Zebulon Carlander är medlem av Svensk Linjes redaktion, student i statsvetenskap och fristående skribent med särskilt intresse för försvars- och säkerhetspolitik. I 19X9-seriens avslutande säkerhetskolumn reflekterar han över revolutionsåret 1989 och Förenta staternas roll i en orolig värld.

Vi stod framför Brandenburger Tor. Vi var där i höstas för att med hundratusen andra människor fira 30-årsdagen av Berlinmurens fall. 1989 var i många avseenden ett remarkabelt år: ett år fyllt av stort hopp och framtidstro, men även fruktan och förtvivlan. Det var ett år då världspolitiken i flera områden förändrades, fast inte alltid till det bättre. 

Till att börja med inleddes året med ett gardesskifte i Washington D.C. Efter åtta år med Ronald Reagan som president svor George H.W. Bush trohetseden till republiken och konstitutionen. Han var tronarvinge till Reagan, även om många konservativa var misstänksamma mot honom.

Bush främsta intresse låg inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Han var till naturen försiktig och ville inte ha några tvära kast i USA:s utrikesrelationer. Omkring honom hade han ett lag starka och lojala individer. Brent Scowcroft som säkerhetsrådgivare, James Baker som utrikesminister, Dick Cheney som försvarsminister, och Colin Powell som försvarschef. 

Den inneboende försiktigheten som karaktäriserade Bush ledarskap har både kritiserats och hyllats. Han var återhållsam i att heja på de reformistiska tendenserna inom östblocket. Det kan framför allt tillskrivas hans oro att alltför uppenbara försök från USA att driva på den utvecklingen skulle ge kraft till mer reaktionära krafter och stoppa alla försök till förändring. 

Men just den försiktigheten kan i sin tur ha gett utrymmet för kalla kriget att få ett fredligt slut utan någon sammanstötning mellan supermakterna. Om Reagans offensiva utrikes- och försvarspolitik pressade Sovjetunionen till stupets kant, var Bush vaksamhet det som behövdes för att få det röda väldet att falla över. Men som sagt kom Bush utrikespolitik att kritiseras, inte minst hans reaktion på massakern på Himmelska fridens torg. 

Sedan Deng Xiaoping tagit över ledarskapet för det kinesiska kommunistpartiet i slutet av 1970-talet hade det introducerats en rad former som öppnade upp ekonomin. Det kom i sin tur att leda till att alltfler krävde större medborgerliga fri- och rättigheter. Allt kulminerade med stora demonstrationer, bland annat vid Himmelska fridens torg 1989. 

Kommunistpartiet, med Deng i spetsen, fruktade att eftergifter till demonstranterna, som i huvudsak utgjordes av studenter, skulle innebära regimens undergång. Beslutet fattades att skicka in Folkets befrielsearmé. Dessa stormade den 4 juni 1989 Himmelska fridens torg och dödade tusentals av dem som demonstrerade där. Reaktionerna från omvärlden var hårda och sanktioner mot Kina introducerades. 

Medan Bush ansåg att massakern var fruktansvärd värnade han relationen till Kina och gjorde sitt yttersta för att förhindra ett komplett sammanbrott i kontakterna mellan länderna. Han skickade sin säkerhetsrådgivare till Peking för samtal med regimen. Det möttes av stark kritik, bland inifrån det egna republikanska partiet. 

Samtidigt pågick stora förändringar i centrala och östra Europa. Det skälvde på den kommuniststyrda sidan av järnridån. Samma dag som massakern på Himmelska fridens torg ägde rum organiserades delvis fria val i Polen, där fackföreningsrörelsen Solidaritet tilläts ställa upp och utmana det kommunistiska partiets maktmonopol. 

Men avgörandet kom att ske i Tyskland. Det var i grund och botten Tyskland som var kalla krigets epicentrum. I oktober 1989 firade den östtyska regimen sin 40 år. Redan då gick det att se vart vinden rörde sig, men få kunde föreställa sig hur fort, eller för den delen hur blodlöst, händelseförloppet skulle komma att vara. 

I Ungern beslutade man att öppna upp gränsen till Österrike, vilket innebar att medborgare från Östtyskland kunde ta sig dit och sedan vidare till Västtyskland. Trycket mot den östtyska regimen ökade. Efter ett sammanträde under natten 9 november sade det kommunistiska partiets talesman till ett samlat journalistuppbåd att gränsen mellan öst och väst skulle öppnas.

Nyheten spreds som en löpeld. Förvirrade gränsvakter tillät folk att passera gränsposteringarna. Den östtyska regimens sammanbrott var ett faktum. Men det var ett prekärt ögonblick i världspolitiken. Långt borta från Berlins gator satt president Bush och insisterade på att USA inte skulle provocera Sovjetunionen. ’’Jag tänker inte dansa på muren’’, sa Bush lakoniskt. 

»Känslor kunde de upprymda berlinarna och David Hasselhoff stå för.«

I det ögonblicket tjänade den återhållsamheten med all sannolikhet frihetens intressen väl. Genom att spela ned sina egna känslor och ej triumfera över denna seger för västvärlden kunde spänningarna mellan supermakterna hållas nere. Känslor kunde de upprymda berlinarna och David Hasselhoff stå för. 

Det var likväl ett slut och en början. Slutet för en utdragen efterkrigsperiod som hade saknat en riktig fred. Istället hade det kalla kriget snarare varit ett vapenstillestånd, ständigt redo att avslutas i en förgörande kamp mellan supermakterna. Och det var början på en ny era i världspolitiken. 

1900-talet var ett omvälvande århundrade. Det var fyllt med tragedier och sorg, men även fred och framsteg. Den första kolumnen i den här serien beskriver året 1919 och förhoppningarna som fanns då att skapa en hållbar fred efter första världskriget. De förhoppningarna infriades aldrig. De efterföljande årtiondena var långa och hårda och den eftertraktade freden ingenstans att finna, åtminstone förrän 1989. 

De fyra skiftesåren som har avhandlats i den här serien – 1919, 1939, 1949 och 1989 – har alla många lärdomar att erbjuda. Den kanske viktigaste, för att välja någon med extra relevans för var vi befinner oss nu, är att oavsett hur mörkt och hopplöst det kan kännas är friheten och freden aldrig något meningslöst att sträva efter. Att uppnå det är svårt, men att inte försöka är ännu värre. 

Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *