Linnea Dubois är ledamot i Geijerska studentföreningen och medlem i Svensk Linjes redaktion. Hon har intervjuat the Ayn Rand Institutes föreståndare, dr Yaron Brook.
Europa står inför förändring. Snabb industriell och politisk utveckling i andra delar av världen skapar nya ekonomiska stormakter på den globala arenan: en ny sorts konkurrens för ett Europa och ett Väst som länge har tagit sin dominerande position, och kanske sin särart, för given. Stora migrationsströmmar skapar nya utmaningar för system byggda på homogenitet. Det politiska etablissemanget möter allt större kritik när gamla lösningar inte längre tycks klara av nya tiders problem. Omvärlden känns plötsligt väldigt nära – och för många rentav hotfull.
Vad är egentligen på väg att hända med den västerländska civilisationen? Är den hotad, och i så fall av vad? Detta var temat för ett panelsamtal som FMSF och The Ayn Rand Institute samarrangerade på KTH i mitten av februari. ARI:s långvariga föreståndare, ekonomiprofessorn Dr Yaron Brook, mötte Spectator-journalisten och författaren Douglas Murray i en dynamisk diskussion modererad av Timbros Karin Svanborg-Sjövall. Innan panelen gick upp på scen träffade Svensk Linje Dr Brook för ett samtal om idéerna som mer än andra har format vår del av världen, och om deras ställning i en allt mer turbulent samtid.
— I slutändan spelar politikerna ingen roll. De som formar den intellektuella debatten är de som bestämmer i vilken riktning ett land rör sig. Sverige saknar intellektuellt ledarskap när det kommer till individualism, fria marknader, kort sagt västerländsk civilisation. Ni saknar folk som kan tala självsäkert för att försvara den västerländska civilisationen. Det tror jag att merparten av Europa gör.
Det är andra gången i ordningen Brook sitter i ett panelsamtal med Douglas Murray. Även om de två är eniga om att Europa och den västerländska civilisationen står inför problem menar Brook att en del av det som ger just deras samtal spänst är att de egentligen inte ens är helt överens om vad det är de gemensamt försöker försvara.
— Vi delar definitivt en del perspektiv på västerländsk civilisation och hotet mot den, men vi är samtidigt osams om vissa saker. Vi har båda en enorm respekt för västerländsk civilisation och vill skamlöst säga att det är den bästa civilisationen i mänsklighetens historia. Murray är mer konservativ än vad jag är, så trots att han är ateist tar han sig an frågan mer från en judekristen tradition, och värdesätter verkligen den judekristna traditionen som definierande för västerländsk civilisation.
— Jag menar tvärtemot att judekristen tradition på några centrala punkter går emot västerländsk tradition, och faktiskt är en del av problemet vi har med att definiera och försvara den. Vi kämpar med en spänning mellan det faktum att vi är sekulära och att vi inte vet vad som ska definiera västerländsk tradition om vi inte har kristendom. Till dess att vi erkänner att vi kan ha objektiva, klara, goda värderingar grundade på förnuft och upplysning utan kristendom, kan vi inte försvara västerländsk civilisation.
Vad är då egentligen kärnan i den västerländska civilisationen?
— Västerländsk civilisation är i grund och botten grekisk, en produkt av antik grekisk civilisation. Kristendomen har spelat en roll i västerlandets utveckling, men bara som en sekulariserande faktor, som har marginaliserat det kristna och det mystiska och slagit vakt om det sekulära. Och innan vi kom till 17-1800-talen hade religionens roll blivit marginell för Västs intellektuella värld, och för västerländska värderingar. Individen, och individens förmåga till förnuft, tog över den centrala rollen.
Talet om antikens medelhavskulturer som civilisationens vagga är på många sätt välbekant. Det konservativa mantrat har länge varit Aten, Rom, Jerusalem. Redan vid Rom blir dock Brook, om än fortsatt uppskattande, aningen mer återhållsam.
— Romarna hade en storslagen civilisation, i den meningen att de lånade en del av de grekiska idéerna. Men romarna var inte några originella tänkare, definitivt inte filosofer. Deras grej var politisk användning av idéerna, hur de strukturerade republiken. Cicero, Cato, flera av dem var stora politiska tänkare. Rättssystemet utvecklas i Rom, men alla de bärande bjälkarna för västerländsk civilisation finns i antikens Grekland: början på vetenskap, estetik och konst – från lyrik och skulptur till målning och teater. Rätt och slätt civilisationens ursprung.
Romarna lånade flitigt från grekerna, och inkorporerade till slut hela området i sitt imperium. Men när Rom väl faller bevaras det grekiska arvet någon annanstans, vilket Brook inte är sen att medge.
— Den mer intressanta utvecklingen sker [då] i muslimska länder, i Mellanöstern, och orsaken är att de upptäckte Grekland. De debatterade Aristoteles, och de översatte Aristoteles. De stora biblioteken i Bagdad var mycket, mycket bättre än några bibliotek i Väst på den tiden. Ända fram till 1000-talet – efter det brände de alla böckerna och ödelade biblioteken, när de än en gång vände sig till religionen.
— Religion är alltid framstegens fiende, civilisationens fiende. Och den var den muslimska världens fiende, själva orsaken till dess nedgång, samtidigt som Väst återupptäcker förnuft och individbaserad humanism och var på väg uppåt igen. Först när de kristna återerövrar Spanien och upptäcker alla de otroliga biblioteken och förstår vilken fantastisk kunskap de har återfunnit… då lyfter Thomas av Aquino in förnuftet i den katolska kyrkan, och då börjar den västerländska civilisationen. Det börjar med Aquinas.
Det går inte att tala om det moderna Europas framväxt utan att nämna reformationen, och den spricka mellan den katolska kyrkan och de framväxande protestantiska församlingarna som därmed uppstår. Ofta hävdas, inte minst på den mer konservativa kant som Douglas Murray företräder, att den lutherskt kristna etiken har varit avgörande för att förankra den individualism och den arbetsmoral som utgör nödvändiga förutsättningar för ett kapitalistiskt ekonomiskt system, individuella friheter och rentav sekularism. När Yaron Brook får frågan är han inte helt främmande för tanken.
»Både Calvin och Luther menade det. Den här världen betyder ingenting, så du kan lika gärna synda.«
— På ett sätt representerar Martin Luther upproret mot religiös auktoritet. Det är fortfarande en religiös auktoritet, men i form av Bibeln, direkt från Gud. Man har åtminstone klippt mellanledet. Det finns ett visst element av individualism i hans uppror. Men reformationen är också väldigt anti-intellektuell. Reformationen är deterministisk. Både Calvin och Luther menade det. Den här världen betyder ingenting, så du kan lika gärna synda.
— Likväl: Luther kapar banden till den katolska kyrkan, och som en följd av det börjar sekulärt tänkande att utvecklas i norr, medan den katolska kyrkan använder förnuft och logik till att räkna på hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. I norr börjar man använda verktygen logik och förnuft till att förstå världen omkring sig, och bygga vidare på Kopernikus och Galileos arbete.
— Rörelsen från Thomas av Aquino till renässansen, till upplysningstiden som sveper över Europa, befäster två fundamentala värderingar. För det första, idén om förnuftets effektivitet: logik, empiri, vetenskap och rationalitet. För det andra: att alla individer besitter det förnuftet. Man kan se det i renässanskonsten, i Michelangelos David. Det är individen som framträder, den estetiska och därefter intellektuella återupptäckten av grekiska och romerska skulpturer och skrifter. Västerländsk civilisation karaktäriseras av individualism, och i den grad kristendomen bar individualismens fackla en bit av vägen är kristendomen en del av västerländsk civilisation. Men i den grad kristendomen undertrycker individualismen, och fortsätter göra det, är kristendomen civilisationens fiende.
Ayn Rand ska en gång ha hävdat att Aristoteles var den enda filosof hon påverkats av i någon större utsträckning, och den tacksamhetsskulden tycks gå igen hos Yaron Brook, om än i mindre absoluta ordalag. Samtidigt menar han att den atenska civilisation han håller så högt även sådde fröet till västerlandets undergång.
— Jag ser Platon som roten till all ondska. Jag menar, jag beundrar Platon. Han ställer alla de rätta frågorna, och han och Sokrates – det är vanskligt att försöka skilja dem åt – är de första som försöker ge svar. Men svaren är fruktansvärda. Vägen de slår in på är rent katastrofal. Ayn Rand hade en tes, och för några år sen kom det ut en bok på samma tema – The Cave and the Light [av Arthur L. Herman, journ. anm.]. Den grundläggande idén är att kampen mellan Aristoteles och Platon är vad som har format den västerländska historien. Boken dokumenterar att varje gång Platon vinner väntar ”mörka tider”, krig och förstörelse, medan Aristoteles segrar leder till framsteg och välstånd.
— Platon handlar om att du inte kan veta sanningen. Det är det bara filosofkungen som kan. Själv är du i en grotta, och ser bara skuggor. Så du är beroende av filosofkungen för all din kunskap, all sanning, allt. Och detta är den katolska kyrkan. Påven är filosofkungen. Han kommunicerar direkt med Gud och berättar för oss hur vi bör leva och vad sanningen är.
Detta, menar Brook, går rakt emot tanken att varje enskild människa har ett förnuft som hon förmår – och därmed bör tillåtas – bruka. Denna idé, som enligt Brook är nyckeln till den västerländska traditionens storhet, är alltså hämtad från Aristoteles, och återser dagens ljus under både renässansen och upplysningen.
»Och samma skola leder till fascism, men genom en annan gren. Fascism och kommunism är båda förnekelser av den
västerländska civilisationen, eftersom att de utgör förnekelser av förnuftet. Detta gör dem till nya manifestationer av Platon.«
— Renässansen är återupptäckten av Aristoteles, och avståndstagandet från platonismen på väg mot upplysningstiden. Men sedan återuppväcker Immanuel Kant Platon genom att hävda att vårt förnuft egentligen är impotent, oförmöget att nå kunskap om den verkliga världen. På sätt och vis hamnar vi åter i grottan. Allt vi ser är skuggorna. Inte ens filosofkungen kan se den verkliga världen. Människan separeras ännu mer från verkligheten. Detta leder till hela den tyska romantiska skolan, som till slut leder till Marx och därigenom kommunismen. Och samma skola leder till fascism, men genom en annan gren. Fascism och kommunism är båda förnekelser av den västerländska civilisationen, eftersom att de utgör förnekelser av förnuftet. Detta gör dem till nya manifestationer av Platon.
Dr Brook menar att även Ayn Rand positionerar sig utifrån denna konflikt. I viss utsträckning, menar han, bör hon ses som en sen upplysningstänkare som fullbordar Aristoteles arbete i modern tid.
— Många av upplysningsfilosoferna var religiösa, eller kände sig tvungna att vara det. Det var farligt att vara sekulär långt in på 1800-talet. Det Ayn Rand gör är att hon säger: låt oss bli kvitt religionen. Låt oss bygga dessa vackra upplysningsidéer på ett solitt sekulärt fundament, med en förnufts- och verklighetsorienterad filosofi. I den meningen är hon en upplysningstänkare.
Hur skulle du koppla denna analys till den situation västvärlden befinner sig i idag? Är Platon på återtåg?
— Postmodernismen är Kant hela vägen, Kant tagen till sitt logiska absurdum. Det finns ingen sanning, det finns ingen verklighet, vi kan inte nå kunskap om verkligheten… Postmodernismen är Kant utan det kategoriska imperativet. Nu bestäms våra åsikter och attityder av våra gener, av vår etnicitet och så vidare. Identitetspolitik är en manifestation av Platon, och därmed av Kant, i vår värld, men i en mindre sofistikerad – mer primitiv form. Vi har återgått till tribalism. Jag tror att detta är anledningen till varför dagens kvarvarande upplysningsinspirerade tänkare – och jag räknar Douglas Murray hit – kämpar med att förankra sina idéer.
— För mig är västerlandets största intellektuella tragedi det senaste århundradet – även om ingen håller med mig om detta – att ledande intellektuella, inklusive Douglas Murray, som motsätter sig dessa onda rörelser, inte tog Ayn Rand mer på allvar. För hon hade svaren. Men de tar henne inte seriöst, och därför kämpar de med att definiera västerländsk civilisation, och med hur vi ska försvara den. Och vad ska vi göra med kristendomen? De har inte svaren, men det hade hon.
Dr Brook uppvisar onekligen samma obevekliga övertygelse som hans läromästarinna en gång hade. Det genomgående talet om godhet och ondska tecknar en närmast svartvit bild av den västerländska idéhistorien ända in i våra dagar, och klart är att det enda som riktigt räknas är det Brook personligen värdesätter. Det är en uppfriskande entydig analys, men samtidigt väcks frågan om narrativet inte riskerar att bli vanskligt enkelt. Det svartvita lockar alltid, men gör det verkligheten intellektuell rättvisa? Är det exempelvis så enkelt att skära loss kristendomen ur framväxten av idén om alla människors lika natur, och därmed individuella rättigheter?
Liknande kritik väcks ofta mot den randianska filosofin och dess syn på sin omgivning, men Yaron Brook avfärdar det återkommande avfärdandet av Rand som ett resultat av ett fegt akademiskt etablissemang i en olycklig tid.
— Jag tror att det handlar om att hon utmanar allt, för det gör hon verkligen. Hon ifrågasätter den kristna moralen, som även det sekulära samhället har kommit att acceptera. Hon ifrågasätter rådande epistemologiska paradigm. Och jag tror att hon äntrar scenen vid en tidpunkt, på mitten av 1900-talet, när upplysningstiden inte tas seriöst. Så det är redan en platonsk värld, Kant har redan vunnit både hjärtan och sinnen. Den andra delen av förklaringen är att hon helt enkelt inte spelade spelet. Hon skrev inte akademisk filosofi. Hon skrev filosofi för massorna, genom romaner. Men jag tror att den viktigaste, mest grundläggande anledningen var att hon var för utmanande. Hon utmanar alla rådande uppfattningar inom intelligentian. Därför var det lättare att förlöjliga henne än att ta henne seriöst.
Men Ayn Rand avled 1982. Vad har hänt efter henne? Finns det några spår att finna av de intellektuella fackelbärare Brook efterfrågar i dagens debatt? Det verkar mer tveksamt. Brook talar väl om Deirdre McCloskey, amerikansk nationalekonom som hyllats för sitt försvar för det moraliska i den liberala kapitalismen, men menar att hennes argumentation bygger på att försvara kapitalism och individuella friheter genom en fortsatt kristen värdegrund, en ofrånkomlig svaghet enligt Brook. Steven Pinker, kognitionsvetare och populärvetenskaplig författare, gör förvisso nytta i debatten genom att likt Johan Norberg lyfta frihandel och ekonomisk tillväxt som nycklar till ökat globalt välstånd, men döms ut som en deterministisk socialliberal som inte vågar löpa den rationella, frihetligt kapitalistiska linan ända ut. Norberg själv ligger måhända närmare, men är inte lika känd för den bredare publiken.
Trots denna upplevda brist på intellektuellt ledarskap i västerlandets kamp mot religion, vidskepelse och postmodern anti-rationalism är Brook, i högre utsträckning än många andra, försiktigt optimistisk. Världens välstånd ökar på det hela taget för varje år, och västerländska värden sprids med världshandeln. Fler människor än någonsin har idag kontakt med det unika intellektuella arv som varit så centralt för att skapa vårt välstånd. Yaron Brooks tro på människans rationalitet innebär att varje individ, oavsett bakgrund, kan välja bort religiösa övertygelser till förmån för detta, givet rätt förutsättningar.
På lång sikt kommer förnuftet därför att segra, menar han, trots svårigheter på kort sikt. Det är, trots allt, det enda förnuftiga.
