Anna Johansson är medlem i FMS Stockholm och student i statskunskap och historia vid The London School of Economics. Här reflekterar hon över förföriskt förenklade paralleller mellan blonda, mer eller mindre folkliga världsledare.

Blont, stripigt och virvlande hår. Ur hans perspektiv prioriteras ofta karaktär över policy och tomma löften lämnar ofta demokratin ute på hal is. Manlig, auktoritär och framgångsrik. 

Lika väl som jag skulle kunna prata om Boris som om Donald, är kärnan i debatten viktigare än de ytliga likheterna. I dag nämns ofta ismen ”populism” i samband med kritik mot karismatiska ledare som ifrågasätter etablissemanget. Problematiken med ”dra alla över en kam”-resonemanget är att diskussionen tenderar att bli ensidig och platt. Vidare är det viktigt att belysa skillnaden mellan en politisk trend och en specifik ledare. För att förstå kritiken mot Boris Johnson bör man först förstå brexitrörelsens ursprung och Johnsons misslyckande att föra fram den rationella kärnan i debatten. 

Donald och Boris – populister?
Populism är svårdefinierat, just på grund av att det åtskiljer sig från övriga ”ismer”. Istället för att att definiera en ideologisk position sträcker sig populismen över hela det politiska spektrumet. I London sparkar Johnson symboliska MPs för att de opponerar sig emot Dominic Cummings vision; att agera populistiskt är att försvara det ”vanliga folket” och attackera den ”korrupta eliten”.  Skillnaden mellan USA och Storbritannien är att Boris är en del av den etablerade politiska eliten. Samtidigt som han representerar Tories urholkar han partiets externa politiska legitimitet genom att ständigt ifrågasätta lagen och prioritera ”folket”. Resultatet är en betydande hotbild mot den liberala demokratin. 

Den så kallade populismen i USA har skapat debatt kring desinformation och hyst aktivister,  i Storbritannien sätter den hela det politiska systemet på helspänn inför Brexit. Problemet med majoritetsval och ”first-past-the-post” är den strategiska röstningen, där väljare tvingas bestämma sig för antingen pest eller kolera. Där Trump kan ses som polariserande och agitatorisk, sträcker sig brexitfrågan över hela det brittiska politiska spektrumet. Mays, Johnsons, och Corbyns utmaning har varit att hålla en fast linje i partiet samtidigt som de mötts av tufft motstånd från Farage. Till skillnad från två motpoler som förbättrar varandra förvränger konfliktlinjerna i brexitfrågan hela det politiska landskapet, och detta förstärker populismens slagkraft. 

I Storbritannien definieras etablissemanget av en historia fylld av storslagna vinster och imperialism. I USA står etablissemanget för allt som gick fel under exempelvis Vietnamkriget, präglat av en större helhetsbild av den revisionistiska illustrationen av det kalla kriget. Fastän synen på historia är svårtydd står det klart att Storbritannien har en annorlunda relation till dåtiden. Olika definitioner av etablissemanget formar vidare olika typer av populism. 

Europeisk integration och brexit
För att förstå brexitrörelsen och Johnsons roll i den senare utvecklingen är det viktigt att belysa Storbritanniens erfarenheter i EU. Historiografin kring hur europeisk integration möjliggjordes fokuserar på varför länder valde att ge upp sin suveränitet för att ingå i en superstat som sedan kulminerade i den nutida byråkratin känd som EU. Andrew Moravcsik belyser de strategiska val som ledare gjorde för att öka sitt lands ekonomiska slagkraft, samtidigt som ortodoxa historiker som Walter Lipgens talar om en ökad solidaritet under efterkrigstiden. Storbritannien ansökte inte om medlemskap förrän 1961 och efter påtagliga hot mot imperiet likt Suezkrisen. De blev medlemmar först 1973 när general de Gaulle, som prioriterade att Frankrike skulle förbli dominanta, avgick.  Huruvida ekonomiskt kaos eller en ideologisk samhörighet skapade integration är undantaget i diskussionen kring brexit intressantare än regeln. Storbritannien valde att inte gå med när de sex andra länderna lade grundstenarna för EU under 50-talet. 

Varför? Vissa argument börjar med att Storbritannien hade pålitliga samarbetspartner som USA och slutar med landets vinst i kriget. Till skillnad från Vichy-Frankrike hade Storbritannien aldrig ”gett upp” och enligt dåtida tolkning upplevde de sig själva som en fortsatt stormakt. Under de kommande årtiondena genomgick Frankrike blodiga dekolonialiseringsprocesser i Algeriet och resten av sitt dåvarande imperium. Storbritannien, å andra sidan, gav ifrån sig kolonier som  Indien 1947 och Ghana 1957 genom så kallade frivilliga reformer. Den hårdragna skillnaden kan ses som att Storbritannien åtnjöt en vidare mjuk makt i sina kolonier samtidigt som Frankrike var tvungen att förhandla sig fram till en maktstatus genom EU. För Storbritannien representerade den slutgiltiga ansökan till EEC 1961 en förlust av suveränitet och stormaktsstatus i kontrast till det föregående seklet. 

»Istället famlar BoJo med sitt storhetsvansinne…«

BoJo
Det starkaste argumentet för Brexit är yrkandet på suveränitetsprincipen. I dag är EU ett pussel med bitar som knappt passar ihop. Den rationella kritiken mot större europeisk integration bör peka på lågt valdeltagande i europaparlamentet i kontrast till ökande supranationellt inflytande från institutioner som separerats från medlemsstaterna. Istället famlar Bojo med sitt storhetsvansinne, som till viss del emanerar ur hans bok om Churchill 2014. Brexitdebatten har fokuserat alltför mycket på den populistiska föreställningen om att gå tillbaka till en mytomspunnen storhetstid snarare än på den på suveränitet och strävan efter ett mer liberalt samhälle. Det är en ren chansning huruvida framtida avtal kommer att leda till lägre skatter och bättre tillväxt eller om samtal med potentiella marknadspartner kommer att spricka. 

Boris är dock inte ”populist” på grund av att hans aspirationer är irrationella. Till skillnad från den så-kallade ”Trumpismen” drivs Brexit av mer än missnöje. Samtidigt som det är intressant att hitta mönster i politiska rörelser är det fel att kritisera Brexit på grund av Johnsons, Farages, och Cummings politiska strategi. Alltför ofta klumpar debattörer ihop Brexit, Trump och SD. Brexit är inte rasistiskt på grund av att Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Brexit kan å andra sidan ses vara xenofobiskt på grund av vissa argument som yttras av de som vill stoppa fri rörelse av människor. 

Det är viktigt att inte drunkna i debatten om populism genom att skapa en gemensam benämning för alla som står emot status quo eller råkar vara äldre män med virvlande blont hår. Boris bör kritiseras på grund av hans politiska agerande: att olagligt distrahera parlamentet, att utesluta parlamentariker, och för hans korta (och dåliga) meningslösa tal. Idéer och politiska entreprenörer är vidare två skilda saker. Det viktigaste är att hitta den rationella kärnan och våga kritisera sentimental, polariserande politik. 

Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *