Christopher Ogesjö är ordförande i Studentföreningen Ateneum, och studerar ekonomi vid Lunds universitet. Här reflekterar han över Matilda Gustavssons flitigt omskrivna reportagebok Klubben (Albert Bonniers förlag, 2019).

Makt. Ordets innebörd är på ytan självklar för oss alla. Vi kan utan vidare föreställa oss både mäktiga personer och olika scenarion där makt utövas, men att definiera det är svårt. Delvis beror det på att makt bara till viss del hänger ihop med titlar och positioner. Situationsspecifika faktorer är minst lika viktigt, vilket gör det svårt att bortse från det subjektiva såväl som att formulera något generellt. Matilda Gustavssons Klubben är ett utmärkt exempel på både maktens enkelhet och dess komplexitet. Det hade varit lätt att skriva om strukturer och andra abstrakta termer på det sätt som lätt blir svepande. I stället lyckas hon på ett naturligt sätt beskriva en värld som illustrerar hur verkligheten hänger ihop utan att det känns forcerat. Det är utan tvekan bokens stora behållning.

Bakgrunden till boken Klubben känner nog alla till. Bomben som briserade i samband med Metoo och som ledde till såväl en fängelsedom för Arnault som till Svenska Akademiens offentliga förfall. Boken är i grunden ett reportage, och det mesta som framkommer är inga nyheter för den som följde rapporteringen. Istället fyller Gustavsson ut historien med det som inte rymdes i tidningen. Personporträtt av offren varvas med berättelser från folk som arbetat med Arnault och författarens egna arbete med fallet. Hon har en förmåga att levandegöra berättelsen på ett sätt som känns värdigt både kvinnorna och händelsen.

Helheten brister en aning, då Gustavsson misslyckas med att förmedla den egentliga handlingen – är det Arnault själv, Metoo eller Svenska Akademien hon vill berätta om? Känslan man får är att boken är skriven för att hon ska få ur sig allt hon bär på, vilket på intet sätt är konstigt. Varje rad är skriven med inlevelse och passion. Konsten är något närmast saligt och inget man vanhelgar utan vidare. Hon slår flera gånger fast något utan att leda det i bevis. Verket kan därför inte ses som något annat än en partsinlaga, även om det säkert gått till precis så.

Ur perspektivet att det är en reportagebok är detta såklart en brist, men samtidigt är det också en styrka. Det mest intressanta med boken är inte de händelser Gustavsson berör utan det som sker runtomkring. Alla perspektiv och personer som lyfts är bara enskilda små delar, men tillsammans bildar de en fascinerande mosaik.

När man betraktar alla skeenden som en helhet står det klart att Arnault, mer än någon annan, har förmågan att hantera rummet – rummet som i ett stort kluster av mellanmänskliga relationer, varav de flesta är sådan vi inte tänker på. Som kontrast kan männen på DN:s kulturredaktion nämnas. Gustavsson beskriver att när redaktionen bollade idéer kunde männen förstå problemet, men ingen av dem kunde nämna ett konkret exempel på ett fall eller en förövare. Det är fascinerande. De verkade i samma rum, men såg ändå inte vad som skedde. Som om perspektiven far genom klustret samtidigt och ju fler vägar och korsningar du kan kontrollera, desto mer kan du påverka. I det avseendet var Arnault en mästare.

Flera vittnar om hur Arnault alltid satt med ryggen mot väggen på sin favoritrestaurang ”Prinsen”, så att han kunde se allt som hände. Hans begär att får veta allt var nästan sjukligt. Även dem som ogillade såg honom som generös och charmig. Han var nästan omöjlig att inte gilla. Samtidigt var han skamlös på ett sätt som var underhållande och som fick folk att vara trygga med honom. Arnault hade med andra ord inga problem att komma åt nya trådar i klustret. Behövdes det att han ljög för att få tillgång så tvekade han aldrig.

För en utomstående är det inte förvånande att Arnault snart hamnade i centrum i kulturvärlden.

Om det är friheten eller makten som han håller kär är svårt att utläsa. Han kan inte låta bli att dra i de trådar han har för att forma världen som han vill ha den. I närvaron av andra är Arnault närvarande men tillbakadragen. Han ger människor som vännen Horace Engdahl den glans han tycker sig förtjäna men inte själv kan få. Arnault färglägger det som är grått, och sådant bygger lojalitet och beroende. Detta tillsammans med att andra individer har tillgång till färre trådar gör det allt annat än svårt att se hur en tystnadskultur kan frodas.

Sex är ett viktigt inslag i boken, och även där visar sig begäret av makt. Arnault har ett stort intresse för dominans. Att få en annan människa att lyda i sängen kanske är den mest intima formen av makt. Att få kontroll över en individs innersta väsen kan vara berusande. Kanske är det därför de sexuella övergreppen aldrig upphörde? Arnault tillhörde dem som fascinerades av Charcots beskrivning av hysterikan. Det är alldeles uppenbart att Arnault i sina ögon stod över dessa unga kvinnor. Sannolikt såg han sig som någon form av upphöjd människa. Just den insikten är riktigt gripande. Kanske tycker han att han gör kvinnorna en tjänst? Klart står det att han inte alls bryr sig om vad kvinnorna tycker. Det är hans rätt och de kan inte vägra honom det. Det vittnar om en synnerligen vidrig människosyn, men också maktens korrumperande förmåga när man faller för myten om sin egen förträfflighet.

Kulturvärlden i Sverige inte ser ut som övriga sfärer i det överlag platta, ohierarkiska svenska samhället. Att det fanns både plats och behov för en samlingspunkt var ganska självklart. När Forum bildades kunde Arnault med hjälp av sin fru, vars sinne för konstnärlig talang jämfördes med den store Tegnér, skapa en plats där de främsta konstnärerna frodades tillsammans. Bara de som matchade Frostensons krav släpptes in – en form av rå sexighet och exklusivitet som attraherade alla. Den konstnärliga verkshöjden var slående enligt de insatta, och Arnault skapade en aura som förvandlade Forum till konstens katedral. Istället för rollen som påve blev Arnault en form av salighetens och mystikens grindvakt. Det sägs att ett svärd inte har någon makt i sig själv, utan att det får liv genom skickligt handlag. Den skicklige spindeln i nätet skapade sig därefter en position där alla som ville in behövde passera honom, och vi vet hur det slutade.

Klubben är en fascinerande bok. Gustavsson lyfter, till synes omedvetet, fram så många aspekter av maktens essens för läsaren att frossa i där rummets vikt är det centrala. Hon fäster stor tyngd vid att framhålla Arnault som talanglös och att han fått sin position till skänks. Jag kan inte annat än landa i slutsatsen att hon har helt fel. Arnault var kanske ingen enastående regissör, men när han tilläts använda hela världen som sin tavla visade han sig kanske vara den största konstnären av dem alla. Dessvärre visar det sig att hon hade rätt på en annan punkt. Han var också ett vidrigt, maktmissbrukande monster.

Categories: Recensioner Tema