blir vänsterregering!

Några av våra bästa erbjudanden:

Vi har tusentals nöjda användare. Här är några utlåtanden från dem:

”Jättebra service! Jag hoppas verkligen sossarna får chansen att förlänga giltighetstiden.Rekommenderas till alla i nätverket.”

— Turkiska Räven

”Tack vare mängdrabatten kan jag snabbt komma ut på gatan och rekrytera flera nya, unga gängmedlemmar. Jag är tacksam för att Magdalena Andersson vill ge mig fortsatt rabatt!”

— Smultronet

Det här är en satir från Fria Moderata Studentförbundet, som är Sveriges äldsta studentförbund och består av liberala och konservativa studentföreningar. Vi är en partipolitiskt fristående organisation som kombinerar det akademiskt studentikosa med ideologisk och filosofisk diskussion.

Vi anser att statens främsta uppgift är att skydda dig från yttre hot. Allt annat är egentligen överflödigt. En liberal rättsstat ska vara öppen men fast. Straff ska vara proportionerliga, rättssäkra och individuellt prövade, men inte kravlösa. Att hålla människor ansvariga för sina handlingar är att ta dem, och andra, på allvar.

Därför var det rätt att riksdagen avskaffade mängdrabatten på brott.

Invändningar om kostnader och brist på fängelseplatser måste tas på allvar. Kriminalvården behöver byggas ut och återfallsförebyggande insatser fungera. Diskussionen om hur brottslingar ska rehabiliteras och komma tillbaka i samhället förtjänar mer uppmärksamhet, men att brottsoffer blir utan upprättelse löser ingenting.

Det får inte vara kapacitetsbrist som avgör hur allvarligt rättsstaten ser på brott. Staten ska inte ge rabatt på människors upprättelse bara för att den inte har tillräckligt många anstaltsplatser.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet röstade nej. Frihet är inte bara frånvaro av politiska ingrepp. Det är också möjligheten att leva utan rädsla för våld, hot och stöld. De värdena är själva grunden för ett fritt samhälle.

Straffet ska stå i proportion till den samlade skada som har orsakats. Även fortsättningsvis ska rättsstaten väga samman brotten men döma proportionerligt. Det är inte ett avsteg från rättsstatens principer, utan ett sätt att återupprätta dem. Först då kan rättsstaten förtjäna medborgarnas förtroende.

Johanna Trapp, ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.

2026 års första nummer har temat Brutna kontinuiteter. Vi lever i spännande tider där saker som man under lång tid kunnat ta för givet behöver omprövas.

Trevlig läsning!

Markus Linder — Svensk Linjes redaktör

Ledare

Ordförande har ordet

Kultursidan

Tema: Brutna kontinuiteter

Utrikeskrönika

Handlingen kretsar kring fyra flickor ur olika generationer på samma plats, en kringbyggd gård i en slags tysk bullerbyidyll med smutsig byk som under 1900-talets gång ligger i Tyskland, Nazityskland, DDR och slutligen det återförenade Tyskland. Våldet, ofta sexuellt, är ständigt närvarande. Det känns lite som de mörkaste delarna av Mare Kandres författarskap, där flickskapet kunde framstå som ett litet helvete. Stämningen är lynchiansk, men sprungen ur ett europeiskt urmörker snarare än ett amerikanskt.

Flickornas ibland klaustrofobiskt lilla värld känns hemsökt, av trauman som orsakas både av den närmaste familjen och världshändelser som tränger sig på. Kanske hemsökt av tittarens blick, som får komma så skrämmande nära och ibland möts av filmgestalternas blickar, som om de betraktade oss tillbaka.

Filmen är dessutom stark som en rent audiovisuell upplevelse. Bilder stannar kvar. Av skänken med fotografier av bortgångna familjemedlemmar poserade efter sin död, som förundrar vitblonda Alma, särskilt den avlidna flickan som ser ut precis som henne själv. Av Angelika som hittar ett dött rådjurskid på fältet, och lägger sig i fosterställning bredvid, när tittaren ser skördetröskan närma sig. Anna von Hauswolffs låt Strangers ekar i öronen när man går från biografen.

“Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss,” sa regissören Mascha Schilinski när hon intervjuades om filmen i DN, och visst besitter filmen en slags kraft som gör det svårt att tänka sig dess tillkomst på något annat sätt. På pappret är det likt annat man sett tidigare, talande är att Schilinski gärna talar om hur trauman sätter sig i kroppen, men när det kommer till liv på bioduken är mina ögon uppspärrade, som vore de en döds uppsydda ögon redo för en close-up.

av kulturredaktör Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Att beskriva verket som en allegori är dock inte helt rättvisande. Snarare är det en bok som handlar om helvetesfärder och akademin samtidigt. Ibland sammanstrålar de två tematikerna, men ofta känns de skilda från varandra. Resultatet blir något spretigt.

Som aspirerande filolog studsar jag till inför flera märkliga referenser till antiken. Sedan när åt Persefone persimmon och inte granatäpple? Sedan när var Anubis underjordens härskare? Det är oklart om hon menar något med ändringarna, eller bara gjort slapp research. Undrar dessutom lite vad som ens menas med att det är “svårt att läsa av tonläge i antik grekisk text” – är det inte det på alla språk? Ibland känns det som att Kuang försöker bygga upp ett magiskt skimmer kring just den antika grekiskan, som får det att låta som Dee och Kellys enokiska, snarare än ett helt vanligt språk talat av människor som bara råkade leva för 2 500 år sedan.

Trots detta hålls berättelsen ihop samtidigt som läsaren fångas in av Kuangs goda berättarförmåga. Det är stabil genrelitteratur. Flertalet hemligheter avslöjas ur de två huvudpersonernas förflutna, som både påverkar deras relation till varandra, men även hur läsaren förstår dem. Där Katabasis skiner och griper tag om mig som läsare är när den handlar om Alice upplevelser som kvinna i akademin på 1980-talet. Detta utan att heller bli för förhärligande av hennes person: hon är bitvis väldigt osympatisk, men Kuang gör en hel del av dynamiken “snäll kille vars plats i akademin ses som självklar” kontra “taskig tjej som behövt kämpa sig dit”.

Men slutligen har boken samma problem som mycket som beskrivs som “dark academia”. Fokus ligger på ytan, och den som försöker gräva djupare än så lär inte tränga igenom till Hades. Enstaka skatter går att finna, men de flesta spadtag är bara mer jord.

Simon Nordman

Genom att blicka tillbaka till början av 1800-talet och Wienkongressens konsertdiplomati förklarar Kragh hur olika världsmakter har försökt etablera internationella ordningar för att främja internationell stabilitet. Kragh visar dock att få ordningar är tillräckligt vitala för att överleva dramatiska geopolitiska skiften. Därmed bidrar boken med en uppfriskande och kritisk analys av de internationella relationernas historia. Likaså bidrar Kragh med analytiskt djup genom att löpande hänvisa till både nutida händelseutvecklingar och lärdomar från gamla klassiker såsom Thukydides historia om det peloponnesiska kriget. Med det sagt är den ambitiösa ansatsen också en av bokens största svagheter och analysen är ibland för ytlig för att ge en rättvisande bild av de senaste tvåhundra årens geopolitiska dramatik.

Även om Kragh med rätta hävdar att internationella ordningar är ömtåliga och inte går att ta för givet, är inte föreställningen om historiens slut förhastad. Det är tvärtom förhastat att påstå att historien har återuppstått. Fukuyama hävdade att historiens slut innebar att det inte längre fanns en ideologisk motkraft som kunde konkurrera med den liberala demokratins attraktionskraft, men han var medveten om att världens liberala demokratier inte hade vunnit en slutgiltig seger. Trots att autokrater som Putin utgör ett allvarligt hot mot världens liberala demokratier har de inte lyckats bygga en alternativ ordning som attraherar andra än kleptokrater och krigsherrar. Samtidigt ser vi nu att den liberala demokratin fortfarande har en global attraktionskraft och i Venezuela och Iran kämpar folket fortfarande för frihet och demokrati trots brutal repression.

Robin Sällström är doktorand i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.