Den politiska makten i Idyllien utövas sedan ett kvarts sekel tillbaka av Det Statsbärande Partiet. Såsom framgår av namnet är Det Statsbärande Partiet identiskt med idylliska folket. Regeringspartiet i Idyllien är ett idéparti. Det omfattar två idéer, i koncentrerad form uttryckta i följande punkter:

Partiet skall komma till makten.

Partiet skall hålla sig kvar vid makten.

Den första hälften av partiets idéprogram genomfördes fullständigt redan för 25 år sedan, medan genomförandet av den andra hälften fortfarande pågår med stor framgång. Det beräknas komma att pågå så länge tiden existerar och räcker till för fyraåriga valperioder.

Låter det bekant? Vilhelm Mobergs novell Det gamla riket från 1953 handlar naturligtvis om den svenska efterkrigstidens socialdemokrati. Moberg ville kasta ljus på det maktmissbruk som pågick inom statsapparaten, men lyckades också fånga någonting annat viktigt om det politiska Sverige. Mellan år 1932 och 2000 befann sig Socialdemokraterna i opposition endast under nio år. Vid flera tillfällen fick partiet egen majoritet i riksdagen. Man hade möjlighet och utnyttjade möjligheten att utforma de offentliga systemen till gagn för sin egen rörelse. Sverige var i mångt och mycket socialdemokratins land.

 Det klingade av Idyllien i TT:s partiledarintervju med Stefan Löfven (19/8): Hur ska du klara att bli statsminister om de borgerliga och Sverigedemokraterna gör som de säger och röstar emot dig? ”Vill de bilda en majoritet där de borgerliga tar direkt stöd eller indirekt stöd av SD så är det upp till dem. Jag tror dock att det långt, långt in i det borgerliga lägret finns ett starkt ogillande inför att bli passivt eller aktivt beroende av SD.” Om SD inte röstar emot honom skulle han kunna fortsätta. Löfven anser inte att det vore lika med att ta passivt stöd av SD och om SD agerar så kan han inte göra något åt det.

I socialdemokratins Sverige finns det som vanligt två uppsättningar av det moraliska rättesnöret: en för socialdemokrater och en för alla andra. Detta är vad de borgerliga partierna måste inse: Socialdemokraterna kan ge vilka löften och göra vilka överenskommelser som helst. Till syvende och sist kommer partiet ändå att göra det som krävs för att komma till makten. Det är ett stort skäl till deras långa dominans i svensk politik.

Det betyder inte att även borgerligheten bör göra vad som helst för makten, men det betyder att vi bör vägra låta socialdemokrater definiera gränserna åt oss. Det gör de nämligen inte med välvilja eller ens opartiskhet – utan naturligtvis som ett led i deras egen strategi. Vår moraliska kompass måste vi konstruera själva.

I min mening bör borgerligheten med Moderata samlingspartiet i spetsen vara beredd att förhandla med samtliga av dagens riksdagspartier om det krävs – men också gå in i förhandlingarna med sina egna gränser noggrant definierade. Vilka policyförslag är viktigast? Vad kan man inte kompromissa med? Var går ens egna gränser vad gäller exempelvis lag och ordning? När det väl är definierat på ett välgenomtänkt sätt blir förhandlingar alls inte lika farliga som i deras mest abstrakta skede. (För egen del går gränsen förvisso en bit innan de orwellska trygghetskamerorna och en bra bit innan visitationszoner – men det är sekundärt, och dessutom ett ämne som kräver ett helt eget kapitel.)

Jag påstår inte att regeringsförhandlingar blir smärtfria bara för att man har gjort detta förarbete. Men så var offentlig maktutövning i liberala demokratier heller aldrig tänkt att vara någon enkel konst.

Politik är att vilja, sade Olof Palme år 1964. Det är inte fel i sak – men politik är nog såväl att vilja och att välja som att kunna och att göra. Det behövs 1) värderingar förankrade i sammanhängande ideologi, 2) skicklighet att utifrån dessa arbeta fram skarpa reformförslag, 3) förstånd att prioritera bland det offentligas utgifter och åtaganden, 4) vilja och förmåga att få igenom sina förslag i riksdagen, och 5) förtroende hos befolkningen – ungefärligen överensstämmande med det man inom retoriken kallar ethos.

Om man gör stora avsteg från de värderingar som man har hävdat skall vara vägledande, eller slutar försöka få igenom sina reformförslag i riksdagen, är det ganska stor risk att man tappar förtroende hos befolkningen. Efter den 9 september är det skarpt läge för borgerligheten vad gäller att återupprätta det förtroendet som man har tappat under de senaste åren just med anledning av detta.

Det är helt nödvändigt att så sker – för Sverige behöver en ny regering som kan gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. Vi behöver sänkta skatter ­– genom ordentliga åtstramningar av den offentliga budgeten. Vi behöver större personlig frihet – med avreglering, liberalisering och decentralisering. Vi behöver prioritering av polis, rättsväsende och försvar – men inte på bekostnad av rättssäkerhet eller maktdelning. Det krävs en riktig liberalisering som innebär både frihet från tvång och våld av andra privatpersoner och frihet från offentliga övergrepp.

Moderata samlingspartiet har under historien varit partiet för liberaliseringar. Jarl Hjalmarson utvecklade idén om ägardemokrati. Gösta Bohman gjorde partiet till frihetens och individualismens parti. Guldnålsbäraren Ulf Adelsohn ledde ett långsiktigt idéarbete i samarbete med hela den borgerliga sfären som fortfarande utgör viktig grund för partiets liberalkonservatism. Hans efterträdare i såväl Studentförbundet som partiet Carl Bildt gjorde partiet till ett internationellt och öppet parti, och Sverige på många sätt till ett normalt europeiskt land. Fredrik Reinfeldt genomförde många avregleringar och skattesänkningar som blev svåra att återkalla.

Den socialdemokratiska hegemonin är över. Men precis som i Vilhelm Mobergs Idyllien finns mycket av det socialdemokratiska samhället kvar, och det är värre nu än för fyra år sedan. Sverige har bland de högsta skattetrycken i världen. Riskerna som springer ur omfattande offentlig välfärd är på väg att komma i kapp oss. Hoten om inskränkningar i näringsfriheten står i paritet med de om löntagarfonder. Kvittot efter den senaste mandatperioden är 47 miljarder kronor i skattehöjningar och en rättsstat som inte förmår leverera grundläggande trygghet åt sina medborgare.

Kortsiktigt tror jag att en av de viktigaste uppgifterna är att se till att polis, rättsväsende och försvar fungerar bättre. På något längre sikt är det helt centralt att genomföra reformer för större äganderätt och mer marknadsekonomi som kan ta Sverige på en ny välståndsresa.

Det finns som sagt god inspiration att hämta i den borgerliga och moderata historien för detta. Samtidigt finns det sådant som tyder på att inte nog kommer att göras, att borgerligheten landar fel inom vissa områden och att goda krafter som driver på i både liberal och konservativ riktning kommer att vara viktigare än på länge. Fria Moderata Studentförbundet sätter stort hopp till en moderatledd borgerlig regering – men vi kommer även att vakta en mycket noga.

Nu har terminerna dragit i gång på landets universitet och högskolor. Oaktat hur det går i valet hoppas jag att ni vill vara del av Fria Moderata Studentförbundets arbete och idéutveckling under det kommande året, och vill hälsa er välkomna på någon av våra valvakor runt om i landet, för en skål eller kanske en styrketår!

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *