Patrik Strömer är viceordförande emeritus för Fria Moderata Studentförbundet och generalsekreterare för Svenska snustillverkarföreningen. Här skriver han om borgerlighetens framtid ur ett folkhälsoperspektiv.

Folkhälsa är i sig ett begrepp som förtjänar en egen diskussion. Kan folket verkligen ha en viss hälsa, när det självfallet är enskilda individer som mår bra, bättre eller dåligt? 

Men låt oss börja från början. Den första sortens socialism handlade om makten över produktionsmedlen, för att tala marxistiska. Skulle staten äga alla fabriker och planera produktionen, eller skulle privat äganderätt, fritt företagande och konsumenternas efterfrågan styra? Motståndet från näringslivet lyckades förhindra socialiseringen av företagen.

Den andra sortens socialism tog sikte på familjen. I stället för att föräldrar själva skulle bestämma om barnuppfostran, menade makarna Myrdal att samhället borde ha det ansvaret. Återigen sattes kollektivet framför individen och de frivilliga gemenskaperna.

Den tredje vågens socialism rullar fram just nu och handlar om hur konsumenterna ska ha överförmyndare. Ska vuxna, myndiga, röstberättigade människor ha rätt att köpa produkter som ger livsglädje och njutning eller ska konsumtionen styras så att den skapar samhällsnytta?

Oavsett om det kallas förmynderi, paternalism, folkhälsopolitik, ANDT-strategi, NCD-strategi eller nollvision, bygger de offentliga insatserna inom detta område på en felaktig premiss, nämligen den att någon utomstående i varje läge kan veta vad som är det bästa alternativet för mig och de mina.

Ändå finns en utbredd syn på medborgaren som ett objekt som av politiker och myndigheter kan styras rätt – antingen med förbud, skatter, och regleringar – eller med påbud, varningstexter och förnumstiga uppmaningar.

Naturligtvis vet alla att det är svårt att kombinera rökning, alkohol, dåliga matvanor och brist på motion med ett hälsosamt liv. Men är verkligen fler levnadsår eller kanske bara ytterligare månader eller veckor i slutet av en människas liv det enda som är viktigt? Hur många svara ärligt ja på frågan: Föredrar du att bli ställd under förmyndare under hela ditt liv eller är du beredd att leva ditt eget liv och ta ansvar för dina handlingar?

För en konservativ eller liberal person borde svaret vara givet. Ändå finns det ingen politisk kraft just nu som är tillräckligt stark för att stå emot den i dag rådande ideologin inom folkhälsopolitiken. Och den säger att ökad livslängd trumfar alla andra värden. Det är i sig ett synsätt med totalitära tendenser. I det riktiga livet gör vi ständigt avvägningar mellan olika mål vi vill uppnå och värden vi slår vakt om. Om någon annan gör dessa avvägningar åt oss, mister vi vår frihet.

Låt mig därför påminna om Nils Bejerot. Han låg bakom den svenska narkotikapolitiken. Hans idé om att narkotika smittar likt en epidemi fick genomslag. Usla uppväxtvillkor, mental ohälsa eller försök till självmedicinering när inget annat tycktes hjälpa, var sekundärt i förhållande till ideologin.   

De friska delarna av samhällskroppen behövde skydda sig mot de sjuka. De som skulle kunna betraktas som offer för olyckliga omständigheter trots världens bästa välfärd ansågs i stället vara roten till det onda. Narkomanen blev betraktad som ett virus i samhällskroppen.

När hotet är människan måste människan marginaliseras, avlägsnas från gemenskapen, straffas och behandlas – men också stigmatiseras. Alla andra går fria från skuld och behöver inte bry sig om att de smittade går under i större utsträckning i Sverige än i andra jämförbara länder. För att samhället ska kunna undvika de negativa effekterna av människors olika val blir den allestädes närvarande motiveringen att barnen måste skyddas. 

Skyddet av de unga är folkhälsopolitikens propplösare som förenklar det komplicerade – det som alltid kan motivera ingrepp, begränsningar och förbud i deras föräldrars liv. Du måste därför som vuxen avstå från njutningar som kan ge skadliga effekter – annars berövar du ditt barn det högsta goda.

Egentligen är budskapet att staten inte litar på att du kan uppfostra dina barn till människor och medborgare med sunda värderingar. Inte ens de vuxna kan ta vara på sig i en värld full av lockelser och bristande självbehärskning. Därför behöver vi alla fostras av stat och av de av staten välsignade ideella organisationer som lever för – och på – att korrigera det osunda.       

Under decennier har borgerliga politiker accepterat en sådan syn. Alternativet borde vara att i all enkelhet låta människor avgöra sina konsumtionsval och sedan ta konsekvenserna av dem. Varför står då politiken så svag i att skydda grundläggande mänskliga rättigheter mot inskränkningar av olika slag? 

Nu är det inte alla som instämmer i John Stuart Mills princip om att staten endast har rätt att hindra någons beteende när det skadar någon annan – inte när beteendet möjligen skadar individen själv. På flera områden godtar samhället risker, därför att nyttan syns. Människor dör i trafiken, men alla inser att en del av livet är att personer och varor behöver transporteras. Varje vinter kan vi läsa om tragiska dödsfall när skridskoåkare går genom isen och inte klarar sig, för att friluftsliv anses ha ett värde. Men när det gäller andra områden, som alkohol, tobak och en hel del livsmedel saknas den grundläggande förståelsen för att den njutning som kan erhållas är eftersträvansvärd av konsumenten.

Om jag äter biff med bea, dricker en gigantisk milkshake, snusar varje dag och gärna dricker öl så är det av någon anledning inte längre min ensak. Men hur kan det inte vara det?

Svaren brukar formera sig längs två linjer. Den ena tar fasta på att beroende är oönskvärt. Men det saknas vedertagna definitioner av bruk, missbruk och beroende. Och problematiskt blir något först när individen inte förmår att ta ansvar. Då gränsen är flytande och subjektiv kan en viss användning alltid ses som riskabel, även om det saknas medicinsk evidens för att det skulle förhålla sig så. Den politiska viljan att definiera andras beteende som skadligt och att göra sig till uttolkare av andras behov och onödigheter är fortsatt stark. Detta synsätt måste borgerligheten göra upp med.

Den andra linjen är att det är fel att lämpa över sjukvårdskostnaderna på oskyldiga skattebetalare. Men det resonemanget gäller likaväl för fjällräddning, korpidrott eller vårdslösa cyklister i stadstrafik. Samtidigt ignoreras att människor som har benägenheten att leva väldigt länge också tar ut större del av den gemensamma pensionen än andra. 

Lösningen ligger i att reformera både sjukvård och pensioner. Det är komplicerat och tar tid. 

Men det är enkelt att redan nu tillämpa principen om individens frihet inom borgerlig folkhälsopolitik. Vill du som politiker se goda resultat? Ge då makt och myndighet åt medborgarna!


Categories: Tema