Theo Herold är europapolitisk sekreterare i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Här avlägger han en rapport från året i Europeiska unionen och EU.

Det gångna året har sett flertalet stora frågor avhandlas inom unionen. Bland annat utmärker 2020 det första helåret för den nya kommissionen, ledd av Ursula von der Leyen (CDU). Kommissionens ”European Green Deal” är ett ytterst ambitiöst program och innehåller en rad förslag – bra som dåliga. Året markerar också en historiskt stor långtidsbudget, MFF, med medföljande återhämtningsfond – bägge med en rad utgiftsposter som kan komma att delvis finansieras av europeiska skatter. Handelspolitiken har dominerats av de viktiga förhandlingarna kring Storbritanniens utträdesavtal, men också av det omfattande frihandelsavtalet med Vietnam.

Den övergripande frågan har naturligtvis varit den globala pandemin. Trots att det framkommit en del positiva (och nödvändiga) förslag innehåller unionens stora reformagenda en rad förslag för en allt mer överstatlig union, genom europeiska skatter, minimilöner och återtagandet av produktion till det egna territoriet. Behovet av en tydlig vision för EU behövs nu mer än någonsin, och diskussionen kring vilket EU vi vill ha är något som Sveriges partier bör börja föra.

”The European Green Deal”
I slutet av 2019 tillträdde en ny kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen, en tysk ekonom och läkare med en längre karriär inom landets inrikespolitik. Det främsta arbetstemat under hennes kommission är den så kallade ”European Green Deal”, den europeiska gröna given, ett ambitiöst projekt för att minska utsläpp och klara klimatmålen. Att unionen riktar in sig på klimatet är positivt – det är min starka övertygelse att frågor som rör klimatet bäst tacklas tillsammans med andra länder – och flera av de förslag som kommissionen lagt fram har potential att vara verkningsfulla.

Till detta hör bland annat kommissionens planer på att utöka handeln med utsläppsrätter för att inkludera sjöfartssektorn och successivt begränsa utsläppsrätterna i en rad utsläppstunga sektorer. Innan 2025 ska hälften av allt kapital som den europeiska investeringsbanken EIB premiera klimatsmarta lösningar. Kommissionen har även varit måna om att föra en öppen dialog med industriägare och intressenter för att de politiska besluten ska vara väl förankrade. Sammantaget finns det mycket positivt att hämta.

Samtidigt väcker den gröna given ett flertal frågor. Det ledande förslaget heter Carbon Border Adjustments, en form av klimattull med syfta att komma åt koldioxidläckage. Koldioxidläckage innebär att produktion flyttas till länder där klimatkraven är lägre. Genom CBA ska däremot importörer i Europa betala en tullavgift på koldioxidutsläppen i produktionen hos exportören – i praktiken straffbeskatta de som flyttat ut sin produktion. Genom detta kommer europeiska aktörer välja hållbar produktion istället och i kvävs strävanden att flytta sin produktion ut ur Europa.

Klimattullar likt CBA kan användas uppfylla vissa ändamål, men förslaget som ligger på bordet från kommissionen löper risken att vara kontraproduktiv. I grunden kan det kokas ned till en punkt: Enskilda klimattullar finner litet stöd i empirin som verktyg för att tackla utsläpp och koldioxidläckage. I den nuvarande utformningen av CBA riskeras den europeiska konkurrenskraften i stället att försämras. I samband med CBA är även handeln med utsläppsrätter hotad, och risken finns att någon hybridlösning med CBA i spetsen ersätter utsläppsrättssystemet trots att detta har fungerat förhållandevis väl.

På toppmöte i Bryssel
Den nya kommissionen fick tidigt en lite svårare nöt att knäcka, nämligen att försöka styra ett europeiskt samarbete genom coronapandemin. En ”europeisk återstart” steg högst upp på dagordningen. För Sverige var toppmötet i juli svårsmält, men det är min starka tro att även Europa i stort lämnade förhandlingsbordet som förlorare. Man kan inte förbise vikten av en kompromissvilja inför stora motgångar och att tillsammans försöka bekämpa de negativa effekter som en global pandemi för med sig. Inte minst i dyningarna av den ekonomiska nedgången vore en koordinerad återhämtning, i viss mån lik hanteringen av finanskrisen, att föredra. Däremot var det inte detta som skedde – fördelarna med överenskommelsen är en klen tröst jämfört med de enorma eftergifter som medlemsländerna gav upp.

Toppmötet i Bryssel innebar en rekordstor långtidsbudget och återhämtningsfond innehållande utgiftsposter som ännu saknar finansiering. I praktiken är detta utgifter som kommissionen delvis kommer finansiera genom europeiska skatter, ett kompetensområde som EU inte har enligt fördragen. Fördelningen av bidrag inom unionen har enligt min mening aldrig fungerat väl eller särskilt logiskt, och det finns lite som talar om att detta skulle förändras. De tre största bidragstagarna av återhämtningsfonden och omfördelningen genom MFF förväntas fortsatt vara Italien, Spanien och Frankrike, men även Polen och Ungern kommer få hundratals miljarder kronor. Med tanke på de två sistnämndas protester gentemot skrivelser om rättsstaten borde det vara självklart att skattebetalare i andra medlemsstater inte ska finansiera dessa länders återhämtning.

I återhämtningsfonden finns heller inga konstruktiva incitamentsstrukturer eller krav på motprestation från bidragstagarna. Mycket av den rädsla som finns vad gäller upprättandet av en ”bidragsunion” är befogad och om unionen under ledning av kommissionen inte förvaltar skattebetalarnas pengar bättre än så här finns det stor risk för en allt större spricka från medlemsland till medlemsland och mellan medlemsland till hela det europeiska samarbetet. För att inte tala om de ödesdigra ekonomiska konsekvenser detta kan innebära. Flera av de större bidragsländerna är i starkt behov av långsiktig, finansiell stabilitet och hållbara statsfinanser, och där kommer inte en återhämtningsfond, oberoende dess magnitud, vara till räddning. Exempelvis ligger den grekiska och italienska statsskulden på 177 respektive 134 procent av BNP medan prognoser förväntar sig att dessa växer till 197 respektive 160 procent endast under 2020. I Greklands fall har den ekonomiska tillväxten – det bästa botemedlet för att motverka offentlig skuldsättning – sjunkit med magnituden 51 miljarder euro mellan 2009 och 2019.

I november 2020 nådde även EU-parlamentet och medlemsländerna en preliminär uppgörelse om det förslag på MFF och återhämtningsfond som tagits fram under toppmötet. EU-parlamentet ville se ytterligare anslag för områden såsom forskning, klimat och gränsskydd, vilka nu blir realitet då ytterligare 15 miljarder euro tillförs. Att dessa områden prioriterats är välkommet, men detta borde snarare ha skett genom en omfördelning av utgiftsposterna än genom en tillskjutning av ytterligare medel. Ansvaret för att värna om skattebetalarnas pengar måste vara vägledande i sådana här beslut.

”Never Waste a Good Crisis”
Coronapandemin utmärker sig från finanskrisen genom att den i nationalekonomisk terminologi varit exogen. Tidig forskning pekar på att de ekonomiska effekterna inte kommer bli lika långvariga, även om de i vissa fall varit djupare. Runt om i Europa har vi sett hur makthavare passat på att nyttja det reformutrymme som finns för att stärka staten på frihetens bekostnad. De har brytt sig föga om den fria rörligheten, näringsfriheten och individens frihet. Krisen har visat på väldigt tydliga brister i samarbetet; ett illustrativt exempel var Frankrikes beslagtagande av sex miljoner ansiktsmasker producerade i Mölnlycke som sålts till Spanien och Italien.

”Strategisk autonomi”, det vill säga skyddandet av samhällskritisk infrastruktur, har kommit att bli ett av flera återkommande slagord under 2020. I grunden finns det en viktig poäng med att öka sin självförsörjningsgrad och förebygga att aktörer såsom kommunistiska partiet i Kina får möjlighet att snedvrida marknader till sin fördel. På denna front har även unionens arbete varit fruktsamt genom inrättandet av en gemensam investeringsmekanism i oktober i år. Det är även välkommet att flertalet medlemsländer själva börjat utreda möjligheterna för likadana åtgärder på nationell nivå.

Det är däremot oerhört viktigt att inte slå mot hela den globala värdekedjan i strävan efter ökad självförsörjning. De delar av värdekedjorna som befinner sig i tredje länder som aktivt försöker ta del av globaliseringens frukter bör inte omfattas av ett återtagande. Omotiverade återtaganden bör granskas och inte begränsa europeiska aktörer som vill bedriva näringslivsverksamhet på fria marknader utanför Europa.

Därutöver besannades mångas rädslor när minimilöner lyftes upp på dagordningen inom ramen för den sociala pelaren. Den sociala pelaren är inte juridiskt bindande, men i realiteten har kommissionen presenterat en rad direktiv som gör delar av pelaren bindande. De minimilöner som unionen strävar efter har som syfte att skydda arbetstagare i länder som inte har en lagstadgad minimilön, men risken är stor för att en heltäckande EU-minimilön införs på lång sikt, även i Sverige. Emellertid finns det ingenting som garanterar att minimilöner skulle pressa lönenivåerna i Sverige. Däremot skulle den svenska arbetsmarknaden bli föremål för reglering av politiker nere i Bryssel och innebära allt mer integrerad social- och arbetsmarknadspolitik.

Kommissionen har även varit tydlig med att man anser gå vidare med en europeisk digitalskatt enligt samma modell som OECD, utifall att OECD-förhandlingarna inte bär frukt. Tanken bakom skatten är att premiera europeiska aktörer, specifikt IT-företag, som ska kunna kan tävla med bland annat Facebook, Amazon och Apple. Med detta i åtanke verkar en europeisk digitalskatt ytterst kontraproduktivt och löper risken att kraftigt försämra Europas konkurrenskraft och tillväxt. Att aktörer från tredje länder etablerar sig i Europa främjar konkurrensen och därav konsumentnyttan, och är i förlängningen en fantastisk förmån för hela Europa.

Tillsammans med förbundets internationella sekreterare tillika viceordförande Martin Bergman lyckades vi vinna stöd för vår motion om ett motstånd mot en europeisk digitalskatt inom vår europeiska paraplyorganisation European Democratic Students, EDS. Det är min starka förhoppning att frihetligt lagda partier inom Europa följer samma linje.

Frågan om europeisk beskattningsrätt är en naturlig följd av detta och en alldeles avgörande diskussion i frågan om framtidens EU. Jag är av åsikten att den första skatten uppburen direkt av unionen från dess medborgare tydligt markerar övergången från ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga kompetenser till ett de facto inrättande av en överstat. Jag hoppas innerligt att Sveriges statsminister, oberoende av partitillhörighet, ställer sig starkt emot att ge EU denna kompetens. Om vi mot förmodan går ett sådant beslut till mötes bör det förankras i folket genom en folkomröstning.

Handelspolitiken – EU i sitt esse?
En av de största rubrikerna sedan 2016 har naturligtvis varit brexit. Denna har däremot fått ta ett steg tillbaka under det gångna året, trots att förhandlingarna om utträdesavtalet löper fram till den 31 december 2020. Förhandlingarna har å EU:s vägnar letts av den erfarna Michael Barnier, före detta kommissionär och minister i Frankrike, och å Storbritanniens vägnar av David Frost, tidigare ambassadör till Danmark och nationell säkerhetsrådgivare.

De stora skiljelinjerna har varit frågan om ”level playing field” och tillgången till brittiskt fiskevatten. Level Playing Field berör de så kallade gemensamma spelreglerna mellan bägge parter, primärt konkurrenslagstiftningen och då främst hur statliga subventioner bör hanteras. På denna punkt vill EU att Storbritannien fortsätter följa europeisk konkurrenslagstiftning, medan den brittiska invändningen är att det är just detta man ville undkomma med sitt utträde. Samtidigt verkar EU ha svårt att förstå varför Storbritannien inte är villiga att ge efter, vilket ter sig konstigt med tanke på att Storbritannien faktiskt röstat för att lämna gemenskapen. Anklagelser mot Storbritannien för att vara krångliga eller sakna samarbetsvilja ter sig minst sagt märkliga när flera av de krav som EU ställt i princip innebär att Storbritannien fortsatt skulle behandlas som ett medlemsland, bland annat genom att tvingas följa EU-lagstiftning.

I skrivande stund har parterna en dryg månad på sig att nå en överenskommelse för att undvika ett avtalslöst utträde, även kallat för en hard Brexit eller no deal. De negativa ekonomiska effekterna av en sådan lösning vore ödesdigra, och det är få som skulle ha något att vinna på en framtida relation mellan EU och Storbritannien utan ett frihandelsavtal. Samtidigt är det viktigt att folkviljan i Storbritannien respekteras fullt ut, och på denna punkt borde EU vara mer flexibla för att ro hem ett frihandelsavtal som fungerar för bägge parter.

EU undertecknade i början av året ett omfattande frihandelsavtal med Vietnam. Genom frihandelsavtalet slopades 99 procent av samtliga tullar som funnits länderna emellan, medan möjligheterna för europeiska aktörer att investera i Vietnam underlättades. Frihandelsavtalet inkluderade även delkapitel om hållbar tillväxt och sociala rättigheter, något som blivit standard i EU:s frihandelsavtal. Utöver frihandelsavtalet med Vietnam pågår förhandlingar med Australien, Nya Zeeland, Indonesien och Filippinerna.

Det behövs framtidsvisioner
Avslutningsvis kan det konstateras att det europeiska projektet genomgår stora förändring just nu, inte minst där omständigheterna visat sig lämpliga för en ambitiös reformagenda. I denna stund, då vikten av en tydlig vision är som mest påtaglig, lyser den svenska visionen med sin frånvaro. Oberoende var man ställer sig i sakfrågan verkar Liberalerna vara de enda med en tydlig linje – ett federalt Europa. Sverige behöver vara en konstruktiv part och samtidigt motvikt mot de allra mest protektionistiska förslagen, men för att kunna navigera ett stormigt hav behöver man en stabil kompass.

Sverige får inte vara rädd för att just uppfylla rollen som motvikt – inte minst nu när en nära allierad i Storbritannien lämnat unionen. Kravlösa bidrag åt icke-skötsamma medlemsländer, strävan mot integrerad social- och arbetsmarknadspolitik och beskattningsrätt är allt sådant som Sveriges medborgare inte röstade för i folkomröstningen 1994. Det krävs att Sverige axlar en ledarroll och enar likasinnade medlemsländer inom unionen för att motverka förslag som dessa. Det är häri viktigt att påpeka att en mera konstruktiv roll inte alls innebär mera överstatlighet och att utveckling i EU-samarbetet inte alls behöver betyda ett federalt Europa. Att verka för det mellanstatliga Europa görs bäst genom att staka fram en alternativ väg, genom att visa hur ett eventuellt mellanstatligt projekt kan se ut och genom att fokusera på det mellanstatliga samarbetets fördelar.

Det första steget är dock att samtliga partier presenterar en tydlig vision om vilket EU de vill se och för detta har partierna en gedigen hemläxa. Vägen och visionen framåt är av oerhörd vikt.