Johan Ridenfeldt är viceordförande emeritus för Fria Moderata Studentförbundet och tidigare redaktör för Svensk Linje. Här argumenterar han för ett liberalt program för invandring.
Rörelsefriheten och dess gränser
Rörelsefriheten är en fundamental liberal princip, med följande innebörd: Varje person A som är fredlig och fullt rättskapabel bör aldrig med fysiskt våld eller hot därom förhindras av någon annan person B från att röra sig på eller direkt emellan mark som (i) är oägd eller (ii) ägs av A själv eller (iii) ägs av någon tredje person C som fritt samtycker till A:s närvaro.
Men det existerar givetvis inte någon rätt för A att inträda eller kvarstanna på mark som (iv) ägs av B utan B:s fria samtycke till A:s närvaro. Ett sådant handlande av A betraktas tvärtom som brottsligt (olaga intrång eller hemfridsbrott). Det är således äganderätten som sätter de naturliga gränserna för rörelsefriheten.
Vem äger egentligen statlig mark?
Med några få, marginella undantag (säg, delar av Norrlands fjällvärld) rymmer Sverige inte längre någon oägd mark, dvs. orörd natur som är tillgänglig för kolonisation (originärt fång, ursprungligt förvärv, »homesteading«) av var och en, utan uteslutande redan koloniserad (uppodlad, inhägnad, bebyggd eller på annat sätt förädlad) mark, vilken är antingen privatägd eller statlig, dvs. nominellt ägd av staten (inkluderande kommuner och landsting m.fl.).
För liberaler är såväl den oägda som den privatägda marken oproblematisk. Men den statliga marken brukar vålla en hel del huvudbry: Vem är egentligen rättmätig ägare till (beslutsfattare över) en specifik statlig markegendom? För att kunna besvara denna fråga bör vi först utreda den specifika statliga markegendomens ursprungliga tillkomst, som enbart kan ha skett på något av följande fem sätt (eller genom valfri kombination av dem):
1. Genom ett dekret, då staten helt sonika förklarar sig vara ägare till ett stycke orörd natur utan att kolonisera det och därefter förhindrar andra från att kolonisera det.
2. Genom expropriation, då staten beslagtar en redan koloniserad markegendom från dess befintliga ägare.
3. Genom tvångsarbete, då staten tvingar en slav att kolonisera mark åt den.
4. Genom skattefinansiering, då staten betalar en frivillig arbetare att kolonisera mark åt den med pengar som den har beslagtagit från en skattebetalare.
5. Genom privatfinansiering, då staten antingen koloniserar mark på egen hand åt sig själv (utan något inslag av expropriation, tvångsarbete eller skattefinansiering) eller betalar en frivillig arbetare att kolonisera mark åt den med pengar som den har donerats frivilligt eller har betalats frivilligt för en vara eller tjänst som staten har sålt på den fria marknaden.
Genom att tillämpa normala liberala äganderättsliga principer blir det nu enkelt att identifiera den rättmätige ägaren i respektive fall, enligt följande:
1. I förekommande fall, den som staten först förhindrade från att kolonisera det orörda stycket natur. I annat fall, den som (först) koloniserar det.
2. Den exproprierade markägaren.
3. Slaven.
4. Skattebetalaren.
5. De privatpersoner som utgör »staten«. (I detta fall är ju statens existens enbart en chimär. En stat som verkar på den fria marknaden och vars finansiering uteslutande sker på frivillig basis utgör inte någon verklig stat.)
Vem äger då den statliga marken i Sverige?
Med undantag för markegendomar som har exproprierats (och således bör återbördas till de exproprierade markägarna eller deras arvingar), har nästan all statlig mark i Sverige tillkommit (exploaterats och bebyggts) på bekostnad av nuvarande och tidigare generationer av svenska skattebetalare.
De rättmätiga ägarna till lejonparten av svensk statlig mark är således dess ofrivilliga finansiärer, i proportion till storleken på respektive individuell totalsumma i erlagd nettoskatt (efter avdrag för erhållna bidrag m.m.), samt dessas efterkommande, i egenskap av arvingar.
I alla praktiska hänseenden är detta kollektiv liktydigt med samtliga nuvarande svenska medborgare. (Det fåtal nettoskattebetalare, eller arvingar till dessa, som i dag inte är svenska medborgare bör erbjudas omedelbar naturalisation eller, i synnerhet vid obetydliga belopp, lösas ut med motsvarande monetär kompensation.)
Ovillkorlig kontra villkorlig uppehållsrätt
Ingen har ovillkorlig rätt att uppehålla sig på ett stycke mark utan den rättmätige markägarens tillstånd; de enda som har ovillkorlig rätt att uppehålla sig på svensk statlig mark (med marginella undantag, enligt ovan) är således svenska medborgare, i deras egenskap av (ensamma) rättmätiga ägare till markegendomen ifråga.
Den som inte är svensk medborgare, dvs. en (icke-naturaliserad) invandrare, har enbart möjlighet att ha villkorlig rätt att uppehålla sig på svensk statlig mark, där villkoret som måste uppfyllas naturligtvis är erforderligt tillstånd (samtycke) från de svenska medborgarna (de rättmätiga ägarna). Men vilka bör då kriterierna vara för att ett sådant erforderligt tillstånd skall anses ha erhållits?
I första hand bör invandrare kunna beviljas uppehållstillstånd i form av självförsörjningsvisum, under villkor att de inte åsamkar svenska medborgare någon skada – dvs. så länge som de inte begår brott, sprider sjukdomar eller riskerar att ligga andra till last genom att sakna tillräcklig försörjning (i form av förmögenhet, anställning, företagande eller bistånd från närstående), tryggad bostad eller tillfredsställande försäkringsskydd.
I övrigt bör invandrare enbart kunna beviljas uppehållstillstånd i form av nödvisum, under villkor att de inte begår brott och att de med tillräckligt hög grad av trovärdighet kan styrka att deras tillflykt till svensk statlig mark från det land som de senast anländer ifrån är strikt nödvändig för att rädda deras liv eller hälsa undan statligt eller annat våldsamt förtryck.
De invandrare som inte uppfyller villkoren för vare sig självförsörjningsvisum eller nödvisum är däremot kriminella inkräktare och bör således omgående avvisas från svensk statlig mark och utvisas dit varifrån de senast anlände.
Självförsörjningsvisum
Tanken bakom ett självförsörjningsvisum är att invandringen skall vara varken fullständigt fri (på bekostnad av svenska medborgare i egenskap av ovilliga skattebetalare eller offer för sjukdom eller brott) eller fullständigt begränsad (till nackdel för svenska medborgare i egenskap av villiga mottagare av invandrare) utan istället fullständigt självfinansierad (av de villiga mottagarna eller invandrarna själva).
Givet att den är fredlig, laglydig och självfinansierad, måste invandring betraktas som behörigt välkomnad och tillståndgiven, antingen i kraft av en explicit inbjudan från någon särskild och identifierbar svensk medborgare (en villig arbetsgivare, hyresvärd, fastighetssäljare, utbildningsanordnare eller anhörig) eller i kraft av en implicit inbjudan från svenska medborgare i allmänhet (villiga mottagare av invandrarnas köpkraft). Regelverket för självförsörjningsvisum täcker därför såväl tillfälliga och tidsbegränsade visiter (turism, affärsresor, utlandsstudier, gästarbete eller utlandsuppdrag) som långvarig eller permanent immigration (arbetskraftsinvandring, kärleksinvandring eller utlandspensionering).
Det är dock viktigt att klargöra att kravet på självförsörjning måste vara kontinuerligt uppfyllt (liksom kravet på laglydighet); den invandrare som förlorar sin försörjning förlorar därigenom även sitt självförsörjningsvisum och måste därför lämna svensk statlig mark.
Nödvisum
Tanken bakom ett nödvisum är främst humanitärt, i enlighet med normala principer om nödrätt (jämför med rätten att söka skydd i en obebodd stuga under en plötslig snöstorm). Möjligheten till nödvisum syftar alltså i första hand till att skydda dem som flyr undan krig eller annan våldsam förföljelse i något av Sveriges närmaste grannländer; förhoppningsvis må den därför även kunna vara till reciprokt gagn för svenska medborgare i den eventualitet att de själva skulle nödgas att fly i omvänd riktning.
Två saker är dock viktiga att klargöra gällande kravet på att kunna åberopa tillräckliga skäl för nöd: För det första, att det måste vara kontinuerligt uppfyllt (liksom kravet på laglydighet); den som inte längre svävar i någon fara (exempelvis den som självmant väljer att semestra i hemlandet) förlorar sitt nödvisum och måste därför lämna svensk statlig mark. För det andra, att det verkligen skall tolkas strikt; den som flyr till svensk statlig mark via ett säkert land (exempelvis via Danmark eller Tyskland) saknar bevisligen tillräckliga skäl för nöd, emedan den ju i stället kunde ha valt att stanna i säkerhet på vägen till Sverige.
Den bästa av världar
I den liberala utopin skulle omfattningen av statlig mark vara mycket liten (eller till och med obefintlig), och problemet med formerna och förutsättningarna för tillträde till sådan mark skulle då också vara mycket litet. Av yttersta vikt är därför att ständigt söka begränsa det statliga ägandet (och framförallt att motverka dess utökning genom ytterligare expropriation och beskattning) med en radikal agenda för privatisering. I de fall då privatisering tyvärr inte är realpolitiskt gångbart, bör målet i stället vara långtgående decentralisering, i syfte att lyfta beslutsmakten så nära de lokala skattebetalarna (de ännu mer rättmätiga ägarna) som möjligt.
I den bästa av världar skulle flyktinginvandringen vidare vara dels fullständigt frivilligfinansierad, genom försorg av givmilda privatpersoner, välgörenhetsorganisationer, religiösa samfund och socialt profilerade företag; dels ytterst temporär, genom att flyktingen på egen hand snarast möjligt anskaffar det humankapital som fordras för att i stället beviljas ett självförsörjningsvisum – eller återvänder hem, då faran väl är över.
