Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och medlem i Svensk Linjes redaktion. Här recenserar han Bo Hugemarks bok Den stora armén.
Sverige bedriver för första gången på flera decennier en expansiv försvarspolitik. Det innebär att Försvarsmakten behöver utvidgas. I den struktur som försvarsberedningen väntas föreslå i sin rapport i maj i år kommer man att vilja utöka antalet brigader (cirka 5 000 soldater/brigad) i armén med tre stycken – utöver de två som vi redan har och behöver komplettera med utrustning och personal.
Detta kan ställas i jämförelse med den armé som Sverige hade under kalla kriget, vilken när statsmakterna hade börjat stampa med fötterna hade kunnat mobilisera nästan en miljon soldater för att försvara riket. Under kalla kriget utvecklade vi en komplex försvarsmodell som berörde alla delar av totalförsvar – personalförsörjning, försvarsmateriel, försörjningsstöd, et cetera. Det är vad boken Den stora armén, med försvarsnestorn Bo Hugemark som redaktör, handlar om.
Inför andra världskriget stod det svenska försvaret oförberett. Efter det ödesdigra försvarsbeslutet år 1925 hade Sverige ett underdimensionerat, föråldrat försvar som var minst sagt otillräckligt för att bemöta hoten från Hitlers Wehrmacht och Stalins Röda armé. En upprustning påbörjades år 1936, men det var too little, too late. Det svaga svenska försvaret gjorde oss sårbara för påtryckningar från stormakterna, vilket bland annat midsommarkrisen, beslutet om att tillåta transiteringen av Engelbrechtdivisionen år 1941, smärtsamt visade.
Det blev ingen respit för den svenska försvarspolitiken efter kriget. Även om det frestade några, inte minst finansminister Ernst Wigforss, att skära ned på försvarskostnaderna, blev det snart uppenbart att vi var på väg in i ett försämrat internationellt säkerhetspolitisk läge. Det var en konflikt grundat på ideologi med Förenta staterna och dess bundsförvanter på ena sidan, och Sovjetunionen med dess satellitstater på andra sidan.
»Medan det skedde förändringar i det säkerhetspolitiska omvärldsläget de efterföljande decennier kom Sveriges försvarsstrategier att vara stabila.«
Efter misslyckade försök att övertyga Norge och Danmark att ansluta sig till ett nordisk försvarsförbund fortsatte Sverige med sin neutralitetsdoktrin i utrikespolitiken: Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Denna doktrin var utgångspunkten för försvarspolitiken. Medan det skedde förändringar i det säkerhetspolitiska omvärldsläget de efterföljande decennier kom Sveriges försvarsstrategier att vara stabila.
Eftersom Sverige officiellt sett ställde sig utanför båda blockbildningar (även om det förekom djupgående samarbeten med västmakterna i det dolda) var man tvungen att utforma ett ’’försvar utan luckor’’. Vi behövde en stor förmågebredd eftersom Sverige inte kunde förlita sig på att någon allierad stat skulle kompensera för våra brister. Detta var oerhört krävande – inte minst för armén – och kom mot slutet av kalla kriget att bidra till en successiv urholkning av försvaret när anslagen minskade mellan slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Kärnan i den stora armén var brigaderna. Brigadsystemet introducerades med 1948 års försvarsbeslut och ersatte infanteriregemententa som kärnan i armén. En brigad är ett tillräckligt stort markstridsförband (som tidigare nämnt cirka 5 000 soldater) för att kunna agera självständigt på slagfältet. Det fanns tre olika typer av brigader utifrån tänkt terräng och motståndare i en krigssituation: pansarbrigader, infanteribrigader, och Norrlandsbrigader.
Pansarbrigader med sin tyngre beväpning var framför allt ämnad för öppna terränger, infateribrigaderna i mer betäckt terräng, Norrlandsbrigaderna utifrån övre Sveriges speciella geografiska och klimatmässiga förhållanden. Dessa brigader kompletterades av lokalförsvarsstyrkor som agerade skydd på viktiga platser, till exempel flygbaser. Deras personal var ’’avkastning’’ från krigsförbanden när nya årskullar kom in i organisationen.
Utbildningssystemet för värnpliktiga reformerades och effektiviserades under decenniernas gång. Den stora VU 60-reformen var väldigt effektfull i att den bidrog till att tillgodose att krigsförbanden hade en omedelbar krigsduglighet om och när de skulle mobiliseras vid förhöjd beredskap. Detta gjorde man genom att introducera ett utökat antal krigsförbandsövningar (KFÖ) – repetitionsutbildningar där hela brigader fick öva.
Den stora armén hamnade under stor press i och med nedskärningarna i försvarsanslaget i samband med 1968 och 1972 års försvarsbeslut. Socialdemokraterna bröt den traditionella enigheten i försvarspolitiken genom att driva igenom besparingskrav tillsammans med kommunisterna. Det gjordes bland annat med hänvisning till den islossning som pågick mellan stormakterna (détente), som dock visade sig vara ett ytterst flyktigt ögonblick.
Försvarsmakten (som till år 1975 hette Krigsmakten) höll fast vid den försvarsstruktur med ’’inga luckor’’ som hade etablerades ett par decennier tidigare, vilket med tiden naturligtvis ledde till kvalitetsmässiga problem inom organisationen. Strategin som man vidtog kallades för övervintringen. Det skedde även pedagogiska förändringar i försvaret som en effekt av idéströmmningar från slutet av 1960-talet, och värnpliktsrådet inrättades för att kanalisera missnöje hos rekryterna.
Medan bristerna började uppenbara sig mer och mer mot slutet av 1980-talet – då vi föll efter den upprustning som pågick mellan Nato och Warszawapakten – vidmakthöll vi ändå en stor, slagkraftig krigsorganisation. Det var en imponerande skapelse, såväl i storlek som i komplexitet. Av den stora armén är det framför allt gamla kaserner som finns kvar för att vittna om dess existens. När vi nu bedriver en expansiv försvarspolitik igen finns det ett värde i att blicka bakåt och se hur man gjorde förut. Det är inte alltid svaren är lämpliga för vår tids förhållanden, men en del finns det nog att ta med till dagens arbete.
