Robin Sällström är styrelseledamot i Liberala Studenter Uppsala och medlem i Geijerska studentföreningen. Här reflekterar han över USA:s roll på den globala arenan.
Sedan det andra världskriget har mänskligheten gjort enorma framsteg. Trots kalla kriget och stundvis brutala mellanstatliga konflikter och inbördeskrig i Sydamerika, Afrika och Asien har globala handelsnätverk skapats, fattigdom minskat och antalet demokratier i världen har ökat från 15 stycken år 1946 till 99 stycken år 2018. I Västeuropa har vi även åtnjutit en lång period av fred, och stater som Tyskland och Frankrike samarbetar aktivt trots en lång historia av rivalitet. Under 90-talet såg vi också hur de gamla sovjetiska lydstaterna i Östeuropa liberaliserades och anslöt sig till det europeiska samarbetet. I borgerliga kretsar betraktas detta ibland som en naturlig utveckling och ses som ett tecken på den liberala demokratins slutgiltiga triumf. Men även om det kan kännas betryggande att se dessa framsteg som oundvikliga så finns det anledningar att ifrågasätta om denna utveckling verkligen går att ta för given.
En av de som ifrågasätter detta narrativ är den amerikanska historikern Robert Kagan. I sin bok The Jungle Grows Back (Alfred A. Knopf, 2018) menar Kagan att de banbrytande framsteg som mänskligheten har gjort sedan det andra världskrigets slut är en historisk avvikelse, snarare än en ett resultat av en förutbestämd och oundviklig progressiv utveckling. Han hävdar istället att den internationella politikens naturliga tillstånd är en hobbesiansk miljö där stater eftersträvar att maximera sin relativa makt på deras rivalers bekostnad och där multilateralt samarbete betraktas som ett nollsummespel. Detta naturtillstånd var länge ett hinder för långvariga, ömsesidigt gynnsamma samarbeten och skapade starka incitament för stater att prioritera kortsiktig expansion över fredlig dialog.
Kagan hävdar att detta tillstånd bara kunde brytas efter att den unga och relativt isolationistiska stormakten USA drogs in i andra världskriget. Attacken på Pearl Harbor visade att USA inte vara osårbara, och bidrog till ett paradigmskifte i den amerikanska utrikespolitiken då fortsatt isolationism inte längre kunde betraktas som en gynnsam strategi. I samband med att USA:s inställning förändrades visade axelmakternas frammarsch också att de brittiska och franska kolonialmakterna inte längre hade den militära och industriella kapacitet som krävdes för att avskräcka potentiella rivaler.
Som en av de få nationer som klarade sig genom kriget relativt intakt spelade USA en betydande roll i återuppbyggandet av Europa, och genom omfattande ekonomiskt stöd skapades de första förutsättningarna för fördjupat samarbete mellan västvärldens krigströtta stater. Samtidigt blev behovet av en amerikansk militär tillvaro i Europa och Asien alltmer uppenbar i takt med att Sovjetunionen expanderade sin intressesfär. På så sätt skapades grunden för en ny liberal världsordning ledd av USA, som bröt det internationella systemets gamla trender och skapade goda förutsättningar för multilaterala politiska och militära samarbeten mellan stater som tidigare hade betraktat varandra som svurna fiender. Genom sin militära närvaro i Europa och Asien garanterade USA den nya liberala världsordningens överlevnad och skyddade de länder som blev en del av den så kallade ”fria världen”.
Den liberala världsordningen har dock självklart inte varit felfri. För att skydda sina intressen och stävja kommunismens expansion har USA vid flera tillfällen stöttat auktoritära stater och våldsamma illiberala rörelser. Under kalla kriget gav USA exempelvis både implicit och explicit stöd till diktaturer i Central- och Sydamerika som Pinochets Chile och den argentinska militärjuntan. Under Reagan-administration stöttade man även de reaktionära Contras-miliserna i Nicaragua som vid ett flertal tillfällen attackerade civila och i vissa fall även amerikanska medborgare.
Efter kalla krigets slut har USA även stöttat den repressiva militärdiktaturen i Egypten som tog makten 2013 och gett begränsat stöd till den saudiska koalitionen i Jemen, som urskillningslöst har bombat civila måltavlor och bidragit till att förvärra den humanitära situationen i landet. För att upprätthålla den liberala världsordningen har USA även genomfört interventioner i Irak och Libyen, som vissa menar har gett islamistiska terrorgrupper som al-Qaida och Daesh större möjligheter att expandera sin verksamhet. Även om båda dessa interventioner går att berättiga genom att hänvisa till Saddam Husseins och Muammar Gaddafis brutalitet och oberäknelighet, bör man vara lyhörd mot den kritik som allt oftare lyfts mot amerikansk interventionism.
Innan man bestämmer sig för att förkasta den liberala världsordningen och förespråka ett amerikanskt tillbakadragande bör man dock fundera på vad konsekvenserna av ett sådant tillbakadragande skulle vara. Trots sina brister har nämligen den liberala världsordningen bidragit till att skapa en friare och mer demokratisk värld med säkra handelsvägar och omfattande internationella samarbeten. Amerikansk militär närvaro runt om i världen skapar också en viss trygghet för små stater som Estland, Lettland och Litauen. Utan en fortsatt amerikansk närvaro är det osannolikt att dessa stater skulle kunna försvara sig mot större och mer expansionistiska nationer.
Vi kan även i nuläget se konsekvenserna av tillbakadragandet av amerikanska militära förband som har skett under Obama och Trumps tid som presidenter. Under president Obama kunde man exempelvis se hur oviljan att konfrontera rysk expansionism gav Putin möjligheter att utöva påtryckningar på Ryssland grannar, vilket inte bara har skadat stater i Östeuropa och Kaukasus utan även Sverige. Efter det att Trump blev president har situationen förvärrats ytterligare och Ryssland har fortsatt utöka sitt inflytande i länder som Belarus. Trumps beslut att stoppa Trans-Pacific Partnership (TPP) har också spelat Kina i händerna genom att göra USA mer isolerat och försvaga Kinas grannar.
Med detta i åtanke är det svårt att se hur ett fortsatt amerikanskt tillbakadragande skulle ha ett positivt utfall. Trots sina brister är nämligen den liberala världsordningen värd att försvara om vi vill upprätthålla de landvinningar som har gjorts sen andra världskrigets slut. Det är därför viktigt att USA fortsätter spela en betydande roll i den internationella politiken och fortsätter försvara den liberala världsordningen, och att detta uppmuntras från europeiskt håll. Annars finns det stor risk att det naturtillstånd som Robert Kagan beskriver återvänder.
