Amanda Broberg är medlem av Svensk Linjes redaktion. Till vardags arbetar hon på Timbro förlag och skriver krönikor i Borås Tidning. Här reflekterar hon över hur det uppiskade samtalsklimatet i abortfrågan kommer omöjliggöra en diskussion om abort i en tid när målkonflikter mellan medicinska framsteg och en generös aborträtt skärps.

Med en annan debatt hade inte Sverigedemokraterna reviderat sin politiska ståndpunkt i abortfrågan. Att det handlade om potentiella opinionsmässiga vinster och att förbättra sitt anseende var också de skäl man anmälde när partiet i samband med sin partistämma i november ställde sig bakom nu gällande svensk aborträtt. Förslaget om att sänka nuvarande veckogräns från vecka 18 till vecka 12 hade inte mottagits väl. 

Att stå bakom nuvarande aborträtt är en pliktskyldig ståndpunkt i svensk politisk debatt.

Förslag om att inskränka eller begränsa aborträtten tolkas i regel, oavsett omfattningen på inskränkningen, som en krigsförklaring mot kvinnor. Tonfallet är uppiskat, både från de som motsätter sig abort och från de som till varje pris vill försvara rätten till abort. 

Abortfrågan utmålas alltså ständigt som kontroversiell, trots att opinionen tyder på att det råder stor konsensus. Enligt undersökningen ”Svenska trender 1986-2017” från SOM-institutet tycker endast 8 procent att det är ett ”ganska bra förslag” eller ”mycket bra förslag” att begränsa rätten till fri abort. Det handlar alltså inte om regelrätt abortmotstånd, utan helt sonika att inte värja sig mot förslaget att begränsa aborträtten. Det är svårbegripligt att en debatt kan bli så upptrissad när det den handlar om är så oomstritt. Samtidigt råder det knappast brist på emotionellt och etiskt laddade ingredienser i abortfrågan: att det behandlas som en kvinnofråga tycks i dagens debatt ibland vara skäl nog att höja temperaturen över det resonabla tonläget. Det som ofta får stå tillbaka när abortdebatten polariseras på detta sätt är de många moraliska, etiska och medicinska betänkanden som den innebär. 

Abortfrågan, och att stå bakom nuvarande aborträtt, utmålas ofta som en viktig politisk princip. Men mer än princip har det kommit att bli en slags hygienfaktor, varför Sverigedemokraterna har svängt och nu ställt sig bakom rådande veckogräns. Och trots att abortfrågan aktualiseras med medicinsk-tekniska framsteg som revolutionerar neonatalvården, fortsätter den att behandlas som att den konsensus som dagens svenska aborträtt bygger på är okomplicerad. I verkligheten drar abortfrågan snarare mot ett etiskt snårigt vägskäl, där samhället åt något håll kommer tvingas överge dagens omhuldade modell.

Det låter onekligen som att ge rätt till alla de högstämda varningsrop om att aborträtten är hotad. Att vissa politiska färger som är på modet, och som fått sin egen arketyp i form av mannen i Vita huset, förklarar krig mot kvinnors kroppar är inte ett ovanligt påstående. Det saknar inte heller grund. Under våren 2019 stiftades nya abortlagar i de amerikanska delstaterna Georgia och Alabama som inskränkte aborträtten respektive förbjöd abort. Den nya lagstiftningen väckte stor uppmärksamhet både i och utanför USA. I Sverige rasade debatten, och i kombination med att Adaktusson-affären uppdagades i samma veva, som skvallrade om eventuellt abortmotstånd från en kristdemokratisk Europaparlamentariker, förstärkte den intensiva debatten. 

Problemet är att diskussionen förhindrar vägen framåt, och att tiga ihjäl abortfrågan riskerar att skada aborträtten långt mer än det marginaliserade abortmotståndet i Sverige. Den nya typ av abortkritik som lär uppkomma handlar nämligen om att aborträtten allt mer krockar med rätten till liv, och då i den mer gängse synen på liv. Att aborter görs i samma vecka som foster kan räddas, eller för den delen att aborterade foster visar livstecken har all potential att väcka en ny opinion som är skeptiska till dagens aborträtt. 

I det uppmärksammade Eskilstuna-fallet satte en läkare in livsuppehållande behandling på ett aborterat foster som uppvisade livstecken. Det var 2017, och därefter har flera liknande incidenter inträffat. Situationerna är problematiska. Inte bara eftersom de försätter läkare och vårdpersonal i en etiskt komplicerad position: de urholkar också det kontrakt som en abort innebär. Den kvinna som väljer att genomgå en abort ska inte tvingas bli förälder. Samtidigt ska läkare inte heller behöva avstå från att försöka rädda livet på det som i juridisk mening är en människa. Ett förslag som bland annat Statens medicinsk-etiska råd, Smer, öppnat upp för i sin rapport ”Livstecken vid sen abort” är att använda feticid för att undvika dessa situationer. Förslaget är dock också kontroversiellt. Många menar att det är inhumant eftersom det är en mer aktiv handling för att ta livet av fostret. Förespråkare menar att det bara är en metodfråga, eftersom syftet med aborten inte förändras. 

»Från ett liberalt perspektiv kan man å andra sidan anse att den kroppsliga självbestämmanderätten är okränkbar, och då borde kanske inte en veckogräns förespråkas alls.«

Att villkora veckogränsen till att foster inte ska kunna överleva i den veckan, vilket är praxis i dag, kommer successivt att äta upp aborträtten. Samtidigt finns det sannolikt en opinion som tycker att det är viktigt att dessa inte sammanfaller. Från ett liberalt perspektiv kan man å andra sidan anse att den kroppsliga självbestämmanderätten är okränkbar, och då borde kanske inte en veckogräns förespråkas alls. 

Dagens aborträtt som alla säger sig förespråka, just för att den är generös, kommer inskränkas av sig själv. Rådande praxis i kombination med medicinsk-tekniska framsteg är på sikt en omöjlig ekvation. Det finns en rad alternativ till vägen framåt. Att slå vakt om värden kring kvinnors frihet att själva bestämma över sin reproduktion och kropp borde vara en liberal prioritet. Men det finns också andra uppfattningar. Abortfrågan är inte enkel, och det är mänskligt snarare än märkligt att många värjer sig mot aborter där fostret sedan kippar efter andan eller tanken på att en injektion ska stoppa de hjärtslag som är en slags symbol för liv. 

I stället för att sticka i huvudet i sanden och lovorda dagens aborträtt borde man se den medicinska framstegen i vitögat och ställa sig frågan vilken väg man ska ta framöver. Det är inte bara helt nödvändigt, utan hade också kunnat tjäna som gott stresstest för såväl politiken som samhällsdebatten. Ty ingen tjänar på en trång åsiktskorridor där extremerna förenas i vulgär retorik om antingen galgar i underliv eller foster i papperskorgar. Det mesta tyder dock på att kvinnor och samhällen tjänar på en grundmurad aborträtt. 

Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *