Det finns ingen plats i världen – ingen värld av platser – som Europa. Den kontinent som vi delar med 750 miljoner människor är så rik på historia, kunskap och kultur att det är svårt att inte känna lycka och hänförelse över att få leva här. Den utmärks av stor pluralism, delar en ödesgemenskap, men hämtar inte sin styrka från att vara en och samma. 

Här finns arvet från Aten. Här skedde upplysningen. Här föddes liberalismen med John Locke och Adam Smith. På vår kontinent har funnits Jean-Paul Sartre och Marcel Proust. Den som vill kan fortfarande besöka Claude Monets trädgård i Normandie. I Venedig skrevs Antonio Vivaldis fantastiska sonater. William Shakespeares dramer är härifrån. Ur Wien springer den österrikiska skolan.

Vår del av världen har varit hem för vetenskapsmän som Carl von Linné och Alfred Nobel. För Anders Chydenius. Här fanns Carl Michael Bellman, August Strindberg, Vilhelm Moberg och Ingmar Berman. Denna rikedom springer ur pluralismen och det att vi är olika nationer. Men den har gjorts tillgänglig för att vi är just vår kontinent.

I Europa har också några av världshistoriens värsta tragedier utspelat sig. Här utvecklades och implementerades de totalitära ideologier som vill göra människan till medel för sina egna mål. Som gjorde att frihetens tänkare som Ayn Rand, Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek var tvungna att fly. Som släckte många människoliv alldeles för tidigt. Minnena från förtrycket och fattigdomen sätter fortfarande starka spår i vår del av världen. Det är med båda dessa sanningar som vi måste förstå Europa. 

I skrivande stund är jag nyss hemkommen från ett möte med Nordens Konservativa Studentunion i Vilnius i Litauen. I den vackra staden inte långt från Stockholm berättade en ny bekant om hur hans föräldrar den 13 januari år 1991 låste in honom i lägenheten och gick ut i natten för att demonstrera mot Sovjetunionens ockupation av TV-tornet. 

Nästan ett år tidigare hade landet förklarat sig självständigt, och åtta månader senare erkändes denna av det internationella samfundet, innan Sovjetunionen slutligen föll. Om detta öde visste demonstranterna förstås ingenting. Det skulle visa sig vara en av de mindre blodiga revolutionerna under 1900-talet, men fjorton personer mördades, och ingen som ställde sig öga mot öga med stridsvagnarna visste hur det skulle sluta. Deras mod, liksom det hos befolkningar i stora delar av Europa, fick ondskans regim att falla.

Det är den i modern tid stora vinsten för vår kontinent. För bara en generation sedan var Europa delat av järnridån. Frihetskämparna som kom innan oss förtjänar evig tacksamhet, och deras handlingar fordrar ansvar av oss som lever nu. Den fred och frihet som följde är Europeiska unionen en viktig del av. Det gäller inte minst i dag när Vladimir Putins Ryssland och Xi Jinpings Kina utgör nya hot mot vår säkerhet och samhällsordning.

Senast vi hördes genom Svensk Linje låg Europaparlamentsvalet framför oss. Vi skulle just genomföra vårens andra förbundsseminarium Utblick Europa, och var i full fart med att planera årets valkampanj. Sedan dess har mycket hänt, och vi vet nu utgången av valet. I Sverige gick det bättre än väntat. Flera goda liberala och konservativa kandidater kom in i parlamentet. European People’s Party, vars studentförbund Fria Moderata Studentförbundet är medlem och grundare av, är fortsatt den största partigruppen, men minskade rejält. Populistiska federalister och nationalister växte.

Perspektiven med vilka man kan betrakta Europa och vår plats i Europa är många. Hur samarbetet skall fortgå finns det delade meningar om – i såväl Europa och Sverige som Fria Moderata Studentförbundet. Den kritik som har lyfts mot hur Europeiska unionen har utvecklats, bland annat i detta årets andra nummer av Svensk Linje, är i stora delar legitim.

Det handlar om den sociala pelaren, om beskattningsrätt för unionen och om den stora del av unionens budget som ägnas åt jordbruks- och regionalstöd, och snedvrider incitament och marknader. Det handlar också om svårigheten att samarbeta i viktiga frågor och hur länder som inte respekterar de grundläggande gemensamma värderingarna skall hanteras. 

»Europa och EU är inte samma sak. Det ena finns utan det andra. Men institutionerna som vi har byggt upp är viktiga för fortsatt frihet, fred och handel.«

Europa och EU är inte samma sak. Det ena finns utan det andra. Men institutionerna som vi har byggt upp är viktiga för fortsatt frihet, fred och handel. Välståndet som möjliggörs av samarbetet går att se i alla länder. Just därför är det också viktigt att unionen har förankring hos medlemsländernas befolkningar. 

Under valrörelsen valde Studentförbundet att driva kampanjen 15 miljarder. Bakgrunden var den flerårsbudget och avgifter till EU som Europeiska rådet med ländernas stats- och regeringschefer fattar beslut om efter årsskiftet, och som sedan skall tas av Europaparlamentet. 

Kommissionen har föreslagit en höjning av Sveriges EU-avgift med 15 miljarder kronor. Det skulle innebära en drygt 35-procentig ökning av Sveriges avgift, och motsvara mer än halva kostnaden för polisen. För samma summa hade den kommunala inkomstskatten kunnat sänkas med 64 öre.

Därför ville vi lyfta fram liberala och konservativa kandidater som lovade att arbeta för bättre prioriteringar i utgifterna och fokus på kärnuppgifterna. Glädjande nog tog lejonparten av dessa plats i Europaparlamentet efter valet i maj, och Studentförbundet kommer nu att följa deras arbete mycket noga, och göra allt för att påverka det i frihetlig riktning. Unionen behöver mer marknadsekonomi och subsidiaritet. Vi behöver vara en starkare kraft för frihet, fred och handel i världen.  

Hur god chans har liberala och konservativa krafter i Sverige att påverka unionen i rätt riktning? Om detta tvista sannerligen de lärda. När två vänner till Studentförbundet –  Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner – nu gör bokslut över sina femtonåriga gärningar i Europaparlamentet kan man konstatera att enskilda individer kan spela mycket stor roll.

Det inger hopp för vårt framtida arbete i Sverige och Europa.

Categories: Ledare