Det har skett en, inte obekant, förskjutning inom den samtida politiska konflikten. Ifrån en höger-vänsterskala, som värderas utifrån frågor rörande statens storlek och den ekonomiska politiken, till en axel som behandlar andra sorters värderingsfrågor. Frågor som brukar rymmas inom det klatschiga uttrycket ”kulturkriget;” som berör människors familjeliv, religiösa uppfattningar, sexuella läggning, barnuppfostran, bildning och intryck från det offentliga rummet.
Debatten om dessa frågor sker ovanför många väljares huvuden och inom mindre ekokammare på sociala medier, men idéströmningarna påverkar de politiska förslagen som genomdrivs i våra demokratiska församlingar. I slutändan påverkas med andra ord de flesta människor. Inte alltid på ett sådant sätt som upptäcks av alla invånare eller som uppmärksammas i medierna, men allt som oftast lämnas ingen oberörd. Inom kulturpolitiken syns detta tydligt. De två miljöpartistiska kulturministrarna Sverige fått genomlida var en prövande tid för de med uppfattningen att kulturen ska vara befriad från politisk klåfingrighet och styrning. Exempelvis sattes kvantifierade intersektionalitet- och mångfaldsmål upp för att bestämma vilka som skulle tilldelas finansiering till TV- och filmprojekt. Kulturrådet och kulturdepartementet ville ändra i bestämmelserna om det statliga kulturstödet för att ”betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut”, som en reaktion på metoo-upproren. Och på Nationalmuseum har normkritiska och uppfostrande lappar tillförts de nationalromantiska konstverken, så att vi inte förivrar oss och tror att konstverken återger en objektiv historieskrivning.
På detta område, och resten av Miljöpartiets kulturpolitik, levererade Myndigheten för Kulturanalys i rapporten ”Så fri är konsten” tung kritik. Regeringens styrning har skapat problem och den konstnärliga friheten har påverkats negativt då kulturskapare känt sig tvingade att anpassa sin konst för att checka i olika mångfaldsboxar för att bli aktuella för stöd.
Dessa reformer är också tydliga exempel på hur en centralstyrd, politiskt inriktning av kulturen flyttade in i människors hem, utan att de flesta väljare var medvetna om det. Syftet från Kulturdepartementet var att forma människors åsikter och världsuppfattning efter vissa, av regeringen önskvärda, ideal. Det låter kanske mer som sovjetinspirerad konspiration än vad det är. Men kulturen har under de senaste mandatperioderna varit långt ifrån fri från politikernas åsiktsfärgade styrning. Och du kan hoppa upp och sätta dig på att det hade skrivits spaltmeter – varit ramaskri – om det var konservativa eller nationalistiska politiska krafter som försökt använda kulturpolitiken på ett liknande sätt.”Indoktrineringskampanjer”, hade det då garanterat beskrivits som.
»Dessa reformer är också tydliga exempel på hur en centralstyrd, politiskt inriktning av kulturen flyttade in i människors hem«
Slutsatsen bör vara att kulturen ska vara fri, punkt slut. Men vad är då rollen för en kulturpolitik i Sverige? Med dagens finansieringsmodell är kulturpolitikens roll att finansiera kulturen, vilket dessvärre behöver komma med prioriteringar i och med att statens kassa inte är bottenlös. Det är bland annat i dessa prioriteringar inom kulturen som politiken riskerar att sippra in och påverka utfallet. För att motverka den risken går det att tänka sig en annan finansieringsmodell, en mer marknadsorienterad modell där konsumenterna styr vart pengarna går genom den egna konsumtionen och där filantropi och donationer spelar en större roll än i dag. Allt för att kulturen ska få vara fri; fri från politisk styrning och påverkan.
Detta nummer av Svensk Linje kommer att behandla fler ämnen inom ramen för ”kulturpolitiken” och undersöka just de oundvikliga konflikterna mellan offentligt styrd kultur och principen om en fri kultur, utövning och konsumtion. I skymundan sker det, även inför valet 2022, en dragkamp om inflytande över kulturen av politiska krafter som vill påverka den för de egna ideologiska ändamålen. De politiska krafterna som står på kulturutövarna och kulturupplevarnas sida är snabbt räknade. Vi lyfter kulturpolitiken och den fria kulturen därför att det inom bägge regeringsalternativen finns representanter som försöker utöva detta politiska inflytande över kulturen. Liberaler och frihetligt konservativa kommer med andra ord att behöva freda kulturen från politiken efter valet 2022 och framåt.
