Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och medlem i Svensk Linjes redaktion. Här är hans reflektioner kring det epokskiftande året 1919.

Det kommande året kommer jag att ägna mina fyra kolumner åt fyra episoder under 1900-talet: 1919, 1939, 1949 och 1989. Dessa år har gemensamt att de var epokskiftande. Nya världar skapades och gamla raserades – tider av fred och konflikt, hoppfullhet och misstro. 

Det första epokskiftande året i denna serie kolumner är 1919. Europa (vilket kommer vara i fokus under denna artikelserie) hade under 1914–1918 varit skådeplatsen för en enorm konflikt mellan ententen (Storbritannien, Frankrike, Ryssland) och axelmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket). Den militära balansen vägde fram och tillbaka mellan de två sidorna. 

Innan det slutliga avgörandet kom på västfronten hade Ryssland dragit sig ur kriget, alltför distraherat av sina egna interna konvulsioner efter att tsardömet omkullkastats, och Förenta Staterna, den motvillige stormakten, hade anslutit sig till ententen. 

Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, som till viss del hade byggt sin plattform för omval till Vita Huset på en isolationistisk linje, kom att göra en kursändring, bland annat som konsekvens av den tyska ubåtskrigföringen på Atlanten. Det tog tid från och med USA:s formella inträde i kriget till dess att amerikanska trupper kunde ansluta sig till frontavsnitten i Belgien och Frankrike.

Efter den vändningen som förde USA in i kriget ville Wilson använda sitt lands makt till inget mindre än att konstruera en ny världsordning. I stället för hemliga överläggningar mellan stormakterna skulle alla affärer hanteras transparent och öppet. Underkuvade grupper skulle ha rätten till sina egna statsbildningar. Säkerheten i världen och relationer mellan stater skulle organiseras i en ny institution – Nationernas Förbund. 

Hela hans visionära program sammanfattades i ett dokument med fjorton punkter. Hans kollegor i den brittiske premiärministern David Lyod George och den franske premiärminister George Clemenceau var minst sagt skeptiska till Wilsons idéer. Men gemene man i Europa var positiv. Kriget hade varit mer förödande än vad någon hade kunnat föreställa sig, och för att motivera de stora uppoffringarna som hade gjorts behövdes något mer bestående än bara en ny maktbalans.

Wilsons principer för en ny världsordning kom att testas när diplomater och politiker från alla världens olika hörn samlades i Paris sommaren 1919 för att nå fram till en fredslösning och en uppgörelse om framtiden för Europa. Versaillesfreden kom att innebära att flera stater (åter) fick självständighet, men det var det på bräckliga grunder – eftersom den centrala premissen för den stora uppgörelsen var Tysklands och Rysslands tillfälliga frånvaro som betydande stormaktsaktörer.

Omedelbart efter att freden var undertecknad kom den att utsättas för stark kritik och ansträngningar till att revidera alternativt sönderriva den helt och hållet. Samtidigt som USA hade varit pådrivande i dess utformning – inte minst i skapandet av Nationernas Förbund – valde amerikanerna att inte försäkra sig en roll i den europeiska storpolitiken, utan kom att återvända till en mer eller mindre isolationistisk utrikespolitik.

Detta lämnade stormakterna Storbritannien och Frankrike att upprätthålla Versaillesfreden. Det blev dock snart uppenbart att det rådde delade meningar mellan London och Paris. Från brittisk håll kom man de efterföljande tjugo åren att ägna stor energi till att korrigera avtalet, som ansågs vara alltför drakoniskt i dess skuldbeläggande på den tyska staten. Frankrike å sin sida var djupt bekymrad över framtida tysk revanschism, men lyckades inte vinna gehör från anglosaxerna. 

För svensk säkerhetspolitik var Versaillesfreden positiv på så sätt att såväl den ryska som tyska makten kring Östersjöområdet begränsades genom uppkomsten av nya statsbildningar, men samtidigt fanns det en ovilja hos Sverige att bli bundsförvant med eller på andra sätt stödja dessa stater. Medan mycket förhoppningar investerades i det nya Nationernas Förbund kom det med tiden visa sig vara en besvikelse. 

Överläggningarna vid förhandlingsborden i Paris kom att ha efterverkningar långt bortom Europas gränser. Kinesiska studenter demonstrerade den fjärde maj mot eftergifterna till Japan på Kinas bekostnad, vilket rätteligen uppfattades som en förnedrande och orättvis behandling. Sydkoreaner, i andan av Wilsons fjorton punkter, protesterade mot Japans imperialism, vilket var ett av de första uttrycken av motstånd mot den japanska ockupationen av den koreanska halvön.

Världen förändrades år 1919, men alla de stora förhoppningar som projicerades på de nya institutioner och löften som mynnade ut från fredsförhandlingarna i Paris kom under efterföljande decennier att ersättas av fruktan. Det stora systemfelet med Versaillesfreden var att det endast kunde fungera så länge Tyskland – som precis hade förlorat kriget – och Ryssland – som blivit en internationell paria efter det leninistiska maktövertagandet – var ute för räkning. 

Betydelsefullt var också den amerikanska oviljan att erkänna sitt intresse i stabilitet och säkerhet på den europeiska kontinenten. Utan USA, som var den i särklass starkaste stormakten i ekonomiska termer, var det omöjligt att slå vakt om den efterkrigstida uppgörelsen. Geopolitiken under 1920- och 1930-talen i Europa kom att centreras kring försöken att förhindra en ny sammanstött mellan stormakterna. Tyvärr, vilket jag återkommer till i nästa kolumn, vet vi i dag att det misslyckades.


Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *