Emanuel Örtengren har en examen i samhällsvetenskap från Sciences Po i Paris, är alumn från Timbros Stureakademi och jobbar på Timbro som projektledare med ansvar för samhällsekonomiska frågor. Här skriver han om framtiden för den borgerliga utrikespolitiken.

Utrikespolitik vinner inga val, men partier med seriösa regeringsambitioner måste ändå ha en tydlig bild av hur man ser på Sveriges roll i världen. Vad man än tycker om formen för och innehållet i den utrikespolitik som Socialdemokraterna har drivit under den gångna mandatperioden går det i alla fall att skönja några huvudlinjer. För det första har Socialdemokraterna fokuserat på Sveriges engagemang i FN snarare än i EU. För det andra har man lagt mycket krut på att utveckla bilaterala försvarssamarbeten, men utan att föra Nato-medlemskap på tal. För det tredje har utrikespolitiken präglats av en stor dos idealism och en stark tro på Sverige som en “moralisk stormakt”.

Framöver måste borgerligheten erbjuda ett sammanhängande alternativ till den socialdemokratiska doktrinen. När den här mandatperioden lider mot sitt slut sitter Sverige på sidlinjen när EU:s framtid formas, står utan försvarsgarantier i ett allt mer osäkert Europa och har lyckats alienera flera likasinnade länder. Därför behöver en framtida borgerlig utrikespolitik ändra kurs och navigera efter följande principer: 

1. EU, inte FN, är vår viktigaste utrikespolitiska arena:

Genom EU får Sverige en starkare röst i omvärlden än som en ensam aktör, och det som händer i Bryssel har betydligt större påverkan på svenskars vardag än det mesta som står på dagordningen i FN:s säkerhetsråd. Att Sverige spelar en allt mer marginell roll i EU är därför problematiskt. Till exempel var Stefan Löfven inte inbjuden när den belgiske premiärministern Charles Michel mötte ett tiotal EU-ledare för att diskutera bland annat migrationsfrågor i Bryssel i februari. En månad senare fick finansminister Magdalena Andersson inte vara med när en grupp finansministrar möttes för att prata om bankunionen och andra finansiella frågor. Detta trots att vad som händer på migrationsområdet och utvecklingen inom bankunionen i allra högsta grad berör Sverige. 

Den nuvarande regeringen lade i och för sig stor prestige i toppmötet i Göteborg i november 2017 när EU:s regeringschefer träffades och antog den sociala pelaren med 20 principer för europeiska arbetsmarknader och välfärdssystem. Sedan dess har dock EU-nämnden i riksdagen avslagit lagförslag från EU-kommissionen inom arbetsmarknadsområdet med motiveringen att de strider mot subsidiaritetsprincipen. Regeringen tycks alltså inte ha gjort en genomtänkt konsekvensanalys av sin egen EU-linje. 

Mot den bakgrunden är det glädjande att de borgerliga partierna nu börjat formulera sina egna EU-program. Men det spretar betänkligt mellan Liberalernas okritiska EU-vurmande och Moderaternas i grunden positiva men ändå mer återhållsamma inställning. Och det är fortfarande oklart var partierna, inklusive de borgerliga, står i flera av det 50-tal frågor som står på ministerrådets bord efter riksdagsvalet i höst. Därför behövs en samlad borgerlig vision som klargör vilken roll Sverige ska spela i framtidens EU. Annars riskerar Sverige att bli ett “EU:s Puerto Rico”, isolerad från den verkliga beslutsmakten i Bryssel. 

2. Nato-medlemskap den enda försvarsgarantin:

Alla allianspartier är nu överens om att Sverige bör söka Nato-medlemskap, men de har fortfarande mycket att göra för att driva opinion och sprida kunskap i frågan. Märkligt nog räknar 6 av 10 Nato-motståndare kallt med stöd från militäralliansen om Sverige skulle angripas, enligt en undersökning från DN/Ipsos som genomfördes i slutet av 2017. Det är en vågad gissning. Sverige har inga sådana garantier, och går dessutom miste om Natos gemensamma strategiska och operativa försvarsplanering genom att stå utanför. “Hultqvist-doktrinen” har gått ut på att sluta bilaterala avtal med bland annat USA, men de går inte att likställa med Nato-medlemskap. Visserligen håller en rad europeiska försvarsinitiativ på att växa fram inom EU, till exempel det permanenta och strukturerade samarbetet (Pesco). Genom sådana samarbeten skulle trupper kunna röra sig smidigare över andra EU-länders territorier, och europeiska försvarsmakter skulle kunna samla sina resurser för att uppnå skalfördelar vid inköp och utveckling av materiel. Men Pesco är fortfarande i sin linda, och det kommer att ta tid innan man uppnått samma institutionella kapacitet som Nato. Pesco ska inte heller ses som ett substitut till Nato, utan snarare som ett komplement. Därför kommer ett Nato-medlemskap att förbli den bästa investeringen i svensk säkerhet inom överskådlig framtid, och borgerligheten bör driva denna fråga som en central del av en gemensam utrikespolitik. 

3. Ersätt idealism med realism:

Utrikesdepartementet har under Margot Wallström stundtals agerat mer aktivistiskt än diplomatiskt, vilket har skadat Sveriges relationer med andra länder utan att uppnå några anmärkningsvärda resultat. Regeringens inställning till FN:s avtal om kärnvapenförbud är ett typiskt exempel i det avseendet. Regeringen överväger att skriva under avtalet trots att få andra västländer gör det, trots att det skulle försvåra Sveriges samarbete med Nato och trots att det riskerar att undergräva det framgångsrika icke-spridningsavtalet. Här liksom i frågor som erkännandet av Palestina verkar regeringen tro att Sverige – ett litet land i Europas utkant – ensamt kan driva på utvecklingen i egenskap av “moralisk stormakt”. En sådan idealistisk syn på utrikespolitik lägger större tonvikt vid signaler än vid faktiska resultat. Men ensam är sällan stark utan mest bara ensam. Efter valet behöver UD en dos realism, och en borgerlig utrikespolitik bör fokusera på att bygga allianser med likasinnade länder för att driva svenska hjärtefrågor i stället för att agera ensam som ett självutnämnt moraliskt avantgarde. 

Det saknas inte utrikespolitiska utmaningar för den (förhoppningsvis) borgerliga regering som tillträder i höst. Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde, EU:s framtid, klimatförändringar och Kinas växande inflytande pockar alla på uppmärksamheten. De kräver också en ny utrikespolitik som sätter EU i centrum, aktivt driver frågan om Nato-medlemskap och utgår från faktiska förhållanden snarare än önsketänkande. Utefter de principerna kan borgerligheten formulera en egen, sammanhållen utrikespolitisk doktrin som befäster Sveriges plats i den västliga värdegemenskapen och stärker vårt inflytande i världen.    


Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *