Kulturdebatten under de senaste decennierna i Sverige, liksom i Västerlandet i övrigt, har präglats av en sorts flykt från realiteterna, en idealism där principerna betytt mera än verkligheten. Det har bidragit till ett syrefattigt kulturklimat. Om detta skriver Svante Nordin, prof. emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Det är för ögonblicket lägre i tak inom svensk kultur och kulturdebatt än kanske vid något tillfälle under de senaste 150 åren. Konformismen, bigotteriet, flödet av klichéer och vedertagna talesätt, den monotona långkatekesen, allt detta  gör samma intryck som en droppande kran eller den oupphörliga tonen från en tryckluftsborr i lägenheten intill. Kanske är mitt intryck subjektivt, förhoppningsvis baserad på en alltför begränsad avlyssning. Men jag ställer ändå frågan: Hur har det kunnat bli så? 

Bakgrunden inbillar jag mig finns både i en svensk, inhemsk utveckling och i en internationell.

Svensk kultur och kulturdebatt transformerades på sin tid av 68-vänstern, vars långa marsch genom institutionerna gav en maktposition som aldrig helt har brutits. Denna maktposition för den så kallade mediavänstern utsattes i början av 1980-talet av kritik från bland andra Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg. 

Mycket har förändrats sedan dess, men mycket går fortfarande att känna igen. Nyliberalismen medförde under en tid friska fläktar och en ny kultursyn. Men också den försvann. Inom riksdagspolitiken slöts efter valet 2014 den så kallade decemberöverenskommelsen. Den innebar att alla partier (utom SD) skulle stödja den socialdemokratiska regeringen. Det var ett i fredstid unikt arrangemang utan motsvarigheter i andra länder än Sverige. En effekt blev att alla svenska tidningar över en natt förvandlades till regeringsorgan. Sverige blev ett land utan opposition. Effekten på svensk opinionsbildning blev enorm. Med ens var alla eniga om det allra mesta. Kulturskutan låg med slaka segel. Decemberöverenskommelsen sprack så småningom rent realpolitiskt, vilket var oundvikligt. Men effekterna på kulturdebatten blev kvar länge. Inom kultursfären förblev det december.

»Nyliberalismen medförde under en tid friska fläktar och en ny kultursyn.«

Denna utveckling skulle med säkerhet inte ha kunnat äga rum om den inte haft internationella motsvarigheter. Inom västvärlden ägde en kulturmobilisering rum, det handlade om att sluta leden. De nya medierna, som i början hälsades som en morgonrodnad för yttrandefriheten, gav snart upphov till panik, och ropen på ingripanden och censur blev alltmer högljudda. Debatten behövde ju släckas ned. De gamla liberala idéerna om opartisk nyhetsrapportering gav vika för krav på att media, precis som i Kina, Ryssland eller på sin tid i Sovjetunionen, skulle tala om vad som gällde. Den gamla idén om en skillnaden mellan ”news” och ”views”, mellan fakta och värderingar, försvann i samma sammanhang. Inte bara i Sverige utan i hela västvärlden utropades värdegrunder till upphöjda rättigheter, oföränderliga över tid och rum. Det handlade inte längre om olika åsikter inom ramen för en tillåten debatt utan om autodaféer i ett allt mera inkvisitoriskt tidsläge. Det handlade om att lägga munkavle på alla som sa fel saker vid universitet eller i media, att utfärda påbud om de eufemismer som måste träda i stället för klarspråk. 

Ett säreget kunskapsteoretiskt klimatskifte har ägt rum. För inte så många år sedan gällde vid universitet och media oftast någon variant av den så kallade postmodernismen, Det finns inte sanning, hävdade man då, inga fakta, ingen vetenskap, inte objektiv verklighet. Plötsligt som när en flock kajor flyttar från ett träd till ett annat påstod med ens samma grupper inom media och universitet raka motsatsen till vad de tidigare stått för. Postmodernismen hade bytts mot hyperpositivism eller hyperscientism. Ingen tycktes dock ha lagt märke till förändringen, trosvissheten och intoleransen mot oliktänkande förblev densamma. Bara trosinnehållet och de korrekta besvärjelsepunkterna hade bytts ut.

Folkrätt och mänskliga rättigheter uppfattades som fakta trots att de ofta var förhoppningar utan grund i maktpolitiska realiteter. Den absurda optimism som i hela västvärlden inklusive Sverige hälsade Bidens val till USA:s president ger exempel på denna förväxling mellan ideal och verklighet. Nu har Putins brutala överfall på Ukraina skurit som en kniv genom väven av illusioner. Därmed inleds en nya era i Sveriges och Europas historia, inklusive dess mentalitetshistoria. En obehaglig verklighet hotar att efterträda luftslotten.

Categories: Tema